Senaste;

Folk strömmade ut emot flygplansterminalen och medan folk runt mig log stort och spanade efter sina saknade så ville bara jag försvinna. Men jag hade lovat Niall att komma och möta upp dom. Jag skulle i alla fall hålla mina löften. I ögonvrån såg jag några yngre tjejer skratta och peka åt mitt håll, men jag låtsades inte om det utan fortsatte att blicka efter Niall. Mitt bland den trånga folkmassan fick jag syn på Paul. Bakom gick Harry som tittade ner på sina fötter. Det kändes som om mitt hjärta sjönk ner till magen, men när jag fick se Niall som log åt mig gick jag tveksamt fram. Han drog direkt in mig i sin starka famn.

"How are you doing pal? Hope you didn't miss me to much!"

Jag drog på smilbanden och kramade om honom hårdare. Han fick mig på något sätt alltid att le, oavsett vad som hade hänt.

"Of course I have Nialler... I've missed Louis, Zayn and Liam also!" Jag försökte låta glad, men min röst krackilerade och jag misstänkte att man kunde höra hur djupt sårad jag var. När en enda tår seglade ner mot golvet drog Louis i mig i en kram.

"Hey you... come here." Han pratade lågt och strök mig lugnande över ryggen.

Över Louis' axel sneglade jag bort emot Harry som hade fullt upp med att skriva autografer och ta bilder. Det fanns inte ett enda spår av bekymmer i hans ansikte, det störde mig djupt.

"Harry!!! Babe!" Det gälla skriket hördes från entrén.

När vi alla vände oss om så fick jag syn på Ashleys blåa ögon. På höga klackar började hon gå emot oss. Harry log stort och mötte henne med en kyss på munnen. Jag visste att i den sekunden brast något inuti mig, något som aldrig skulle kunna repareras. Utan att tänka kastade jag mig framåt, men Harry hann precis tränga sig emellan oss. Jag försökte trycka mig förbi honom, men han rörde sig inte ur fläcken. Mina ögon började vattnas. Han försvarade henne. Harry tittade mig inte ens i ögonen, utan hade blicken istället på Ashley som log nöjt. Vad hade gjort som var fel.

"What the hell Harry, you were supposed to talk to her... not do this!" Louis drog mig tätt intill sig.

Han svarade inte utan vände sig om och virade armarna runt Ashleys midja.

{Lyssna medan nedanstående läses}

"You are the right one Averie, I just know it. But that is also the reason why I can't be with selfish anymore. You'll always have my heart with you. Always." Jag viskade så att knappt jag själv hörde orden.

Tårarna lyckades smita nerför mina kinder men ignorerade dom bara. Hon var borta.

"Hey, is everything alright babe?" Ashley strök bort dom salta tårarna med tummen, men jag drog mig undan.

"This isn't right, i'm sorry..."

Utan att veta vart jag skulle gå så började jag röra på benen för att lämna flygplatsen. Jag torkade bort tårarna som rann nerför kinderna med baksidan av handen. Åter igen tappade min omgivning färg, den liksom spolades bort. Jag kände skuld, ilska och den hopplösa kärleken för Averie. Den starka känslan som man aldrig kan beskriva med ord. Himlen öppnades på några ynka sekunder och tunga regndroppar slog sig ner emot marken. Jag ställde mig vid bron och bara tittade ut över det klarvakna vattnet. Strömmarna som lekte kull med varandra. Tårarna lämnade mina ögon i samma takt som regnet dalade ner från himlen. Med darriga armar drog jag mig upp på det breda stenräcket. När mina fötter stod stadigt så sjönk jag ner på rygg. Regnet piskade emot mitt ansikte medan jag hade blicken fäst uppåt. Tårarna kom snart i en ny flod och jag andades fortare.

"Please don't leave me, please don't leave me..." Mumlade jag med käken hårt spänd.

