Kapitel 38 - Our Love Isn't Like Anything Else
2012-06-10 / 21:33:38 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
Så fort jag hade stigit in i bussen kunde jag se hur Colt följde mig med blicken. Jag ökade takten och satte mig ner i sätet bredvid honom och som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Bussen stannade sen med ett tjutande ljud och alla strömmade ut. Himlen öppnade sig och släppte ner stora, tunga vattendroppar och jag drog mina armar tätare omkring min kropp. Utan någon jacka kunde jag genast känna hur min t-shirt började klistra sig emot mig. Colt drog av sig sin jacka, drog mig närmare och höll den över oss båda. Vattendroppar hängde i hans lugg och han log snabbt åt mig innan han lade sin fokus på att komma in så fort som möjligt.
"Idag ska vi öppna upp ett helt nytt projekt för er! Något alldeles originellt som kommer öppna upp era tankar och känslor."
Om det var någon man skulle tycka synd om var det Colt i just det läget. Jag granskade Daniel från topp till tå och rös lätt. Han hade en alldeles för liten skjorta, som var knäppt ända upp och ovanpå det var den instoppad i byxorna. Daniel verkade inte heller ha någon kontroll över sin mun när han pratade, det flög saliv över hela klassrummet varje gång. Jag svepte blicken istället över Colt som stirrade onöjt på Daniel som fortfarande argumenterade ljudligt med fröken. Han vände sen blicken emot mig utan att röra en min. Jag fastnade alltid i hans isblåa ögon men för att inte stirra alldeles för länge tittade jag kort ner på mina händer. Klockan ringde och jag reste mig upp så fort jag kunde. När jag stod utanför klassrummet med Colt bredvid mig vände jag mig snabbt om. Daniel stod fortfarande kvar och gestikulerade vilt med armar och ben medan han pratade högljutt. Jag kvävde ett skratt.
Gälla skrik ekade i korridoren och ljudet närmade oss med hög hastighet. Jag försökte se vad som hände, men jag kunde inte se någonting. Ljudet färdades ännu närmare oss och Colt höll för öronen. Precis när jag skulle följa hans exempel så kunde jag höra den där bekanta rösten. Rösten som kunde få mig att le, oavsett. Skriken dundrade i mina öron, men jag hörde det knappt. En röd randig t-shirt syntes runt hörnet som direkt följdes utav brunt hår och blåa ögon.
På andra sidan av den långa scenen lös en svag strålkastare upp. Ljuset blev bara starkare och starkare och det bildades tårar i mina ögon. Averie. Tårarna strömmade nerför mina kinder och mikrofonen gled sakta ur min hand. Jag sprang så fort mina ben orkade med och snart höll jag henne tätt intill mig. Min andning spårade ur helt och mina ben vek sig nästan under mig. Averie grät högljutt emot min hals och jag slöt ögonen hårt innan jag drog åt mitt grepp runt henne. Hon var här. På riktigt. Att äntligen få känna hennes söta doft gjorde mig överväldigad. Jag tittade upp emot himlen en kort sekund innan jag pussade Averie på huvudet. Mina tårar droppade ner i hennes hår när jag höll henne så tätt intill mig som jag kunde. Just som när jag trodde att jag skulle kunna lugna ner mig blev det bara värre. Jag tittade bort emot killarna som stod tillsammans och kollade tillbaka på oss. Averie mötte min blick med tårsprängda ögon. Det vackraste som jag någonsin skådat befann sig åter igen i mina armar. Jag knäppte loss kedjan runt min hals och placerade ringen i min handlfata. Tårarna rörde sig fortfarande smidigt nerför mitt ansikte. Alldeles skakig gick jag ner på knä.
Långt, långt, låååångt kapitel idag!
"Skriv bara någonting... han kommer bli glad vad du än kommer skriva, bara han får höra av dig. Tro mig nu, okej?" Han log.
Jag andades in ett djupt andetag och slöt mina ögon ett tag. Var jag nervös? Att inte ens veta vad man kände var frustrerande.
@Averie_Kingsley: @Harry_Styles I miss you, lots. Just needed you to know xx.
Med mobilen i ena handen och vattenflaskan i andra satte jag mig ner på en högtalare. Harry stod och pratade med Josh och dom andra killarna försökte sig på en dougie mitt på scenen. Jag öppnade upp twitter och tittade runt lite och jag skulle precis stänga ner det och åter lägga ner mobilen i fickan när jag hindrade mig. Tweeten som var retweetad flera tusen gånger fångade min uppmärksamhet. Den som var tillägnad till Harry. Ifrån Averie. Sen när hade hon skaffat twitter? Jag släppte mobilen med blicken och började styra stegen emot Josh och Harry som genast tittade upp på mig. Josh fyrade av ett litet leende och jag log tillbaka.
