Kapitel 44 - I'm not going anywhere, I won't leave you
2012-07-07 / 19:46:26 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARERSenaste;
Jag slog upp ögonen och Harry satt lutad över mig, med oroade ögon. Svetten som hade bildats i min panna torkade jag snabbt bort. Kort därefter så började hela min kropp skaka, och jag bröt sen kraftigt ut i tårar. Harry kramade om mig hårt och viskade lugnande.
"Promise you won't ever leave me." viskade jag hackigt och höll om honom hårdare.
"Of course I won't. I love you. Now, try to calm down, schhh... it was only a bad dream Averie, just a bad dream."
Att få se mamma igen gjorde mig glad men hon verkade vara väldigt förvånad att vi kom hem 3 dagar för tidigt. Nu satt vi alla tre helt tyst i bilen, jag själv satt djupt försjunken i tankar. Harry kramade min hand samtidigt som han tittade tankspritt ut igenom fönstret. Vi var tillbaka i gråa Sverige. Men det var inte det som störde mig. Det var att Harrys lediga vecka snart var över, och då väntade en 1, nästan 2 månaders lång tour för honom och killarna. Jag suckade tungt och belastade Harrys axel med vikten av mitt huvud. Hur dumt den än lät, så kunde jag inte låta bli att grubbla på den drömmen jag hade haft ombord på planet. Tänk om han egentligen inte ville bli förälder redan - men inte vågade säga någonting. Egentligen visste jag inte ens själv om jag var redo. Jag hade aldrig haft det lätt med att fatta dom lite större besluten. Bilen stannade ljudlöst utanför vår lägenhet och så fort jag öppnade dörren så tävlade miljontals vattendroppar om vem som skulle slå i asfalten först. Jag vände mig om och Harry log roat åt mig."Are going to leave the car Averie? - or are we just gonna sit here?" Han lät inte mindre road än vad han såg ut.
Ett leende formades på mina läppar och jag steg ut. Vi hann inte ens stänga dörren på den röda mustangen bakom oss innan vi båda var genomblöta. Det droppade tunga, vårdslösa vattendroppar ifrån Harrys lockar. Försiktigt föste han mig framför sig och när jag stod i vår dörröppning gick han tillbaka ut i regnet, öppnade bagageluckan och började lasta ur resväskorna. För att behålla min kroppsvärme lindade jag mina armar tätt omkring min överkropp. När Harry bara några minuter senare stod drypande blöt i hallen drog han lätt i min han och tittade mig djupt i ögonen. När jag äntligen förstod vad han ville gick jag med stela rörelser in i hans famn. Precis som alltid, förvånades jag av hur varm han var.
"You promised me. So come on, we are home again. Tell me in detail what he said now." viskade han med läpparna emot mitt hår.
Jag lirkade mig ur hans grepp och ledde honom emot mitt sovrum. Väl därinne satte jag mig ner i sängen med en tung suck.
Att prata om Matthew gjorde att jag kände mig obekväm, men ett löfte var ett löfte.
"I'm gonna make this short, since this isn't something i'm feeling comfortable to talk about. Okey so here it is. He told me that he really loves me. That he couldn't stop thinking about me these years, and everything. So I was thinking... okey it's cool - but then he asked me to leave you... so I could be with him instead. He even started talking about how he would tear us apart If we refused to leave each other. And it wasn't pretty. I don't know what possibly could've happend to him." Jag började darra på rösten.
"Harry... he told me that he would hurt you if you don't leave me. He even told me the plan of what he was going to do and when." Viskade jag och borrade in naglarna i mina egna handflator.
-"What the hell is wrong with him? He wasn't like this before."
"Was that guy going to hurt me if I didn't ended things with you? No way i'm gonna do that... oh and I think i've got an idea of why he's acting like he do. Right before you came out of the room his mom asked me if I knew anything about his medication."
Jag slog upp blicken och mötte hans ögon. Vad sa han precis? Matthew åt ingen medicin. Med tanke på att vi ändå pratade just nu så bestämde jag mig för att ta upp det där om min dröm. Fast först kände jag för att byta kläder. Sakta ställde jag mig upp och började dra linnet över huvudet. Jag kunde känna hur Harrys blick följde mina rörelser. Precis när jag skulle gå ut i hallen för att hämta in min resväska tog Harry ett stadigt tag runt min handled och hindrade mig att gå längre än vad hans arm räckte.
"You aren't gonna leave me right?" Han putade ut med sin underläpp och det glimtade till i hans gröna ögon.
"No, I was just going to get my clothes and the other stuff. I'm feeling a bit tired."
"Yeah I'm also feeling tired. But why don't we just drift away to sleep right away?"
"Because I would like to sleep in your t-shirt. So please, let go of me now so I can go get it." Jag skrattade lågt.
"Why don't we just sleep commando tonight?" Ett fräckt leende spred sig över hans läppar.
Det förvånade mig inte att den här frågan kom, för jag visste att den skulle lämna hans mun förr eller senare. Men utan att ifrågasätta någonting gick jag snabbt ur underkläderna och kröp in under täcket.
Jag följde snabbt Averies exempel och bara ögonblick senare låg vi tätt intill varandra. Det var tyst, men jag njöt av att höra hennes jämna andetag och att försvinna in i hennes ögon. Hon släppte mig med blicken, lade sig på rygg och tittade istället upp i taket.
"If I asked you something really important, would you answer me without lying?"
Förvånat hävde jag mig upp så jag åter igen kunde låta min blick falla över hennes ansikte.
"Yeah, I wouldn't ever lie to you Averie... why are you asking me that all of sudden? Has something happened?"
"No it's just that... you remember aboard the plan, I had a dream. And the weird thing is, that the most of my dreams about you have become reality. A long time ago I dreamt about you making out with a blonde girl. And that happened. Ashley happened. So that's why it kind of scares me now. Are you really sure you wanna start a family? Just tell me the truth now."
Dåligt samvete fyllde mig när hon nämde Ashley.
"I never doubted a minute of us starting a family Averie. I love you so, so much. And I will be there with you every step on the way our whole lifetime together. I promise, I won't let you fall again. But if you do, I will be right there to catch you. I'm not going anywhere. I will stay with you and Faith... always."
Det började bli riktigt mörkt utanför det öppna fönstret och jag såg bara hur Averies ögon fångade upp det lilla ljuset som fanns kvar. Att hon var så osäker på att jag skulle stanna hos henne, oavsett sårade lite. Men det var till min förtjänst som den lilla osäkerheten fanns där. Jag kunde känna hur Averie trött flätade samman våra fingrar och hur hon kröp ännu närmare.
"I'm not going anywhere." viskade jag tyst, strök en hårslinga bakom hennes öra och kysste henne ömt över läpparna.
Sömnen tog senare ett fast grepp omkring mig och ögonlocken drog på sig ett par extra kilon. Försiktigt lade jag huvudet alldeles intill hennes och andades in hennes söta doft. Där blev allt svart.
Zayn satt bredvid mig i bilen och andades tungt, med korsade armar och huvudet lutandes emot min axel. Det var tyst och alla verkade vara fokuserade på sitt. Men jag kunde nog tala för dom alla 4. Utan Harry och Averie var det tomt. Och om 3 dagar så väntade den lite mindre touren. Drygt 2 månader av långa meet and greets och soundchecks. Och drygt 2 månader med Harrys konstanta tjatande om hur mycket han saknade Averie. Fast på sistone hade det blivit bättre. Förutom att han kunde sitta i timmar och stirra på foton han tagit på henne - i sin Iphone. Louis viftade med handen mitt framför mitt ansikte och jag tvingades lämna mina tankar.
"I miss them so much... weird right? But it feels empty." Louis log lite generat.
"No, I miss them too. It feels like I haven't seen them in years. Harry's been off twitter this whole time so I guess he's having things to do all the time... oh why can't we go visit them?!"
"Niall... they are in Tenessee... with Averies grandmother. We can't just come?"
"Of course we can." Ett stort leende spred sig över mina läppar.
Jag drog efter andan och slog upp ögonen. Svetten fuktade min kudde och jag kunde inte riktigt få kontrollen över mina andetag. Det var fortfarande becksvart utanför lägenheten och Harry visade ingen tecken till att vakna så jag lyfte försiktigt på täcket och satte ner fötterna på golvet. Jag rös när den kalla luften flockades runt mina varma ben. Så tyst jag kunde trippade jag på tå över till skrivbordet och drog på mig Harrys nu, torra t-shirt. Jag hann inte ens få den över huvudet innan jag öppnade fönstret. Kvällsluften svalkande min skållheta hud och jag blev genast lugnare. Han kommer inte våga göra någonting, han vet inte ens vart jag bor - det var antagligen ett tomt hot. Men jag kunde inte låta bli att oroa mig. Fast det var inte direkt lugnande att att veta hur fansen kan hitta killarna hur lätt som helst, hur lätt skulle det inte då vara för någon som verkade vara en blivande psykopat. Förtvivlat placerade jag mitt ansikte i mina händer och en tår rann nerför min kind. Den fick snart förföljare.
"Why are you doing this to us?" viskade jag hest rätt ut i luften.
Jag backade undan ifrån fönstret och sträckte mig efter min mobil.
"Förlåt om jag väcker dig, men jag behöver verkligen prata. Kan vi mötas upp om 10 på McDonalds?"
Kort därefter skickade jag iväg meddelandet till Colt.
Nu letade jag upp en liten post-it lapp i min skrivbordslåda, skrev slarvigt på den och placerade den sen på min kudde. Sen öppnade jag försiktigt dörren, klädde på mig ordentliga kläder i hallen och lämnade sen den lilla lägenheten bakom mig för stunden.
"Needed to clear my thoughts, I didn't wanna wake you up. I love you so much // Averie - xx."
Kommentera? xx.
Kapitel 43 - That Is The Reason Why You Need To Leave
2012-07-05 / 01:23:52 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARERSenaste;
Tårar började formas i hans ögon och han höll ett krampaktigt tag om täcket som han låg inbäddad i. Försiktigt reste jag mig upp, ställde tillbaka stolen och gick med raska steg emot dörren. Jag ville inte vara här inne längre, inte själv. Med honom.
"Averie, don't leave! Please! Stay!" Matthew grät, men jag kunde höra ilskan bakom rösten.
Det skrämde mig innerligt, bara ännu mer.
Dörren öppnades ljudlöst och Averie kom ut - helt vit i ansiktet. Hastigt reste jag mig upp ifrån stolen och drog in henne i famn.
Alla dom rörelserna var nästan som reflexer, jag behövde knappt tänka. Det började bli en vana att hålla om henne.
"What happend in there?"
Hon skakade bara på huvudet. Fortfarande, utan att säga någonting började hon gå emot utgången - med ena handen höll hon ett stadigt tag i nederkanten av min t-shirt. Jag tittade bakåt och platsen där jag och Clarissa nyss suttit var tom, hon hade antagligen gått in. Så vi fortsatte bara att gå under total tystnad. Precis när Averie skulle öppna bildörren placerade jag ömt min ena hand över hennes - som då vilade på handtaget. Hennes blick tittade då direkt uppåt, och mötte min.
"Please tell me exactly what happend? Did he do something to you Averie?!" Jag lät med genast oroligare.
Men åter igen skakade hon på huvudet och viftade avvärjande med ena handen.
"I'll tell you when we're at home. Home as in Sweden. Please, can we just fly back home?" Hennes blick föll till marken.
"Are you sure? I mean..." Började jag, men blev snabbt avbruten.
"Please Harry?"
Jag nickade kort, böjde mig en aning neråt och pressade läpparna emot hennes panna innan jag snabbt öppnade bildörren åt henne. Hemvägen var tyst. Averie hade lutat huvudet emot passagerar-rutan så fort vi hade kört ut på motorvägen - då och då kastade hon oroliga blickar i min riktning. Vad hade han egentligen sagt till henne? Jag svängde av motorvägen och lät snart däcken rulla in på den långa gruspassagen som ledde upp till den stora gården. Motorns ljud hann inte ens dö ut innan Averie var på väg upp till gästhuset. För att bära på vår bebis så gick hon onaturligt snabbt. Jag drog mig ur mina tankar, och för att ens ha en chans att nu hinna ifatt henne började jag jogga. Så fort jag kom in i huset var Averie redan fullt igång med att packa ner alla kläder i den stora resväskan. Utan att ens vika dom eller ens lägga dom i högar. Bara bokstavligen 'mosa' ner dom. Hon verkade stressad.
"Averie. Babe? Are you sure you really wanna go home - as in Sweden?" frågade jag försiktigt.
"Yes of course I am. Now, could you please help me pack?" Ett leende formade hennes läppar och jag log så charmigt jag kunde.
Harry kastade in den sista resväskan i bagaget. Han hade först tvekat till att låna mormors pickup, men efter några försök hade jag kunnat övertala honom att Rosie antagligen skulle förstå - dessutom hade hon en till. Med darriga fingrar drog jag ut den översta lådan i hennes skrivbord och rev ut ett helt ark ur ett anteckningsblock. Strax därefter så fattade jag tag i en penna.
"Dear Rosie,
I am so sorry for not being able to give you a properly goodbye. But the reason why we are leving is pretty important. Plus, i'm moore than sure that we'll see each other very, very soon. Both me and Harry are going to miss you so much. Sorry again, for not telling you the actually reason for us to leave. But I promise you, it's nothing personal. It's actually about Harry... but enough about that now! Both of us love you so much, you can't even imagine. Take care! xx. PS. I'll call when we are home."
Jag lät ögonen skanna över brevet en sista gång innan jag placerade brevet väl synligt under en blomkruka.
På väg ut ifrån huset tog jag tag i nycklarna som hängde på väggen, stängde sen dörren bakom mig och vred tillsist runt låset. Och innan jag lämnade trappan lyfte jag upp dörrmattan och placerade nyckeln omsorgsfullt där under. Jag skulle sakna det här stället mer än något annat, och kunde fortfarande inte riktigt fatta att vi skulle åka härifrån. Men just nu hade jag inget annat val. Harry mötte mig med öppna armar och jag gömde mig i hans famn för några sekunder. Vad som än pågick fick han mig alltid att känna mig säker och trygg, alltid. - Just därför var vi tvugna att åka härifrån så fort som möjligt.
Exakt som när flygplanet lämnade den trygga landningsbanan och gav sig upp i luften - kände jag det där snabba trycket över min mage. Jag log stort och placerade Harrys hand över min mage utan att tveka. Han tittade tyst, fokuserat på mig, och när Faith väl fick för sig för att sparka igen blev hans leende större och större. Hans smilgropar tryckte sig längre och längre in i kinderna. Snabbt lutade jag mig fram och tryckte mina läppar ömt emot hans. Kort därefter kunde jag känna hans händer på var sin sida om mitt ansikte.
"Is it really nice to kiss somebody? I mean, with tongues and stuff! Disgusting..."
Jag började skratta tyst, och var därför tvungen att avsluta kyssen. Det första jag gjorde efter det var att vända mig om i den riktningen som rösten nyss kommit ifrån. En liten tjej med brunt lockigt hår och bruna ögon, på kanske 9,10 år tittade fascinerat, men samtidigt äcklat på oss. Det fanns en viss likhet mellan hennes och Harrys lockar. Just då bestämde han sig för att också vända sig om. Jag kunde tydligt se hur flickans ögon spärrades upp ännu mer och ett enormt leende spelades över hennes läppar.
"You are Harry Styles... and you are Averie Kingsley! I want to look exactly like you when I grow up!
- Harry, your girlfriend really are beautiful."
Han nickade bara stolt och jag kunde känna hur mina kinder började skifta nyans. Hon var så söt.
"So, what's your name sweetie?" frågade Harry med en speciell ton på rösten som fick mig att smälta.
"I'm Alice..." Jag märkte direkt att hon blev mer och mer blyg.
"It has been an absolute pleasure meeting you little Alice. Gotta say, you are very cute."
Nu var det min tur att fascinerat titta på. Hur han betedde sig runt barn. Andra killar i den åldern hade bara suttit och klagat, men inte han. Jag visste, redan ifrån början att han inte var som alla andra. Han är så speciell.
"Alice, don't disturb them! I think they want some privacy." En kvinnlig röst lämnade sätet precis bakom mig.
"No, no it's totally cool." sa han och log vänligt emot kvinnan, som antagligen är Alices' mamma.
Helt plötsligt gäspade jag stort och kände hur jag blev tung i hela kroppen. Jag lutade mig sakta fram emot Harrys öra.
"I think i'm going to sleep a bit."
"Aw. Come here babe." viskade han tyst tillbaka och drog mig så nära honom det gick.
Trött vilade jag huvudet emot hans axel och gäspade åter igen. Efter bara några minuter började min omgivning snurra och i bakgrunden kunde jag höra Harrys sövande röst - tyst prata med Alice innan allt svartnade framför mina ögon.
{Lyssna medan nedanstående läses}
Böcker låg staplade ovanpå varandra framför mig. Jag tittade mig omkring och det var nästan folktomt i det jag antog var ett bibliotek. Och precis som förväntat så var det knäpptyst, jag vågade knappt andas. En blondhårig tjej i blommig klänning stod mitt bland alla hyllorna och läste noga över böckernas pärmar. Jag suckade och tittade ner på den stora boken som låg öppen framför mig. En känsla av frustration sköljde över mig, och jag hade ingen om varför. Men när jag läst igenom mina anteckningar fattade jag precis. Nationella prov. Trött vilade jag pannan emot bokens hårt pressade sidor och slöt mina ögon för en sekund. Den tunga dörren öppnades sakta och jag tittade upp. Harry stegade in i byggnaden med en Starbucks påse i ena handen. Utan att ens kasta en blick åt mitt håll ställde han sig vid receptionen och gav kvinnan som stod där ett litet papper. Där efter vände han sig om och pekade åt mitt håll. Jag drog genast på smilbanden men när Harrys blick landade på mig stirrade han bara förvirrat på mig. Mitt leende släppte direkt och jag tittade istället generat ner i boken. Vad var det som hände med mig? Med honom? Och framförallt med oss? Jag skulle inte bli obekvämt generad när han tittade på mig.
Harry smög in bland hyllorna tillsammans receptionisten. Han pekade sen menande på tjejen med blont hår och blommig klänning - som satt lugnt ner och läste. Jag sträckte på halsen lite extra för att kunna se ordentligt vad som hände. Kvinnan gick förbi henne och 'råkade' tappa lappen mitt framför tjejen. Vid det här laget var min stol kraftigt tillbaka lutad och jag kunde känna hur det knäckte till i den. Utan att hinna reagera låg jag med fötterna uppe vid taket och huvudet tryckt emot heltäckningsmattan. Rodnaden spred sig snabbt över mina kinder när jag kunde känna dom få blickarna bränna igenom min hud. Inklusive Harrys. Snabbt reste mig upp och bytte diskret stol. Och precis bara sådär började alla gå tillbaka till det dom höll på med innan. För att inte råka ut för att stolen skulle gå sönder igen, reste jag mig upp och började gå i deras håll. När jag var ganska nära gömde jag mig bakom en bokhylla med en utmärkt utsikt ifrån. Lappen låg fortfarande på golvet, fast den här gången precis intill tjejen.
"P.S I will always love you" stod det noga inskrivet.
Harry steg i samma stund som jag läst färdigt - fram ifrån en annan bokhylla. Han log stort, drog upp henne på fötter och kysste henne passionerat. Jag hade både lust att skrika och gråta. Ringen på hans finger var borta medan min fortfarande satt kvar. Förtvivlat hoppade jag fram och drog undan honom ifrån hennes läppar. Han stirrade bara stint på mig, och hon gjorde detsamma.
"What the hell are you doing?!" skrek han.
"Oh really! Is it really you who should ask that?! What the fuck are you thinking with Harry?!"
"For God sake Averie! We ended months ago! Just leave and Ally alone, for once!"
Min ilska försvann med ett klick.
"What?" viskade jag med gråten i halsen - samtidigt som jag kollade Harry i ögonen.
"Yeah! That was the only way! I never wanted a baby, but you just kept on pushing me to it!" Han skrek fortfarande.
Min tårkanal fyllde mina ögon med tårar som snart svämmade över. Vad hade han sagt att jag gjort? Jag sjönk ihop och kurade sen ihop mig på golvet - drog upp knäna under hakan. Mellan tårarna tittade jag upp och Harry hade sammanlänkat deras läppar igen. Jag snyftade högt och torkade mina genomblöta kinder med ärmen på min tröja. Snart kände jag en hand vilandes på min hand. Och när jag tittade upp mötte jag Harrys gröna ögon. Oroligheten strålade därifrån.
"Babe, wake up... open your eyes!" viskade han samtidigt som han försiktigt skakade mig.
Jag slog upp ögonen och Harry satt lutad över mig, med oroade ögon. Svetten som hade bildats i min panna torkade jag snabbt bort. Kort därefter så började hela min kropp skaka, och jag bröt sen kraftigt ut i tårar. Harry kramade om mig hårt och viskade lugnande.
"Promise you won't ever leave me." viskade jag hackigt och höll om honom hårdare.
"Of course I won't. I love you. Now, try to calm down, schhh... it was only a bad dream Averie, just a bad dream."
Kommentera? xx.
Kapitel 42 - Something's Wrong With Him
2012-07-03 / 15:52:26 / Watch The Stars [pausad] / 5 KOMMENTARERSenaste;
Snabbt vände jag mig och till min lättnad satt nu Harry bredvid honom. Ambulansen sladdade in på gården och jag vinkade stressat åt dom innan jag åter igen sprang in i huset.
"You'll be alright. Promise." viskade jag i Matthews öra.
Bildbrist till detta kapitel
Harrys grepp omkring mig blev en aning hårdare och han viskade lugnande i mitt öra. Inga tårar lämnade mina ögon, men jag hyperventilerade. Jag kunde känna hur Harrys händer fortfarande var skakiga, men han hoppades nog på att jag inte skulle märka det. Matthew hade varit inne för operation närmare 3 timmar nu. Den långa tiden började oroa mig. Och det som gjorde det ännu värre var att jag inte ens visste vad som hade hänt. Ingen visste. Försiktigt placerade jag mina händer över min mage.
"Jag är ledsen för hur mycket stress jag utsätter dig för älskling. Men kom ihåg, mamma älskar dig." viskade jag tyst.
Det kändes inte verkligt. Harry tittade mig i ögonen och drog på smilbanden. Bara några timmar utan det där leendet var för mycket. Han böjde på sina ben och tittade återigen upp på mig innan han började prata, lågt. Bara jag och Faith kunde möjligen höra.
"I can't wait to hold you in my arms. Neither me or your beautiful mother have seen you, but I already love you with the bottom of my heart. We'll see you very soon. And I can't wait much longer. I love you sweetheart." Han pussade mig sen lätt över magen.
Harry ställde sig strax upp igen och jag tryckte mina läppar emot hans. Nu kom tårarna. Inget utav det här kändes som verklighet, jag var bortskämd, och levde i något som verkade vara en saga. Jag blundade medan Harry strök mig över håret med ena handen, den andra hölls skyddande omkring mig. Det uppstod ett kort, ganska kraftigt tryck inifrån min mage och jag kved till i förvåning. Harry tittade genast allvarligt på mig. Jag skakade bara på huvudet och efter ett tag spreds ett enormt leende över mitt ansikte.
"I think the baby kicked..." sa jag så lågt att jag inte ens själv hörde vad jag sa.
"Harry! She, she... the, our baby kicked!" Den här gången lämnade orden min mun något högre.
"Uhm, Averie Kingsley and Harry Styles?" En mörk röst avbröt Harry när han precis skulle börja prata.
"Yes that's us." svarade han istället.
"Matthew Pentagons surgery went perfect and he'll recover good in a short matter of time. He will awake soon, but you may go and see him if you want. But you two need to promise, that you will be silent and stay calm."
Dom tunga dörrarna in till den här avdelningen slogs upp och någon som såg ut precis som en tårögd Mrs. Pentagon sprang i full fart emot oss, men fortsatte sen förbi oss och tvärstannade vid receptionen. Jag vågade inte säga någonting, eftersom jag inte visste säkert om det var hon. Harry tog tag i min hand och började följa med doktorn. När vi färdades igenom den långa korridoren log Harry emot mig.
"Did she kick?" Mimade han så tydligt han kunde åt mig.
Jag nickade glatt. Doktorn stannade tvärt och jag fick svänga kraftigt för att inte krocka med honom. Harry skrattade åt mig tyst.
"He is in here, remember now... don't make too much noise or something like that!" Hans röst lät sträng.
Mörkret inne i rummet blockerade min syn för några sekunder, men så fort ögonen hade vant sig vid bristen av ljuskällor kunde jag se konturer av sängen... och Matthew.
Den här scenen skrämde mig. Varje gång jag blinkade såg jag Averie ligga medvetslös i sängen. Med massa slangar kopplade till alla sorts ställen över kroppen. Det var just då, som det var en enda hårsmån ifrån att jag skulle mista henne. Jag gick fortare och kramade om Averie bakifrån, som att försäkra mig om att hon fanns där. Istället för att stryra stegen emot sängen svängde hon av och gick emot fönstret, för att dra upp rullgardinen. När hon vände sig emot mig igen, mötte hon mig med ett lätt puss över munnen. Och när hon backade undan hade hennes ansiktsuttryck förvandlats. Hon var allvarlig, och verkade en smula nervös.