Vinden ryckte och slet i min t-shirt och jag kunde känna hur min energi sjönk. Jag tryckte armbandet jag hade fått från Averie emot mitt bröst innan jag slöt ögonen. Om det enda sättet att träffa henne var i mina drömmar, så ville jag sova för alltid.

"No! Ashley, he is sleeping..."

"But he isn't moving or anything!"

"For God sake woman, get out of here. Go home!" Niall morrade lågt nere i strupen.

Jag rös och drog täcket tätare omkring mig, utan att öppna ögonen. Inte hade jag någon lust till det heller. Inte efter det här.

"Harry, babe. It's time to wake up now." Den sockersöta rösten klingade i mina öron. Averie.

Snabbt slog jag upp ögonen och tittade mig omkring. Jag mötte bara 8 ögon, och ingen utav dom paren tillhörde Averie. Besviket drog jag täcket över huvudet. Hur ska jag kunna överleva såhär.

"Harry you must come out now. It's important." Louis drog prövande i täcket.

"Nothing is important anymore." Det förvånade mig hur tonlös jag lät.

Louis och Niall tog i med gemensamma krafter och täcket lämnade mitt ansikte. Jag skulle precis öppna munnen när något annat fångade min uppmärksamhet. Averie stod i dörröppningen med söndergråtna ögon. Hon rörde inte en min, utan tittade bara på mig.

"We are going to leave you guys alone." Liam lämnade rummet med alla killarna tätt efter sig.

"What are you doing here?" Min röst viskade.

"I want to sort things out, I can't even sleep, eat, talk just because I don't know what I did wrong. Would you like to tell me that Harry?" Hon darrade på rösten och gick några steg in i rummet för att sen luta sig emot fönsterkarmen.

Hennes ord skar som knivar. Det var allt annat än hennes fel. Försiktigt reste jag mig ur sängen och gick med långsamma steg i hennes riktning. Averie visade inga tecken på att hon inte ville ha mig i sin närhet så jag stannade några centimeter ifrån henne. Men jag märkte att hon hade stängt mig ute. Det kändes som om mitt hjärta slets sönder.

Att ha honom såhär nära gjorde mig knäsvag, gjorde att hjärtat hoppade över några slag. Varje gång. Jag anade att det heller aldrig skulle gå över. Känslorna svallade över. Med darrande fingrar strök jag hans kind, ömt. Han böjde sig neråt och våra läppar möttes. Den var precis lika intensiv som våran första som jag mindes lika detaljrikt som om det var igår. Skulle det här vara våran sista? Harry drog sig undan och virade sen armarna omkring mig.

"I'm sorry for everything. But I can't hurt you anymore... that's way I must leave you. It has nothing to do with you. You are my true princess, I can feel it in my bones. But I can't go on and hurt you all the time. It breaks my heart. But always, everyday for all eternity... my heart will belong to you. Don't you ever doubt that. I'm only doing this for your best. I love you precious." Han pussade mig på huvudet.

Tårarna föll åter igen. Hur kunde det här vara för mitt bästa. Ingenting gick ihop längre. Jag förstod ingenting. Allt hade våldsamt kastas upp och ner. Ett leende uppstod snart på mina läppar. Trots att salta tårar fortfarande föll till marken.

"It's a girl." Mumlade jag emot Harrys t-shirt.

För en sekund glömde jag alla problem. Livet var återigen alldeles perfekt. Precis som om jag aldrig någonsin hade fällt en tår. Aldrig fått hjärtat krossat. På den ynka sekunden såg jag allt i klara, gnistrande färger igen.

Vad kommer hända nu? Kommer det att fixa sig mellan Harry och Averie?

Eller kommer dom båda bli tvungna att gå skilda vägar?

Skulle bli glad om jag fick veta vad ni tyckte om kapitlet, och precis som vanligt. Blev jag inte nöjd!

Får försöka bättra mig...

Kommentarer får min skrivlust att öka

så det skulle vara kul om ni orkade slänga in någon liten åsikt! [Trots att kapitlet verkligen inte var det bästa!]