Kapitel 44 - I'm not going anywhere, I won't leave you
2012-07-07 / 19:46:26 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
Jag slog upp ögonen och Harry satt lutad över mig, med oroade ögon. Svetten som hade bildats i min panna torkade jag snabbt bort. Kort därefter så började hela min kropp skaka, och jag bröt sen kraftigt ut i tårar. Harry kramade om mig hårt och viskade lugnande.
"Promise you won't ever leave me." viskade jag hackigt och höll om honom hårdare.
"Of course I won't. I love you. Now, try to calm down, schhh... it was only a bad dream Averie, just a bad dream."
Att få se mamma igen gjorde mig glad men hon verkade vara väldigt förvånad att vi kom hem 3 dagar för tidigt. Nu satt vi alla tre helt tyst i bilen, jag själv satt djupt försjunken i tankar. Harry kramade min hand samtidigt som han tittade tankspritt ut igenom fönstret. Vi var tillbaka i gråa Sverige. Men det var inte det som störde mig. Det var att Harrys lediga vecka snart var över, och då väntade en 1, nästan 2 månaders lång tour för honom och killarna. Jag suckade tungt och belastade Harrys axel med vikten av mitt huvud. Hur dumt den än lät, så kunde jag inte låta bli att grubbla på den drömmen jag hade haft ombord på planet. Tänk om han egentligen inte ville bli förälder redan - men inte vågade säga någonting. Egentligen visste jag inte ens själv om jag var redo. Jag hade aldrig haft det lätt med att fatta dom lite större besluten. Bilen stannade ljudlöst utanför vår lägenhet och så fort jag öppnade dörren så tävlade miljontals vattendroppar om vem som skulle slå i asfalten först. Jag vände mig om och Harry log roat åt mig."Are going to leave the car Averie? - or are we just gonna sit here?" Han lät inte mindre road än vad han såg ut.
Ett leende formades på mina läppar och jag steg ut. Vi hann inte ens stänga dörren på den röda mustangen bakom oss innan vi båda var genomblöta. Det droppade tunga, vårdslösa vattendroppar ifrån Harrys lockar. Försiktigt föste han mig framför sig och när jag stod i vår dörröppning gick han tillbaka ut i regnet, öppnade bagageluckan och började lasta ur resväskorna. För att behålla min kroppsvärme lindade jag mina armar tätt omkring min överkropp. När Harry bara några minuter senare stod drypande blöt i hallen drog han lätt i min han och tittade mig djupt i ögonen. När jag äntligen förstod vad han ville gick jag med stela rörelser in i hans famn. Precis som alltid, förvånades jag av hur varm han var.
"You promised me. So come on, we are home again. Tell me in detail what he said now." viskade han med läpparna emot mitt hår.
Jag lirkade mig ur hans grepp och ledde honom emot mitt sovrum. Väl därinne satte jag mig ner i sängen med en tung suck.
Att prata om Matthew gjorde att jag kände mig obekväm, men ett löfte var ett löfte.
"I'm gonna make this short, since this isn't something i'm feeling comfortable to talk about. Okey so here it is. He told me that he really loves me. That he couldn't stop thinking about me these years, and everything. So I was thinking... okey it's cool - but then he asked me to leave you... so I could be with him instead. He even started talking about how he would tear us apart If we refused to leave each other. And it wasn't pretty. I don't know what possibly could've happend to him." Jag började darra på rösten.
"Harry... he told me that he would hurt you if you don't leave me. He even told me the plan of what he was going to do and when." Viskade jag och borrade in naglarna i mina egna handflator.
-"What the hell is wrong with him? He wasn't like this before."
"Was that guy going to hurt me if I didn't ended things with you? No way i'm gonna do that... oh and I think i've got an idea of why he's acting like he do. Right before you came out of the room his mom asked me if I knew anything about his medication."
Jag slog upp blicken och mötte hans ögon. Vad sa han precis? Matthew åt ingen medicin. Med tanke på att vi ändå pratade just nu så bestämde jag mig för att ta upp det där om min dröm. Fast först kände jag för att byta kläder. Sakta ställde jag mig upp och började dra linnet över huvudet. Jag kunde känna hur Harrys blick följde mina rörelser. Precis när jag skulle gå ut i hallen för att hämta in min resväska tog Harry ett stadigt tag runt min handled och hindrade mig att gå längre än vad hans arm räckte.
"You aren't gonna leave me right?" Han putade ut med sin underläpp och det glimtade till i hans gröna ögon.
"No, I was just going to get my clothes and the other stuff. I'm feeling a bit tired."
"Yeah I'm also feeling tired. But why don't we just drift away to sleep right away?"
"Because I would like to sleep in your t-shirt. So please, let go of me now so I can go get it." Jag skrattade lågt.
"Why don't we just sleep commando tonight?" Ett fräckt leende spred sig över hans läppar.
Det förvånade mig inte att den här frågan kom, för jag visste att den skulle lämna hans mun förr eller senare. Men utan att ifrågasätta någonting gick jag snabbt ur underkläderna och kröp in under täcket.