"I don't like hospitals anymore. When I were younger I used to love coming here. Watch the nurses taking care of the patients. Now, I really don't know why. But I guess, that I liked the atmosphere in some weird way. He must be in so much pain right now." sa hon och tittade bort emot sängen.
Precis som om han hade varit vaken hela tiden så fladdrade hans ögonlock till och Matthew öppnade ögonen, och hans blick landade direkt på Averie. Jag rös. Det var något fel på den här killen, men jag kunde inte sätta fingret på det.
"Averie, is that you?" viskade han.
Jag himlade bara med ögonen, med min rygg vänd emot honom. Han visste lika väl som jag att det var hon.
"Uhm yes? It's me... How are you doing? Does it hurt? Do you want something?"
"I need to speak to you, could. Harry... maybe leave the room for a while? I want to speak in private with you. It's important."
Jag snodde snabbt runt och spände blicken i Averie, jag ville inte lämna henne med honom. Hon stod nu mellan sjukhussängen där Matthew låg - och mig, vid fönstret. Frustrerat gick jag närmare henne. Ville hon att jag skulle gå?
"Harry, It will go real quick. Please?" Averie tittade osäkert på mig och bet sig i underläppen.
En tung suck lämnade min strupe och jag lät mina läppar försiktigt pressas emot hennes panna innan jag gick emot dörren.
Precis utanför det ganska isolerade rummet stod det till min lättnad ett runt bord och några stolar. Kvinnan som hade rusat förbi mig och Averie förut, gick nu i rask takt emot mig. Utan att säga någonting slog hon sig ner på en stol mitt-emot mig - begravde ansiktet i sina händer och snyftade till. Jag grimaserade lite för mig själv, vad skulle jag säga? Vi kände inte varandra.
"Excause me, are you Harry Styles? I think I saw you with Averie... Kingsley earlier. Where is she now?"
Jag nickade bara och pekade på dörren där Matthew och Averie befann sig i just nu.
-"But I don't think you should disturb them right now, Matthew, your son right? - Wanted to speak to her in privacy. That is the only reason why i'm sitting out here." Nu var det hennes tur att nicka. "Oh sorry, what's your name?" Fortsatte jag.
"Clarissa."
Efter det var det tyst. Trött placerade jag huvudet emot mina armar som låg över bordet. Ingen sa något, ingenting hände... det var precis som om det var helt dött på sjukhuset. Men det kanske berodde på att det här rummet var såpass isolerat, av någon konstig anledning. Minut efter minut gick och klockans tickande dånade i mina öron. Det skulle gå snabbt... visst. Frustrationen börja skölja över mig. Men samtidigt så visste jag att inte mycket kunde hända eftersom han låg mörbultad i sängen.
"Do you know if he's still taking his medicine as he strictly should?"
Jag ryckte till. Precis som om orden hade slått mig.
"What did you just said?....."
Jag hade dragit fram en stol intill sjukhussängen och den höll jag på att ramla av när Matthew hade lagt fram sitt förslag. Nu stirrade jag bara förvirrat på honom och han tittade bara lungt tillbaka på mig.
"Please, why can't we just give it a go. I know it will work, but I can't prove that to you unless you don't give me a chance. That is the only thing i'm asking for. A chance, and some time. I'm sorry, but if you deny me I must unfortunately force you."
Tårar började formas i hans ögon och han höll ett krampaktigt tag om täcket som han låg inbäddad i. Försiktigt reste jag mig upp, ställde tillbaka stolen och gick med raska steg emot dörren. Jag ville inte vara här inne längre, inte själv. Med honom.
"Averie, don't leave! Please! Stay!" Matthew grät, men jag kunde höra ilskan bakom rösten.
Det skrämde mig innerligt, bara ännu mer.
Kapitel 41 - Lovebirds, Call 911 It's An Emergency
2012-06-29 / 13:56:01 / Watch The Stars [pausad] / 3 KOMMENTARERSenaste;
Klaustrofobi. Hon och Niall. En utav dom säkert 1000 saker som knöt dom samman. Äntligen. Det var ingen som tittade extra konstigt på oss. Vi båda smälte in. Averie drog mig ur mina tankar med att öka takten och jag kunde snart se hennes mål. Jordgubbarna låg prydligt i platslådor i på ett bord. Precis när jag skulle säga någonting blev jag avbruten av en främmande röst.
"Averie?! Averie Kingsley?!..... Is it really you? You haven't changed a bit! But still, you are more beautiful now."
Det tog flera minuter för mig att kunna identifiera det okända ansiktet som som så stort emot mig. Men snart slog det mig. Matthew.
"Oh God is it you?! Is it really you? How are you these days... it wasn't exactly yesterday I saw you!" Jag log stort.
Matthew lade en arm omkring mina axlar och drog iväg med mig. Mitt grepp om Harrys hand lossnade och jag tittade ursäktande bakåt. Han tittade förvirrat på mig men snart gick han tätt efter oss bland dom folkfulla gränderna. Matthew pratade utan stopp och jag fick anstränga hörseln för att hinna med i den fartfyllda konversationen. När jag försökte krångla mig ur hans grepp för att backa bak till Harry - drog han mig bara ännu mer tätare intill sig. Efter ett tag gav jag upp och fick nöja med att kolla bakåt. Harry hade stoppat ner händerna i sina fickor och släppte mig inte med blicken.
"Averie? Who is that creepy guy who is following us?" Matthew viskade med munnen precis vid mitt öra.
"The guy behind us is my boyfriend Matthew." Jag tittade bara förvirrat på honom. Syntes det inte att vi var tillsammans?
"Oh really? You deserve someone more good-looking. Just look at him, he isn't good-looking at all Averie."
Jag rynkade pannan och höjde ett ögonbryn. Det här var inte den personen jag mindes. Matthew som jag kände när jag var liten - när jag och mamma bodde här, var snäll och skulle aldrig trycka ner någon, varken fysiskt eller psykiskt. Jag kunde känna redan nu att allt inte var som det ska med honom. Bestämt den här gången drog jag mig ur Matthews grepp och gick emot Harry som mötte mig med öppna armar. Han böjde sig neråt och pussade mig snabbt över håret.
"Can you please tell me who he is? So I at least know who the guy is, if he just drags away with you again."
"Matthew, was my best friend when I lived here with my mom. This was the first time I saw him in maybe 14 years." Jag log svagt.
Matthew stod i en dörr som ledde in till en resturang - och gestikulerade att vi skulle följa med in. Till min förvåning så var det Harry som drog med mig och inte tvärtom.
Det var ganska mörkt i resturangen när vi väl kom in. Över varje bord stod det små ljuslyktor prydligt placerade. Averie satte sig mitt-emot mig vid ett bord och Matthew satte sig bredvid henne. Jag sträckte mig efter Averies hand och flätade samman våra fingrar över bordskivan. I min ögonvrå tycktes jag se Matthew stirrade stint på mig, men när jag sakta vinklade huvudet till vänster för att möta hans blick läste han oskyldigt igenom menyn. Jag valde att istället titta på Averie. Det mjuka ljuset fick hennes bruna ögon att se ut att vara gjorda av rent guld. Dom drog mig till en annan värld. Averie strök med tummen över mitt pekfinger.
"Is it really a good idea for us to stay here and eat?" Hon tittade frågande på mig.
"Probably not. Do you wanna leave babe?"
"Yeah, all of sudden i'm feeling a bit dizzy... and i've been tired all day." Averie log ursäktande emot mig.
Jag ställde mig upp, utan att släppa taget om hennes hand och hon gjorde snart detsamma. Matthew tittade smått chockat upp ifrån sin meny innan han tvärt sprang runt bordet och lade armarna omkring hennes hals. När jag tydligt såg hur Averie kämpade med att komma loss ifrån hans "kram" drog jag sakta, men bestämt bort Matthew ifrån henne. Han tittade på mig och det for nästan blixtar ur hans ögon, men samtidigt så strömmade det tårar nerför hans kinder. Averie som stod bredvid mig ryckte till.
"Please... please you can't just leave me here? I have a feeling that not everything is as it should be here in Tennessee anymore." Han pratade tyst.
Utan att veta vad jag skulle säga eller göra vände jag mig emot Averie. Hon tittade tillbaka på mig och kastade sen en blick emot dörren. Jag nickade, utan att säga ett ord - fattade tag i hennes hand, trängde mig förbi Matthew och var snart påväg emot bilen för att komma hem. På något sätt i farten så hade Averie fått med sig en påse med jordgubbar. Strax satt vi båda säkert fastspända i bilen.
"How could he turn out to be so... weird? I remember him as ridiculously kind and all those good things, not. This!" Utbrast Averie.
Med ögonen fästa på vägen nickade jag bara, samtidigt som jag befann mig i djupa begrundelser. Varför skulle inte allt vara som vanligt här längre? Varför hade han plötsligt börjat gråta, bara sådär? Jag höll nästan på att missa avfarten in till den lilla ranchen så jag fick svänga i sista sekunden och Averie slog nästan huvudet i sidorutan.
"Sorry babe." sa jag snabbt och skrattade till lite.
Hästarna började gnägga såfort Averie klev ur bilen och jag kunde se på lång väg hur glad hon var. Hon behövde komma tillbaka hit. Medan hon gick så fort hon kunde till stallet gick jag runt bilen för att ta in jordgubbarna till boningshuset.
Dagen började dra sig emot sitt slut och himlen började färgas svart. Averie satt tätt intill mig med sitt huvud vilandes emot min axel. Jag log för mig själv och lät blicken fastna i lågorna som dansade graciöst över veden. Det skramlade till på avstånd och snart fylldes gården med ljuset ifrån starka stråkastare. En orange pickup parkerade så nära huset man möjligen kunde och när Rose steg ut ifrån chaufförsätet drog jag genast med Averie emot hallen. Hon öppnade dörren och jag såg exakta kopior utav hennes ögon. Averies ögon. Rosie log glatt åt mig och placerade en papperskassa i min famn - utan att ens vänta på en reaktion att jag var beredd att ta emot den. Jag tittade på Averie och hon flinade retsamt åt mig. Snart förändrades hennes ansiktsuttryck helt och hållet - allvarligheten drog över hennes ansiktsdrag. Men på något sätt log hennes ögon. "I love you so, so much." sa hon tyst.
Jag böjde mig fram och placerade en lätt kyss på hennes läppar. "I love you too."
"Okey, i'm sorry I disturb. But if you two lovebirds want some dessert you better come out here." Man hörde klart hur road hon var.
Vi båda gick tätt bredvid varandra ut till köket där Rosie mötte oss med ett kolossalt stort leende.
-"Here you go! Home made panna cotta! I made them yesterday but since they need to solidify we couldn't eat them until today. Have a taste and tell me what you think. Come on now, i'm curious of knowing your opinions."
Jag tog två skedar och gav den ena till Averie. Efter att ha stoppat in den första skeden i min mun tog det inte lång tid innan allt var slut. Smått osäkert sneglade jag på Averie och det var också tomt i hennes glas. Ett leende spred sig över Rosies läppar.
"I'll take that as you liked it..."
Längre än så hann hon inte prata innan det small till i ytterdörren. Jag kunde höra hur gångjärnen sakta lossnade en efter en. Rosie ställde sig upp och gick med raska steg ut emot hallen. Vi andra var tätt efter henne. Den vita dörren var böjd inåt och den gnisslade till, som varning om att den snart skulle falla till golvet. Averie stod bakom mig och Rosie i sin tur stod framför mig. Dörren gav vika och jag kastade mig bakåt.
"Please. You. Gotta-a... help me."
Matthew steg darrigt över dörren och in i huset. Ljusröda blodstrimmor rann nerför hans mungipor och blåmärken sträckte sig över hela ansiktet. Han hostade kraftigt till och svart, segt, slaskigt blod lämnade kraftigt hans strupe. Hela hans kropp skakade utan stopp och tillslut kollapsade han, och föll handlöst till golvet. Det kändes som om mina fötter var fastspända. Jag kände mig förlamad, hade inte kontroll över någon kroppsdel i hela min kropp. Det var bara tur att jag ens fortfarande kunde stå upp. Harry var helt blek i ansiktet och rädslan lös ur hans ögon. Inte heller han verkade kunna röra sig. Jag skakade på huvudet som för att väcka mig själv ur 'transen' som jag verkade vara försatt i - min nacke kändes stel. Benen lyckade äntligen röra sig framåt och jag satte mig på huk bredvid Matthew som praktiskt taget spydde blod. Han fattade tag i min hand medan blodet bara spreds längre och längre ut över trädgolvet. Jag tittade honom i ögonen och kände tårarna tränga sig fram. Det var dom ögonen jag mindes. Han var sig själv.
"Call for an ambulance! Hurry up!" Skrek jag så högt jag möjligen kunde.
"Already on it." svarade Harry och försökte låta lugn, men jag kunde höra hur rädd och chockad han var.
"I-I told yo-ou that something-g is wrong." viskade Matthew med skakig röst - innan en ny kaskad av blod kastades ur hans hals.
Jag ökade trycket över hans hand och tittade upp på Harry med tårfyllda ögon.
"They're on their way." sa han allvarligt och jag nickade.
Matthew rullade över på rygg och hans ögonlock fladdrade till. Han fick göra allting, förutom att somna. Paniken sköljde över mig och jag skakade om honom så försiktigt jag kunde. Bara några minuter senare kunde jag höra sirenerna närma sig. Jag sprang ut så fort mina ben orkade, för att möta upp dom. Snabbt vände jag mig och till min lättnad satt nu Harry bredvid honom. Ambulansen sladdade in på gården och jag vinkade stressat åt dom innan jag åter igen sprang in i huset.
"You'll be alright. Promise." viskade jag i Matthews öra.
Förlåt för att det här kapitlet inte kom upp igår!
Nu kommer det hända lite grejer så ni är beredda på det
Men nu skulle jag verkligen bli glad om ni lämnade någon kommentar/åsikt! xx.
Kapitel 40 - Finally, Everything Feels So Perfect
2012-06-24 / 23:29:21 / Watch The Stars [pausad] / 3 KOMMENTARERSenaste;
Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
Jag sträckte på mig och lät händerna falla lätt emot marken, över mitt huvud. Harry låg med ansiktet begravt emot min hals och andades tungt med sina starka armar lindade omkring min kropp. Kombinationen av Harrys varma andetag och den kalla daggen som låg som ett tjockt täcke över gräset gjorde att jag rös. Det for som ett rus igenom mig och jag slog snabbt upp ögonen samtidigt som jag ännu snabbare satte mig upp. Vi hade somnat ute igårkväll. Solen kastade några få svaga, ömma strålar över marken och gav illusionen av att varje grönt grässtrå lös behagligt. Trött sjönk jag igen ner i Harrys famn och bara granskade lockarna som hade trillat ner i hans perfekta ansikte. Kontrollen över mina ögonlock gled sakta ifrån mig och jag kämpade länge med att åter försöka hitta den. Innan jag tillsist gav upp och somnade ännu en gång.
Det for som ett rus igenom min kropp och jag slog snabbt upp ögonen. Min prins snarkade tyst och jag log. Solen hade fortfarande inte gått upp än, vilket måste betyda att jag inte alls hade sovit länge. Snarare slumrat till. Jag huttrade till, pussade Harry på näsan i ett försök att väcka honom försiktigt. I 9 fall av 10 så var det alltid Harry som var tvungen att väcka mig, men idag hade tydligen mitt sinne bestämt att det var min tur att få liv i honom. Men för tillfället verkade det vara i stort sätt omöjligt. Han var näst intill medvetslös. Jag hävde mig upp på ena armbågen och lutade mig framåt emot hans öra.
"Wake up babe. It's freaking cold and I want to go inside and get some warmth in my body again. So please dear, wake up."
Harry mumlade bara till men öppnade sen ansträngt ena ögat. Hans ansiktsuttryck just i den sekunden fick mig att skratta till kort. Utan att ställa någon fråga eller att ens säga någonting ställde han sig upp och lyfte upp mig i sin famn. Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta hur han kunde vara så varm när jag skakade tänder. När vi stod utanför ytterdörren satte han ner mig på egna fötter och jag klev snabbt in. Värmen från den öppna brasan slog emot mig och Rosie mötte oss med ett piggt leende. Harry drog en hand igenom sitt hår och gäspade samtidigt stort. När han tittade upp emot klockuret på väggen suckade han tungt. Visarna visade att klockan bara var kvart över 5 på morgonen. Rosie log ännu större, steg till vänster och öppnade en dörr. Innanför den vita träddörren befann det sig ett sovrum. Harry log tacksamt och gick in, jag gav Rosie en kram innan jag gick efter med tunga, sega steg. Dörren stängdes bakom oss och Harry började genast ta av sig kläderna, bara några sekunder senare stod han i bara boxershorts och var påväg att krypa in under täcket. Jag drog försiktigt av mig kläderna och kröp in under samma täcke som Harry.
"You know... It's starting to get quite frustrating to not be able to tell you how much I love you with pure words."
Med sina vackra gröna ögon stängda och ett perfekt leende över sina läppar viskade han sjungande.
"I love you even more than that. My love for you is stronger than what should be allowed. Averie, you really are perfect to me.
And soon, you are becoming my Averie Styles."
Det pirrade till i min mage varje gång han sa det. En helt vanlig flicka ifrån Sverige, 17 år skulle gifta sig med 18-åringen, sångare i det populära bandet 'One Direction' - Harry Styles. Jag kunde se tidningsartikeln framför mig. Harry öppnade sakta ögonen.
"You mean everything to me. Never doubt it or believe otherwise." sa han allvarligt.
"I won't. Promise. I love you Harry Styles." Jag kysste honom länge över läpparna innan jag sakta somnade in i hans famn.
Doften av frukost nådde mitt luktsinne. Jag sträckte på mig, försiktigt för att inte väcka Averie. Lite senare öppnade jag ögonen och på nattduksbordet på min sida om sängen stod det en stor frukostbricka full med mat. Allt ifrån fruktsallad till pannkakor. Under en tallrik med croissanter kikade en liten papperslapp fram. Så tyst jag kunde lyfte jag upp tallriken och läste igenom bokstäverna.
"I decided to make some breakfast for you two. I'm heading off to work now, could you please do me a favor while i'm away. Please drive to the market (you can barrow my pickup) and buy some strawberrys for the dessert we're making tonight! Have fun!"
Bredvid mig sträckte Averie på sig och gäspade stort. Hennes hår stod åt alla möjliga håll och jag log stort. Perfekt varje timme på dygnet. Jag tog tag i en pannkaka och tog en stor tugga. Någon ryckte den ur min hand och när jag vände mig emot Averie hade hon redan börjat äta på den. Jag pussade henne lätt på kinden och tittade henne sen länge i ögonen.
"Your grandmother wanted us to drive to the market and get some strawberrys for some sort of dessert we are making tonight."
"Oh sound delicious. Don't you think?" Hon stoppade in den sista pannkaksbiten i munnen och jag nickade glatt.
-"Let's just eat some breakfast first. And then we'll head out for the market and the strawberrys."
Vi båda hoppade in på var sin sida om bilen samtidigt och Averie knäppte snabbt fast sitt säkerhetsbälte. Jag gjorde snart detsamma men kände först på bilens växelspak och ratt. Den här sortens bil var jag inte van vid att köra. Men det gick tillsist bättre än vad jag väntade mig och när vi var framme parkerade jag pickupen stolt. Solen stod högt på himlen och det kryllade med folk på torget. Averie gick runt bilen så hon hamnade på den sidan jag befann mig på. Jag sträckte mig efter hennes hand och flätade samman våra fingrar. Hon tittade upp och mötte min blick. Hennes ögon glittrade. Allt kändes äntligen så bra.
Hand i hand började vi bege oss emot folkmassan. Averies grepp om min hand hårdnade lite och jag strök henne lugnande över pekfingret med tummen. Klaustrofobi. Hon och Niall. En utav dom säkert 1000 saker som knöt dom samman. Äntligen. Det var ingen som tittade extra konstigt på oss. Vi båda smälte in. Averie drog mig ur mina tankar med att öka takten och jag kunde snart se hennes mål. Jordgubbarna låg prydligt i platslådor i på ett bord. Precis när jag skulle säga någonting blev jag avbruten av en främmande röst.
"Averie?! Averie Kingsley?!..... Is it really you? You haven't changed a bit! But still, you are more beautiful now."
Lite kortare kapitel...
Kommentera? xx.
Kapitel 39 - I've Missed You Too, I've missed All Of This
2012-06-17 / 19:18:09 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARERSenaste;
Jag tittade upp ifrån bokens bokstäver när Harry öppnade dörren och stegade direkt fram till garderoben och drog smidigt ut två resväskor. Man kunde så på långt avstånd hur glad han var, men jag hade ingen aning om varför. Harry sträckte ut en hand emot mig, tog tag i boken och lade den ömt bredvid mig sen räckte han mig den ena resväskan och bad mig packa nog med kläder för en vecka. Jag satt nu som ett frågetecken i sängen medan Harry irrade runt och bokstavligen mosade ner kläder i väskan.
"Could you at least tell me what kind of clothes to bring? Because it will be much more easy to pack then." Han log bara.
"Just take something casual, comfortable... something you aren't afraid to scratch. Think simple babe. It'll be alright."
Harry stannade upp för en kort sekund och gav mig en kort puss i pannan innan han återigen vände koncentrationen till garderoben. Dörrenn in till mitt rum gled upp och både Harry och jag tittade upp. Mamma tittade in med ett stolt leende över läpparna.
"I can't believe that you are growing up so fast. You two are waiting a baby girl and are soon married. It's really crazy. It feels like only yesterday you took your first steps in the hallway. That smile on your face that day, only exists when you are with him."
Mamma betonade him och nickade menande emot Harry som för första gången på länge rodnad en aning. Han böjde sig sen neråt och kysste mig passionerat över läpparna. Jag drog mig snart undan, reste mig upp och började riva ut kläder ur min sida av garderoben. Harrys kläder hade liksom flyttat in i den andra halvan. Vilket inte gjorde mig någonting alls.
Stelt drog jag på mig min jacka medan mamma och Harry hjälptes åt att lyfta ut väskorna till bilen. Vår röda lilla mustang som hade anlänt ifrån London stod slarvigt parkerat intill trottoaren. Jag gäspade stort när jag ställde den ena foten utanför dörren till den lägenheten. Det verkade kvitta hur mycket jag sov. Jag var alltid lika trött. Energin liksom bara lämnade mig, avdunstade ut i den bara luften. Försiktigt småsprang jag ut till dom andra och Harry fick kämpa en aning med att stänga bagage-luckan. Mamma tittade först på honom och sen på mig innan hon skrattade så diskret hon kunde. En dov smäll hördes när Harry tillsist lyckades stänga luckan. Han log bara charmigt emot mig, placerade en hand över min korsrygg och väntade tills jag klev in i bilen. Mamma hoppade samtidigt smidigt in i framsätet och justerade backspegeln. Motorn startade och hjulen började sakta rulla framåt.
Med huvudet lutat emot Harrys axel tittade jag ut, upp igenom fönstret. Bilen svängde plötsligt kraftigt till vänster och jag satte mig upprätt och tittade ut. Vi hade rullat in på flygplatsen, så vi skulle alltså längre härifrån än vad jag trodde. Jag mötte Harrys gröna ögon och dom glittrade. Hans leende reflekterades ända upp i hans ögon. I ett försök att få honom att berätta för mig vart vi skulle, försökte jag mig på valp-blicken. Det verkade som om han mjuknade upp lite.
"Please, please... please babe! Tell me where we are headed! I can't stand this, i'm way to curious. Please tell me?"
"No. I'm not going to tell you until we are about to land. But I can guarantee that it'll be fun!" Harry öppnade min bildörr.
Jag suckade kort och steg ur mustangen. Mamma stod med min resväska bredvid sig och jag gick in i hennes famn, och genast lindade hon sina armar runt omkring mig. Hon böjde sig emot mitt öra och viskade sen tyst.
"Du får ha så roligt nu gumman. Ta hand om Harry och lilla Faith. Njut av livet för en gångs skull. Jag älskar dig."
"Det ska jag. Jag älskar dig också mamma."
Hon släppte taget om mig och jag fattade istället tag i Harrys hand.
Averie andades tungt med huvudet vilandes emot min axel. Utanför det lilla fönstret intill henne seglade molnen i jämnhöjd med solen och tycktes bära upp den. Som liten var jag nästan säker på att molnen var gjorda utav sockervadd, och hur mycket mamma än nekade mig fortsatte ändå att tjata om att få hoppa ut och smaka. Jag log åt minnet, jag visste inte mycket då. Om det var bättre eller sämre, det visste jag inte själv. Det brusade till i högtalaren innan man hörde en avlägsen röst.
"In a few minutes we are arriving to Tennesee, thank you for flying with us!"
Försiktigt puttade jag på Averie och hon mumlade något ohörbart, men hon öppnade i alla fall ögonen tillslut. När hon några sekunder senare upptäckte att planet styrdes i vida cirklar för att landa log hon förväntansfullt emot mig.
"You promised to tell me where we are going right before we are landing! So come on, spit it out!" Averie log stort.
