Kapitel 37 - Harmonic Eyes And Seductive Voice
2012-06-07 / 19:29:29 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
Kalla kårar vandrade längs min ryggrad och jag rös obehagligt. Min mage hade växt med otrolig hastigheten på senaste tiden, så just nu kändes det mer som om det var ett bord än min egen mage. Och som vanligt log jag stort åt min egen förmåga att alltid börja prata med mig själv i mina tankar. Faith Mackenzie Kingsley. Namnet kändes nästan alldeles för främmande utan Harrys efternamn. För att komma på andra tankar ägnade jag min uppmärksamhet till TV-rutan. Men mina tankar seglade ändå på något sätt, tillbaka till honom. Jag ville inte gråta mer, inte vara olycklig något längre. Snabbt stoppade jag in en gaffel full av nudlar i munnen och tittade bort emot min MacBook som låg på skrivbordet. Hastigt reste jag mig upp med filten omkring mig och sprang över golvet precis som om marmorplattorna var skållheta. Så fort jag hade fått tag i laptoppen sprang jag tillbaka emot den varma soffan, och nudlarna. Väl där loggade jag in på Spotify och höjde volymen ett snäpp och innan jag lutade mig tillbaka stängde jag snabbt av TV:n. Tillsammans med musiken som förföriskt, harmoniskt strömmade ur högtalarna kändes mina ögonlock genast tyngre. Och allt svartnade sakta.
"Mummy I can't sleep. Can I sleep with you and daddy tonight?" Faith tittade frågande på mig igenom hennes brun- gröna ögon.
Colt satt på andra sidan soffan och tittade lugnt på mig. Jag suckade tungt, besviket och drog filten över huvudet.
"Allvarligt talat Averie, du gråter när du är vaken, du gråter när du sover. Och när du inte fäller synliga tårar så kan jag se hur du förstörd du är inombords på grund utav allt det här. Det är jobbigt att se dig såhär. Så snälla, prata med honom."
Han svalde hårt och hans andning blev genast mer lugnare. Det gladde mig.
"Louis... I can't sleep, I can't eat, I can't think. I can't do anything anymore. I-I miss her. Being away from her, it tears me to pieces."
Hans röst vek sig och han bröt ut gråt igen. Jag strök honom lugnande över ryggen, snart igen hörde jag hans nu hesa, tysta röst.
"I'm afraid Louis... of my own feelings. I've never loved any girl this much." Harrys röst orkade knappt bära orden.
Harry hade varit upprörd hela natten och jag kunde höra honom ifrån undervåningen, gråta... så jag hade inte fått sova många timmar alls. Det verkade inte som om han kunde tänka på någonting annat än Averie, men eftersom det var det han hade sagt till mig så kunde jag inte misstro honom. Men något jag inte förstod var, varför dom inte pratade igenom det här. Jag visste precis hur mycket dom båda betydde för varandra. Varför gå igenom allt det här? Dörren gled försiktigt upp och en söndergråten Harry kikade in. Utan att säga någonting gick han in i mitt rum, stängde dörren bakom sig och slog sig ner i soffan. Hans blick var tom... det var nästan som om han hade stängt ner helt och hållet. Snabbt reste jag mig ur sängen och satte mig bredvid honom. Harry hade sitt huvud lutat en aning uppåt och tittade upp i taket. Solens strålar fångade upp tårarna som drog sig nerför hans kinder, lös upp dom. Bara av att titta på honom kände jag mig helt slut, så jag kunde inte ens tänka mig vilka känslor som spelades upp i hans sinne. Och det verkade för tillfället, som att han skulle få leva dom dom känslorna tills han höll Averie i sin famn igen. För första gången i alla dom förhållanden han har haft under tiden vi har haft bandet - så visade han hur starka, riktiga känslor han kunde ha för en annan.
