Senaste;

Jag kunde höra när dom pratade bakom mig, känna deras brännande blickar emot min rygg. Det hade redan börjat första dagen här. I skolan. Jag hade fått vara själv. Ingen, verkligen ingen verkade bry sig om mig. Åter igen så var jag den där osynliga tjejen som är ensammast på hela planeten. Men för mig, spelade det ingen roll, fördelen med att vara osynlig var att man kunde vara sig själv utan att någon annan brydde sig. För att undvika den hårda verkligheten för några ögonblick stoppade jag in hörsnäckorna i öronen. Automatiskt spelades One Directions låtar upp. När jag sänkte volymen så kändes det nästan precis som när Harry - om kvällarna brukade sjunga tyst i mitt öra för att stilla vagga mig till sömns. För att inte frysa fast i det förflutna längde jag på mina steg.

"Cool, my name is Colt Simons." Jag tittade upp och mötte dom där slående blå ögonen. Först trodde jag att jag såg i syne, igen.

Innan ens jag hunnit röra en enda lem stod Colt med sina armar omkring mig. Jag lindade också snart armarna omkring honom och log stort. Tårar började vattnas i mina ögon och varje gång jag rörde blicken rymde några få. För första gången. På evigheter, grät jag av glädje. Colt backade undan en aning och granskade mitt ansikte. Han strök undan tårarna som droppade. Jag hade fortfarande ett stort leende över munnen och det kändes inte som om jag någonsin skulle kunna slappna av i ansiktet. Åter igen drogs jag in i en varm famn och när jag tittade över Colts ena axel kunde jag se hur folk tittade på oss. Men jag kunde inte bry mig mindre.

För att inte upptäckas, och för en gång smälta in drog jag ner mössan ytterliggare någon centimeter över ansiktet och satte mig sen vid ett bord så långt bak i cafeét som möjligt. Jag smuttade lite på mitt kaffe innan jag fiskade upp Iphonen ur fickan. Så fort jag låste upp den möttes jag av Averies leende. Varför plågade jag mig själv såhär? I det nästan intill knäpptysta cafeét sjönk jag in i djupa tankar. Med tummen strök jag försikigt över bilden. Utanför fönstret blixtrade det till och jag stelnade automatiskt till, tvingade mig ur mina psykiska diskussioner med mig själv. Dörren in till Starbucks öppnades och stängdes och in kom Ashley. Jag suckade högljutt för mig själv och lade ner huvudet frustrerat på bordet. Bäst för henne att hon inte kom hit för att leta efter mig. I min ögonvrå kunde jag se hur hon sökte med blicken över alla bord och gäster. Hon höll just på med det jag verkligen inte ville att hon skulle. När hennes blick så lite som snuddade mig rusade hon emot mitt håll och utan att fråga slog sig ner mitt-emot mig. Jag suckade igen.

"Hey babe, Harry I've been looking everywhere for you! And there's this one thing I've also been thinking about... when are you going to propose to me? So we could go and get married and live happily ever after." Jag var en hårsmån ifrån att sätta det varma kaffet i halsen. Men hon tog ingen notis utan bara fortsatte. -"But seriously I really think I'm ready for this!" Hon log stort.

Men när Ashley tittade ner på min vänsterhand stelnade hennes ansiktsuttryck. Hon blev med genast allvarlig. Jag svalde ett skratt.

"You can't be serious? We are a couple now remember...? Get over that freak now! I know you really want me, and I want you."

Ashley reste sig upp ifrån sin stol och satte sig sen istället tätt intill mig. Hon placerade en hand emot mitt lår och lät den sakta vandra uppåt. Jag rös behagligt men sen tog jag mig samman, tog tag i hennes handled och förde hennes hand ifrån mig. Men hon vägrade att ge upp, så istället så lutade hon sig framåt och började kyssa mig på halsen. Lusten uppstod inom mig men jag lugnande snabbt ner mig, reste mig ifrån stolen och backade några steg. Jag skulle inte göra såhär mer. Averie var det enda som betydde någonting. Ashley reste sig hastigt upp med ett blankt uttryck i ansiktet, tog tag i mig och pressade mig sen emot väggen. Innan hon hann säga någonting eller göra någonting hade jag dragit mig undan. Med blicken fäst på bilden på Averie vände jag mig om och började gå emot dörren. Klickande ljud hördes efter mig och snart snoddes jag kraftigt runt. Ashleys ögon brann.