"Okey, okey calm down. We are going to stay at your grandmothers place in a week. Your mom told me that you love it there, and before you moved to Sweden your home was in Tenesee. So your mom and I made up some plans and, well. Sorry for not telling you, but I wanted it to be a suprise." Jag tittade tveksamt på Averie som ännu inte visade några känslor i ansiktet. Tillsist log hon stort. Nöjt.
"Are you kidding me?! Cause if you do, it's not funny Harry!"
Nu var det min tur att skratta. Samtidigt skakade jag på huvudet. Jag gjorde allt annat än att skoja. Planets hjul landade emot marken och stannade kort där efter. Applåder ifrån alla passagerare ekade höga innan alla började resa sig upp ifrån sina säten för att lämna flygplanet. Jag flätade in mina fingrar emellan Averies, ställde mig i gången och lät henne gå före mig ut även om hon satt innerst, vid fönstret. Så fort jag kom ut ur planet tvingades jag kisa emot den starka solen som attackerade mina ögon. Det sved nästan. Averie stannade oväntat framför mig, vände sig om och pressade sina läppar emot mina. Hon drog sig snart undan med ett leende.
"I forgot to thank you earlier. Thank you so much for doing this for me... I love you!" Averies ögon glittrade.
Min blick rörde sig stressat över rullbandet i hopp om att jag skulle få syn på våra resväskor. Jag hatade den här delen. Varje gång jag har varit ute och rest har jag varit tvungen att brotta mig fram igenom folkmassan för att hinna få tag i min väska innan den försvann... och man fick vänta en evighet innan den visade sig igen. Harry stod en bit bort ifrån mig och när jag tittade upp för att granska hans perfekta drag tittade han redan stolt på mig med resväskorna bredvid sig. Jag låt åt hans fåniga - men samtidigt charmiga leende. Harry kom lungt gående emot mig och när han var nära nog sträckte sträckte mig efter min egen resväska men han höll den då istället bakom sin rygg. Han log försiktigt, men ändå stort nog att smilgroparna syntes.
"I can take them. No worries." sa Harry med sin brittiska accent - som jag blev knäsvag av, varje gång.
Snabbt gav jag honom en kort puss på kinden. Vad hade jag gjort för underbart, för att ha fått turen att få kalla honom min
Vi båda lämnade flygplatsen bakom oss och steg ut på parkeringen. Direkt började jag söka med min blick fram och tillbaka över folkmassan och tillsist fångade en blå, gammal pickup min uppmärksamhet. Min mormor Rosie stod på flaket och när hon mötte min blick log hon så stort som det någonsin verkade gå. Trots sina 65 år hoppade hon smidigt ner och sprang snabbt emot oss. Det första jag gjorde när hon var precis framför mig var att ge henne en ordentligt stor kram. Hennes doft som för mig, betydde fullkomlig lycka. Den doften som hade betytt lycka för mig innan jag hade hittat Harry. Underligt att bara en doft kan få oss att bryta ut i tårar, eller få oss att le. Bara en simpel doft. Rosie släppte taget om mig och lät blicken vandra över Harry som tittade smått nervöst på mig.
"Well you must be Harry. Nice to meet you! Thank you for calling and bring Averie here."
Rosie vände sig mot mig och viskade i mitt öra.
"You two are going to make such gorgeous babies in the future! Just look at the two of you! Perfect match!"
Jag kvävde ett skratt och tittade på Harry som rodnade. Rosie var nog tvungen att lära sig att viska tystare. Men något hon då antagligen inte visste var att vi redan skulle få en dotter inom några korta månader. Harry kollade menande på mig och jag nickade. Han ställde sig bredvid mig, virade sina armar omkring min kropp och tittade sen väntandes - ner i mina ögon.
"The thing you said about making babies in the future, how long away is the future for you?" Frågade jag roat.
"I don't know, maybe a few years... I mean you two are so young!" Rosie verkade bli mer förvirrad av vart det här ledde.
"Me and Harry are expecting a child, Rosie. I'm pregnant! And next year we are getting married." Jag log enormt stort.
"Oh my God! Are you joking?! Oh i'm so happy for you two!" Hon drog in oss båda i en varm gruppkram.
- "Come on now young ones, let's go home and get something to eat!"
När bilens däck hade stannat hoppade jag snabbt ur och drog ett djupt andetag. Gården såg exakt likadan ut som när jag åkte, om inte ännu vackrare. Ljuset strilades igenom grenarna och kastade skuggor på boningshuset. Stallets boxdörrar stod öppna upptill och flera gnägganden hördes innan ett mångtal hästhuvuden kikade fram. Jag tittade på Rosie och hon log emot mig.
"I think Dorothea wants to see you. She's at the meadow behind the dwelling house. You know which one I mean!"
Så fort jag kunde styrde jag mina steg upp, emot och sen förbi boningshuset. När jag kom runt huset bredde den enorma ängen ut sig framför mig. Jag log med tårar i ögonen som började välla upp ifrån tårkanalen. Minnena härifrån kunde jag nästan minnas i detalj, även om det var flera år sedan. Min blick fick syn på grinden som ledde in till hagen, jag gick genast dit, öppnade den och gick in. Långt borta fick jag syn skuggor. Det kändes som om jag var liten igen. Långsamt förde jag tummen och pekfingret upp emot munnen och visslade högt. Låga gnägganden hördes och snart kändes det som om marken skakade. När jag fick syn på henne i flocken rullade en tår nerför min kind. Fölet som jag hade vuxit upp med som liten hade nu blivit stort. Dorothea. Hästarna stannade en bit bort ifrån mig och jag sträckte försiktigt ut handen samtidigt som jag rörde mig långsamt framåt - utan att möta någons blick. Oroliga frustanden rörde sig emellan en och annan men jag fortsatte ända att röra på mig. Jag tittade upp ifrån marken och mötte direkt Dorotheas bruna ögon. Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
Tråkigt kapitel(!!!!!!!!), men bättre än inget?
Kommentera? xx.
Jag kunde inte få fram ett enda ljud så jag nickade bara och så fort Harry hade fått ringen på plats kastade jag mig fram emot hans läppar. Kyssen var smaksatt med salta tårar. Jubel spred sig över hela publiken och vi båda log. Jag var lycklig. Jag var hel igen.
Och den här gången... skulle jag aldrig släppa taget igen. Aldrig igen. Harry drog sig undan, lutade sin panna emot min och flätade samman våra händer. Ingen hade kunnat sluta gråta. Men jag kunde se hur han log.
"I love you Averie." Viskade han innan han lutade sig neråt för att passionerat kyssa mig igen.
Jag tittade upp ifrån bokens bokstäver när Harry öppnade dörren och stegade direkt fram till garderoben och drog smidigt ut två resväskor. Man kunde så på långt avstånd hur glad han var, men jag hade ingen aning om varför. Harry sträckte ut en hand emot mig, tog tag i boken och lade den ömt bredvid mig sen räckte han mig den ena resväskan och bad mig packa nog med kläder för en vecka. Jag satt nu som ett frågetecken i sängen medan Harry irrade runt och bokstavligen mosade ner kläder i väskan.
"Could you at least tell me what kind of clothes to bring? Because it will be much more easy to pack then." Han log bara.
"Just take something casual, comfortable... something you aren't afraid to scratch. Think simple babe. It'll be alright."
Harry stannade upp för en kort sekund och gav mig en kort puss i pannan innan han återigen vände koncentrationen till garderoben. Dörrenn in till mitt rum gled upp och både Harry och jag tittade upp. Mamma tittade in med ett stolt leende över läpparna.
"I can't believe that you are growing up so fast. You two are waiting a baby girl and are soon married. It's really crazy. It feels like only yesterday you took your first steps in the hallway. That smile on your face that day, only exists when you are with him."
Mamma betonade him och nickade menande emot Harry som för första gången på länge rodnad en aning. Han böjde sig sen neråt och kysste mig passionerat över läpparna. Jag drog mig snart undan, reste mig upp och började riva ut kläder ur min sida av garderoben. Harrys kläder hade liksom flyttat in i den andra halvan. Vilket inte gjorde mig någonting alls.
Stelt drog jag på mig min jacka medan mamma och Harry hjälptes åt att lyfta ut väskorna till bilen. Vår röda lilla mustang som hade anlänt ifrån London stod slarvigt parkerat intill trottoaren. Jag gäspade stort när jag ställde den ena foten utanför dörren till den lägenheten. Det verkade kvitta hur mycket jag sov. Jag var alltid lika trött. Energin liksom bara lämnade mig, avdunstade ut i den bara luften. Försiktigt småsprang jag ut till dom andra och Harry fick kämpa en aning med att stänga bagage-luckan. Mamma tittade först på honom och sen på mig innan hon skrattade så diskret hon kunde. En dov smäll hördes när Harry tillsist lyckades stänga luckan. Han log bara charmigt emot mig, placerade en hand över min korsrygg och väntade tills jag klev in i bilen. Mamma hoppade samtidigt smidigt in i framsätet och justerade backspegeln. Motorn startade och hjulen började sakta rulla framåt.
Med huvudet lutat emot Harrys axel tittade jag ut, upp igenom fönstret. Bilen svängde plötsligt kraftigt till vänster och jag satte mig upprätt och tittade ut. Vi hade rullat in på flygplatsen, så vi skulle alltså längre härifrån än vad jag trodde. Jag mötte Harrys gröna ögon och dom glittrade. Hans leende reflekterades ända upp i hans ögon. I ett försök att få honom att berätta för mig vart vi skulle, försökte jag mig på valp-blicken. Det verkade som om han mjuknade upp lite.
"Please, please... please babe! Tell me where we are headed! I can't stand this, i'm way to curious. Please tell me?"
"No. I'm not going to tell you until we are about to land. But I can guarantee that it'll be fun!" Harry öppnade min bildörr.
Jag suckade kort och steg ur mustangen. Mamma stod med min resväska bredvid sig och jag gick in i hennes famn, och genast lindade hon sina armar runt omkring mig. Hon böjde sig emot mitt öra och viskade sen tyst.
"Du får ha så roligt nu gumman. Ta hand om Harry och lilla Faith. Njut av livet för en gångs skull. Jag älskar dig."
"Det ska jag. Jag älskar dig också mamma."
Hon släppte taget om mig och jag fattade istället tag i Harrys hand.
Averie andades tungt med huvudet vilandes emot min axel. Utanför det lilla fönstret intill henne seglade molnen i jämnhöjd med solen och tycktes bära upp den. Som liten var jag nästan säker på att molnen var gjorda utav sockervadd, och hur mycket mamma än nekade mig fortsatte ändå att tjata om att få hoppa ut och smaka. Jag log åt minnet, jag visste inte mycket då. Om det var bättre eller sämre, det visste jag inte själv. Det brusade till i högtalaren innan man hörde en avlägsen röst.
"In a few minutes we are arriving to Tennesee, thank you for flying with us!"
Försiktigt puttade jag på Averie och hon mumlade något ohörbart, men hon öppnade i alla fall ögonen tillslut. När hon några sekunder senare upptäckte att planet styrdes i vida cirklar för att landa log hon förväntansfullt emot mig.
"You promised to tell me where we are going right before we are landing! So come on, spit it out!" Averie log stort.
"Okey, okey calm down. We are going to stay at your grandmothers place in a week. Your mom told me that you love it there, and before you moved to Sweden your home was in Tenesee. So your mom and I made up some plans and, well. Sorry for not telling you, but I wanted it to be a suprise." Jag tittade tveksamt på Averie som ännu inte visade några känslor i ansiktet. Tillsist log hon stort. Nöjt.
"Are you kidding me?! Cause if you do, it's not funny Harry!"
Nu var det min tur att skratta. Samtidigt skakade jag på huvudet. Jag gjorde allt annat än att skoja. Planets hjul landade emot marken och stannade kort där efter. Applåder ifrån alla passagerare ekade höga innan alla började resa sig upp ifrån sina säten för att lämna flygplanet. Jag flätade in mina fingrar emellan Averies, ställde mig i gången och lät henne gå före mig ut även om hon satt innerst, vid fönstret. Så fort jag kom ut ur planet tvingades jag kisa emot den starka solen som attackerade mina ögon. Det sved nästan. Averie stannade oväntat framför mig, vände sig om och pressade sina läppar emot mina. Hon drog sig snart undan med ett leende.
"I forgot to thank you earlier. Thank you so much for doing this for me... I love you!" Averies ögon glittrade.
Min blick rörde sig stressat över rullbandet i hopp om att jag skulle få syn på våra resväskor. Jag hatade den här delen. Varje gång jag har varit ute och rest har jag varit tvungen att brotta mig fram igenom folkmassan för att hinna få tag i min väska innan den försvann... och man fick vänta en evighet innan den visade sig igen. Harry stod en bit bort ifrån mig och när jag tittade upp för att granska hans perfekta drag tittade han redan stolt på mig med resväskorna bredvid sig. Jag låt åt hans fåniga - men samtidigt charmiga leende. Harry kom lungt gående emot mig och när han var nära nog sträckte sträckte mig efter min egen resväska men han höll den då istället bakom sin rygg. Han log försiktigt, men ändå stort nog att smilgroparna syntes.
"I can take them. No worries." sa Harry med sin brittiska accent - som jag blev knäsvag av, varje gång.
Snabbt gav jag honom en kort puss på kinden. Vad hade jag gjort för underbart, för att ha fått turen att få kalla honom min
Vi båda lämnade flygplatsen bakom oss och steg ut på parkeringen. Direkt började jag söka med min blick fram och tillbaka över folkmassan och tillsist fångade en blå, gammal pickup min uppmärksamhet. Min mormor Rosie stod på flaket och när hon mötte min blick log hon så stort som det någonsin verkade gå. Trots sina 65 år hoppade hon smidigt ner och sprang snabbt emot oss. Det första jag gjorde när hon var precis framför mig var att ge henne en ordentligt stor kram. Hennes doft som för mig, betydde fullkomlig lycka. Den doften som hade betytt lycka för mig innan jag hade hittat Harry. Underligt att bara en doft kan få oss att bryta ut i tårar, eller få oss att le. Bara en simpel doft. Rosie släppte taget om mig och lät blicken vandra över Harry som tittade smått nervöst på mig.
"Well you must be Harry. Nice to meet you! Thank you for calling and bring Averie here."
Rosie vände sig mot mig och viskade i mitt öra.
"You two are going to make such gorgeous babies in the future! Just look at the two of you! Perfect match!"
Jag kvävde ett skratt och tittade på Harry som rodnade. Rosie var nog tvungen att lära sig att viska tystare. Men något hon då antagligen inte visste var att vi redan skulle få en dotter inom några korta månader. Harry kollade menande på mig och jag nickade. Han ställde sig bredvid mig, virade sina armar omkring min kropp och tittade sen väntandes - ner i mina ögon.
"The thing you said about making babies in the future, how long away is the future for you?" Frågade jag roat.
"I don't know, maybe a few years... I mean you two are so young!" Rosie verkade bli mer förvirrad av vart det här ledde.
"Me and Harry are expecting a child, Rosie. I'm pregnant! And next year we are getting married." Jag log enormt stort.
"Oh my God! Are you joking?! Oh i'm so happy for you two!" Hon drog in oss båda i en varm gruppkram.
- "Come on now young ones, let's go home and get something to eat!"
{Lyssna medan nedanstående läses}
När bilens däck hade stannat hoppade jag snabbt ur och drog ett djupt andetag. Gården såg exakt likadan ut som när jag åkte, om inte ännu vackrare. Ljuset strilades igenom grenarna och kastade skuggor på boningshuset. Stallets boxdörrar stod öppna upptill och flera gnägganden hördes innan ett mångtal hästhuvuden kikade fram. Jag tittade på Rosie och hon log emot mig.
"I think Dorothea wants to see you. She's at the meadow behind the dwelling house. You know which one I mean!"
Så fort jag kunde styrde jag mina steg upp, emot och sen förbi boningshuset. När jag kom runt huset bredde den enorma ängen ut sig framför mig. Jag log med tårar i ögonen som började välla upp ifrån tårkanalen. Minnena härifrån kunde jag nästan minnas i detalj, även om det var flera år sedan. Min blick fick syn på grinden som ledde in till hagen, jag gick genast dit, öppnade den och gick in. Långt borta fick jag syn skuggor. Det kändes som om jag var liten igen. Långsamt förde jag tummen och pekfingret upp emot munnen och visslade högt. Låga gnägganden hördes och snart kändes det som om marken skakade. När jag fick syn på henne i flocken rullade en tår nerför min kind. Fölet som jag hade vuxit upp med som liten hade nu blivit stort. Dorothea. Hästarna stannade en bit bort ifrån mig och jag sträckte försiktigt ut handen samtidigt som jag rörde mig långsamt framåt - utan att möta någons blick. Oroliga frustanden rörde sig emellan en och annan men jag fortsatte ända att röra på mig. Jag tittade upp ifrån marken och mötte direkt Dorotheas bruna ögon. Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
Tråkigt kapitel(!!!!!!!!), men bättre än inget?
Kommentera? xx.
Kapitel 38 - Our Love Isn't Like Anything Else
2012-06-10 / 21:33:38 / Watch The Stars [pausad] / 6 KOMMENTARERSenaste;
Så fort jag hade stigit in i bussen kunde jag se hur Colt följde mig med blicken. Jag ökade takten och satte mig ner i sätet bredvid honom och som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Bussen stannade sen med ett tjutande ljud och alla strömmade ut. Himlen öppnade sig och släppte ner stora, tunga vattendroppar och jag drog mina armar tätare omkring min kropp. Utan någon jacka kunde jag genast känna hur min t-shirt började klistra sig emot mig. Colt drog av sig sin jacka, drog mig närmare och höll den över oss båda. Vattendroppar hängde i hans lugg och han log snabbt åt mig innan han lade sin fokus på att komma in så fort som möjligt.
"Idag ska vi öppna upp ett helt nytt projekt för er! Något alldeles originellt som kommer öppna upp era tankar och känslor."
Om det var någon man skulle tycka synd om var det Colt i just det läget. Jag granskade Daniel från topp till tå och rös lätt. Han hade en alldeles för liten skjorta, som var knäppt ända upp och ovanpå det var den instoppad i byxorna. Daniel verkade inte heller ha någon kontroll över sin mun när han pratade, det flög saliv över hela klassrummet varje gång. Jag svepte blicken istället över Colt som stirrade onöjt på Daniel som fortfarande argumenterade ljudligt med fröken. Han vände sen blicken emot mig utan att röra en min. Jag fastnade alltid i hans isblåa ögon men för att inte stirra alldeles för länge tittade jag kort ner på mina händer. Klockan ringde och jag reste mig upp så fort jag kunde. När jag stod utanför klassrummet med Colt bredvid mig vände jag mig snabbt om. Daniel stod fortfarande kvar och gestikulerade vilt med armar och ben medan han pratade högljutt. Jag kvävde ett skratt.
Gälla skrik ekade i korridoren och ljudet närmade oss med hög hastighet. Jag försökte se vad som hände, men jag kunde inte se någonting. Ljudet färdades ännu närmare oss och Colt höll för öronen. Precis när jag skulle följa hans exempel så kunde jag höra den där bekanta rösten. Rösten som kunde få mig att le, oavsett. Skriken dundrade i mina öron, men jag hörde det knappt. En röd randig t-shirt syntes runt hörnet som direkt följdes utav brunt hår och blåa ögon.
På andra sidan av den långa scenen lös en svag strålkastare upp. Ljuset blev bara starkare och starkare och det bildades tårar i mina ögon. Averie. Tårarna strömmade nerför mina kinder och mikrofonen gled sakta ur min hand. Jag sprang så fort mina ben orkade med och snart höll jag henne tätt intill mig. Min andning spårade ur helt och mina ben vek sig nästan under mig. Averie grät högljutt emot min hals och jag slöt ögonen hårt innan jag drog åt mitt grepp runt henne. Hon var här. På riktigt. Att äntligen få känna hennes söta doft gjorde mig överväldigad. Jag tittade upp emot himlen en kort sekund innan jag pussade Averie på huvudet. Mina tårar droppade ner i hennes hår när jag höll henne så tätt intill mig som jag kunde. Just som när jag trodde att jag skulle kunna lugna ner mig blev det bara värre. Jag tittade bort emot killarna som stod tillsammans och kollade tillbaka på oss. Averie mötte min blick med tårsprängda ögon. Det vackraste som jag någonsin skådat befann sig åter igen i mina armar. Jag knäppte loss kedjan runt min hals och placerade ringen i min handlfata. Tårarna rörde sig fortfarande smidigt nerför mitt ansikte. Alldeles skakig gick jag ner på knä.
Långt, långt, låååångt kapitel idag!
"Skriv bara någonting... han kommer bli glad vad du än kommer skriva, bara han får höra av dig. Tro mig nu, okej?" Han log.
Jag andades in ett djupt andetag och slöt mina ögon ett tag. Var jag nervös? Att inte ens veta vad man kände var frustrerande.
@Averie_Kingsley: @Harry_Styles I miss you, lots. Just needed you to know xx.
Med mobilen i ena handen och vattenflaskan i andra satte jag mig ner på en högtalare. Harry stod och pratade med Josh och dom andra killarna försökte sig på en dougie mitt på scenen. Jag öppnade upp twitter och tittade runt lite och jag skulle precis stänga ner det och åter lägga ner mobilen i fickan när jag hindrade mig. Tweeten som var retweetad flera tusen gånger fångade min uppmärksamhet. Den som var tillägnad till Harry. Ifrån Averie. Sen när hade hon skaffat twitter? Jag släppte mobilen med blicken och började styra stegen emot Josh och Harry som genast tittade upp på mig. Josh fyrade av ett litet leende och jag log tillbaka.
"Hey Harry, have you checked Twitter lately? Cause I think there's something you don't wanna miss."
Han tittade bara förvirrat på mig och viftade avvärjande med ena handen.
"Not now Niall... I've decided to take a pause from Twitter. Be offline, cause seriously I can't stand Ashley who tweets me 24/7."
"Oh come on man! This is really important! Just... just, eh take a look! You owe me that after eating the last slice of my pizza."
Men Harry skakade bara på huvudet innan han vände ryggen emot mig. Var han tvungen att sluta med Twitter just nu?
Jag sträckte upp händerna emot taket innan jag reste mig ur sängen och drog på mig kläderna som jag hade hängt fram dagen innan. I jakt på mitt armbandsur drog jag ut varenda låda som existerade i min byrå. I lådan längst ner hittade jag den, men precis när jag skulle ta upp den frös mina händer fast likaså min blick. Emot en utav mina t-shirts vilade ringen jag hade fått ifrån Harry efter operationen. Jag hade ingen aning om att jag hade kvar den. Tvekande tog jag upp den i min hand och stoppade sen ner den i fickan och vände mig om för att gå ut till köket. Mammas hår liknade ett fågelbo och hon var djupt försjunken i morgondagens tidning, jag kunde fortfarande inte vänja mig vid att allt stod på svenska efter att ha bott i London i flera månader. Det såg inte rätt ut i mina ögon. När jag svepte med blicken över köksbordet sken jag upp. På platsen där jag oftast brukade sitta stod det framdukat frukost. Jag lade armarna omkring mamma snabbt innan jag slog mig ner och öste in maten i munnen. Bara några minuter senare var det soprent. Inte en enda smula syntes så långt ögat nådde. Långsamt vred jag på huvudet och kollade upp på klockan. 15 minuter innan bussen skulle ge sig av emot skolan. Som vanligt nu förtiden orkade jag inte lägga någon längre tid på att sminka mig eller fixa håret, så jag gick in emot mitt rum och satte mig framför MacBooken och klickade mig in på Twitter. Harry hade inte svarat men jag hade en ny följare. Niall. Jag log stort och skulle precis skriva något till honom men hindrade mig i sista sekunden. Istället stängde jag ner dator-locket med ett leende över läpparna. Egentligen så hade jag ingen vidare aning om varför jag blev så glad.
Så fort jag hade stigit in i bussen kunde jag se hur Colt följde mig med blicken. Jag ökade takten och satte mig ner i sätet bredvid honom och som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Bussen stannade sen med ett tjutande ljud och alla strömmade ut. Himlen öppnade sig och släppte ner stora, tunga vattendroppar och jag drog mina armar tätare omkring min kropp. Utan någon jacka kunde jag genast känna hur min t-shirt började klistra sig emot mig. Colt drog av sig sin jacka, drog mig närmare och höll den över oss båda. Vattendroppar hängde i hans lugg och han log snabbt åt mig innan han lade sin fokus på att komma in så fort som möjligt.
"Idag ska vi öppna upp ett helt nytt projekt för er! Något alldeles originellt som kommer öppna upp era tankar och känslor."
Så diskret jag kunde försökte jag vrida ut allt vatten ur håret. I ögonvrån kunde jag se hur Colt stirrade roat emot mitt håll. Jag vände mig sakta om och fyrade av ett leende. Vår svenska-lärare fortsatte prata utan att märka någonting och när hon vände sig om emot tavlan så passade jag på att vrida ur min tröja. Det bildades en liten blöt pöl på stengolvet.