"Hey Harry, have you checked Twitter lately? Cause I think there's something you don't wanna miss."
Han tittade bara förvirrat på mig och viftade avvärjande med ena handen.
"Not now Niall... I've decided to take a pause from Twitter. Be offline, cause seriously I can't stand Ashley who tweets me 24/7."
"Oh come on man! This is really important! Just... just, eh take a look! You owe me that after eating the last slice of my pizza."
Men Harry skakade bara på huvudet innan han vände ryggen emot mig. Var han tvungen att sluta med Twitter just nu?
Jag sträckte upp händerna emot taket innan jag reste mig ur sängen och drog på mig kläderna som jag hade hängt fram dagen innan. I jakt på mitt armbandsur drog jag ut varenda låda som existerade i min byrå. I lådan längst ner hittade jag den, men precis när jag skulle ta upp den frös mina händer fast likaså min blick. Emot en utav mina t-shirts vilade ringen jag hade fått ifrån Harry efter operationen. Jag hade ingen aning om att jag hade kvar den. Tvekande tog jag upp den i min hand och stoppade sen ner den i fickan och vände mig om för att gå ut till köket. Mammas hår liknade ett fågelbo och hon var djupt försjunken i morgondagens tidning, jag kunde fortfarande inte vänja mig vid att allt stod på svenska efter att ha bott i London i flera månader. Det såg inte rätt ut i mina ögon. När jag svepte med blicken över köksbordet sken jag upp. På platsen där jag oftast brukade sitta stod det framdukat frukost. Jag lade armarna omkring mamma snabbt innan jag slog mig ner och öste in maten i munnen. Bara några minuter senare var det soprent. Inte en enda smula syntes så långt ögat nådde. Långsamt vred jag på huvudet och kollade upp på klockan. 15 minuter innan bussen skulle ge sig av emot skolan. Som vanligt nu förtiden orkade jag inte lägga någon längre tid på att sminka mig eller fixa håret, så jag gick in emot mitt rum och satte mig framför MacBooken och klickade mig in på Twitter. Harry hade inte svarat men jag hade en ny följare. Niall. Jag log stort och skulle precis skriva något till honom men hindrade mig i sista sekunden. Istället stängde jag ner dator-locket med ett leende över läpparna. Egentligen så hade jag ingen vidare aning om varför jag blev så glad.
Så fort jag hade stigit in i bussen kunde jag se hur Colt följde mig med blicken. Jag ökade takten och satte mig ner i sätet bredvid honom och som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Bussen stannade sen med ett tjutande ljud och alla strömmade ut. Himlen öppnade sig och släppte ner stora, tunga vattendroppar och jag drog mina armar tätare omkring min kropp. Utan någon jacka kunde jag genast känna hur min t-shirt började klistra sig emot mig. Colt drog av sig sin jacka, drog mig närmare och höll den över oss båda. Vattendroppar hängde i hans lugg och han log snabbt åt mig innan han lade sin fokus på att komma in så fort som möjligt.
"Idag ska vi öppna upp ett helt nytt projekt för er! Något alldeles originellt som kommer öppna upp era tankar och känslor."
Så diskret jag kunde försökte jag vrida ut allt vatten ur håret. I ögonvrån kunde jag se hur Colt stirrade roat emot mitt håll. Jag vände mig sakta om och fyrade av ett leende. Vår svenska-lärare fortsatte prata utan att märka någonting och när hon vände sig om emot tavlan så passade jag på att vrida ur min tröja. Det bildades en liten blöt pöl på stengolvet.
"Ni kommer att ha 4 veckor på er att göra ett collage av det som gör er lyckliga. Men ni ska också ha med sånt som har gjort er till just dom personerna ni är just idag. När jag samlar in dom vill jag bli inspirerad, få reda på lite om er historia på ett helt annat sätt än om man skulle stå och berätta det rakt upp-och-ner. Det här blir en par-uppgift, och jag har redan gjort grupperna så det är ingen som helst idé att tjata om vem ni vill jobba med. Dom här grupperna som jag har gjort kommer funka jätte bra! Oroa er inte!"
Jag blev nervös direkt. Vi hade alltid fått välja partner förut och som vanligt hade jag och Colt jobbat utan att tveka. Men jag kände på mig att nu skulle det inte bli så. Hastigt vände jag på huvudet och Colt tittade redan förvirrat på mig.