Med frusna fingrar slängde jag upp mitt hår i en slarvig knut mitt på huvudet innan jag åter lindade den tjocka filten omkring mig. Feber var en utav dom värsta sakerna jag visste om. På avstånd, utanför lägenheten kunde jag höra hur bussen körde iväg emot skolan - körde iväg Colt ifrån mig. Mamma hade fått stå och tjatat riktigt länge för att lyckas övertala mig att jag var tvungen att vara hemma idag. Tillsist hade jag ändå gett efter, och precis som om jag var ett litet barn fortfarande ville mamma sköta om mig. Så innan hon var tvungen att åka iväg och jobba hade hon köpt allt hon ansåg vara nödvändigt. Nudlar, te, bär och en massa bär.
Kalla kårar vandrade längs min ryggrad och jag rös obehagligt. Min mage hade växt med otrolig hastigheten på senaste tiden, så just nu kändes det mer som om det var ett bord än min egen mage. Och som vanligt log jag stort åt min egen förmåga att alltid börja prata med mig själv i mina tankar. Faith Mackenzie Kingsley. Namnet kändes nästan alldeles för främmande utan Harrys efternamn. För att komma på andra tankar ägnade jag min uppmärksamhet till TV-rutan. Men mina tankar seglade ändå på något sätt, tillbaka till honom. Jag ville inte gråta mer, inte vara olycklig något längre. Snabbt stoppade jag in en gaffel full av nudlar i munnen och tittade bort emot min MacBook som låg på skrivbordet. Hastigt reste jag mig upp med filten omkring mig och sprang över golvet precis som om marmorplattorna var skållheta. Så fort jag hade fått tag i laptoppen sprang jag tillbaka emot den varma soffan, och nudlarna. Väl där loggade jag in på Spotify och höjde volymen ett snäpp och innan jag lutade mig tillbaka stängde jag snabbt av TV:n. Tillsammans med musiken som förföriskt, harmoniskt strömmade ur högtalarna kändes mina ögonlock genast tyngre. Och allt svartnade sakta.
{Lyssna medan nedanstående läses}
"Mummy I can't sleep. Can I sleep with you and daddy tonight?" Faith tittade frågande på mig igenom hennes brun- gröna ögon.
Utan att svara lyfte jag upp mitt täcke och hon kröp direkt upp intill mig. Hennes hår luktade sött och ögonen glittrade innan hon valde att sluta dom. Min vackra ängel. Jag kunde vara vaken hela natten och bara titta på när hon sov. Försiktigt började jag stryka henne över håret. Hennes bruna, änglalika lockar som var identistiska med sin fars - hängde fram över ena axeln.
"Have you any idea of how much I love you the two of you?" Harry kysste mig långsamt på läpparna och kollade sen på Faith.
"Our own small, and perfect family... I love you Harry." viskade jag och han kröp närmare och lindade armarna omkring mig.
Faith höll mig i handen när jag stängde igen bildörren bakom mig. Regnet öste neråt så jag lyfte upp henne i min famn och sprang emot ytterdörren. Så fort vi kom in satte jag försiktigt ner henne på fötter och hon började omsorgsfullt ta av sig regnjackan så gott det gick. Men efter att ha försökt knäppa upp den sista knappen några gånger och fortfarande inte lyckades vände hon sig missnöjt emot mig. Ett leende spred sig över mina läppar och jag satte mig ner på huk för att kunna hjälpa henne ordentligt. Faith tittade bort ifrån mig och log sen stort. När hon hade fått av sig jackan sprang hon direkt in i famnen på Harry som bar upp henne i luften och snurrade henne försiktigt ett varv högt upp i luften. Faiths klingande, glasklara skratt ekade i huset och jag kunde inte sluta le. Med vår egen lilla dotter över höften gick Harry emot mig med ett stolt leende och kysste mig sen länge över läpparna. Faith rynkade pannan med skrattade lite ändå. Hon började sprattla lite med benen och Harry satte stadigt ner henne på trädgolvet. Jag flätade samman våra fingrar och hävde mig upp på tå för att kunna nå upp till hans läppar. Han lutade huvudet en aning neråt och lät sina händer vandra upp till mina kinder. När jag drog mig undan klappade någon i händer. Faith satt i trappan, med huvudet lutat emot räcket och klappade överförtjust i händerna. Det verkade nästan omöjligt för henne att bli sur eller arg, varje minut på varje dag var hon glad. Går jämnt runt med ett leende i ansiktet.
Jag var lycklig. Vi alla tre var lyckliga. Tillsammans. Vår alldeles egen, lilla perfekta familj.