"Ni kommer att ha 4 veckor på er att göra ett collage av det som gör er lyckliga. Men ni ska också ha med sånt som har gjort er till just dom personerna ni är just idag. När jag samlar in dom vill jag bli inspirerad, få reda på lite om er historia på ett helt annat sätt än om man skulle stå och berätta det rakt upp-och-ner. Det här blir en par-uppgift, och jag har redan gjort grupperna så det är ingen som helst idé att tjata om vem ni vill jobba med. Dom här grupperna som jag har gjort kommer funka jätte bra! Oroa er inte!"
Jag blev nervös direkt. Vi hade alltid fått välja partner förut och som vanligt hade jag och Colt jobbat utan att tveka. Men jag kände på mig att nu skulle det inte bli så. Hastigt vände jag på huvudet och Colt tittade redan förvirrat på mig.
"Nu ska vi se... Tina och Alicia, ni blir ett par. Hanna och Lina, Colt och Daniel." Hon pausade kort. "Averie och Amanda."
Listan fortsatte men jag kunde inte höra något mer efter att mitt namn blivit uppropat. Min hörsel hade blivit som bedövad. Bra grupper hade läraren sagt, inget att oroa sig för, hade läraren sagt. Vem som helst utom Amanda. En stol drogs ut hastigt.
"Jag kan inte jobba med. Colt fröken! Han kan ingenting alls och jag kommer få göra allting själv!" Spott flög ur hans mun.
Colt slog ut med händerna och skakade oskyldigt på huvudet.
Om det var någon man skulle tycka synd om var det Colt i just det läget. Jag granskade Daniel från topp till tå och rös lätt. Han hade en alldeles för liten skjorta, som var knäppt ända upp och ovanpå det var den instoppad i byxorna. Daniel verkade inte heller ha någon kontroll över sin mun när han pratade, det flög saliv över hela klassrummet varje gång. Jag svepte blicken istället över Colt som stirrade onöjt på Daniel som fortfarande argumenterade ljudligt med fröken. Han vände sen blicken emot mig utan att röra en min. Jag fastnade alltid i hans isblåa ögon men för att inte stirra alldeles för länge tittade jag kort ner på mina händer. Klockan ringde och jag reste mig upp så fort jag kunde. När jag stod utanför klassrummet med Colt bredvid mig vände jag mig snabbt om. Daniel stod fortfarande kvar och gestikulerade vilt med armar och ben medan han pratade högljutt. Jag kvävde ett skratt.
Gälla skrik ekade i korridoren och ljudet närmade oss med hög hastighet. Jag försökte se vad som hände, men jag kunde inte se någonting. Ljudet färdades ännu närmare oss och Colt höll för öronen. Precis när jag skulle följa hans exempel så kunde jag höra den där bekanta rösten. Rösten som kunde få mig att le, oavsett. Skriken dundrade i mina öron, men jag hörde det knappt. En röd randig t-shirt syntes runt hörnet som direkt följdes utav brunt hår och blåa ögon.
Så fort mina ögon landade på Averie rusade jag snabbt framåt och kramade om henne. Ömt, men ändå hårt. När jag släppte taget om henne hade hon ett enormt leende tvärs över hela ansiktet. Colt som stod bredvid henne log också. Jag nickade bara lite snabbt till honom. Min uppmärksamhet vände sig till Averie igen. Det hade börjat flocka sig folk runt oss tre och jag kunde se i Averies ansikte hur hon vantrivdes men ändå kämpade med att inte visa det.
"Wha-what are you doing here?" Hennes röst darrade lite.
"I've come here to pick you up. You and me are going back to London for this night. Long story. But come on now!"
Jag fattade tag i hennes hand och började bana väg i det mindre folkhavet. Averie verkade inte fatta vad jag höll på med, men hon gick lydigt med i alla fall. Men när hon fick syn på helikoptern utanför spärrades hennes ögon upp. Jag ryckte bara oskyldigt på axlarna och skrattade åt hennes ansiktsuttryck. Att ha sina speciella kontakter visade sig ha stor nytta i vissa fall. När vi båda satt fastspända och helikoptern var på väg att lyfta började jag berätta allt för henne. Om hur det här var bara var Nialls idé.
Jag gick nervöst fram och tillbaka i loungen med mikrofonen i handen. Varje gång innan en konsert var jag nervös, men den här gången tar priset. Liam kom in i rummet och drog med mig emot scenen. Det började räknas ner och jag vände mig snabbt om. Zayn, Louis, Niall och Liam log uppmuntrande. Dom alla verkade mycket gladare än vanligt. Den höga musiken började spelas och jag sprang ut på scenen och började nästan direkt sjunga dom första raderna på I Want. Plötsligt, mitt i sången släcktes allt ner och allt blev knäpptyst. En stark strålkastare riktades emot mig och lila rök dansade fram över golvet. Jag stod bara förvirrat kvar och tittade på Louis som höjde sin mikrofon emot munnen. Niall log stort.
"Dear audience, be ready with your cameras if you don't wanna miss something really special. Harry. Lately you have been torn apart. I feels like you have only been a shell. Like you were without something, special... me and the boys think that we have finally found that special thing. Brought it back to you, and now we just want to say one last thing. Don't ever lose it again."
Bandet började spela långsam, tyst musik.
{Lyssna medan nedanstående läses}
På andra sidan av den långa scenen lös en svag strålkastare upp. Ljuset blev bara starkare och starkare och det bildades tårar i mina ögon. Averie. Tårarna strömmade nerför mina kinder och mikrofonen gled sakta ur min hand. Jag sprang så fort mina ben orkade med och snart höll jag henne tätt intill mig. Min andning spårade ur helt och mina ben vek sig nästan under mig. Averie grät högljutt emot min hals och jag slöt ögonen hårt innan jag drog åt mitt grepp runt henne. Hon var här. På riktigt. Att äntligen få känna hennes söta doft gjorde mig överväldigad. Jag tittade upp emot himlen en kort sekund innan jag pussade Averie på huvudet. Mina tårar droppade ner i hennes hår när jag höll henne så tätt intill mig som jag kunde. Just som när jag trodde att jag skulle kunna lugna ner mig blev det bara värre. Jag tittade bort emot killarna som stod tillsammans och kollade tillbaka på oss. Averie mötte min blick med tårsprängda ögon. Det vackraste som jag någonsin skådat befann sig åter igen i mina armar. Jag knäppte loss kedjan runt min hals och placerade ringen i min handlfata. Tårarna rörde sig fortfarande smidigt nerför mitt ansikte. Alldeles skakig gick jag ner på knä.
"Averie Kingsley... will you make me the happiest alive and marry me? I love you so much... always have." Min röst lät stabil. Vilket förvånade mig.
Jag kunde inte få fram ett enda ljud så jag nickade bara och så fort Harry hade fått ringen på plats kastade jag mig fram emot hans läppar. Kyssen var smaksatt med salta tårar. Jubel spred sig över hela publiken och vi båda log. Jag var lycklig. Jag var hel igen.
Och den här gången... skulle jag aldrig släppa taget igen. Aldrig igen. Harry drog sig undan, lutade sin panna emot min och flätade samman våra händer. Ingen hade kunnat sluta gråta. Men jag kunde se hur han log.
"I love you Averie." Viskade han innan han lutade sig neråt för att passionerat kyssa mig igen.
Långt, långt, låååångt kapitel idag!
Kommentera? xx.
Kapitel 37 - Harmonic Eyes And Seductive Voice
2012-06-07 / 19:29:29 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
Kalla kårar vandrade längs min ryggrad och jag rös obehagligt. Min mage hade växt med otrolig hastigheten på senaste tiden, så just nu kändes det mer som om det var ett bord än min egen mage. Och som vanligt log jag stort åt min egen förmåga att alltid börja prata med mig själv i mina tankar. Faith Mackenzie Kingsley. Namnet kändes nästan alldeles för främmande utan Harrys efternamn. För att komma på andra tankar ägnade jag min uppmärksamhet till TV-rutan. Men mina tankar seglade ändå på något sätt, tillbaka till honom. Jag ville inte gråta mer, inte vara olycklig något längre. Snabbt stoppade jag in en gaffel full av nudlar i munnen och tittade bort emot min MacBook som låg på skrivbordet. Hastigt reste jag mig upp med filten omkring mig och sprang över golvet precis som om marmorplattorna var skållheta. Så fort jag hade fått tag i laptoppen sprang jag tillbaka emot den varma soffan, och nudlarna. Väl där loggade jag in på Spotify och höjde volymen ett snäpp och innan jag lutade mig tillbaka stängde jag snabbt av TV:n. Tillsammans med musiken som förföriskt, harmoniskt strömmade ur högtalarna kändes mina ögonlock genast tyngre. Och allt svartnade sakta.
"Mummy I can't sleep. Can I sleep with you and daddy tonight?" Faith tittade frågande på mig igenom hennes brun- gröna ögon.
Colt satt på andra sidan soffan och tittade lugnt på mig. Jag suckade tungt, besviket och drog filten över huvudet.
"Allvarligt talat Averie, du gråter när du är vaken, du gråter när du sover. Och när du inte fäller synliga tårar så kan jag se hur du förstörd du är inombords på grund utav allt det här. Det är jobbigt att se dig såhär. Så snälla, prata med honom."
Han svalde hårt och hans andning blev genast mer lugnare. Det gladde mig.
"Louis... I can't sleep, I can't eat, I can't think. I can't do anything anymore. I-I miss her. Being away from her, it tears me to pieces."
Hans röst vek sig och han bröt ut gråt igen. Jag strök honom lugnande över ryggen, snart igen hörde jag hans nu hesa, tysta röst.
"I'm afraid Louis... of my own feelings. I've never loved any girl this much." Harrys röst orkade knappt bära orden.
Harry hade varit upprörd hela natten och jag kunde höra honom ifrån undervåningen, gråta... så jag hade inte fått sova många timmar alls. Det verkade inte som om han kunde tänka på någonting annat än Averie, men eftersom det var det han hade sagt till mig så kunde jag inte misstro honom. Men något jag inte förstod var, varför dom inte pratade igenom det här. Jag visste precis hur mycket dom båda betydde för varandra. Varför gå igenom allt det här? Dörren gled försiktigt upp och en söndergråten Harry kikade in. Utan att säga någonting gick han in i mitt rum, stängde dörren bakom sig och slog sig ner i soffan. Hans blick var tom... det var nästan som om han hade stängt ner helt och hållet. Snabbt reste jag mig ur sängen och satte mig bredvid honom. Harry hade sitt huvud lutat en aning uppåt och tittade upp i taket. Solens strålar fångade upp tårarna som drog sig nerför hans kinder, lös upp dom. Bara av att titta på honom kände jag mig helt slut, så jag kunde inte ens tänka mig vilka känslor som spelades upp i hans sinne. Och det verkade för tillfället, som att han skulle få leva dom dom känslorna tills han höll Averie i sin famn igen. För första gången i alla dom förhållanden han har haft under tiden vi har haft bandet - så visade han hur starka, riktiga känslor han kunde ha för en annan.
Med frusna fingrar slängde jag upp mitt hår i en slarvig knut mitt på huvudet innan jag åter lindade den tjocka filten omkring mig. Feber var en utav dom värsta sakerna jag visste om. På avstånd, utanför lägenheten kunde jag höra hur bussen körde iväg emot skolan - körde iväg Colt ifrån mig. Mamma hade fått stå och tjatat riktigt länge för att lyckas övertala mig att jag var tvungen att vara hemma idag. Tillsist hade jag ändå gett efter, och precis som om jag var ett litet barn fortfarande ville mamma sköta om mig. Så innan hon var tvungen att åka iväg och jobba hade hon köpt allt hon ansåg vara nödvändigt. Nudlar, te, bär och en massa bär.
Kalla kårar vandrade längs min ryggrad och jag rös obehagligt. Min mage hade växt med otrolig hastigheten på senaste tiden, så just nu kändes det mer som om det var ett bord än min egen mage. Och som vanligt log jag stort åt min egen förmåga att alltid börja prata med mig själv i mina tankar. Faith Mackenzie Kingsley. Namnet kändes nästan alldeles för främmande utan Harrys efternamn. För att komma på andra tankar ägnade jag min uppmärksamhet till TV-rutan. Men mina tankar seglade ändå på något sätt, tillbaka till honom. Jag ville inte gråta mer, inte vara olycklig något längre. Snabbt stoppade jag in en gaffel full av nudlar i munnen och tittade bort emot min MacBook som låg på skrivbordet. Hastigt reste jag mig upp med filten omkring mig och sprang över golvet precis som om marmorplattorna var skållheta. Så fort jag hade fått tag i laptoppen sprang jag tillbaka emot den varma soffan, och nudlarna. Väl där loggade jag in på Spotify och höjde volymen ett snäpp och innan jag lutade mig tillbaka stängde jag snabbt av TV:n. Tillsammans med musiken som förföriskt, harmoniskt strömmade ur högtalarna kändes mina ögonlock genast tyngre. Och allt svartnade sakta.
{Lyssna medan nedanstående läses}
"Mummy I can't sleep. Can I sleep with you and daddy tonight?" Faith tittade frågande på mig igenom hennes brun- gröna ögon.
Utan att svara lyfte jag upp mitt täcke och hon kröp direkt upp intill mig. Hennes hår luktade sött och ögonen glittrade innan hon valde att sluta dom. Min vackra ängel. Jag kunde vara vaken hela natten och bara titta på när hon sov. Försiktigt började jag stryka henne över håret. Hennes bruna, änglalika lockar som var identistiska med sin fars - hängde fram över ena axeln.
"Have you any idea of how much I love you the two of you?" Harry kysste mig långsamt på läpparna och kollade sen på Faith.
"Our own small, and perfect family... I love you Harry." viskade jag och han kröp närmare och lindade armarna omkring mig.
Faith höll mig i handen när jag stängde igen bildörren bakom mig. Regnet öste neråt så jag lyfte upp henne i min famn och sprang emot ytterdörren. Så fort vi kom in satte jag försiktigt ner henne på fötter och hon började omsorgsfullt ta av sig regnjackan så gott det gick. Men efter att ha försökt knäppa upp den sista knappen några gånger och fortfarande inte lyckades vände hon sig missnöjt emot mig. Ett leende spred sig över mina läppar och jag satte mig ner på huk för att kunna hjälpa henne ordentligt. Faith tittade bort ifrån mig och log sen stort. När hon hade fått av sig jackan sprang hon direkt in i famnen på Harry som bar upp henne i luften och snurrade henne försiktigt ett varv högt upp i luften. Faiths klingande, glasklara skratt ekade i huset och jag kunde inte sluta le. Med vår egen lilla dotter över höften gick Harry emot mig med ett stolt leende och kysste mig sen länge över läpparna. Faith rynkade pannan med skrattade lite ändå. Hon började sprattla lite med benen och Harry satte stadigt ner henne på trädgolvet. Jag flätade samman våra fingrar och hävde mig upp på tå för att kunna nå upp till hans läppar. Han lutade huvudet en aning neråt och lät sina händer vandra upp till mina kinder. När jag drog mig undan klappade någon i händer. Faith satt i trappan, med huvudet lutat emot räcket och klappade överförtjust i händerna. Det verkade nästan omöjligt för henne att bli sur eller arg, varje minut på varje dag var hon glad. Går jämnt runt med ett leende i ansiktet.
Jag var lycklig. Vi alla tre var lyckliga. Tillsammans. Vår alldeles egen, lilla perfekta familj.
"I love you, and I will... forever and always." Harry viskade i mitt öra och pussade mig lätt i pannan innan han drog mig närmare.
Colt satt på andra sidan soffan och tittade lugnt på mig. Jag suckade tungt, besviket och drog filten över huvudet.
"Okej, okej! Jag kan gå om du inte vill ha mig här, tänkte bara hålla min sjukling till kompis, sällskap. Men hon ville nog vara själv."
Jag skrattade till, och drog snabbt av filten från huvudet. Colt flinade stort åt mig. Vad skulle jag göra utan honom här? Gråta.
"Det var inte dig jag menade! Jag kommer tvinga dig att stanna kvar här. Men det var bara det, att jag drömde..."
Inte behövde jag säga någonting mer än så, jag såg att Colt förstod vad jag menade och han nickade bara långsamt utan att lägga större uppmärksamhet på just det samtalsämnet. Han tittade länge på mig innan han hävde sig fram och tog tag i min dator som stod på soffbordet. Jag reste mig upp ifrån min varma plats och satte mig ner tätt intill Colt. Han ryckte till när han kände hur kall jag var.
När han klickade sig in på Twitter tittade jag bara förvirrat på honom. Ingen utav oss ägde ett Twitter-konto, och jag hade inte precis planerat på att skaffa ett heller. Men jag kunde ju inte läsa Colts tankar, han kanske hade lust att skapa ett till sig själv. Hans fingrar rörde sig snabbt över tangenterna och inte många sekunder senare vände han skärmen emot mig. Jag höjde ett ögonbryn emot honom innan jag såg vad han höll på med. Han bara satt och väntade på att jag skulle välja ett lösenord till mitt egna Twitter-konto. Men utan att tjafsa emot så skrev jag in det lösenordet jag använde till verkligen allting. Nöjt ställde Colt ner datorn i mitt knä och jag kastade åter igen en förrvirrad blick åt hans håll.
"Allvarligt talat Averie, du gråter när du är vaken, du gråter när du sover. Och när du inte fäller synliga tårar så kan jag se hur du förstörd du är inombords på grund utav allt det här. Det är jobbigt att se dig såhär. Så snälla, prata med honom."
"Men jag vet inte vad jag ska skriva till honom?! Det känns som om jag inte vet någonting längre."
"Skriv bara någonting... han kommer bli glad vad du än kommer skriva, bara han får höra av dig. Tro mig nu, okej?" Han log.
Jag andades in ett djupt andetag och slöt mina ögon ett tag. Var jag nervös? Att inte ens veta vad man kände var frustrerande.
@Averie_Kingsley: @Harry_Styles I miss you, lots. Just needed you to know xx.
Tråkigt kapitel!!!!!!
Kommentera? xx.
Kapitel 36 - When Are You Going To Propose To Me
2012-06-05 / 19:26:29 / Watch The Stars [pausad] / 6 KOMMENTARERSenaste;
Tårar letade sig nerför hans kinder och jag torkade förkrossat bort dom. Harry fattade tag omkring mina handleder och sänkte dom, bort ifrån hans ansikte. Han lutade sig sen framåt, neråt och pressade läpparna emot min panna innan han vände sig om och började gå ifrån mig... lämna mig. Jag skulle springa efter, men fötterna var fast i asfalten. Harry vände sig om och stannade för en kort sekund innan han sakta bleknade med vinden. Mina andetag hade ökat och jag skakade. Hur kunde jag ha tvivlat? Även om det bara varade för några minuter. Alltid skulle det vara killen ifrån Holmes Chapel i Chesire.
Harry Edward Styles.
Jag kunde höra när dom pratade bakom mig, känna deras brännande blickar emot min rygg. Det hade redan börjat första dagen här. I skolan. Jag hade fått vara själv. Ingen, verkligen ingen verkade bry sig om mig. Åter igen så var jag den där osynliga tjejen som är ensammast på hela planeten. Men för mig, spelade det ingen roll, fördelen med att vara osynlig var att man kunde vara sig själv utan att någon annan brydde sig. För att undvika den hårda verkligheten för några ögonblick stoppade jag in hörsnäckorna i öronen. Automatiskt spelades One Directions låtar upp. När jag sänkte volymen så kändes det nästan precis som när Harry - om kvällarna brukade sjunga tyst i mitt öra för att stilla vagga mig till sömns. För att inte frysa fast i det förflutna längde jag på mina steg.
"Cool, my name is Colt Simons." Jag tittade upp och mötte dom där slående blå ögonen. Först trodde jag att jag såg i syne, igen.
Innan ens jag hunnit röra en enda lem stod Colt med sina armar omkring mig. Jag lindade också snart armarna omkring honom och log stort. Tårar började vattnas i mina ögon och varje gång jag rörde blicken rymde några få. För första gången. På evigheter, grät jag av glädje. Colt backade undan en aning och granskade mitt ansikte. Han strök undan tårarna som droppade. Jag hade fortfarande ett stort leende över munnen och det kändes inte som om jag någonsin skulle kunna slappna av i ansiktet. Åter igen drogs jag in i en varm famn och när jag tittade över Colts ena axel kunde jag se hur folk tittade på oss. Men jag kunde inte bry mig mindre.
För att inte upptäckas, och för en gång smälta in drog jag ner mössan ytterliggare någon centimeter över ansiktet och satte mig sen vid ett bord så långt bak i cafeét som möjligt. Jag smuttade lite på mitt kaffe innan jag fiskade upp Iphonen ur fickan. Så fort jag låste upp den möttes jag av Averies leende. Varför plågade jag mig själv såhär? I det nästan intill knäpptysta cafeét sjönk jag in i djupa tankar. Med tummen strök jag försikigt över bilden. Utanför fönstret blixtrade det till och jag stelnade automatiskt till, tvingade mig ur mina psykiska diskussioner med mig själv. Dörren in till Starbucks öppnades och stängdes och in kom Ashley. Jag suckade högljutt för mig själv och lade ner huvudet frustrerat på bordet. Bäst för henne att hon inte kom hit för att leta efter mig. I min ögonvrå kunde jag se hur hon sökte med blicken över alla bord och gäster. Hon höll just på med det jag verkligen inte ville att hon skulle. När hennes blick så lite som snuddade mig rusade hon emot mitt håll och utan att fråga slog sig ner mitt-emot mig. Jag suckade igen.
"Hey babe, Harry I've been looking everywhere for you! And there's this one thing I've also been thinking about... when are you going to propose to me? So we could go and get married and live happily ever after." Jag var en hårsmån ifrån att sätta det varma kaffet i halsen. Men hon tog ingen notis utan bara fortsatte. -"But seriously I really think I'm ready for this!" Hon log stort.
Men när Ashley tittade ner på min vänsterhand stelnade hennes ansiktsuttryck. Hon blev med genast allvarlig. Jag svalde ett skratt.
"You can't be serious? We are a couple now remember...? Get over that freak now! I know you really want me, and I want you."
Ashley reste sig upp ifrån sin stol och satte sig sen istället tätt intill mig. Hon placerade en hand emot mitt lår och lät den sakta vandra uppåt. Jag rös behagligt men sen tog jag mig samman, tog tag i hennes handled och förde hennes hand ifrån mig. Men hon vägrade att ge upp, så istället så lutade hon sig framåt och började kyssa mig på halsen. Lusten uppstod inom mig men jag lugnande snabbt ner mig, reste mig ifrån stolen och backade några steg. Jag skulle inte göra såhär mer. Averie var det enda som betydde någonting. Ashley reste sig hastigt upp med ett blankt uttryck i ansiktet, tog tag i mig och pressade mig sen emot väggen. Innan hon hann säga någonting eller göra någonting hade jag dragit mig undan. Med blicken fäst på bilden på Averie vände jag mig om och började gå emot dörren. Klickande ljud hördes efter mig och snart snoddes jag kraftigt runt. Ashleys ögon brann.
"Where the hell are you going? I thought you loved me and we were about to make plans for us in the future!" Hon lät arg.
"It was you, who were making plans for our "future" together... I'm not going to grow old with you or have a small family with you. I am already in love, but that love isn't for you. So right now I'm gonna go and find a way to get this special girl back."
På bara några ögonblick så hade allt vänts om. Det kändes som om varje tjej på hela skolan ville sitta med mig och Colt i matsalen. Jag ville fråga varför, men jag visste redan svaret. Colt var snygg, rolig och allmänt underbar. Att stå mitt i centrum hade aldrig varit min grej, men Colt verkade trivas så bra... så jag tänkte inte stå i vägen för honom. Precis när jag skulle ställa mig upp för att gå därifrån slogs dörrarna in till matsalen upp. För en sekund så hoppades jag innerligt på att det skulle vara Harry. Men jag blev genast besviken, djupt besviken. In kom Amanda, tjejen som nästan alla på skolan såg upp till, jag var dock ett stort undantag. När hon fick syn på Colt spärrade hon upp ögonen, bet sig i läppen och viskade något till hennes "kompis" som gick alldeles bredvid. Redan nu visste jag att hon skulle sätta sig här och kräva all uppmärksamhet. Jag andades ut tungt, tittade lite på Colt som satt mitt-emot mig
- som var fast i en diskussion med någon blond tjej. Han verkade inte ens märka att jag var där längre. Snabbt reste jag mig upp, ställde iordning min disk och gick sen med snabba steg för att lämna den högljudda matsalen. Sakta vände jag mig om, men Colt satt kvar på sin plats. Besviket snodde jag runt, placerade en hand på dörren och tryckte den framför mig. Innan dörren ens hunnit gå igen bakom mig öppnades den igen och någon började gå bredvid mig. När jag vände på huvudet möttes jag utav Colts leende.
"Varför stannade du inte kvar där inne? Du märkte väl hur mycket alla tyckte om dig?" Jag lät förvirrad på rösten.
"Jo, kanske dom tyckte om mig... men vet du vad Averie? Personligen gillar jag bara dig." Colt viskade den sista meningen i mitt öra.
