Senaste;

Dörren öppnades ljudlöst och Averie kom ut - helt vit i ansiktet. Hastigt reste jag mig upp ifrån stolen och drog in henne i famn.

Alla dom rörelserna var nästan som reflexer, jag behövde knappt tänka. Det började bli en vana att hålla om henne.

"What happend in there?"

Hon skakade bara på huvudet. Fortfarande, utan att säga någonting började hon gå emot utgången - med ena handen höll hon ett stadigt tag i nederkanten av min t-shirt. Jag tittade bakåt och platsen där jag och Clarissa nyss suttit var tom, hon hade antagligen gått in. Så vi fortsatte bara att gå under total tystnad. Precis när Averie skulle öppna bildörren placerade jag ömt min ena hand över hennes - som då vilade på handtaget. Hennes blick tittade då direkt uppåt, och mötte min.

"Please tell me exactly what happend? Did he do something to you Averie?!" Jag lät med genast oroligare.

Men åter igen skakade hon på huvudet och viftade avvärjande med ena handen.

"I'll tell you when we're at home. Home as in Sweden. Please, can we just fly back home?" Hennes blick föll till marken.

"Are you sure? I mean..." Började jag, men blev snabbt avbruten. 

"Please Harry?"

Jag nickade kort, böjde mig en aning neråt och pressade läpparna emot hennes panna innan jag snabbt öppnade bildörren åt henne. Hemvägen var tyst. Averie hade lutat huvudet emot passagerar-rutan så fort vi hade kört ut på motorvägen - då och då kastade hon oroliga blickar i min riktning. Vad hade han egentligen sagt till henne? Jag svängde av motorvägen och lät snart däcken rulla in på den långa gruspassagen som ledde upp till den stora gården. Motorns ljud hann inte ens dö ut innan Averie var på väg upp till gästhuset. För att bära på vår bebis så gick hon onaturligt snabbt. Jag drog mig ur mina tankar, och för att ens ha en chans att nu hinna ifatt henne började jag jogga. Så fort jag kom in i huset var Averie redan fullt igång med att packa ner alla kläder i den stora resväskan. Utan att ens vika dom eller ens lägga dom i högar. Bara bokstavligen 'mosa' ner dom. Hon verkade stressad.

"Averie. Babe? Are you sure you really wanna go home - as in Sweden?" frågade jag försiktigt.

"Yes of course I am. Now, could you please help me pack?" Ett leende formade hennes läppar och jag log så charmigt jag kunde.

 

Harry kastade in den sista resväskan i bagaget. Han hade först tvekat till att låna mormors pickup, men efter några försök hade jag kunnat övertala honom att Rosie antagligen skulle förstå - dessutom hade hon en till. Med darriga fingrar drog jag ut den översta lådan i hennes skrivbord och rev ut ett helt ark ur ett anteckningsblock. Strax därefter så fattade jag tag i en penna.

Jag lät ögonen skanna över brevet en sista gång innan jag placerade brevet väl synligt under en blomkruka.

På väg ut ifrån huset tog jag tag i nycklarna som hängde på väggen, stängde sen dörren bakom mig och vred tillsist runt låset. Och innan jag lämnade trappan lyfte jag upp dörrmattan och placerade nyckeln omsorgsfullt där under. Jag skulle sakna det här stället mer än något annat, och kunde fortfarande inte riktigt fatta att vi skulle åka härifrån. Men just nu hade jag inget annat val. Harry mötte mig med öppna armar och jag gömde mig i hans famn för några sekunder. Vad som än pågick fick han mig alltid att känna mig säker och trygg, alltid. - Just därför var vi tvugna att åka härifrån så fort som möjligt.

 

Exakt som när flygplanet lämnade den trygga landningsbanan och gav sig upp i luften - kände jag det där snabba trycket över min mage. Jag log stort och placerade Harrys hand över min mage utan att tveka. Han tittade tyst, fokuserat på mig, och när Faith väl fick för sig för att sparka igen blev hans leende större och större. Hans smilgropar tryckte sig längre och längre in i kinderna. Snabbt lutade jag mig fram och tryckte mina läppar ömt emot hans. Kort därefter kunde jag känna hans händer på var sin sida om mitt ansikte.