"I love you, and I will... forever and always." Harry viskade i mitt öra och pussade mig lätt i pannan innan han drog mig närmare.
Colt satt på andra sidan soffan och tittade lugnt på mig. Jag suckade tungt, besviket och drog filten över huvudet.
"Okej, okej! Jag kan gå om du inte vill ha mig här, tänkte bara hålla min sjukling till kompis, sällskap. Men hon ville nog vara själv."
Jag skrattade till, och drog snabbt av filten från huvudet. Colt flinade stort åt mig. Vad skulle jag göra utan honom här? Gråta.
"Det var inte dig jag menade! Jag kommer tvinga dig att stanna kvar här. Men det var bara det, att jag drömde..."
Inte behövde jag säga någonting mer än så, jag såg att Colt förstod vad jag menade och han nickade bara långsamt utan att lägga större uppmärksamhet på just det samtalsämnet. Han tittade länge på mig innan han hävde sig fram och tog tag i min dator som stod på soffbordet. Jag reste mig upp ifrån min varma plats och satte mig ner tätt intill Colt. Han ryckte till när han kände hur kall jag var.
När han klickade sig in på Twitter tittade jag bara förvirrat på honom. Ingen utav oss ägde ett Twitter-konto, och jag hade inte precis planerat på att skaffa ett heller. Men jag kunde ju inte läsa Colts tankar, han kanske hade lust att skapa ett till sig själv. Hans fingrar rörde sig snabbt över tangenterna och inte många sekunder senare vände han skärmen emot mig. Jag höjde ett ögonbryn emot honom innan jag såg vad han höll på med. Han bara satt och väntade på att jag skulle välja ett lösenord till mitt egna Twitter-konto. Men utan att tjafsa emot så skrev jag in det lösenordet jag använde till verkligen allting. Nöjt ställde Colt ner datorn i mitt knä och jag kastade åter igen en förrvirrad blick åt hans håll.
"Allvarligt talat Averie, du gråter när du är vaken, du gråter när du sover. Och när du inte fäller synliga tårar så kan jag se hur du förstörd du är inombords på grund utav allt det här. Det är jobbigt att se dig såhär. Så snälla, prata med honom."
"Men jag vet inte vad jag ska skriva till honom?! Det känns som om jag inte vet någonting längre."
"Skriv bara någonting... han kommer bli glad vad du än kommer skriva, bara han får höra av dig. Tro mig nu, okej?" Han log.
Jag andades in ett djupt andetag och slöt mina ögon ett tag. Var jag nervös? Att inte ens veta vad man kände var frustrerande.
@Averie_Kingsley: @Harry_Styles I miss you, lots. Just needed you to know xx.
Tråkigt kapitel!!!!!!
Kommentera? xx.
mathilda
det är såå bra! jag sitter och gråter!! dom måste bli tillsammans igen snart!!!!
Felizia
Åååhhhh!!!! Vill ha meer! Älskar novellen, finns inte ETT ENDA minus med den! :D Längtar till nästa kapitel! ;)
Miranda
Åh, de måste bli tillsammans igen snart! Hoppas nästa kommer snart måste verkligen veta vad han svarar och fortsättningen osv. Älskar't
Louise (thatdreamstory)
Sv: Tack så hemskt mycket! Satte ett leende på mina läppar denna afton ;) Amen människa, relativt nystartad? Du har ju skrivit nästa lika mycket som mig? Har tyvärr bara hunnit till 3.. men jag jobbar på det! Ser bra ut än så länge :D
Pernilla
Åhh, FAAAN vad du är bra! Sitter fan och gråter här! (förlåt för mitt språk hehe) men seriöst du skiver så jävla bra! Kan aldrig få nog! Men jag vill gärna veta hur du gör dina bilder! :) xxxxx
Pernilla
Sv: Haha, ja det gör jag! Ingen orskak, tycker bara det är kul att kommentera och jag gissar på att du lägger ner på mycket tid på dina kapitel? Och tack så mycket för svaret! :) xxx
Tove
Fin blogg!!
Tove
Super bra skrivet!!!!!!!!!
design av: joannalicious