Ett leende blommade ut över mina läppar och jag gav honom en snabb kram innan vi båda fortsatte vandra igenom korridorerna. Jag slog oroligt upp ögonen .Dom kraschande ljuden hördes allt tätare ifrån undervåningen. Försiktigt hoppade jag ur sängen och drog på mig en t-shirt som jag hittade på golvet. Så tyst jag kunde smög jag på tå nerför den något långa trappan. När jag gick förbi hallen backade jag tillbaka och fattade tag i ett paraply. Min puls bankade i öronen och hjärtat pumpade bara fortare för varje sekund. Ljuden verkade vägra att upphöra. Först när jag tyst stegade närmare kunde jag höra hur någon grät, kraftigt. Förvirrat ställde jag ner paraplyet emot en vägg och sköv försiktigt upp dörren. Det låg porslinsskärvor över hela golvet. Jag öppnade dörren helt och gick in och var noga med att inte trampa på något. Tårarna strömmade nerför Harrys kinder och händerna skakade såpass kraftigt att det nästan såg ut som om dom krampade. Hans andetag var korta, ojämna och ryckiga. Frustrerat drog han en hand igenom håret och drog sen upp knäna emot hakan. Harry tog tag i en vass porslinsskärva och höll upp den framför sig innan han med all kraft slängde iväg den emot kylskåpet. Jag sprang fort fram, drog upp honom på fötter och kramade om honom hårt. Harry begravde sitt ansikte emot min hals och jag kunde genast känna hur min axel på t-shirten blev blöt. Hans andetag dånade i mina öron. Jag kunde höra hur han försökte säga något, men inga ord lämnade hans mun. Hela Harrys kropp skakade okontrollerbart.
"Schhhh Harry... calm down, breathe. Then you can tell me what's going on." Jag försökte prata lungt, tydligt.
Han svalde hårt och hans andning blev genast mer lugnare. Det gladde mig.
"Louis... I can't sleep, I can't eat, I can't think. I can't do anything anymore. I-I miss her. Being away from her, it tears me to pieces."
Hans röst vek sig och han bröt ut gråt igen. Jag strök honom lugnande över ryggen, snart igen hörde jag hans nu hesa, tysta röst.
"I'm afraid Louis... of my own feelings. I've never loved any girl this much." Harrys röst orkade knappt bära orden.
Kommentera?
Kapitel 35 - Only You Can Make Me Feel Beautiful
2012-06-03 / 22:48:26 / Watch The Stars [pausad] / 2 KOMMENTARERSenaste;
Jag fortsatte att gå ända tills jag kom till utkanten av samhället. Under mina fötter var bryggan som jag ofta hade spenderat min tid på när jag var liten. Minnena härifrån delade jag med Fay. För första gången på flera timmar log jag försiktigt. Ett äkta leende. Men jag blev med genast allvarlig igen. Försiktigt lade jag mig ner och tittade upp emot månen som nu kikade fram på himlavalvet. Det var kallt utan honom. Jag fällde en sista tår som kämpade sig neråt.
"At least we can watch the same moon tonight... I'll love you. Forever." Viskade jag så tyst jag möjligen kunde.
"Snälla Averie!! Du vet lika väl som mig hur mycket mormor tycker om när du klär upp dig lite extra!"
"Jo jag vet! Men du, jag tänker verkligen inte gå i klänning nu... ifall du har glömt av det så är jag med barn. Så tyvärr, nej!"
Jag slog mig ner på min säng och mamma lade ner klänningen i sitt knä innan hon suckade och också satte sig ner. Helst utav allt hade jag velat gå omkring i mjukisbyxor och äta glass hela dagen, men naturligtvis så var mormor tvungen att fylla år. Att gå på fest var något jag inte alls hade varken lust, eller energi till. Men jag visste att jag inte skulle få stanna hemma eftersom mamma antagligen skulle kunna lyfta mig dit, bara jag kom. Jag visste i alla fall vart jag hade fått min envishet.
"Averie... Jag vet precis vilka tankar som rör sig i ditt huvud just nu. Du vill helst utav allt bara stanna hemma och slappa, och du tycker därför att jag är plåga som tvingar med dig ut. Jag förstår dig, det är jobbigt allt som händer just nu... graviditeten och... Han. Men snälla lilla gumman, försök. Försök att njuta av livet igen. Jag vet inte hur många gånger Fay har ringt och du har bett mig säga att du inte kan prata. Om ett tag kommer hon säkert sluta ringa. Ge upp, precis som du... så du. Ska du försöka? Bara ikväll?"
Mamma reste sig upp ifrån stolen, styrde stegen emot mig och lade klänningen prövande i mitt knä. Jag tittade bara ner på den under tystnad innan jag ställde mig upp och kastade mig runt mammas hals. Hur ska jag klara mig senare i framtiden, utan henne.
Dom bruna lockarna föll lätt över axlarna och sotningen runt ögonen fick ögonen en ännu ljusare nyans än vanligt. Här hemma i spegeln kände jag mig någorlunda vacker. Här hemma, när jag var alldeles själv och granskade mig själv. Men så fort jag kom ut bland andra människor försvann det. Det var bara en människa som hade fått mig att känna mig vacker, även bland folk. Han var född 1 februari 1994, i Evesham, Worcestershire och hans namn är Harry Edward Styles. Killen som stal mitt hjärta, och som fortfarande vägrar släppa taget om det. Jag drog mig ur mina tankar, lämnade badrummet bakom mig och gick istället ut till köket, där mamma mötte mig. Ett leende spred sig på hennes läppar när jag rundade hörnet. Jag svängde av till hallen och satte på mig skorna
Jag sköv sen sakta upp dörren och det första jag såg när jag kom ut var Trent. Han hade förändrats, växt. Jag suckade bara innan jag gick rätt förbi honom och ut emot bilen. Han gick bara efter mig, utan att säga någonting. Precis när jag skulle stiga in i bilen ställde han sig framför mig, blockerade vägen. Han tog sen tag i min hand och gick iväg en bit med mig, ställde sig utom hörhåll för mamma.
"Förlåt Averie. Det var inte meningen att... jag var omogen, avundsjuk och sårad. Men jag har inte kunnat sluta tänka på dig."
Jag kände bara för att gå därifrån men hindrade mig tillslut. Det var han som hade gjort fel, han hade dragit slutsatser utan att ens veta om hela sanningen. Då i början när jag träffade killarna. Jag hade inte gjort någonting som var fel. Just då när mitt hjärta tillhörde Trent. Men jag skulle nog vara tacksam. Om jag och Trent inte hade varit tillsammans, vem vet då vad som hade hänt. Nu kom jag på att jag hade tänkt allt det här.
"Du var en idiot Trent och ingenting annat. Just då, i början så var det ingenting emellan mig och Harry... ingenting. Men du lyssnade inte. Det var nästan precis som om du inte ville lyssna, ha en ursäkt för att kunna göra slut med mig, för om så var fallet. Varför sa du då ingenting? Jag har väl aldrig tvingat dig till någonting? Inte någon gång." Atmosfären spändes för var sekund.
Vi stod tysta men Trent placerade två fingrar under min haka, vinklade mitt ansikte försiktigt uppåt och tittade mig djupt i ögonen.
"Averie... Jag är fortfarande kär i dig. Inte någon gång har jag kunnat sluta tänka på dig. Varje natt, varje dag."
Utan att ge mig en chans att reagera lät han sina läppar snudda mina. Jag ville sluta, dra mig undan. Men mina leder ville inte lyda mig. Istället vandrade mina händer uppför hans bringa och vilade sen runt hans hals. Bådas ögon var mjukt slutna.
Louis riktade kameran emot mig och Liam och jag försökte se så attraktiv ut som möjligt. Det kändes ända in i benmärgen att jag misslyckades. Louis höll fram mobilen till mig och jag klickade genast upp twitter. Jag hade konstant igång twitter för att tvinga mitt sinne på andra tankar. Men även det misslyckades totalt, fast jag skulle försöka så gott det går. Jag laddade upp bilden och fingrade lätt över tangenterna för att få någon idé om vad jag skulle kunna skriva för kort. Tillsist kom jag på det.
Me and my pal Liam trying to look attractive, have we succeed?
Paul kom fram till oss och han såg otroligt nöjd ut. Det störde mig direkt. Han var säkert överlycklig att det tillfälligt var slut mellan mig och... Averie. Jag drog ett djupt andetag och granskade sen ringen. Min hade jag inte ens övervägt att ta av, medan hennes hade jag fäst i en kedja runt halsen. Allt skulle bli som vanligt, inom en snar framtid. Avståndet började tära på mig. Vissa skulle kalla mig hopplös, men efter allt det vi två har gått igenom tillsammans på så kort tid så kan jag inte se mig själv tillsammans med någon annan än henne. Jag kan inte se mig själv vakna upp bredvid någon annan om tio år. Vår dotter skulle inte växa upp utan sin pappa.
Kyssen kändes så fel, men samtidigt så rätt. Jag kunde inte bestämma vilket av det jag tyckte. Skulle jag ens tycka att kyssen kändes okej? Åter igen så visste jag inte vad mina känslor försökte säga mig. Vid vissa tillfällen var jag rädd för mina egna känslor. Dom kunde utvecklas så fort, växa så starka på så kort tid. Kanske var det mitt problem. Om jag inte hade träffat Harry hade jag nog fortfarande helt säkert varit tillsammans med Trent. För bara några minuter sedan hade jag varit så säker. Att Harry var den enda. Nu var jag inte säker på någonting längre. För sekunden ville jag bara sjunka igenom jorden och gråta. Varför händer allt det här mig? Trent kollade oroligt på mig och jag rycktes ur mina tankar. Hans blåa ögon verkade lysa upp hela omgivningen. Trent drog in mig i en kram och jag bara stod där, som förstelnad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina bruna ögon började snabbt tåras upp. Jag omfamnade honom och borrade in mina naglar emot hans tröja. Jag tvivlade på mina känslor för dom båda. Ingenting stämde. Med tårsprängda ögon tittade jag upp Harry tittade på mig. Han strök undan tårar med sin vänstra tumme. På ringfingret satt fortfarande den silverfärgade ringen. Mitt hjärta verkade slita sig ur min bröstkorg. Jag slet mig ur Trents grepp och sprang emot Harry.
Han stod stilla och bara granskade mig. Tårar letade sig nerför hans kinder och jag torkade förkrossat bort dom. Harry fattade tag omkring mina handleder och sänkte dom, bort ifrån hans ansikte. Han lutade sig sen framåt, neråt och pressade läpparna emot min panna innan han vände sig om och började gå ifrån mig... lämna mig. Jag skulle springa efter, men fötterna var fast i asfalten. Harry vände sig om och stannade för en kort sekund innan han sakta bleknade med vinden. Mina andetag hade ökat och jag skakade. Hur kunde jag ha tvivlat? Även om det bara varade för några minuter. Alltid skulle det vara killen ifrån Holmes Chapel i Chesire.
Harry Edward Styles.
Mycket tankar och sånt nu när jag skriver.
Kommentera?
Kapitel 34 - At Least We Can Watch The Same Moon Tonight
2012-05-28 / 20:43:39 / Watch The Stars [pausad] / 9 KOMMENTARERSenaste;
Ett leende spred sig på mina läppar men jag böjde mig ändå framåt och böt kanal. Ingen utav oss pratade, vi var alldeles för upptagna med att äta upp maten - det var bara TV:n som bröt tystnaden. När jag hade skopat in det sista av spaghettin ställde jag ifrån mig tallriken på bordet. Harry följde snart mitt exempel och lutade sig sen tillbaka. Hans ögon tindrade nästan när han vilade blicken på mig. Jag lutade mig en aning framåt, flätade samman våra fingrar och tittade honom djupt i dom gröna ögonen. Innan jag skulle börja prata bet jag mig lätt i underläppen och tittade för en sekund ner på våra händer.
"There is something I need to tell you... it's actually quite important..." Började jag, pratandes med ganska låg röst.
{Lyssna medan nedanstående läses}
"We are moving back to Sweden... tomorrow night. It's because of my mums job. They say that she'll be to much bigger help back in Sweden. When I heard the news I tried to convice her to stay, but she doesn't wanna lose her job." Jag pratade fortfarande tyst.
En tår försökte smita men jag blinkade snabbt bort den. Harry såg chockad ut, han hade ungefär den minen jag fick när mamma berättade för mig. Vad skulle hända nu? Jag var lite rädd, jag gillade inte större förändringar. Och speciellt inte nu när jag har Harry.
"What? Are you sure you can't stay here with me? Please, please don't leave me now." Han skakade förtvivlat på huvudet.
En enda tår rymde ifrån Harrys ögon och tårarna vällde på direkten upp i mina. Jag kunde inte se någon gråta, och speciellt inte han. Det var nu allt var bra, som vi var tvunga att splittras, nu när jag var som lyckligast. Inget av det var rättvist. Harry tittade ner i sitt knä och torkade bort tårar ur ögonen, han snyftade lågt efteråt innan han tittade upp för att möta min blick igen. Jag fångade upp en saltvattendroppe ifrån hans haka och flätade sen samman våra fingrar. Det jag var tvungen att säga nu skulle slita mitt hjärta i bitar. Orden skulle äta upp mig sakta, smärtsamt inifrån och ut. Hur kunde man älska en människa såhär mycket? Det var ofattbart.
"Ha-harry... I want you to go back to the band, be really happy no matter what. And there for, I want us to take a break for a while. The only reason for me making this desicion is that I love you too much. Being that far away from you, that often. It would kill me. So. Harry Edward Styles, the love of my life... you are official single for a while." Min röst brast.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre utan lät dom strömma nerför mitt ansikte. Harry lutade sig emot mig för att dra in mig till en kram, men jag backade tillbaka. Med skakiga fingrar tog jag av ringen från min vänsterhand. När jag sträckte mig efter Harrys hand brast det inuti bröstet. Det här gjorde alldeles för ont. Att se tårar kraftfullt lämna Harrys ögon var alldeles för överväldigande - och det som gjorde ondast, var att det jag var som hade fått honom brista ut i tårar. Jag reste mig klumpigt ur soffan och började gå utåt. En hand fattade försiktigt tag omkring min handled och jag drogs in i en varm famn. Svala vattendroppar landade mjukt emot mitt hår.
"Please Averie... just... please. What about our little girl? I don't wanna live without the two of you. Please." Han viskade bedjande.
"You know I love you, from the bottom of my heart... everything will be okey in the end, we'll find the way back to each other sometime in the future. But right now everything is so complicated... i'm so, so sorry Harry." Jag lämnade hans famn sakta.
"Goodbye Averie... I'm gonna miss you like... there are no words for how much!" Niall var alldeles tårögd när han kramade om mig.
"Oh God come here! You really have no idea of how empty it will be here without you." Det låg en blank hinna över Louis' ögon.
"Kan du inte stanna kvar här? Ingenting kommer vara detsamma utan dig." Colt kramade om mig hårt och jag höll kvar greppet i flera sekunder innan vi båda sen släppte taget och log försiktigt emot varandra.
Jag fortsatte att gå emot Zayn och Liam och tog farväl av dom. Nu stod Harry framför mig och jag drog ett djupt andetag. Han tittade ner i marken, och när jag kollade över på hans vänstra hand kunde jag fortfarande se ringen, han hade inte tagit av den igår. Tillsist tittade han upp på mig efter en stund som verkade ha varat i en evighet. Tårar trillade konstant ifrån ögonen såfort han bara rörde blicken någonstans. Harry sträckte ut sina armar emot mig och jag sprang in i hans famn. Han begravde sitt ansikte emot min hals och jag kunde känna hur hans andetag var oregelbundna. Likaså var mina... mina knän vek sig nästan under mig och jag skakade.
"I-I love you s-so much Averie. Please don't try to forget about that, cause I never will." Han viskade med sjungande stämma.
Jag drog mig ur hans grepp och pressade mina läppar emot hans. Kyssen smakade starkt av salta tårar som rann ifrån bådas kinder. Harrys händer vandrade upp till mina kinder och jag placerade mina händer omkring hans nacke. Vi båda backade undan ett litet kort steg samtidigt och återigen befann sig Harrys armar beskyddande omkring mig. Jag tryckte mig emot honom, gled sen ur hans grepp, tog tag i min resväska och började gå iväg med mamma. När jag tittade över axeln stod alla killarna samlade runt Harry och Louis kramade om honom. Louis mötte min blick, precis som om han hade märkt att jag tittade på honom.
"He's broken." Mimade han problemfritt.
Skuldkänslor och dåligt samvete sköljde över mig och jag skulle precis vända om och springa tillbaka, men ångrade mig i sista sekund. Mina ögon vägrade att sluta läcka, och det var totalt omöjligt att förhindra tårarna att komma.
Utan någon som helst matlust petade jag bara omkring med gaffeln i maten. Mamma som satt mitt-emot kastade bara lidande blickar åt mitt håll emellanåt. Vi var tillbaka i Sverige och återigen kände jag mig ensam, precis som när jag först kom till London. Även om vi hade lyckats hitta en lägenhet på mitt gamla kvarter så kändes det inte som om jag hade några vänner. Verkligen ingenting stämde. Harry befann sig flera hundra mil bort och hela mitt liv var en enda röra. Jag släppte ner blicken på min vänsterhand, men när jag inte såg ringen så brast jag åter ut i tårar. Ansträngt lyfte jag upp båda armarna på köksbordet och vilade sedan huvudet emot dom. Min mascara befann sig långt ifrån mina ögonfransar, utan låg istället i streck över mina kinder. Tröstande strök mamma mig över handen.
Jag lyfte upp huvudet, sköv ut stolen ifrån bordet och ställde mig sen upp på vingliga ben.
"Tack för maten... jag går ut och tar en liten promenad, rensar huvudet ifrån tankar och får in lite frisk luft." Jag log falskt.
"Det var så lite så gumman. Ta bara du den tid du behöver, allt kommer lösa sig i slutändan."
Jag gick iväg från köket och vidare emot hallen. Där tog jag snabbt på mig mina vita, låga converse och drog sen på mig en jacka.
Den någorlunda kyliga nattluften svalkade ner mina lungor. Jag lade armarna i kors över bröstet och styrde sen mina steg emot den lilla hamnen som inte låg alltför långt ifrån vår lägenhet. Gatulycktorna som stod uppradade och sträckte sig stolt emot himlen
- började sprida sitt ljus. Hela tiden så hade jag blicken fäst på horisonten över hustaken. Himlen började färgas mörkblå som snart skulle börja skifta till nattsvart, och alla stjärnor skulle tändas. Jag fortsatte att gå ända tills jag kom till utkanten av samhället. Under mina fötter var bryggan som jag ofta hade spenderat min tid på när jag var liten. Minnena härifrån delade jag med Fay. För första gången på flera timmar log jag försiktigt. Ett äkta leende. Men jag blev med genast allvarlig igen. Försiktigt lade jag mig ner och tittade upp emot månen som nu kikade fram på himlavalvet. Det var kallt utan honom. Jag fällde en sista tår som kämpade sig neråt.
"At least we can watch the same moon tonight... I'll love you. Forever." Viskade jag så tyst jag möjligen kunde.
Kommentera.
Kapitel 33 - I'm More Than Glad To Discover It With You
2012-05-27 / 17:06:32 / Watch The Stars [pausad] / 7 KOMMENTARERSenaste;
Jag sa namnet ett par gånger rätt ut, för att höra hur det lät. Harry skrattade tyst åt mig och smekte sen min kind med sin ena tumme.
"Yeah, I really like that name... Not to ordinary, but not to unusual either. It'll be perfect."
"I can't believe we are really gonna be parents, and I still can't believe that I will marry you. I love you so much." Han betonade so.
Jag kröp in under samma täcke som honom och slöt sen ögonen.
"You are the best that have ever happen to me." Mumlade jag innan mitt sinne seglade iväg.
Med Harrys armar virade omkring mig backade jag några steg och beundrade arbetet vi hade hållit på med dom senaste timmarna. Vi hade nästan fått in alla möbler, men jag tyckte nästan att det kändes som om det saknades någonting. Min blick skannade rummet och det tog då inte lång tid innan jag kom på det. Det var alldeles för lite färg och mysigt ljus. Jag mötte Harrys blick.
"I think we'll need some more colour in this room. Right now, it just look to booring... our little baby girl are going to sleep in here."
"Oh, that's what was missing... I knew it was something, but I couldn't quite put my finger on it. But please, can we do it tomorrow?"
Jag nickade bara som svar på hans fråga och han log svagt. Han började gå utåt för att lämna rummet, men jag stod kvar.
"Are you mad at me?... Please tell me the truth. I mean, you are only 18 and in just a few months you'll be a father. This with the pregnancy wasn't something we've exactly planned. It just sort of happend - it got forced on you. I don't want to stand in the way now when you're having such a great career and stuff. So I just need a straight answer from you. Are you mad at me because I got pregnant? Cause if you are, I will take care of Faith by myself... you don't have to do something you actually don't wanna do."
Harry hade vänt om och tittade nu förvirrat på mig. Han drog sen in mig till en kram och släppte inte taget.
"Averie... babe. This is the truth, and the truth only. I had no idea I would start a little family, and get married at the age of 18. This is a extremely big undiscovered path for me. But you know what? I'm more than glad to discover it with you. I am ready for this."
Jag log stort och hävde mig upp på tå för att nå upp till hans läppar. Han mötte mig halvvägs. Och precis som vanligt log vi båda. Niall stormade in i rummet med ett enormt leende över läpparna.
"Hey hey guys! Listen to this, One Direction are going to a gala tonight and both of you are allowed to come, please join us?!"
Det stora leendet som Niall nyss hade förvandlades snart till ett sorgset uttryck. Jag visste vad han tänkte, att det lät så fel när han sa att One Direction var inbjudna på en gala... och både jag och Harry var inbjudna. Den meningen lät alldeles förvriden och jag antog att Niall också tyckte det. Jag tittade på Harry, och väntade på en reaktion. Han tittade bara ner på sina fötter och flätade samman sina fingrar. Han saknade helt klart allt och jag förstod honom. Just nu ville jag bara att han skulle gå tillbaka till bandet.
"Harry? You decide if we're going or not. But I really think you should... you miss it. I can tell, so don't deny me." Jag log lite svagt.
"Uhm... yeah I guess we'll go then. If it's okey with you?" Harry slängde en frågande blick emot mig.
Jag nickade snabbt och Niall började hoppa uppspelt på stället. Han drog in oss försiktigt i en gruppkram och när jag tittade upp på Harry log han enormt stort. Smilgroparna syntes tydligt och det gav effekten av att mitt leende blev ännu större.
Harry satt i sängen bakom mig när jag stod framför spegeln, hans blick verkade följa varenda lilla rörelse jag gjorde. Jag suckade högt när jag upptäckte att klänningen knappt kunde täcka min mage som bara växte hela tiden. Visst, det var normalt att magen ska bli större när man bär på ett barn... men jag kände mig tjock, verkligen extremt, tjock. Inte precis den bästa känslan i världen. Men jag bestämde mig för att slänga dom tankarna åt sidan. Jag gick bort ifrån spegeln, tog tag i Harrys hand och började gå iväg ut emot hallen där jag trädde på mig dom svarta klackskorna.
Limousinens däck tjöt till en aning när bilen stannade. Kamera-blixtarna haglade redan utanför. Det kändes som om jag inte hade gjort något sånt här på flera år, men det var bara någon vecka sedan sist. Innan jag öppnade dörren tog jag tag i Averies hand och steg sen ut på den orangea mattan. Hon tittade lite ängsligt upp på mig och jag log då så uppmuntrande jag kunde. Aldrig hade hon varit något fan av att stå i rampljuset. Det kanske hade varit dumt att gå med på att gå med här. Jag vinklade mitt huvud lätt åt vänster, emot Averies öra. Hon saktade in stegen en aning.
"Don't doubt on telling me if you want to go home. If you want i'll take you straight home."
Hon svarade inte, utan bara log och pussade mig snabbt på kinden. Flera reportrar höll ut sina mikrofoner emot oss, och samtidigt så ropade dom ut flera frågor. En speciell fråga fångade min uppmärksamhet. Jag placerade en arm kring Averies midja och drog försiktigt henne med mig. Framför oss stod nu en kort tjej, men håret bakåtdraget i en tajt hästsvans - klädd i en svart klänning. Hennes ansikte tycktes lysa upp när vi hade kommit fram till henne eftersom vi inte än hade stannat vid någon annan reporter.
"So I heard that the two of you are going to be parents very soon... is that true?" Kvinnan pratade med bred brittisk accent.
"Yeah! That is completely true. I'm so happy, and I can't really describe my feelings with words." Averie pratade glatt.
"Exciting, really! Congratulations to you guys then! But there is another rumor I wanna ask you two. Is it true that you will be Averie Styles in the near future? Are you really gonna marry each-other and becoming wife and husband?" Kvinnan log stort.
"Yes, that is also true. I don't really get it, how she can think that she is the lucky one of us." Den här gången svarade jag.
"Oh this is really big, great news! But can we go back to the baby again? Just a short question..."
Både jag och Averie nickade exakt samtidigt. Jag passade då på att låta mina läppar kyssa henne lätt i pannan.
"Do you know what gender the baby is? Please share with us in that case, and do you have come up with any names yet?"
"Me and Harry are going to have a little baby girl in our lifes... and we are planning to name her; Faith Mackenzie Styles."