"Is it really nice to kiss somebody? I mean, with tongues and stuff! Disgusting..."

Jag började skratta tyst, och var därför tvungen att avsluta kyssen. Det första jag gjorde efter det var att vända mig om i den riktningen som rösten nyss kommit ifrån. En liten tjej med brunt lockigt hår och bruna ögon, på kanske 9,10 år tittade fascinerat, men samtidigt äcklat på oss. Det fanns en viss likhet mellan hennes och Harrys lockar. Just då bestämde han sig för att också vända sig om. Jag kunde tydligt se hur flickans ögon spärrades upp ännu mer och ett enormt leende spelades över hennes läppar.

"You are Harry Styles... and you are Averie Kingsley! I want to look exactly like you when I grow up!

- Harry, your girlfriend really are beautiful."

Han nickade bara stolt och jag kunde känna hur mina kinder började skifta nyans. Hon var så söt.

"So, what's your name sweetie?" frågade Harry med en speciell ton på rösten som fick mig att smälta.

"I'm Alice..." Jag märkte direkt att hon blev mer och mer blyg.

"It has been an absolute pleasure meeting you little Alice. Gotta say, you are very cute."

Nu var det min tur att fascinerat titta på. Hur han betedde sig runt barn. Andra killar i den åldern hade bara suttit och klagat, men inte han. Jag visste, redan ifrån början att han inte var som alla andra. Han är så speciell.

"Alice, don't disturb them! I think they want some privacy." En kvinnlig röst lämnade sätet precis bakom mig.

"No, no it's totally cool." sa han och log vänligt emot kvinnan, som antagligen är Alices' mamma.

Helt plötsligt gäspade jag stort och kände hur jag blev tung i hela kroppen. Jag lutade mig sakta fram emot Harrys öra.

"I think i'm going to sleep a bit."

"Aw. Come here babe." viskade han tyst tillbaka och drog mig så nära honom det gick.

Trött vilade jag huvudet emot hans axel och gäspade åter igen. Efter bara några minuter började min omgivning snurra och i bakgrunden kunde jag höra Harrys sövande röst - tyst prata med Alice innan allt svartnade framför mina ögon.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Böcker låg staplade ovanpå varandra framför mig. Jag tittade mig omkring och det var nästan folktomt i det jag antog var ett bibliotek. Och precis som förväntat så var det knäpptyst, jag vågade knappt andas. En blondhårig tjej i blommig klänning stod mitt bland alla hyllorna och läste noga över böckernas pärmar. Jag suckade och tittade ner på den stora boken som låg öppen framför mig. En känsla av frustration sköljde över mig, och jag hade ingen om varför. Men när jag läst igenom mina anteckningar fattade jag precis. Nationella prov. Trött vilade jag pannan emot bokens hårt pressade sidor och slöt mina ögon för en sekund. Den tunga dörren öppnades sakta och jag tittade upp. Harry stegade in i byggnaden med en Starbucks påse i ena handen. Utan att ens kasta en blick åt mitt håll ställde han sig vid receptionen och gav kvinnan som stod där ett litet papper. Där efter vände han sig om och pekade åt mitt håll. Jag drog genast på smilbanden men när Harrys blick landade på mig stirrade han bara förvirrat på mig. Mitt leende släppte direkt och jag tittade istället generat ner i boken. Vad var det som hände med mig? Med honom? Och framförallt med oss? Jag skulle inte bli obekvämt generad när han tittade på mig.

Jag slog upp ögonen och Harry satt lutad över mig, med oroade ögon. Svetten som hade bildats i min panna torkade jag snabbt bort. Kort därefter så började hela min kropp skaka, och jag bröt sen kraftigt ut i tårar. Harry kramade om mig hårt och viskade lugnande.

"Promise you won't ever leave me." viskade jag hackigt och höll om honom hårdare.

"Of course I won't. I love you. Now, try to calm down, schhh... it was only a bad dream Averie, just a bad dream."

 

---

Kommentera? xx.