Senaste;

Hjärtat började slå långsammare, mer ansträngt. Kämpade med att få runt blod i kroppen. Smärtan började blekna bort och mina ögonlock slöts sakta. Pulsen saktade ner och blev drastiskt svagare. Jag var rädd. Men sekunden innan allt blev svart kände jag lättnad. Lättnad över att allt var över.

---

{Lyssna medan nedanstående läses}

Ur Harry's perspektiv

"Are you Harry?"

Jag nickade bara, helt oförmögen att ens kunna öppna munnen. Allt jag gjorde var att titta ner på mina händer som fortfarande skakade kraftigt, men jag försökte gömma det så gott jag kunde.

"Averie... needs a new. Heart. So now we've put her in a deep coma, just so her heart won't take any moore harm. We can't really tell If she's strong enough for the operation. But right now she's not stable at all. And there's a chance. That she'll may not wake up again."

Orden skar som knivar och jag drog efter andan. Jag trängde mig förbi doktorn och sprang in i Averies rum. Min ängel låg orörlig, alldeles stilla försiktigt omstoppad i dom vita lakanen. Hennes ögon var stängda och dom annars rosa kinderna hade nu skiftat till en färglös, blek nyans. Flera sladdar och dropp var fastkopplade till olika ställen över hela hennes kropp. Synen fick mig att brista ut i tårar. Snabbt var jag framme vid sängen och strök henne försktigt över håret med darriga fingrar.

"Please open your eyes. If you are going to die, I will join you. I-I love you. Please, just wake up."

"Harry?" Rösten darrade.

Jag vände mig om med ögonen översvämmade med tårar. Louis fällde ut armarna och jag kramade om honom hårt.

"The doctor told me that she maybe won't be able to make It. Louis, what If she. Dies. It's a chance that the only thing that makes me smile everyday - will leave the earth." Jag skulle fortsätta prata men orden fastnade i halsen, istället släppte jag snabbt taget om Louis och tittade tillbaka på Averie. Niall gick fram till hennes säng med tårar i ögonen - som vilken sekund som helst kunde svämma över. Han bet sig i läppen och begravde sen ansiktet i sina armar. Zayn och Liam gick fram samtidigt och kramade försiktigt om henne, stämningen var dyster i rummet och mina tårar kunde inte sluta rinna. Med svaga ben ställde jag mig precis bredvid sängen igen. Varför just du, Averie?

Mörkret omringade oss och det enda som hördes var dom ljudliga andetagen från soffan. Jag sneglade upp på Averie och flätade ihop våra fingrar innan jag lät ytterligare några tårar fällas. Snyftanden hördes från andra sidan sängen och när jag sakta lyfte på huvudet mötte jag exakta kopior av Averies ögon.

"Mrs. Kingsley... how long have you been here?" sa jag så tyst jag kunde.

"I arrived here maybe 3 hours ago, and when I came In I saw you and the boys. Sleeping."

Jag lade ner huvudet igen och suckade tungt. En sista gång tittade jag länge upp på Averies slutna ögon, innan jag föll i djup sömn.

Solen trängde sig emellan dom täta trädkronorna och en varm sommarvind slog sig fram igenom skogen. Tveksamt började jag gå framåt samtidigt som jag tittade mig omkring med tankarna cirkulerande. Skogen öppnade sig plötsligt och framför mig uppenbarades det höga klippor. Örnar cirkulerade högt uppe ovanför mig. Averie stod med ansiktet vänt emot mig precis vid kanten som ledde ner till ett våldsamt hav av vågor. Jag sprang snabbt fram till henne, hon hade salta spår av tårar som hade runnit nerför hennes kinder. Allt jag ville just nu var att omfamna henne och aldrig släppa taget. Men jag kunde inte röra fötterna.

"I'm scared Harry." Hennes röst lät alldeles förstörd.

"Me too, moore than ever. I'm not ready to lose you, and I never will be." Jag försökte att inte gråta, men det var inte det lättaste.

"The thing that scares me Isn't the whole dying part. It's the part to leave you."

"You are going to wake up, you can't leave me. Not like this!"

Averie tog några steg in i min famn och jag slog armarna runt henne, drog in hennes doft. Hon stod alldeles stilla tills hon plötsligt ryckte till och slog upp blicken. Jag fångade tårarna som droppade ifrån hennes bruna ögon.

"It's time for me to go..."

Hon placerade händerna på min bringa och tryckte mig försiktigt bakåt, ifrån henne. Hela tiden hade hon blicken fäst på sina bara fötter. Averie backade tillbaka till avsatsen och tittade mig nu i ögonen istället.

"Please don't remember me like this. Think instead of every good moment we had together. I love you Harry Edward Styles." Hon svalde hårt innan hon fortsatte. -"Goodbye."

Jag fick anstränga mig till det yttersta för att kunna höra vad hon sa i dom kraftiga vindarna.

Averie slöt ögonen, sträckte ut armarna och steg ut från kanten, för att störta ner i det vilda vatten strömmarna. Benen vek sig under mig och jag sjönk ner på knä. Hjärtat galopperade och pulsen skenade. Vinden piskade emot mitt ansikte och kvävde dom kraftiga gråt-attackerna. Så fort mina tårar lämnade mina ögon drogs dom iväg med dom starka luftströmmarna. Himlen stängde sig och ljusa blixtar lekte över himlavalvet, dom bländade mig och jag tittade ner emot marken.