"What a wonderful name! I wish you all luck in the future, you are topping the list of the worlds most hottest celebrity couples right now. Both of you are right under Angelina Jolie and Brad Pitt, and that isn't a bad thing at all. Thanks for the little chat with you!"
"How am I so lucky, soon we are going to be a real family... and you'll be my wife in a very near future. You're amazing babe." Viskade jag så tydligt jag kunde i Averies öra medan vi fortsatte att gå framåt. Jag skymtade Nialls hår bland den ganska trånga folkmassan och längde därför på stegen. Han vände sig snart om och Averie släppte min hand för att kunna möta honom i en kram.
Dagens upplevelse skulle jag nog aldrig glömma, jag hade fått syn på, träffat och pratat med mer kändisar än vad jag kunde räkna till. Bland annat hade jag fått en puss på kinden av både Cody Simpson och Justin Bieber. Men inget kunde mäta sig med kyssarna av Harry Styles, verkligen ingenting kunde vara lika slående. Jag var upprymd och lättad, för första gången så hade jag inte blivit attackerad av paparazzis. Dom var mycket lugnare vid sådana här tillfällen, mer professionella. Louis drog mig ur min diskussion med mig själv genom att sjunga högt till "Best Love Song" av T-pain. Han viftade med armarna vilt i luften och Zayn fick ducka ett antal gånger för att inte få en hand i ansiktet. Jag tror att det var mening att Louis skulle sjunga falskt, men han lyckades inte. Rösten lät fortfarande lika kristallklar som om när han uppträdde på scen. Istället för att bara vifta med händerna okontrollerat i luften började Louis köra sitt kända dance-move. "Stop the traffic, let em' through". Vi alla skrattade högljutt när Louis lyckades välta ner chipsskålen som hade stått bredvid honom på en hylla. Jag tittade lite snabbt på chauffören och såg hur han rullade med ögonen.
Jag hade bäddat in mig en tjock filt och gäspade stort. One Direction's dokumentär spelades på tv-rutan. Harry ställde ner två rykande tallrikar på bordet framför mig. Spaghetti Carbonara, en utav mina favoriträtter någonsin, jag antog att han visste om det. Harry höll fram en gaffel åt mig och kröp sen ner under min filt med tallriken i ena handen. När han upptäckte vad som var spelades på TV:n höjde han ett ögonbryn - innan han kollade på mig och skrattade lågt. Jag tittade bara oskyldigt på honom.
"Please can we switch channel? I don't wanna watch myself on TV, especially not when i'm eating... it's kind of weird."
Ett leende spred sig på mina läppar men jag böjde mig ändå framåt och böt kanal. Ingen utav oss pratade, vi var alldeles för upptagna med att äta upp maten - det var bara TV:n som bröt tystnaden. När jag hade skopat in det sista av spaghettin ställde jag ifrån mig tallriken på bordet. Harry följde snart mitt exempel och lutade sig sen tillbaka. Hans ögon tindrade nästan när han vilade blicken på mig. Jag lutade mig en aning framåt, flätade samman våra fingrar och tittade honom djupt i dom gröna ögonen. Innan jag skulle börja prata bet jag mig lätt i underläppen och tittade för en sekund ner på våra händer.
"There is something I need to tell you... it's actually quite important..." Började jag, pratandes med ganska låg röst.
Kommentera?
Kapitel 32 - The Sun Makes Your Heart Shine Like Gold
2012-05-23 / 21:03:12 / Watch The Stars [pausad] / 5 KOMMENTARERSenaste;
Utan att vänta på reaktion vände jag mig om och gick ut igenom ytterdörren. Såfort jag kom ut tittade jag mig omkring och sprang sen ikapp Averie som inte hade kommit särskilt långt. Hennes ögon var röda och tårarna dansade över hennes kinder. Averie verkade nästan överraskad att se mig. Jag drog henne tätt intill mig och bara andades en stund.
"I promised not to ever to leave you again, didn't I? I'm gonna keep that promise, no matter what consequence I must take. I love you much more than I ever thought was possible."
"I found it pretty amusing that i'm almost as tall as you! You're 2 years older and you are a dude!" Jag log roat emot Niall.
"You are wearing heels Averie! That doesn't count... when you don't have those shoes on, I am almost a head taller than you!"
Hon slog till mig lekfullt på armen och jag skrattade bara högt. Vädret var på gott humör och det var otroligt varmt för att närma sig det kallare halvåret. Viskande röster svepte förbi oss när vi passerade folksamlingar, men ingen kom fram. Jag kände att Averie var nervös eftersom hon gick tätt bredvid mig. Nyheterna om Harry fanns överallt och det fanns flera fans som klandrade henne. Vi hade blivit oroligt fästa vid varandra och det kändes precis som om vi hade känt varandra i evigheter. Jag lade en arm runt Averies axel och drog henne ännu närmare. Hon log bara och placerade ena armen bakom min rygg.
"Niall..."
"Yeah?"
"You and the boys aren't mad at me right? I promise I didn't tell him to quit just because of me!"
Jag suckade bara och stannade upp för att kunna titta på henne ordentligt. Dåligt samvete strålade ifrån hennes bruna ögon när hon kollade på mig. Averie blickade mellan mig och sina skor med jämna mellanrum.
Djupa suckar rörde sig över rummet, dom fick vara hur irriterade som helst på mig... men jag skulle inte gå tillbaka till Ashley. Speciellt inte när jag redan har allt jag någonsin kunna önska mig. Averie, och snart en liten dotter att ta hand om. Jag log stort när jag kladdade på anteckningsboken som låg på bordet framför mig. Paul knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, precis som för att väcka mig ur en djup trans. När jag kollade upp så såg jag det där djupa vecket i pannan som han hade när han var bekymrad eller bara irriterad. Det var nu tyst runt bordet, ingen visste vad dom skulle säga. För dom visste att jag inte skulle ge efter. Men ändå så skulle dom försöka övertala mig. Aldrig. Jag tittade ner på blocket igen och skrev ner två ord som alltid gjorde att jag fick ett leende på läpparna och fjärilar i magen, "Averie Kingsley"... men snabbt strök jag över det och skrev namnet på nytt. "Averie Styles".
Min blick sökte sig neråt, emot min vänstra hand som vilade emot bordsskivan. Paul hade börjat prata igen, men jag visade ingen uppmärksamhet. Istället tittade jag bara på silverringen. 18 år, förlovad och snart pappa. Det var ofattbart, inte ens Louis var i närheten av att visa intresse för att skapa en liten egen familj. Växa upp ordentligt.
"Harry?! Are you even listening to me? Why don't you wanna solve this properly? Just show some maturity please."
"There isn't something to solve here. Everything stands perfectly clear in front of me. But I don't know how you can't see it."
Bekymmerslöst reste jag mig upp ifrån stolen och gick emot utgången. Jag antog att Paul inte ens orkade att fortsätta argumentera. Eller det var snarare det jag hoppades på. Solen gassade och jag satte mina Raybans över ögonen för att undvika att bli blind för några sekunder. Precis när jag skulle plocka upp Iphonen ur fickan för att sms:a Averie kom jag på att hon spenderade förmiddagen med Niall. Precis som vem som helst så blev jag avundsjuk, men jag litar på henne. Hon skulle inte göra allt det jag gjort. Hoppas jag. Men jag kunde inte bärga mig, så jag plockade upp mobilen och skickade iväg ett snabbt, enkelt sms.
"Enjoying your time babe? Love you! I miss you already, see you later ;) xx."
Med snabba steg började jag röra mig emot parken som låg centralt. Jag behövde slappna av. På riktigt.
Jag tog av mig skorna och gick barfota över gräset. Andades in den friska luften. Långsamt sjönk jag sen ner på rygg. Tittade upp på molnen, efter ett tag slöt jag bara ögonen och minnena förde mig tillbaka till första gången jag fick se Averie, och för första gången jag höll henne i min famn. Bara det lilla fick mitt hjärta att börja rusa. För bara ett tag sen hade jag slutat vara nervös kring henne, hon gjorde mig knäsvag. Steg hördes precis bredvid mig, men jag orkade inte öppna upp ögonen. Fotstegen stannade upp och någon annan ställde sig på min andra sida. Kvävda, höga skrik hördes i mina öron och jag suckade snabbt innan jag satte mig upp. Fans var inte det jag behövde just nu. Precis när jag försiktigt öppnade ögonen pressades läppar emot mina. Jag ryckte till men när jag såg att det var Averie så log jag innan jag besvarade kyssen. Hon drog sig sen undan och slog sig ner framför mig.
"Yeah, I'm having a good time! I love you too, really much!" sa jag och log.
"What? I haven't even said something?" Harry flinade åt mig. Hans smilgropar uppenbarades och pulsen ökade.
"Well, no... I was just answering your text you sent me before! The phone kind of died on me..."
Han log fortfarande och lutade sig sakta framåt. Men precis när jag trodde att han skulle kyssa mig på läpparna vek han undan och pussade mig ömt på nästippen. I mitt knä vilade påsen som innehöll fika ifrån Starbucks. Försikigt öppnade jag den och ställde sen ifrån mig den i Harrys famn. Hans ansikte tycktes lysa upp, redan från första början hade han visat sin passion för det caféet. Niall hade vänt om och började gå sin iväg. Jag sparkade av mig klackskorna så fort jag någonsin kunde och började sen springa efter honom över gräset. Han vände sig om när han hörde mina steg. Jag slog armarna runt honom när jag väl kom fram. I ren förvåning kunde jag känna hur han nästan vacklade bakåt. Men snart kramade även han om mig. Blickar brände emot min rygg, men jag kunde inte bry mig mindre. Det som Fay flera gånger sagt ekade nu i mitt huvud. Hon var avundsjuk på mig. Varför?
"Thank you so much Niall! What would I really do without you?!"
Han kollade bara förvirrat på mig med ett halvt leende. -"Why are you thanking me all of sudden?" Han log nu enormt roat.
"Because you are being yourself all the time! You are my precious Nialler 24/7." sa jag med ansiktet begravt emot hans bringa.
"You're welcome. You aren't that bad yourself, a real maniac... but that is one of the reasons that I like you! And I always will!"
Niall släppte taget om mig och började gå iväg. Han vände sig sen om och vinkade lite snabbt. Någon lutade sitt huvud emot min axel och vilade armarna omkring min midja. I min ögonvrå så kunde jag se bruna lockar. Solen gjorde att dom nästan såg gyllene ut.
"Let's go home and fix something to eat, i'm starving." Hans varma andedräkt kittlade emot min nacke och jag rös behagligt.
Harry tryckte sina läppar emot min kind och fattade sen tag i min hand.
"So exactly what should we call our little daughter? To me it still feels a lot strange to say that." Harry tittade mig djupt i ögonen.
"Personally I've stuck for Faith... but you tell me what you think."
"I like that name! But I also like another one of your ideas... Mackenzie. A beautiful name for a beautiful girl, who will be just as beautiful, stunning, special, fantastic, and perfect as her mother!"
"Don't forget about you... you're all that if you multiply it with a few thousands." inflikade jag snabbt efter hans mening.
Harry rodnade lite lätt innan han fortsatte prata. -"So her name will be Faith Mackenzie Styles? If i'm getting this right?"
Jag sa namnet ett par gånger rätt ut, för att höra hur det lät. Harry skrattade tyst åt mig och smekte sen min kind med sin ena tumme.
"Yeah, I really like that name... Not to ordinary, but not to unusual either. It'll be perfect."
"I can't believe we are really gonna be parents, and I still can't believe that I will marry you. I love you so much." Han betonade so.
Jag kröp in under samma täcke som honom och slöt sen ögonen.
"You are the best that have ever happen to me." Mumlade jag innan mitt sinne seglade iväg.
Såhääääär tråkigt kapitel, ursäkta för det!
Lämna en åsikt?
Kapitel 31 - I Promised You, I Will Keep That Promise
2012-05-20 / 16:05:34 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
Jag snyftade, torkade bort en tår och nickade raskt. Harry tog försiktigt asken ifrån mig, tog loss ringen och trädde den över mitt ringfinger. Han lutade sig sen inåt för att låta sina läppar kyssa mina och jag var inte sen med att besvara kyssen. Jag drog mig sen undan, bet mig i läppen och lutade sen min panna emot hans. Även från hans ögon rann det tårkristaller. Mina händer darrade.
"I wish I could stay in this moment forever." viskade jag, endast för naturens och Harrys öron att höra.
Harry lade ner tidningen bredvid sig, reste sig från sängen och gick upp bakom mig. Han virade sen armar omkring mig och placerade den ena handen ömt på min mage. Jag blickade mellan oss i spegeln och rös. Harry log bara åt mitt ansiktsuttryck.
"Trust me, you are absolutely perfect! Plus, I thought you were supposed to be a little bigger when you are pregnant. Nothing to worry about." Han pausade och drog ett andetag, innan ett till leende landade på hans läppar. -"I cant believe that we're gonna be parents soon. To a little pretty girl. What should we call her? Have you come up with any names yet? I have some pretty ideas..."
Jag hade legat vaken på nätterna och funderat på flera olika namn. Men det var inget som stod kristallklart framför mig. Efter att ha lyssnat alldeles för mycket på Fay och alla hennes vetande om killarna så misstänkte jag att han skulle lägga fram förslaget "Darcy". Men vad visste jag? Ingenting var lätt att veta med alla dessa rykten som flög fram och tillbaka i luften. Harry lyfte upp mig i luften och bar iväg med mig till den stora dubbelsängen. Där lade han försiktigt ner mig, lutade sig framåt och lät sina läppar smeka min nästipp innan han sjönk ner alldeles bredvid mig i liggande position. Jag kröp närmare och han placerade en arm runt mig. Vi båda kollade upp i taket tysta innan Harrys mörka stämma fyllde mina öron. Det uppenbarades fjärilar i magen varje gång.
"So, tell me your ideas babe."
"Uhm... I don't know really, but right now. I like, Faith, Trinity, Mackenzie and Summer. I want to name her something more special, not just Isabella, for example. Our baby girl is so much more than ordinary, just like her father."
Han log stort och strök mig över handen med tummen.
"So, now you tell me yours! I'm really curious."
"The names i've been thinking of is. Valerie, Darcy, Autumn and Serenity. But i'm totally with you... I also want to name her something special!... Let's just hope that our girl gets your eyes, beautiful big brown eyes. Or I'll just say it like this... I hope she will look like you more than me! I love you already, I hope you know it."
Harry blickade neråt mot min mage och log sen stolt. Men hans ansiktsuttryck blev med genast sorgset.
"I must leave you and the little one on monday again. And the worst part is, that I will be away for a couple of months this time. Before I met you I always wanted to go on tour. But now, when I have something to be away from, it's not always that fun anymore."
Månader... det är jobbigt nog med bara någon kort vecka. Men Colt var hemma nu. Det kanske inte skulle vara alltför farligt. Men det var dom här nackdelarna jag visste fanns, när jag blev tillsammans med en kändis. Min Harry. Jag blickade ner emot min vänsterhand och varje gång jag såg på ringen började jag le. Averie Styles.
"Hey Harry, It's okey... You know I'll be right here waiting for you when you come back." Jag pressade till hälften fram ett leende.
"I know, but it's heartbreaking to be away from you. I am a softy I know... but you are my world right now. And will always be."
Dörren till rummet öppnades och Paul gick in. Hans ansiktsuttryck var nu hårt och det avslöjade inte alls några känslor. Han tog tag i Harry och tryckte honom framför sig, tryckte honom ut ur rummet. Dörren gick sen igen bakom dom med en smäll. Jag hade inte ens hunnit reagera innan dom två var ute ur rummet. Rösterna ekade högt och dom flesta orden trängde igenom dörren så att jag kunde höra vad dom sa. Harry skrek nästan upprört medan Paul försökte prata lungt, men jag kunde också höra hur irriterad han var.
"Are you drunk or something, or why do you not understand me?! I'm not gonna leave her, not for anything in the world!"
"Harry stop arguing with me right now... and listen to me instead! She. Is. Not. Good. For. You! Everyone thinks that. And the company thinks that you are way to much in the press right now. Just because you're dating that girl! They are planning on fire you from the band if you don't break up with her. Right now!! Just go and do it already. End of discussion!"
Jag kände för att kasta något på honom men lät bli. Han ville mitt bästa, men han verkade inte riktigt veta vad som var mitt bästa. Annars skulle inte han och dom andra kräva att jag skulle lämna henne.
"Why does it seem like you don't listen to me at all! I'm not gonna leave her!! End of discussion right there! Why can't you just accept that I love her more than anything. And I can't break up with her, because soon she'll be Averie Styles!! My wife!! You are not my mum, so you can't decide what I can do and what I can't do!"
Paul skulle precis öppna munnen när han istället skakade förvirrat på huvudet. Hans ansikte flammade upp och han blev alldeles röd. Han skrämde mig nästan när han blev arg - men det var inget jag tänkte visa nu. Paul slog handflatorna hårt emot bordet som stod emellan oss. Jag ryckte till men stod kvar och stirrade irriterat på honom.
"Are you completely insane Harry?! You are still a kid! In maybe 5 months you'll have a new girlfriend and you will say that you love her just as much as you say, that you love Averie now. You are not mature enough to make decisions that big! Do you even hear how insane that sounds! You are 18, and you will soon have a baby and are also getting married! For God sake Harry!" Paul suckade innan han fortsatte, lugnare den här gången. -"Look i'm sorry Harry... but this is the only option right now, it's only for your best."
Andra livvakter kom inklampandes i rummet och trängde in mig i ett hörn. Jag försökte trycka mig förbi, men dom var som gjorde av sten. Ingen utav dom gick ens att rubba en millimeter. Dom kan inte göra såhär emot mig. Paul började gå rummet där Averie befann sig och jag morrade långt nere i strupen. Blodet rusade runt i kroppen och jag knöt nävarna. Ingen hade rätt till det här.
"Paul! if you touch her... I swear I will never forgive you! Leave her alone!" Jag hade ingen aning att jag kunde låta så ursinnig.
Efter flera försök att ta mig fram gav jag upp. Min kropp skakade och blodruset susade i öronen. Averie kom ut ur rummet med Paul efter sig och jag kunde se tydligt att hon hade tårar i den inre ögonvrån. Det sved i hela bröstet. Såfort dörren stängdes så släpptes jag lös. Jag ville bara skrika och gråta på samma gång. Dom hade tvingat bort henne ifrån mig. Ingenting var värt längre om inte hon skulle finnas där hemma och vänta på mig när jag var borta på turné. Jag hade lovat mig själv. Att göra vad som helst för att få se henne lycklig. Därför visste jag nu vad jag var tvungen att göra. Jag tvivlade inte ens. Utan henne skulle det inte vara detsamma.
"You know what Paul. I'm leaving the band, right now. If I can't be with her, not even music will cheer me up. Happy now?"
Utan att vänta på reaktion vände jag mig om och gick ut igenom ytterdörren. Såfort jag kom ut tittade jag mig omkring och sprang sen ikapp Averie som inte hade kommit särskilt långt. Hennes ögon var röda och tårarna dansade över hennes kinder. Averie verkade nästan överraskad att se mig. Jag drog henne tätt intill mig och bara andades en stund.
"I promised not to ever to leave you again, didn't I? I'm gonna keep that promise, no matter what consequence I must take. I love you much more than I ever thought was possible."
Angående det där förra inlägget...
Jag menar inte att ni ska kommentera varenda gång jag skriver, inte så jag menar!
(Om ni trodde att jag menade så)
Men det är lite kul att få veta vad ni tycker om novellen emellanåt.
Nu har jag i alla fall lite inspiration, så jag hoppas att det flyter på någorlunda bra några kapitel framåt.
Kommentera.
Kapitel 30 - I Wish I Could Stay In This Moment Forever
2012-05-16 / 20:42:51 / Watch The Stars [pausad] / 3 KOMMENTARERSenaste;
Sången avslutades snart och dom alla kramade om Harry i mitten. Niall höjde upp mikrofonen emot sin mun.
"Harry has an announcement to tell you guys, so listen carefully... because he's only gonna say it once." Han log stort.
Jag skruvade upp volymen och släppte inte TV:n med blicken, inte ens för att blinka. Harry fuktade sina läppar innan han också närmade sig med mikrofonen emot sin egen mun. Jag kunde se hur nervös han var, och hur snabbt han andades."I'm gonna ask Averie Kingsley...." Det var alldeles knäpptyst i publiken. -"...To marry me, and to be mine forever."
Jag var nervös och orolig på samma gång. Det som oroade mig var egentligen vad jag kanske inte skulle få möta. Jag hade inte fått prata med Averie alls under denna turnén och dom planerade på att hålla oss på skilda vägar. Under lite mer än två veckor hade jag gått och oroat mig. Den där klumpen i magen som jag hade - vägrade försvinna förrän jag fick reda på sanningen. Jag tog upp mobilen ur fickan och klickade upp twitter. Klumpen blev ännu större när jag såg vad som trendade, med en ganska hög position.
#R.I.P Averie och bara några positioner under i listan så stod det med stora bokstäver. #HARRY STYLES IS SINGLE AGAIN!
Varför gjorde dom såhär emot mig. Fansen visste hur mycket hon betydde för mig, men antagligen inte alla. Jag lade ner mobilen i fickan igen och drog frustrerat en hand igenom lockarna. Niall satt djupt försjunken i musik med sina vita beats över öronen. - i sätet mitt-emot mig. Louis och Zayn sov precis bredvid varandra medan Liam antagligen tweetade, precis som vanligt. Jag suckade och tittade ut igenom fönstret. Vi skulle vara framme när som helst.
Varför hade han inte hört av sig, en enda gång? Han varken svarade på mina sms eller samtal. Hade jag gjort något fel? Skulle han fria till mig när dom anlände till London igen, eller vad skulle hända? Jag sänkte ner ena handen till magen och lät den vila där. Tanken slog mig plötsligt, Fay skulle med stor säkerhet veta när dom skulle komma tillbaka hit... om det hade gått något snett med Harry den här gången igen ville jag bara få slut på det, även hur mycket det än sved att bara tänka den tanken. Jag letade reda på mobilen, som låg under sängen och skickade sen iväg ett kort sms till Fay. Det kom svar innan jag ens hunnit lägga ifrån mig Iphonen på sängen. Mitt ansikte sprack upp i ett leende när jag läste dom blandade, stora som små bokstäverna.
"Enligt en skvallerblogg så ska dom landa i London om.... 10 minuter ungefär! HERREGUD JAG ÄR AVUNDSJUK!!"
Jag lade mig ner i sängen och bara tittade upp i taket, jag skulle få se honom idag i alla fall.
"Mamma!? Kan du snälla köra mig till flygplatsen?!"
Fay hade berättat för mig exakt vilket flyg dom skulle komma med, men ingen av killarna syntes till när alla personer hade strömmat ut. Hade jag uppfattat fel? Jag kikade igenom pappret och läste det högt för mig själv. Nej, det här skulle vara rätt. Jag lyssnade efter skrik, men det hördes ingenting... nu när jag mycket väl hade behövt det. Bekymrat satte jag mig ner på en bänk och vilade huvudet emot min högra hand. Sorlet av människor och resväskor som drogs över stengolvet var sövande. Plötsligt kände jag en liten knackning emot axeln som gjorde mig klarvaken. När jag tittade upp såg jag rätt in i ett par isblåa ögon. Blonda, långa - glansiga lockar hängde vid sidan om hennes nästan perfekt utformade ansikte.
"You are Averie right? Why aren't you with Harry and the other boys?"
"As an answer on the first question, yes i'm Averie. And the second answer is that I actually don't know where they are..."
"Come one! I can show you where they are right now... just follow me."
Tjejen som verkade några få år yngre än mig vinkade åt mitt håll och tryckte sig igenom en knappt öppen dörrspringa. Jag sprang snabbt efter och såfort jag stängde dörren bakom mig kunde jag höra uppspelta röster utblandat med kamerablixtars dova ljud. Det var mörkt i cementkorridoren jag gick och solen lyckades bara leta sig igenom på få ställen - och på så sätt sända smala strålkastare ner mot golvet. Det enda som överröstade rösterna var ljuden från mina pumps som rörde sig i rask takt över den kalla marken. Tjejen framför svängde av till en dörr som gnisslade motvilligt när hon sköv upp den. Solen kastade sig emot mina ögon och jag kisade.
"Hey, isn't that Averie?" Tjejen jag precis skulle ta en bild med pekade bortåt bakvägen av flygplatsen.
Jag ställde mig på tå för att kunna se över folksamlingen, som hade hittat oss även fast vi hade tagit en annan väg. Flera vände sig om för att också kolla efter det min blick sökte. Mitt hjärta hoppade över ett slag och fjärilarna gjorde frivolter i min mage när jag fick syn henne. Mumlandet spred sig snabbt och snart stod nästan alla vända bakåt. Jag trängde mig förbi dom och sprang fram emot Averie med ett stort leende på läpparna. När jag kom fram till henne pressade jag direkt läpparna emot hennes med båda händerna vilandes emot hennes kinder. Jag kunde känna hur hon log... den bästa känslan i världen. När jag motvilligt avslutade kyssen drog jag in henne till min famn och hann precis fånga en tår som höll på att lämna Averies haka. Hennes ögon var alldeles glansiga på grund av tårarna som rymdes där inne.