"Where the hell are you going? I thought you loved me and we were about to make plans for us in the future!" Hon lät arg.

"It was you, who were making plans for our "future" together... I'm not going to grow old with you or have a small family with you. I am already in love, but that love isn't for you. So right now I'm gonna go and find a way to get this special girl back."

På bara några ögonblick så hade allt vänts om. Det kändes som om varje tjej på hela skolan ville sitta med mig och Colt i matsalen. Jag ville fråga varför, men jag visste redan svaret. Colt var snygg, rolig och allmänt underbar. Att stå mitt i centrum hade aldrig varit min grej, men Colt verkade trivas så bra... så jag tänkte inte stå i vägen för honom. Precis när jag skulle ställa mig upp för att gå därifrån slogs dörrarna in till matsalen upp. För en sekund så hoppades jag innerligt på att det skulle vara Harry. Men jag blev genast besviken, djupt besviken. In kom Amanda, tjejen som nästan alla på skolan såg upp till, jag var dock ett stort undantag. När hon fick syn på Colt spärrade hon upp ögonen, bet sig i läppen och viskade något till hennes "kompis" som gick alldeles bredvid. Redan nu visste jag att hon skulle sätta sig här och kräva all uppmärksamhet. Jag andades ut tungt, tittade lite på Colt som satt mitt-emot mig

- som var fast i en diskussion med någon blond tjej. Han verkade inte ens märka att jag var där längre. Snabbt reste jag mig upp, ställde iordning min disk och gick sen med snabba steg för att lämna den högljudda matsalen. Sakta vände jag mig om, men Colt satt kvar på sin plats. Besviket snodde jag runt, placerade en hand på dörren och tryckte den framför mig. Innan dörren ens hunnit gå igen bakom mig öppnades den igen och någon började gå bredvid mig. När jag vände på huvudet möttes jag utav Colts leende.

"Varför stannade du inte kvar där inne? Du märkte väl hur mycket alla tyckte om dig?" Jag lät förvirrad på rösten.

"Jo, kanske dom tyckte om mig... men vet du vad Averie? Personligen gillar jag bara dig." Colt viskade den sista meningen i mitt öra.

Jag slog oroligt upp ögonen .Dom kraschande ljuden hördes allt tätare ifrån undervåningen. Försiktigt hoppade jag ur sängen och drog på mig en t-shirt som jag hittade på golvet. Så tyst jag kunde smög jag på tå nerför den något långa trappan. När jag gick förbi hallen backade jag tillbaka och fattade tag i ett paraply. Min puls bankade i öronen och hjärtat pumpade bara fortare för varje sekund. Ljuden verkade vägra att upphöra. Först när jag tyst stegade närmare kunde jag höra hur någon grät, kraftigt. Förvirrat ställde jag ner paraplyet emot en vägg och sköv försiktigt upp dörren. Det låg porslinsskärvor över hela golvet. Jag öppnade dörren helt och gick in och var noga med att inte trampa på något. Tårarna strömmade nerför Harrys kinder och händerna skakade såpass kraftigt att det nästan såg ut som om dom krampade. Hans andetag var korta, ojämna och ryckiga. Frustrerat drog han en hand igenom håret och drog sen upp knäna emot hakan. Harry tog tag i en vass porslinsskärva och höll upp den framför sig innan han med all kraft slängde iväg den emot kylskåpet. Jag sprang fort fram, drog upp honom på fötter och kramade om honom hårt. Harry begravde sitt ansikte emot min hals och jag kunde genast känna hur min axel på t-shirten blev blöt. Hans andetag dånade i mina öron. Jag kunde höra hur han försökte säga något, men inga ord lämnade hans mun. Hela Harrys kropp skakade okontrollerbart.

"Schhhh Harry... calm down, breathe. Then you can tell me what's going on." Jag försökte prata lungt, tydligt.

Han svalde hårt och hans andning blev genast mer lugnare. Det gladde mig.

"Louis... I can't sleep, I can't eat, I can't think. I can't do anything anymore. I-I miss her. Being away from her, it tears me to pieces."

Hans röst vek sig och han bröt ut gråt igen. Jag strök honom lugnande över ryggen, snart igen hörde jag hans nu hesa, tysta röst.

"I'm afraid Louis... of my own feelings. I've never loved any girl this much." Harrys röst orkade knappt bära orden.