Jag följde snabbt Averies exempel och bara ögonblick senare låg vi tätt intill varandra. Det var tyst, men jag njöt av att höra hennes jämna andetag och att försvinna in i hennes ögon. Hon släppte mig med blicken, lade sig på rygg och tittade istället upp i taket.
"If I asked you something really important, would you answer me without lying?"
Förvånat hävde jag mig upp så jag åter igen kunde låta min blick falla över hennes ansikte.
"Yeah, I wouldn't ever lie to you Averie... why are you asking me that all of sudden? Has something happened?"
"No it's just that... you remember aboard the plan, I had a dream. And the weird thing is, that the most of my dreams about you have become reality. A long time ago I dreamt about you making out with a blonde girl. And that happened. Ashley happened. So that's why it kind of scares me now. Are you really sure you wanna start a family? Just tell me the truth now."
Dåligt samvete fyllde mig när hon nämde Ashley.
"I never doubted a minute of us starting a family Averie. I love you so, so much. And I will be there with you every step on the way our whole lifetime together. I promise, I won't let you fall again. But if you do, I will be right there to catch you. I'm not going anywhere. I will stay with you and Faith... always."
Det började bli riktigt mörkt utanför det öppna fönstret och jag såg bara hur Averies ögon fångade upp det lilla ljuset som fanns kvar. Att hon var så osäker på att jag skulle stanna hos henne, oavsett sårade lite. Men det var till min förtjänst som den lilla osäkerheten fanns där. Jag kunde känna hur Averie trött flätade samman våra fingrar och hur hon kröp ännu närmare.
"I'm not going anywhere." viskade jag tyst, strök en hårslinga bakom hennes öra och kysste henne ömt över läpparna.
Sömnen tog senare ett fast grepp omkring mig och ögonlocken drog på sig ett par extra kilon. Försiktigt lade jag huvudet alldeles intill hennes och andades in hennes söta doft. Där blev allt svart.
Zayn satt bredvid mig i bilen och andades tungt, med korsade armar och huvudet lutandes emot min axel. Det var tyst och alla verkade vara fokuserade på sitt. Men jag kunde nog tala för dom alla 4. Utan Harry och Averie var det tomt. Och om 3 dagar så väntade den lite mindre touren. Drygt 2 månader av långa meet and greets och soundchecks. Och drygt 2 månader med Harrys konstanta tjatande om hur mycket han saknade Averie. Fast på sistone hade det blivit bättre. Förutom att han kunde sitta i timmar och stirra på foton han tagit på henne - i sin Iphone. Louis viftade med handen mitt framför mitt ansikte och jag tvingades lämna mina tankar.
"I miss them so much... weird right? But it feels empty." Louis log lite generat.
"No, I miss them too. It feels like I haven't seen them in years. Harry's been off twitter this whole time so I guess he's having things to do all the time... oh why can't we go visit them?!"
"Niall... they are in Tenessee... with Averies grandmother. We can't just come?"
"Of course we can." Ett stort leende spred sig över mina läppar.
Jag drog efter andan och slog upp ögonen. Svetten fuktade min kudde och jag kunde inte riktigt få kontrollen över mina andetag. Det var fortfarande becksvart utanför lägenheten och Harry visade ingen tecken till att vakna så jag lyfte försiktigt på täcket och satte ner fötterna på golvet. Jag rös när den kalla luften flockades runt mina varma ben. Så tyst jag kunde trippade jag på tå över till skrivbordet och drog på mig Harrys nu, torra t-shirt. Jag hann inte ens få den över huvudet innan jag öppnade fönstret. Kvällsluften svalkande min skållheta hud och jag blev genast lugnare. Han kommer inte våga göra någonting, han vet inte ens vart jag bor - det var antagligen ett tomt hot. Men jag kunde inte låta bli att oroa mig. Fast det var inte direkt lugnande att att veta hur fansen kan hitta killarna hur lätt som helst, hur lätt skulle det inte då vara för någon som verkade vara en blivande psykopat. Förtvivlat placerade jag mitt ansikte i mina händer och en tår rann nerför min kind. Den fick snart förföljare.
"Why are you doing this to us?" viskade jag hest rätt ut i luften.
Jag backade undan ifrån fönstret och sträckte mig efter min mobil.
"Förlåt om jag väcker dig, men jag behöver verkligen prata. Kan vi mötas upp om 10 på McDonalds?"
Kort därefter skickade jag iväg meddelandet till Colt.
Nu letade jag upp en liten post-it lapp i min skrivbordslåda, skrev slarvigt på den och placerade den sen på min kudde. Sen öppnade jag försiktigt dörren, klädde på mig ordentliga kläder i hallen och lämnade sen den lilla lägenheten bakom mig för stunden.
"Needed to clear my thoughts, I didn't wanna wake you up. I love you so much // Averie - xx."
Kommentera? xx.
Felizia
Ååhhhh... Jag verkligen älskar din novell!!! Längtar till nästa del! Kram<3
design av: joannalicious