Ett pipande utan stopp nådde mina öron och jag spärrade upp ögonen. Louis tog ett fast tag runt mina armar och drog upp mig på benen. Minnen rusade igenom mitt undermedvetna och drog mig tillbaka. Exakt fem veckor sen hade Averie träffat mina föräldrar. Hennes leende uppenbarades framför mig, och jag drog lite på mungiporna. Utan henne, utan att få se det leendet. Skulle livet inte vara värt att leva. Jag satte mig ner i soffan och bara stirrade rätt ut. Minnen tog mig tillbaka till första gången våra läppar möttes. Känslan efteråt var obeskrivlig. Min älskling. Något lutade ömt mitt ansikte uppåt och när jag tittade - med ögonen fulla av tårar, möttes jag av Averies ljusa vackra ögon. Hon tittade bak mot sängen, höjde en hand och smekte mig över kinden.

"Don't remember me like that... I won't ever leave you. This isn't the last chapter in our story." Hon pratade sakta, och hennes röst klingade i mina öron.

Averie lutade sitt huvud neråt och lät våra pannor mötas.

"I'm going to miss you." Hon böjde sig en aning bakåt och pussade mig i pannan.

Jag slöt ögonen och kom på mig själv att darra när jag kunde känna att hon drog sig undan. En tyngd trycktes emot min axel... Louis pressade sitt ansikte intill mig och grät.

"Clear!"

Högljudda dunsar fyllde rummet och jag kunde se hur Averie ryckte till, pressades upp av elektriciteten som rusade igenom hennes kropp. Läkarna flockades runt sängen och argumenterade ljudligt.

"I'm not going to wake up, right?" Averies sammetslena röst viskade, darrande. -"Tell them to stop Harry."

Jag pressade ihop mina knytnävar och tittade spänt upp mot pulsmätaren. Vakna, skrek jag inuti mitt eget huvud. En vågrät - grön linje löpte över skärmen. Ett litet streck kämpade sig uppåt och följdes sen av flera, regelbundna.

"She's back!" Utropade någon rätt ut i luften.

Jag brast ut i tårar och andades nu ut, för första gången på ett långt tag. Lättnad sköjde över mig och jag drog händerna igenom håret. Andetagen var fortfarande ojämna, jag hyperventilerade. För den hemskaste sekunden i mitt liv hade jag föreberett mig själv på att förlora henne - mentalt. Det stod klart, tydligt framför mig. Aldrig... aldrig skulle jag klara av att mista henne.

Läkarna kopplade henne till en maskin som skulle hjälpa till att andas. Alla lämnade sen rummet, utan att säga någonting till oss - bara kasta förkrossade blickar åt vårat håll. Jag kollade åt vänster och tårarna speglades fortfarande i deras ögon. Niall torkade snabbt bort vattendropparna ur ansiktet, han hyperventilerade fortfarande kraftigt. Scenen vi just fått uppleva, precis framför våra ögon var overklig. Otäckare, hemskare och mer hjärtslitande än vad jag någonsin kunde tänka mig. Jag reste mig vingligt upp och gick bort till sängen. Averie hade fortfarande ögonen fridfullt stängda, precis som ingenting hade hänt. Jag trevade efter hennes hand och tryckte den sen mot mina läppar.

"You are strong beautiful. I love you lots. I'll be here to see you open those beautiful eyes of yours. To see you breathe. Smile." I mina ögon vällde det upp nya tårar. -"I am not going to leave you for a second."

---

Kommentera!?

Skulle bli så glad att veta vad ni tyckte, plus att det ger mig mycket mer motivation till att skriva!

SKRIV!!!!!!!!

riktigt, riktigt bra!

Ska jag vara ärlig så blev jag faktisk tårögd! Haha ;)

Kommer antagligen klicka upp din sida nu vart 5:e minut för att se ifall ett nytt kapitel kommit upp!

Men fortsätt skriv, du är sjukt duktig!

Jätte bra skriver du ju! Fortsätt så!:)

Svar: åh vad fin du är! Tack så mycket :D

Jag ska läsa igenom din novell, tjuvläste lite ur detta kapitlet och den verkar jättebra. Kram på dig!

Hej såg din komentar på min blogg så jag läser den jätte järna och jag måste bara säga att jag värkligen tycker din är skit bra!! skit bra !! wooooo ! :)

Så himla fint skrivet!Men lever sig verkligen sig in i varje "scen".

Du skriver verkligen jätte bra och jag skulle ljuga om jag skriver att jag inte fick tårar i ögonen när jag läser dom mer dramatiska delarna!

Ångrar inte för en enda sekund att jag tog mig tiden att läsa din blogg, och jag lovar dig, mer tid kommer spenderas på din blogg! Älskar den här novellen!

Fin novell<3

Kolla gärna in mig Igen, hihi xx

Sjukt bra, du är så himla duktig !! :) Tänkt på att bli typ författare ?

SKIT BRA! Har suttit och läst igenom hela novellen slaviskt när ända sen jag hittade den!

Du är grym på att skriva! Du skriver verkligetstroget och så detaljerat som det bara kan bli, fortsätt som du gör. Good job, yeahbuddy :)

Jättebra verkligen!

Älskar hela storyn och du skriver jättebra! Längtar tills nästa kapitel :)

skriv mera!! älskar den!!