Senaste;

"Snälla Averie!! Du vet lika väl som mig hur mycket mormor tycker om när du klär upp dig lite extra!"

"Jo jag vet! Men du, jag tänker verkligen inte gå i klänning nu... ifall du har glömt av det så är jag med barn. Så tyvärr, nej!"

Jag slog mig ner på min säng och mamma lade ner klänningen i sitt knä innan hon suckade och också satte sig ner. Helst utav allt hade jag velat gå omkring i mjukisbyxor och äta glass hela dagen, men naturligtvis så var mormor tvungen att fylla år. Att gå på fest var något jag inte alls hade varken lust, eller energi till. Men jag visste att jag inte skulle få stanna hemma eftersom mamma antagligen skulle kunna lyfta mig dit, bara jag kom. Jag visste i alla fall vart jag hade fått min envishet.

"Averie... Jag vet precis vilka tankar som rör sig i ditt huvud just nu. Du vill helst utav allt bara stanna hemma och slappa, och du tycker därför att jag är plåga som tvingar med dig ut. Jag förstår dig, det är jobbigt allt som händer just nu... graviditeten och... Han. Men snälla lilla gumman, försök. Försök att njuta av livet igen. Jag vet inte hur många gånger Fay har ringt och du har bett mig säga att du inte kan prata. Om ett tag kommer hon säkert sluta ringa. Ge upp, precis som du... så du. Ska du försöka? Bara ikväll?"

Mamma reste sig upp ifrån stolen, styrde stegen emot mig och lade klänningen prövande i mitt knä. Jag tittade bara ner på den under tystnad innan jag ställde mig upp och kastade mig runt mammas hals. Hur ska jag klara mig senare i framtiden, utan henne.

"Förlåt Averie. Det var inte meningen att... jag var omogen, avundsjuk och sårad. Men jag har inte kunnat sluta tänka på dig."

Jag kände bara för att gå därifrån men hindrade mig tillslut. Det var han som hade gjort fel, han hade dragit slutsatser utan att ens veta om hela sanningen. Då i början när jag träffade killarna. Jag hade inte gjort någonting som var fel. Just då när mitt hjärta tillhörde Trent. Men jag skulle nog vara tacksam. Om jag och Trent inte hade varit tillsammans, vem vet då vad som hade hänt. Nu kom jag på att jag hade tänkt allt det här.

"Du var en idiot Trent och ingenting annat. Just då, i början så var det ingenting emellan mig och Harry... ingenting. Men du lyssnade inte. Det var nästan precis som om du inte ville lyssna, ha en ursäkt för att kunna göra slut med mig, för om så var fallet. Varför sa du då ingenting? Jag har väl aldrig tvingat dig till någonting? Inte någon gång." Atmosfären spändes för var sekund.

Vi stod tysta men Trent placerade två fingrar under min haka, vinklade mitt ansikte försiktigt uppåt och tittade mig djupt i ögonen.

"Averie... Jag är fortfarande kär i dig. Inte någon gång har jag kunnat sluta tänka på dig. Varje natt, varje dag."

Utan att ge mig en chans att reagera lät han sina läppar snudda mina. Jag ville sluta, dra mig undan. Men mina leder ville inte lyda mig. Istället vandrade mina händer uppför hans bringa och vilade sen runt hans hals. Bådas ögon var mjukt slutna.

Louis riktade kameran emot mig och Liam och jag försökte se så attraktiv ut som möjligt. Det kändes ända in i benmärgen att jag misslyckades. Louis höll fram mobilen till mig och jag klickade genast upp twitter. Jag hade konstant igång twitter för att tvinga mitt sinne på andra tankar.  Men även det misslyckades totalt, fast jag skulle försöka så gott det går. Jag laddade upp bilden och fingrade lätt över tangenterna för att få någon idé om vad jag skulle kunna skriva för kort. Tillsist kom jag på det.

Paul kom fram till oss och han såg otroligt nöjd ut. Det störde mig direkt. Han var säkert överlycklig att det tillfälligt var slut mellan mig och... Averie. Jag drog ett djupt andetag och granskade sen ringen. Min hade jag inte ens övervägt att ta av, medan hennes hade jag fäst i en kedja runt halsen. Allt skulle bli som vanligt, inom en snar framtid. Avståndet började tära på mig. Vissa skulle kalla mig hopplös, men efter allt det vi två har gått igenom tillsammans på så kort tid så kan jag inte se mig själv tillsammans med någon annan än henne. Jag kan inte se mig själv vakna upp bredvid någon annan om tio år. Vår dotter skulle inte växa upp utan sin pappa.

Kyssen kändes så fel, men samtidigt så rätt. Jag kunde inte bestämma vilket av det jag tyckte. Skulle jag ens tycka att kyssen kändes okej? Åter igen så visste jag inte vad mina känslor försökte säga mig. Vid vissa tillfällen var jag rädd för mina egna känslor. Dom kunde utvecklas så fort, växa så starka på så kort tid. Kanske var det mitt problem. Om jag inte hade träffat Harry hade jag nog fortfarande helt säkert varit tillsammans med Trent. För bara några minuter sedan hade jag varit så säker. Att Harry var den enda. Nu var jag inte säker på någonting längre. För sekunden ville jag bara sjunka igenom jorden och gråta. Varför händer allt det här mig? Trent kollade oroligt på mig och jag rycktes ur mina tankar. Hans blåa ögon verkade lysa upp hela omgivningen. Trent drog in mig i en kram och jag bara stod där, som förstelnad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina bruna ögon började snabbt tåras upp. Jag omfamnade honom och borrade in mina naglar emot hans tröja. Jag tvivlade på mina känslor för dom båda. Ingenting stämde. Med tårsprängda ögon tittade jag upp Harry tittade på mig. Han strök undan tårar med sin vänstra tumme. På ringfingret satt fortfarande den silverfärgade ringen. Mitt hjärta verkade slita sig ur min bröstkorg. Jag slet mig ur Trents grepp och sprang emot Harry.

Han stod stilla och bara granskade mig. Tårar letade sig nerför hans kinder och jag torkade förkrossat bort dom. Harry fattade tag omkring mina handleder och sänkte dom, bort ifrån hans ansikte. Han lutade sig sen framåt, neråt och pressade läpparna emot min panna innan han vände sig om och började gå ifrån mig... lämna mig. Jag skulle springa efter, men fötterna var fast i asfalten. Harry vände sig om och stannade för en kort sekund innan han sakta bleknade med vinden. Mina andetag hade ökat och jag skakade. Hur kunde jag ha tvivlat? Även om det bara varade för några minuter. Alltid skulle det vara killen ifrån Holmes Chapel i Chesire.

Harry Edward Styles.