"Is everything alright babe...?" Jag viskade tyst i hennes öra.
"Yeah, it's just that i've missed you so much, but why haven't you return my calls or texts? Have I done something wrong?"
Jag suckade tungt innan jag svarade.
"They want me to get together with Ashley again, because in their opinion there's way to much drama being with you... it can "ruin" my image. Paul is regularly trying to convice me to leave you behind... to move on. But the problem is, I don't want to move on. I wanna stay with you forever. Be able to fall asleep by watching you dream, you always look so peaceful when your mind is far away. Always, so beautiful. I don't get it... how do you always look so perfect?"
Jag släppte taget om henne med en hand och stoppade ner den i byxfickan. Sidenasken kittlade emot mina fingertoppar. Var det verkligen rätt tillfälle nu? Jag var nervös, tänk om hon skulle säga nej. Då har jag förstört hela vårt förhållande. Paul harklade sig och jag spände blicken i honom. Han tog tag om mina axlar och drog mig tillbaka, han tittade mig inte ens i ögonen, utan på sina skor. Jag drog till mig min arm och ställde mig bredvid Averie. Utan orken att ta upp en konflikt så tryckte jag Averie framför mig och vi styrde stegen emot min bil. För att försäkra sig om att ingen följde efter så kastade jag en blick över axeln. Niall sprang emot oss.
"I'm going home with you guys if that's okey.." Han kramade om Averie snabbt innan han kollade frågande på mig.
"Please Averie, can we go out? The weather is great!" Harry log sitt vanliga charmiga leende emot mig.
"Yeah sure, if I can barrow some pants and shoes! I'm pretty demanding I know, but you better get used to it."
"Everything for you babe."
Harry gick in till sovrum och kom sen tillbaka med svarta mjukisbyxor i sin famn. Dom hade jag fått låna ett antal gånger, och han tyckte att vi kunde säga att dom var mina nu. Jag krånglade mig ur den tajta kjolen och när jag tittade upp såg jag att Harry inte släppte mig med blicken. Han log stort, oskyldigt när han upptäckte att jag visste att han kollade på mig. Snabbt hoppade jag i byxorna, rullade upp dom en aning eftersom dom var för långa - och gick sen fram och pussade Harry lätt på munnen. Vi båda gick ut i hallen, tog på oss skorna lite snabbt och sprang sen ut.
Gräset kittlades emot mina armar och jag nynnade på "Payphone" av Maroon 5 tyst för mig själv. Harry strök mig över håret och började sjunga med, högre. Jag skrattade lite innan jag ryckte loss en maskros, satte mig upprätt och vände på mig så att jag kunde titta Harry i ögonen. Björkarnas toppar svajade svagt i vinden och bäcken som befann sig några meter ifrån oss rörde sig livligt.
"This is for you..." Jag log och gav honom maskrosen.
Han flinade länge åt mig, men tog den ömt mellan sina fingrar. Harry tittade sen ner på gräset och jag såg att han bet sig i underläppen. Jag lutade huvudet på sne och flätade försiktigt ihop våra fingrar. Han lade ner maskrosen bredvid sig och tog upp något ur byxfickan. Harry höll föremålet instängt i sin hand och andades in ett djupt andetag innan han lossade på greppet.
"And this is for you..." Han lade en svart sidenask i min hand och jag öppnade den sakta.
När jag väl fått upp locket ordentligt blottades det en silverring med våra initialer noga graverat på insidan. Tårarna vällde upp i mina ögon och jag blev mållös, inte ett enda ord kunde lämna min strupe.
"Averie Kingsley, would you do me the honour of becoming mine in all eternity? Will you marry me?"
Jag snyftade, torkade bort en tår och nickade raskt. Harry tog försiktigt asken ifrån mig, tog loss ringen och trädde den över mitt ringfinger. Han lutade sig sen inåt för att låta sina läppar kyssa mina och jag var inte sen med att besvara kyssen. Jag drog mig sen undan, bet mig i läppen och lutade sen min panna emot hans. Även från hans ögon rann det tårkristaller. Mina händer darrade.
"I wish I could stay in this moment forever." viskade jag, endast för naturens och Harrys öron att höra.
Åker även bort den här helgen, såå.. antagligen ingen uppdatering då heller!
Kanske skulle du kunna kommentera? och göra mig mycket glad... xx.
Kapitel 29 - Just Do It For Her, No One Else
2012-05-13 / 20:45:10 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
ag sjönk ner med ryggen emot dörrgaveln och drog knäna tätt intill mig. När tårarna hade lämnat mina ögon såpass att jag kunde se, reste jag mig upp och satte mig på sängen. Tog fotografiet i min hand och granskade det länge. Varenda detalj i hennes perfekta ansikte. Den här bilden var tagen bara för några dagar sedan.
"I'm so sorry Averie..." viskade jag igenom dom salta tårarna.
{Lyssna medan nedanstående läses}
Harry varken pratade, blinkade eller knappt andades. Han satt bara helt orörlig i soffan mitt-emot mig - stirrade blankt framför sig. Skivbolaget hade förbjudit honom att åka hem, och dom tyckte helst att han skulle lämna Averie bakom sig. Gå tillbaka till Ashley, för då skulle det inte "alltid" vara så mycket skvaller. Vi hade suttit uppe hela natten och försökt få han på andra tankar... det var totalt omöjligt. Han hade stängt ner totalt. Harry hade först blivit ursinning men sen så tycktes han stänga in sig själv. Vi hade en stor konsert ikväll och alla anhöriga - förutom oss fem, oroade sig om hur Harry skulle klara det. För tillfället var han alldeles förstörd.
Jag reste mig upp, gick bort till Harry och lade armen omkring honom. Han drog sig undan direkt och stirrade ner på sina händer.
"Why are they doing this to me? They know how much she means to me! All of them can go to hell!" Han bet ihop sin käke.
"I don't know... I don't know what they are thinking with really. They don't even allow me to call her, or even text her! That's sick."
Harry suckade och stoppade ner ena handen i sin ficka. Han snyftade tyst innan han visade mig vad som vilade emot hans handflata. Två silverringar med deras initialer noga inristade på insidan kikade fram.
"When I got back to London, I would propose to Averie. But what if she's gone by the time I come back?"
Jag plockade försiktigt upp ringarna mellan mina fingrar och granskade dom länge. Harry strök bort tårarna som tyst tog sig nerför hans kinder. Snabbt lade jag ner ringarna i Harrys hand igen och klappade honom på axeln.
"I'm sure she'll be just fine. She is a real fighter, and you know it just as much I do."
Louis stegade in i rummet tillsammans med andra två - Zayn och Liam. Dom alla trängde sig ner i soffan med oss och tittade oroligt på Harry. Han lade åter ner ringarna ömt i fickan. Jag antog att han inte hade visat någon utav dom andra killarna.
Den obekväma, deprimerande atmosfären hängde tung över rummet. Det som hördes var dom regelbundna andetagen, och Harrys diskreta snyftningar. Att se honom sån här var inte det lättaste. Men ingen av oss visste vad vi skulle göra för att få honom på andra tankar, ingen försökte - för att vi visste att det var helt omöjligt. Det jag inte kunde förstå, var hur Paul och dom andra inte lät honom åtminstonde ringa upp henne. Inte någon av oss hade fått någon möjlighet att ta upp kontakten med henne. Jag drogs ur mina tankar av att Harry reste sig våldsamt upp ur soffan och stormade ut ur rummet. Ytterdörren hörde man snart slängas igen med ren kraft.
Jag ryckte till av det plötsliga ljudet och drog sen en hand igenom håret. Vad var det som nu cirkulerade i den tonåringens tankar? Det kändes som om han hade alldeles för mycket press på sig, han har en ansträngande karriär, ska snart bli pappa - och ändå så var han bara 18. Plus att han ständigt var tvungen att vara ifrån dom han egentligen inte kan klara sig utan. Paul kom in i rummet.
"It's time to get ready for the concert now boys! Come on, get up..." Han tittade sig snabbt omkring. -"Where's Harry?!"
Zayn ställde sig upp och slog oskyldigt ut med händerna.
"Uhm... he... went, for a long walk - to take in some fresh air?"
Paul skakade förvirrat på huvudet och spände sen ögonen i oss alla fyra. "Where did he go?! You must be ready in half an hour."
Jag reste mig upp och började gå emot våran stylist's lounge. Steg hördes bakom mig och när jag tittade bakåt så gick Niall tätt efter
- med sina röda keps och händerna i fickorna. Även han såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Tiden började rinna iväg och det började bli dags. Gällt skrikande hördes tydligt för en sekund innan det tystades ner. Harry rundade hörnet i full fart och sprang sen in till oss. Hans näsa och ögon var alldeles röda och jag kunde tydligt se saltränderna efter tårarna.
Musiken räknade snabbt ner när vi skulle springa ut på scen, men när det var dags så sprang jag åt andra hållet, bort ifrån allt. Dom höga tonerna saktades ner och stängdes sen av. Mummel hördes men det var näst intill knäpp tyst. Jag satt med ryggen lutad emot en oanvänd högtalare när jag hörde lätta steg komma närmare. Niall sjönk ner på knä bredvid mig.
"Please come on stage. This whole... experience isn't the same without you. Just come out and sing with us. Do it for Averie? And not because you're expected to do it. I'm sure that she's watching this performance right now, and I think she'll be a bit disappointed if she's not going to see you out there. So come on mate, get up would you? For her?" Niall log lite försiktigt åt mig innan han sträckte ut sin hand - för att hjälpa mig upp så snabbt som möjligt.
Jag tvekade en stund, men reste mig sen upp med hjälp av Niall. Vi båda gick ut på scenen och publiken tjöt. Bandet började spela igen och jag drog ett djupt andetag innan jag höjde mikrofonen emot munnen. Liam började sjunga på "Moments" och jag kunde känna hur mina ögon ofrivilligt började tåras. Det började närma sig mitt solo så tittade jag snabbt ner i marken och försökte blinka bort det mesta av det salta vattnet som föll ifrån mina gröna ögon. När jag skulle börja sjunga drog jag in ett djupt andetag. Jag fäste min blick in i kameran. Min röst darrade och tårarna strilade i enormt stora strömmar nerför mina kinder. När jag släppte kameran med blicken kollade jag ner i publiken. Averie stod i första raden och log lungt emot mig. Alla andra runt-omkring henne skrek konstant och sträckte sig fram över scenen, medan hon bara stod stilla. Två enorma känslor slog emot mig. Glädje och orolighet. Hade hon gått bort? Eller varför kunde jag se henne just nu? Mina öron tog inte längre upp några ljud och jag släppte inte dom bruna ögonen med blicken. Jag stod där. Mitt på scenen. Helt frusen. Averie mimade något som jag först inte kunde tyda, men sen stod det alldeles klart framför mig. Vad som var det exakta hon sa. Jag blinkade för en sekund och hon var borta.
"I love you too." viskade jag ut emot den enorma folkmassan.
"It turns out that your baby isn't getting enough oxygen, and that's why her brain has gotten some pretty serious damages right now. But we'll do everything to help her - and of course you, to get really well again. If everything is going as planned your little baby girl will be perfectly fine. But we have to keep you here in a couple of weeks. I'm curious I know, but may I ask who the father is to your baby? I mean, you are so young and everything." Hon drog på sina alldeles för röd-målade läppar.
"Uhm no worries... his name is Harry Styles..."
"Oh! The sexy boy from the band One Direction?! God I just wanna snog with that boy everytime I see him. Aren't you with me on this one huh?! He is easy! The most attractive young boy in the whole wide world. Could you maybe tell him that i'm here for him, if things doesn't go well with you guys in the future. Oh my Godness, you're that newly famous model? My daughter is a big fan!"
Jag höjde ett ögonbryn och lade armarna i kors. Men jag kämpade med att kväva ett högt skratt. Hon var alldeles för mycket. Sjuksköterskan harklade sig och tittade ner i golvet, hennes kinder flammade upp, hon rodnade.
"My daughter brainwashes me. I'm sorry, Uhm. Just press the red button if you need something, i'm gonna leave you alone now."
Så fort hon hade stängt dörren bakom sig pressade jag täcket emot ansiktet och skrattade högt. Jag kröp sen under det och satte på TV:n. Niall log stort över hela rutan och jag tittade glatt på hur dom alla rörde sig smidigt över scenen. Förutom Harry. Han stod alldeles stilla och tårarna glänste i kameran. Grät han? Jag kollade upp i högra hörnet och det stod med transperanta bokstäver: "Live". Sången avslutades snart och dom alla kramade om Harry i mitten. Niall höjde upp mikrofonen emot sin mun.
"Harry has an announcement to tell you guys, so listen carefully... because he's only gonna say it once." Han log stort.
Jag skruvade upp volymen och släppte inte TV:n med blicken, inte ens för att blinka. Harry fuktade sina läppar innan han också närmade sig med mikrofonen emot sin egen mun. Jag kunde se hur nervös han var, och hur snabbt han andades.
"I'm gonna ask Averie Kingsley...." Det var alldeles knäpptyst i publiken. -"...To marry me, and to be mine forever."
Jag tror att novellen börjar närma sig sitt slut, men jag vet inte riktigt än!
Vi får se helt enkelt, men isåfall... vill ni att jag ska
börja på en ny? xx.
Kommentera?!
Kapitel 28 - When You Really Need Me, I'm Never There
2012-05-10 / 21:57:06 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARER
Hon lutade sig emot diskbänken och lade ifrån sig skurtrasan. Ett leende drog i hennes läppar.
"Jag kommer ihåg det precis i varje minsta lilla detalj. Det var precis på min 24:de födelsedag när jag fick reda på att jag var gravid. Måste ha varit än utav dom lyckligaste dagarna i hela mitt liv... och den dagen du kom till, 9 månader senare. Titta nu helt plötsligt, nu är du 17! Det kändes bara som igår som jag bar runt med dig i min famn. Du får inte växa ifrån mig nu..." Mamma drog ut en stol mitt-emot mig och slog sig sen ner. Hon trummade med fingertopparna emot trädbordet.
"Jag kommer inte överleva det här..." Jag lade ner huvudet emot bordet och tittade sen upp mot vägguret. -"Killarna skulle ju sända live om några minuter, kunde du inte ha sagt till mig..."
Snabbt ställde jag ifrån mig koppen och sprang ut emot vardagsrummet. Innan jag ens hade hunnit andas så sträckte jag mig efter TV-kontrollen. Som vanligt så satt den kvinnliga intervjuaren alldeles för nära Harry. Jag kände mig svartsjuk, och oron slogs våldsamt emot mig. Niall som satt precis ovanför dom två plockade helt plötsligt upp mobilen. Hans fingrar rörde sig snabbt över skärmen innan han sen tittade upp med ett leende. Min Iphone som låg på soffbordet lyste upp och jag plockade upp den i handen.
"Nothing to worry about Averie... me and the rest of the boys will keep an eye on him!... See you soon! :) xx. PS. Do I look ok?"
Hur kunde killen alltid vara så enormt charmig utan att försöka? Niall skulle säkert se till att Harry betedde sig som man skulle, men det sårade att jag var tvungen att gå runt och vara orolig varje gång dom var bortresta. Ett starkt förhållande ska alltid vara baserat på djup tillit. Men jag hade förlorat det för han efter allt det här, och nu fick vi båda kämpa för att någon gång lyckas bygga upp det igen. Det är tufft, men när vi väl kommer fram till målet, så är det värt hela resan.
"Nialler you're an living angel, did you know that? And yeah, you look totally flawless... as usual! Miss you guys loads!! xx.
I hela 40 minuter satt jag nästan utan att blinka - med blicken fäst på TV-skärmen. Och precis som vanligt så drogs frågorna om vilka som har flickvänner. Den spinkiga intervjuerskan verkade vara extra intresserad av Harry och tittade honom hela tiden länge i ögonen. Det var precis som om hon inte märkte av dom andra killarnas närvaro, precis som om hon struntade blankt i dom.
"So, is everything okey with you and... Averie? Are you guys together again? Or are you single right now maybe?"
Hon lät först alldeles uttråkad men det glittrade till i hennes ögon när hon frågade om han var singel.
"I'm actually together with Averie again, and I love her more and more everyday. I won't ever leave her again." Harry kastade en menande blick på intervjuerskan och hennes ansikte sprack upp i en klarröd färg. Zayn, Liam och Louis skrattade lite diskret emot armen medan Niall satt och skrattade rätt ut i luften. Han verkade inte bry som om vad hon tyckte om honom.
Mamma ställde ner en stor skål med glass framför mig och satte sig sen långsamt ner i soffan. Hon stoppade in en skopa i munnen och öppnade sen tidningen hon hade under högra armen. När hon hade bläddrat igenom några uppslag slog hon till mig löst på armen och pekade. Så fort hjärnan hann reagera så tappade jag hakan och bara stirrade ner på dom två öppna sidorna.
"The two beauties Averie Kingsley, 17 and Ashley Hart, 18 are both fighting over the popular singer Harry Style's heart. Who will win It In the end? The famous and hot girl Ashley or the model and natural beauty Averie Kingsley?"
Löd rubriken i stor, fet stil.
"Vilken tidning är det?!" Jag var förvirrad, varför hade dom helt plötsligt börja blanda in Ashley igen?
"Cosmopolitan... och du har ett helt uppslag för dig själv! Sånt här kommer jag aldrig kunna vänja mig vid. Aldrig." Hon såg precis lika förvånad ut som jag, men kanske en ytterligare smula mer.
När jag tittade bort från tidningen och ner på mobilen så fick jag syn på ett oöppnat meddelande från Fay. Det kändes som om det minst var flera årtionden sedan vi sist pratade ordentligt. Jag klickade ivrigt upp sms:et och började läsa rad efter rad av bokstäver.
"Har jag någonsin glömt att säga att jag tycker att du och Harry är alldeles för söta tillsammans?
Ni är just nu på första plats i min lista på världens snyggaste/sötaste/coolaste kändispar, så du borde vara stolt... och herregud, du har blivit modell? Hur har det kommit sig att jag inte fått reda på det här? Det var för ett par dagar sedan jag gick förbi det lilla tidningsståndet och fick syn på dig på framsidan på tidningen "Seventeen". Det är helt sjukt mega cp?! Varje natt innan jag går och lägger mig undrar jag varför inte jag fick den turen som du har just nu, varför det inte var jag som var tvungen att flytta till London. Du har blivit kändis och är tillsammans med just nu en utav världens största, sexigaste sångare från bandet One Direction!(!!!!) Återigen så säger jag att livet du lever just nu är inte verkligt... skulle ge nästan allt för att ha ett liv som du!
Men nog om det, har det hänt något på senaste tiden? Du får gärna berätta för mig, så jag hänger med någorlunda här hemma i lilla Sverige! Jag saknar dig massor Averie, ingenting är som det brukar vara när inte du är här längre. Och du, Trent tjatar om dig varje dag... det börjar ge mig skavsår i öronen! Han är grymt jobbig!!
Vi får ses snart! Kram :)"
Jag bara satt och väntade på att hon skulle nämna något om graviditeten, eller hur han hade varit otrogen emot mig igen och hamnat i rampljuset av pressen - men inget av det kom. Antingen så visste hon ingenting, eller så ville hon inte bara ta upp det. Jag visste inte vilket så jag bestämde mig för att skriva ett sms och berätta för henne, nu på en gång. Min bästa kompis - näst efter Colt och killarna förtjänade att få veta sådana här saker. Precis när jag hade skrivit färdigt dom många ord läste jag igenom texten flera gånger innan jag tryckte på "skicka" knappen. Vad skulle hon säga? Skulle hon bli arg för att jag inte hade berättat det för tidigare? Varför var jag alltid tvungen att bli så ängslig för varenda sak jag gjorde.
"Haha du är konstig på riktigt! Men det är därför jag tycker om dig så mycket! Tro mig, det är verkligen inget speciellt med att vara "känd" som du kallar mig. Jag har bara hittat världens finaste kille och han råkade bara vara en utav världens hetaste stjärnor just nu. Om jag fick välja så skulle jag nog hellre valt att han levde ett normalt liv, men jag tänker inte säga åt honom att sluta eftersom han lever sin dröm. Bli inte arg på mig nu eftersom du får reda på det här lite sent... men jag är gravid, med en liten flicka. Jag och Harry ska bli föräldrar! Är det inte helt fantastiskt, fast på ett sätt... helt overkligt.
Jag saknar dig också massor! Hoppas du inte svimmar nu bara... ;) xx."
Så fort jag hade lagt ner mobilen på bordet kändes det som om min mage vändes ut och in. Jag rusade ut emot toaletten och kastade mig ner på knä vid toalettstolen. Mamma kom springandes efter och höll undan mitt hår. När jag kunde ta bort ansiktet från toaletten började jag hosta, kraftigt. Mina lungor värkte mer och mer för varje gång. Magen kastade sig uppåt igen och jag böjde mig åter över toalettstolen. När jag var färdig lade jag mig ner emot det svala marmorgolvet. Det enkla badrummet började snurra runt i cirklar omkring mig, och jag kunde inte ens avgöra vad som fanns framför mig. Jag hostade igen - lungorna sved och blodsmaken vandrade uppför min strupe och kom närmare för var gång jag hostade. Mammas oroliga röst brusade i mina öron. Yrseln rann av mig för bara några få sekunder, för att bara senare åter kollidera med mig. Sirener hördes långt bort, men det lät som om ljudet var instängt och bara blev lägre och lägre för varje minsta lilla sekund som passerade. Svettpärlor började sakta segla nerför mina kinder och jag slog händerna för ögonen för att försöka stoppa det enormt snabba snurrandet som bara fortsatte.
Jag drog täcket tätt intill mig. Blickar på fotografiet av Averie som stod på nattduksbordet - igenom det svaga ljuset som lös upp hotellrummet innan långsamt jag sluter ögonen och bara slappnar av. Dörrhandtaget pressades neråt och dörren flög upp med en hög smäll. Förskräckt av den plötsliga händelsen höll jag på att ramla ur den stora sängen. Louis sprang fram med min mobil framför sig. Jag kisade när han höll det starka ljuset precis framför ansiktet på mig. Det var bäst för honom att det här var något viktigt.
"Averie is at the hospital!!!!!!" Louis pratade alldeles panikslaget.
Mitt hjärta klövs i tusentals bitar. Paniken attackerade mig och jag knöt mina händer. Tårar rullade nerför mina kinder och mina fingrar darrde. Jag befann mig flera hundra mil bort ifrån henne. Och jag kunde åter igen inte finnas där för henne. Med svaga ben satte jag mig upp i sängen och drog på mig gårdagens kläder. Jag snyftade och torkade bort tårarna med baksidan av handen.
"I gotta get home quick, now! If something will happen to her... I swear..." Min röst orkade inte bära upp orden längre.
Jag sjönk ner med ryggen emot dörrgaveln och drog knäna tätt intill mig. När tårarna hade lämnat mina ögon såpass att jag kunde se, reste jag mig upp och satte mig på sängen. Tog fotografiet i min hand och granskade det länge. Varenda detalj i hennes perfekta ansikte. Den här bilden var tagen bara för några dagar sedan.
"I'm so sorry Averie..." viskade jag igenom dom salta tårarna.
Inte det bästa, men jag har inte skrivit på ett tag!
Så ni i alla fall har någonting att läsa nu...
I helgen så ska jag bort och då kommer det inte bli någon uppdatering!
Kommentera?
PS. tack för kommentarerna förut!
Kapitel 27 - Sing Me A Lullaby
2012-05-05 / 18:03:36 / Watch The Stars [pausad] / 12 KOMMENTARERSenaste;
Något närmade sig bakom mig och jag blottade sakta mina ögon. Harry stod en bit bakom mig med rosor i handen. Han gick långsamt fram, lade dom bredvid mig och backade sen tillbaka. Jag kunde glimta tår-kristaller som gömde sig i hans ögon.
"Why are you doing this so much harder for me?" sa jag med gråten i rösten.
"Averie, var snäll nu! Han är ju trots allt din pappa!"
Jag lade armarna i kors och höjde ögonbrynen. Han var allt annat, än min pappa. En riktig pappa ställer upp för sin dotter, finns där för henne hela tiden. Att vara snäll mot honom var ungefär lika lockande som att sticka ut ögonen.
"Varför är inte du arg på honom? Han lämnade dig för någon annan tjej precis efter du hade fått mig, han har fan inte ens rätt att komma hit! Så jag förstår just nu inte vad du tänker med!" Min egen röst skrämde mig nästan.
Mamma suckade när hon höll handen på dörrhandtaget.
"Jag tänker inte stanna här, förlåt... inte så länge han är kvar här."
Snabbt reste jag mig upp från stolen och började springa emot mitt rum, jag kastade sen ihop lite kläder i den största trunken jag kunde hitta. Jag stoppade sen ner Iphonen i fickan och öppnade fönstret. Röster kom närmare min dörr och jag stelnade till för ett ögonblick. Så smidigt jag kunde klättrade jag ut ur fönstret och landade på den hårda asfalten. Med trunken över axeln började jag gå emot killarnas lägenhet. Jag svalde hårt innan jag öppnade dörren och gick in. Minsta lilla rörelse kändes nu obekväm. Speciellt när jag inte hade någon aning om vad, eller vem jag skulle möta här inne. Ena golvbrädan knarrade till och jag frös.
"Harry? Zayn? Are the two of you back?" Louis' accent ekade emot väggarna.
"Uhm, no... It's A."
Innan jag hann blinka stod jag i Louis' famn. Jag släppte ner väskan på golvet och lade också armarna runt honom. Han sa ingenting utan bara stod och höll om mig tätt intill sig. En tår smet och landade mjukt emot hans axel. Han lossade taget om mig och tittade mig oroligt i ögonen när han fick syn på trunken som låg på golvet bredvid oss.
"You aren't leaving us huh? Because if that's the case I won't let you walk out of that door." Louis log försiktigt emot mig.
"No. Actually, I were just about to ask Niall if I could stay at his place for maybe a week or so. Is he here?"
"Yeah he is. Come on, he's doing some album signings."
Louis öppnade en dörr och lät mig gå in först. Niall tittade nästan genast upp och småsprang sen bort till mig med ett leende över läpparna. Jag lade armarna omkring honom och begravde ansiktet mjukt emot hans nacke. Niall pussade mig på huvudet och strök mig sen över ryggen. Åter igen fick jag ta upp kampen emot tårarna som alltid på något sätt vann.
"Are you crying Averie?"
Jag skakade bara lätt på huvudet, nekade blint för mig själv att det inte var jobbigt att befinna sig här. Varenda möbel, syn och doft påminde mig om Harry.
Dörren stängdes bakom oss och jag lirkade mig ur hans tajta grepp endast för att kunna kolla honom i ögonen.
"Can I stay at your place for maybe a week? Less or more."
Niall torkade bort en tår från min kind med pekfingret innan han nickade sakta.
Averie stelnade till och hennes syn speglades i dom bruna ögonen. Harry. Jag vände mig om och precis som jag misstänkte stod Harry i dörröppningen. Han tog ett steg in i rummet och Averie backade ett. Atmosfären blev med genast spändare och jag kände hur deras tankar befann sig på högvarv. Dom båda verkade verkade på något vis frukta varandra. Jag tittade först på Averie, och sen på Harry. Var och en hade kvar smyckena dom hade fått av varandra, Averie hade ringen och Harry hade armbandet. Blickarna som förut var full av kärlek, passion och ömhet. Var nu förbytta med rädsla, tomhet och sorg. Tystheten ekade i rummet. Jag började gå emot dörren och stängde den sen omsorgsfullt bakom mig. Both of them is torn to pieces. Both of them only listens to the mind, not the heart. Inside, they are both starting to fade. Only leaving us with the memories. Their love, is indescribable. Strong. Love. Is one of the millions things that humans can't understand. Neither of us can choose when it happens. Or when it ends. It'll always be an unsolved riddle. But always, there is someone who turns out to mean the world to you. Don't ever let that person walk away. That mistake will haunt you for the rest of your whole life. Love is never flawless. Real love can hurt you, just as much as it can make you smile. So keep on fighting. Forever.
Försiktigt tog jag ett steg närmare. Averie backade. Det gjorde ont. Mer än något annat. Jag tog ett till steg närmare henne och hon stod nu istället stilla, med ögonen låsta ner på mina fötter. Nu lindade jag mina armar runt hennes midja och väntade på hennes reaktion. Hon gjorde små försök till att trycka undan mig men jag vägrade släppa taget. Averie slutade kämpa emot och mötte nu försiktigt min blick. När vi stod såhär nära kändes det ändå som om det var flera tusen mil mellan oss. Hon hade fällt upp ett skydd.
Jag plockade upp henne i min famn och började gå emot soffan, där jag lade ner henne försiktigt. Ömt smekte jag henne över kinden och drog en hårslinga bakom hennes öra. Averie tog tag i min hand och placerade sina fingrar mellan mina. Utanför började det skymma och solen letade sig ner emellan träden. Jag lade mig ner emot golvet utan att släppa taget omkring hennes hand.
"I love you Harry Styles. Always." Hon började genast andas tyngre efter att ha uttalat orden.
Jag satte mig upp och böjde mig fram emot hennes öra.
"I'm so sorry... but I can't help loving you too. No matter how much I try not to. I don't know what you are doing with me my angel."
Jag snuddade hennes panna med mina läppar innan jag återigen lutade mig emot golvet.
-"I guess I'll never be able to stop loving you from the bottom of my heart."
Harrys andetag var det enda som lät. Jag låtsades sova eftersom jag inte hade någon aning om hur jag skulle beté mig. Men han kanske visade, bara genom att stanna hos mig inatt - att det inte var helt borta. Jag skulle nästan kunna ge allt i hela världen för att allt skulle vara som det brukade. Vi båda hade glidigt isär ifrån varandra, det hade bildats ett enormt tomrum mellan oss. Jag öppnade försiktigt ögonen och möttes då av Harry som satt och tittade på mig. Det uppstod som vanligt, fjärilar i magen.
"I just want to start over. So. Do you want to the spend the day with me? Like a date, and see where that will lead us." sa han sakta.
Ett stort leende utspelade sig på mina läppar.
-"Oh, you can just see it as a simple first date... even though I'm already madly in love with you." Tillade han snabbt.
"I would love to! So, what do you want to do all day?"
"I'll do whatever you want to do..." Han log charmigt emot mig.
Jag reste mig upp och slog armarna omkring honom. Harry lyfte upp mig från marken och pussade mig lätt i pannan.
"Maybe we can go out and eat? Just so we can talk?" Jag bet mig i underläppen.
"Yeah of course, but only if you let me pay."
"Deal. But hey, I didn't bring any fancy clothes."
"You don't need it. You look beautiful already."
"Now you're just lying... stop it. I'm looking awful and you're looking... you know." Jag suckade tungt.
"Stop, don't say that. You are beautiful, always will be, and always has been."
Jag satte mig på sängen och började krypa in under täcket. Harry stoppade in filmen i DVD-spelaren och kröp sen upp intill mig. Jag lutade mig emot hans bröst och fingrade på täcket. Med bara en liten svag lampa tänd gjorde att jag snabbt började känna mig sömnig. Inte nu, jag ville inte somna nu. Harry placerade två fingrar under min haka och lutade mitt huvud en aning uppåt. Hans gröna ögon glittrade likt stjärnorna på natthimlen.
"I always kiss on the first date."
Han lutade sig neråt och tryckte läpparna varsamt emot mina.
Jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker om novellen hittils.
Kommentera?
Kapitel 26 - I'm Still Meeting You At Night
2012-05-02 / 22:12:18 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARERSenaste;
"It's a girl." Mumlade jag emot Harrys t-shirt.
För en sekund glömde jag alla problem. Livet var återigen alldeles perfekt. Precis som om jag aldrig någonsin hade fällt en tår. Aldrig fått hjärtat krossat. På den ynka sekunden såg jag allt i klara, gnistrande färger igen.
"Don't look! Promise!" Harry vilade sina händer ömt emot mina ögonlock.
När han tillslut släppte taget öppnade jag ögonen för att mötas av tusentals ljus som glittrade i mörkret. Marken var täckta av röda rosenblad. Lite längre fram i gläntan låg det flera filtar och kuddar i en hög. Jag log stort och vände mig om. Harry hade gått ner på knä och plockade upp en svart sammetsbox ur fickan. Hans ögon glittrade likt alla dom ljusen som lyste upp träden.
"I've fallen more for you everyday. My feeling's got deeper and deeper. And now i'm in hopelessly in love with you. Always and forever. So today, i'm feeling ready to spend the rest of my life with you by my side. So Averie Kinglsey, would you do me the honour to take on that part of being called mine forever? Will you marry me?"
Harry öppnade asken och en enkel diamant-ring med våra initialer inristade visade sig. Jag blev ordlös, det enkla ordet fastnade i halsen. Mina ögon började tåras och jag nickade snabbt. Harry reste sig upp och trädde sen försiktigt ringen på mitt ringfinger. Han lutade sig sen neråt och kysste mig länge på läpparna. När han drog sig undan flätade han ihop våra fingrar och log stolt.
"Hello Mrs. Styles." Hans röst sjöng.
Röster bankade emot mina öron och väckte mig sakta ur min sömn. Jag svor för mig själv och lade händerna över ansiktet. Varför skulle även mina drömmar plåga mig? Bara genom att inte längre vara i hans närhet gjorde fysiskt ont, nu plågades jag även psykiskt. Jag reste mig upp ur sängen, gnuggade sömnen ur ögonen och drog sakta upp persiennerna. Precis som vanligt stod det flockar av människor samlade utanför killarnas lägenhet. Några få speciella plakat som vajades i luften fångade min blick.
"We miss Averie! Leave Ashley and get back together with Averie again!"
"Everybody loves Averie! <3"
"Averie Kingsley :) - Ashley Hart :(
Såg jag fel? Jag gnuggade ögonen en sista gång, som för att försäkra mig om att synen funkade som det ska. Vad skulle killarna säga nu? Utan att lägga ner för mycket funderingar på det så gick jag ut till köket. Blont hår och ljusblåa ögon mötte mig i korridoren. Colt. Jag sprang fram och kramade om honom hårt. Att vara utan honom dom här veckorna hade resulterat i att allt hade blivit alldeles för långtråkigt här i London.
"Hur var det i Sverige?!" Jag lät nu för första gången riktigt, riktigt glad.
"Helt sjukt skönt, men du var ju inte med... vi får åka dit tillsammans någon gång! Snart! Har det hänt någonting här i London som jag har missat?"
När jag tittade ner på mina fötter lyfte han genast upp mitt ansikte och granskade mig oroligt.
"Eller jag kanske ska fråga, vad har hänt Averie?" Hans ton gick genast från glad till djupt orolig.
"Jag är gravid... också är det lite om Harry."
"Skojar du med mig?! Grattis Averie!!" Han log prövande och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Men det har tagit slut mellan mig och Harry."
Colt skakade bara förvånat på huvudet och spände ögonen i mig. Jag orkade bara nicka.
"Men nu glömmer vi det... Är du hungrig?"
Han nickade och log snällt emot mig.
-"Då gör vi pannkakor!" Utbrast jag och drog med mig honom ut till köket.
"Vad har du gjort under dom senaste veckorna då?" Colt kämpade med att hålla maten i munnen medan han pratade.
Jag kvävde ett skratt men började snart prata.
"Faktiskt, så har jag träffat Luke rätt ofta. Du vet... han går i klassen över."
"Har har spanat in dig sen vi båda började här." Han lyfte menande på ögonbrynen emot mig.
"Put away your phone now Harry... and stop thinking about her, it's easier - and better for you to have a famous girlfriend. Don't take me the wrong way now... I loved Averie, a really sweet girl! But you gotta keep going now, you are with Ashley now." Paul stod lutad emot dörrgaveln med armarna i kors.
Det var svårare än vad jag trodde. Att glömma och gå vidare. Att kyssa Ashley kändes inte rätt. Inget gjorde det längre. Men han hade rätt, jag var tvungen att lämna det förflutna bakom mig, leva i nuet. Men smärtsamt kom det minnen emellanåt. Vakna upp av att Averies hår kittlar emot halsen. Andas in hennes söta doft. På mobilskärmen så syntes en bild på flickan jag verkligen älskade från botten av mitt hjärta. Med brunt hår och ögon, Averie Kingsley.
"Harry babe? Are you coming?"
Jag sneglade upp och Ashley stod precis framför mig med ena handen utsträckt. Nu kom jag ihåg att vi hade bestämt att ta en lång promenad i parken. Med ett ansträngt leende på läpparna reste jag mig upp och flätade samman våra fingrar.
Den milda höstvinden slog emot mig när jag klev ut från bilen. Luften var fortfarande varm trots att det började vika sig emot en kallare årstid. Ashley stod snart vid min sida och plockade genast upp mobilen ur fickan. När jag försiktigt kikade över hennes axel såg jag direkt att hon twittrade. Jag suckade innan jag fattade tag i hennes hand och började gå emot en bänk. Hon stoppade ner mobilen innan hon slog sig ner bredvid mig, hon lutade sen huvudet emot min axel. Klingande skratt nådde mina öron och jag tittade mig vilt omkring, helt fokuserad på att hitta det jag sökte med blicken. Averie. Det hade säkert gått ett fåtal veckor sen sist jag såg henne. Mina ögon fastnade snart mitt på målet. När hon fick syn på mig verkade hon stelna till och skrattet hördes inte längre. Hon stod inte ensam och jag kände direkt hur avundsjukan fyllde mig. Starkt. Killen placerade plötsligt sina händer emot Averies kinder och lutade sig tveksamt framåt. Snabbt hoppade jag upp på fötter när deras läppar möttes. Jag såg i rött och skulle precis rusa fram när kyssarna fortsatte - men stoppades när Ashley uppenbarades framför mig. Hon hade placerat händerna emot min bringa och höll mig tillbaka för allt hon var värd. Jag skakade, av vrede. Vad hände med mig? Jag kunde knappt kontrollera mig när saker handlade om henne. Var det såhär att vara förälskad?
"Harry, she's not even worth it! Just snap out of it. I love you, isn't that enough for you?"
Jag flyttade Ashleys händer ifrån mig och rusade framåt. På bara några få steg var jag framme vid dom och med alla krafter jag kunde åstadkomma puttade jag killen bakåt. Han stapplade några meter bakåt men återfick snart balansen.
"Luke don't!" Averie ropade högt.
Jag spände mina knytnävar när han närmade sig mig. Mitt förstånd hade kopplats bort och jag reagerade endast på impulser. Luke pressade mig emot marken och fick till ett välriktat slag emot min käke. Jag drog mig ur hans grepp och lyckades nästan mota ett knytnävslag som slogs med all kraft emot min mage. Trots att käken strålade av smärta fortsatte jag. Jag siktade emot hans ansikte och träffade högerögat. Luke tjöt till och jag andades kraftigt. Pulsen dundrade som åska i mina öron. Averie motade Luke som fortfarande tittade ursinnigt på mig. Hans öga hade redan skiftat färger. Jag böjde mig emot marken och hostade upp en hel kaskad av rött sliskigt blod. Hela mitt ansikte kändes ömt, och min käke smärtade vid minsta lilla rörelse. Ashley strök mig över ryggen och pratade lugnande.
Med ett lätt grepp lutade jag Lukes ansikte uppåt. Han stönade till vid min beröring. Vinden hade ökat och jag drog jackan tätare omkring min kropp utan att lämna hans sida. Vad händer? Aldrig hade jag sett Harry så arg. Det skrämde en liten del av mig. Jag tittade bort mot Harry och Ashley som stod en bit bort. Känslan att se honom med någon annan var komplicerad, det hade gått bra tills nu. Nu stod jag här med tårar i ögonen och en enorm klump i halsen. Jag släppte Luke och sprang iväg, jag orkade inte med mer drama. Vinden gjorde att mina ögon började tåras ännu mer. För att undvika för många blickar höll jag mitt huvudet neråt. Smidigt svängde jag av och ändrade riktning emot den lilla dammen. Där slog jag mig ner på den låga bryggan. Björkarna dansade vigt i vinden. Jag rös när luftströmmarna lekte lite med mina hårtoppar. Utmattat lade jag mig ner på rygg och slöt ögonen. Lyssnade på musiken som naturen spelade för mig. Något närmade sig bakom mig och jag blottade sakta mina ögon. Harry stod en bit bakom mig med rosor i handen. Han gick långsamt fram, lade dom bredvid mig och backade sen tillbaka. Jag kunde glimta tår-kristaller som gömde sig i hans ögon.
"Why are you doing this so much harder for me?" sa jag med gråten i rösten.
BESÖKSREKORD, GUD VAD NI ÄR BÄST!!
Se där! Kapitel 26 kom upp idag i alla fall...
Och tack igen för alla fina kommentarer, ni har verkligen ingen ANING om hur roligt det är att få respons!
Vad händer i nästa kapitel? Fortsätt följ novellen och ta reda på det!
Måste säga igen hur mycket ni läsare betyder för mig!
Kommentera?!
Kapitel 25 - You Made My Life Special... Only You
2012-04-30 / 15:29:45 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
Det var precis som om jag hade fått ett slag rätt i magen.
Han sa att det inte skulle hända igen. Jag tittade ner på min mage. Mina ögon började tåras och jag drog täcket över huvudet.
"Han lovade oss... att aldrig göra så igen." sa jag medan jag höll en beskyddande hand över min ömma mage.
Tårarna strilade nerför mina kinder.
-"Jag kommer aldrig låta något sånt här hända dig." sa jag lågt, fortfarande pratandes med det lilla fostret.
Folk strömmade ut emot flygplansterminalen och medan folk runt mig log stort och spanade efter sina saknade så ville bara jag försvinna. Men jag hade lovat Niall att komma och möta upp dom. Jag skulle i alla fall hålla mina löften. I ögonvrån såg jag några yngre tjejer skratta och peka åt mitt håll, men jag låtsades inte om det utan fortsatte att blicka efter Niall. Mitt bland den trånga folkmassan fick jag syn på Paul. Bakom gick Harry som tittade ner på sina fötter. Det kändes som om mitt hjärta sjönk ner till magen, men när jag fick se Niall som log åt mig gick jag tveksamt fram. Han drog direkt in mig i sin starka famn.
"How are you doing pal? Hope you didn't miss me to much!"
Jag drog på smilbanden och kramade om honom hårdare. Han fick mig på något sätt alltid att le, oavsett vad som hade hänt.
"Of course I have Nialler... I've missed Louis, Zayn and Liam also!" Jag försökte låta glad, men min röst krackilerade och jag misstänkte att man kunde höra hur djupt sårad jag var. När en enda tår seglade ner mot golvet drog Louis i mig i en kram.
"Hey you... come here." Han pratade lågt och strök mig lugnande över ryggen.
Över Louis' axel sneglade jag bort emot Harry som hade fullt upp med att skriva autografer och ta bilder. Det fanns inte ett enda spår av bekymmer i hans ansikte, det störde mig djupt.
"Harry!!! Babe!" Det gälla skriket hördes från entrén.
När vi alla vände oss om så fick jag syn på Ashleys blåa ögon. På höga klackar började hon gå emot oss. Harry log stort och mötte henne med en kyss på munnen. Jag visste att i den sekunden brast något inuti mig, något som aldrig skulle kunna repareras. Utan att tänka kastade jag mig framåt, men Harry hann precis tränga sig emellan oss. Jag försökte trycka mig förbi honom, men han rörde sig inte ur fläcken. Mina ögon började vattnas. Han försvarade henne. Harry tittade mig inte ens i ögonen, utan hade blicken istället på Ashley som log nöjt. Vad hade gjort som var fel.
"What the hell Harry, you were supposed to talk to her... not do this!" Louis drog mig tätt intill sig.
Han svarade inte utan vände sig om och virade armarna runt Ashleys midja.
I felt empty, like something... indescribably had left me. No tears dropped, no words came. The tears had ended. We, had ended. I had to face the fact, I've lost him. He has left me. When I saw him kiss her, something died.
Real love is never easy Averie. Life is not easy when the only thing that really matters leave you, to face the whole world alone.
{Lyssna medan nedanstående läses}
Jag log emot Ashley men hela min kropp skrek till mitt sinne att det var fel. Det gjorde ont i hjärtat när jag såg hur Averie trodde på att jag var glad. Lycklig. Aldrig mer. Att det inte var Averie jag höll om fick mig nästan att börja gråta. Men jag ville inte göra det svårare för henne. Alla gav henne en lång kram innan hon började gå mot utgången, utan att ens titta på mig. Jag kunde se på långt håll hur hon torkade bort tårarna från kinderna. Tårar började välla upp i ögonen men jag blinkade bort dom. Min blick följde hennes steg tills hon tillslut var utom synhåll.
"You are the right one Averie, I just know it. But that is also the reason why I can't be with selfish anymore. You'll always have my heart with you. Always." Jag viskade så att knappt jag själv hörde orden.
Tårarna lyckades smita nerför mina kinder men ignorerade dom bara. Hon var borta.
"Hey, is everything alright babe?" Ashley strök bort dom salta tårarna med tummen, men jag drog mig undan.
"This isn't right, i'm sorry..."
Utan att veta vart jag skulle gå så började jag röra på benen för att lämna flygplatsen. Jag torkade bort tårarna som rann nerför kinderna med baksidan av handen. Åter igen tappade min omgivning färg, den liksom spolades bort. Jag kände skuld, ilska och den hopplösa kärleken för Averie. Den starka känslan som man aldrig kan beskriva med ord. Himlen öppnades på några ynka sekunder och tunga regndroppar slog sig ner emot marken. Jag ställde mig vid bron och bara tittade ut över det klarvakna vattnet. Strömmarna som lekte kull med varandra. Tårarna lämnade mina ögon i samma takt som regnet dalade ner från himlen. Med darriga armar drog jag mig upp på det breda stenräcket. När mina fötter stod stadigt så sjönk jag ner på rygg. Regnet piskade emot mitt ansikte medan jag hade blicken fäst uppåt. Tårarna kom snart i en ny flod och jag andades fortare.
"Please don't leave me, please don't leave me..." Mumlade jag med käken hårt spänd.
Vinden ryckte och slet i min t-shirt och jag kunde känna hur min energi sjönk. Jag tryckte armbandet jag hade fått från Averie emot mitt bröst innan jag slöt ögonen. Om det enda sättet att träffa henne var i mina drömmar, så ville jag sova för alltid.
"Is he dead?!"
"No! Ashley, he is sleeping..."
"But he isn't moving or anything!"
"For God sake woman, get out of here. Go home!" Niall morrade lågt nere i strupen.
Jag rös och drog täcket tätare omkring mig, utan att öppna ögonen. Inte hade jag någon lust till det heller. Inte efter det här.
"Harry, babe. It's time to wake up now." Den sockersöta rösten klingade i mina öron. Averie.
Snabbt slog jag upp ögonen och tittade mig omkring. Jag mötte bara 8 ögon, och ingen utav dom paren tillhörde Averie. Besviket drog jag täcket över huvudet. Hur ska jag kunna överleva såhär.
"Harry you must come out now. It's important." Louis drog prövande i täcket.
"Nothing is important anymore." Det förvånade mig hur tonlös jag lät.
Louis och Niall tog i med gemensamma krafter och täcket lämnade mitt ansikte. Jag skulle precis öppna munnen när något annat fångade min uppmärksamhet. Averie stod i dörröppningen med söndergråtna ögon. Hon rörde inte en min, utan tittade bara på mig.
"We are going to leave you guys alone." Liam lämnade rummet med alla killarna tätt efter sig.
"What are you doing here?" Min röst viskade.
"I want to sort things out, I can't even sleep, eat, talk just because I don't know what I did wrong. Would you like to tell me that Harry?" Hon darrade på rösten och gick några steg in i rummet för att sen luta sig emot fönsterkarmen.
Hennes ord skar som knivar. Det var allt annat än hennes fel. Försiktigt reste jag mig ur sängen och gick med långsamma steg i hennes riktning. Averie visade inga tecken på att hon inte ville ha mig i sin närhet så jag stannade några centimeter ifrån henne. Men jag märkte att hon hade stängt mig ute. Det kändes som om mitt hjärta slets sönder.
Att ha honom såhär nära gjorde mig knäsvag, gjorde att hjärtat hoppade över några slag. Varje gång. Jag anade att det heller aldrig skulle gå över. Känslorna svallade över. Med darrande fingrar strök jag hans kind, ömt. Han böjde sig neråt och våra läppar möttes. Den var precis lika intensiv som våran första som jag mindes lika detaljrikt som om det var igår. Skulle det här vara våran sista? Harry drog sig undan och virade sen armarna omkring mig.
"I'm sorry for everything. But I can't hurt you anymore... that's way I must leave you. It has nothing to do with you. You are my true princess, I can feel it in my bones. But I can't go on and hurt you all the time. It breaks my heart. But always, everyday for all eternity... my heart will belong to you. Don't you ever doubt that. I'm only doing this for your best. I love you precious." Han pussade mig på huvudet.
Tårarna föll åter igen. Hur kunde det här vara för mitt bästa. Ingenting gick ihop längre. Jag förstod ingenting. Allt hade våldsamt kastas upp och ner. Ett leende uppstod snart på mina läppar. Trots att salta tårar fortfarande föll till marken.
"It's a girl." Mumlade jag emot Harrys t-shirt.
För en sekund glömde jag alla problem. Livet var återigen alldeles perfekt. Precis som om jag aldrig någonsin hade fällt en tår. Aldrig fått hjärtat krossat. På den ynka sekunden såg jag allt i klara, gnistrande färger igen.
Kapitel 25 uppe!
Vad kommer hända nu? Kommer det att fixa sig mellan Harry och Averie?
Eller kommer dom båda bli tvungna att gå skilda vägar?
Skulle bli glad om jag fick veta vad ni tyckte om kapitlet, och precis som vanligt. Blev jag inte nöjd!
Får försöka bättra mig...
Kommentarer får min skrivlust att öka
så det skulle vara kul om ni orkade slänga in någon liten åsikt! [Trots att kapitlet verkligen inte var det bästa!]
Tack för att ni stannar och läser, jag älskar er!
Kommentara?!