"Nu ska vi se... Tina och Alicia, ni blir ett par. Hanna och Lina, Colt och Daniel." Hon pausade kort. "Averie och Amanda."
Listan fortsatte men jag kunde inte höra något mer efter att mitt namn blivit uppropat. Min hörsel hade blivit som bedövad. Bra grupper hade läraren sagt, inget att oroa sig för, hade läraren sagt. Vem som helst utom Amanda. En stol drogs ut hastigt.
"Jag kan inte jobba med. Colt fröken! Han kan ingenting alls och jag kommer få göra allting själv!" Spott flög ur hans mun.
Colt slog ut med händerna och skakade oskyldigt på huvudet.
Om det var någon man skulle tycka synd om var det Colt i just det läget. Jag granskade Daniel från topp till tå och rös lätt. Han hade en alldeles för liten skjorta, som var knäppt ända upp och ovanpå det var den instoppad i byxorna. Daniel verkade inte heller ha någon kontroll över sin mun när han pratade, det flög saliv över hela klassrummet varje gång. Jag svepte blicken istället över Colt som stirrade onöjt på Daniel som fortfarande argumenterade ljudligt med fröken. Han vände sen blicken emot mig utan att röra en min. Jag fastnade alltid i hans isblåa ögon men för att inte stirra alldeles för länge tittade jag kort ner på mina händer. Klockan ringde och jag reste mig upp så fort jag kunde. När jag stod utanför klassrummet med Colt bredvid mig vände jag mig snabbt om. Daniel stod fortfarande kvar och gestikulerade vilt med armar och ben medan han pratade högljutt. Jag kvävde ett skratt.
Gälla skrik ekade i korridoren och ljudet närmade oss med hög hastighet. Jag försökte se vad som hände, men jag kunde inte se någonting. Ljudet färdades ännu närmare oss och Colt höll för öronen. Precis när jag skulle följa hans exempel så kunde jag höra den där bekanta rösten. Rösten som kunde få mig att le, oavsett. Skriken dundrade i mina öron, men jag hörde det knappt. En röd randig t-shirt syntes runt hörnet som direkt följdes utav brunt hår och blåa ögon.
Så fort mina ögon landade på Averie rusade jag snabbt framåt och kramade om henne. Ömt, men ändå hårt. När jag släppte taget om henne hade hon ett enormt leende tvärs över hela ansiktet. Colt som stod bredvid henne log också. Jag nickade bara lite snabbt till honom. Min uppmärksamhet vände sig till Averie igen. Det hade börjat flocka sig folk runt oss tre och jag kunde se i Averies ansikte hur hon vantrivdes men ändå kämpade med att inte visa det.
"Wha-what are you doing here?" Hennes röst darrade lite.
"I've come here to pick you up. You and me are going back to London for this night. Long story. But come on now!"
Jag fattade tag i hennes hand och började bana väg i det mindre folkhavet. Averie verkade inte fatta vad jag höll på med, men hon gick lydigt med i alla fall. Men när hon fick syn på helikoptern utanför spärrades hennes ögon upp. Jag ryckte bara oskyldigt på axlarna och skrattade åt hennes ansiktsuttryck. Att ha sina speciella kontakter visade sig ha stor nytta i vissa fall. När vi båda satt fastspända och helikoptern var på väg att lyfta började jag berätta allt för henne. Om hur det här var bara var Nialls idé.
Jag gick nervöst fram och tillbaka i loungen med mikrofonen i handen. Varje gång innan en konsert var jag nervös, men den här gången tar priset. Liam kom in i rummet och drog med mig emot scenen. Det började räknas ner och jag vände mig snabbt om. Zayn, Louis, Niall och Liam log uppmuntrande. Dom alla verkade mycket gladare än vanligt. Den höga musiken började spelas och jag sprang ut på scenen och började nästan direkt sjunga dom första raderna på I Want. Plötsligt, mitt i sången släcktes allt ner och allt blev knäpptyst. En stark strålkastare riktades emot mig och lila rök dansade fram över golvet. Jag stod bara förvirrat kvar och tittade på Louis som höjde sin mikrofon emot munnen. Niall log stort.
"Dear audience, be ready with your cameras if you don't wanna miss something really special. Harry. Lately you have been torn apart. I feels like you have only been a shell. Like you were without something, special... me and the boys think that we have finally found that special thing. Brought it back to you, and now we just want to say one last thing. Don't ever lose it again."
Bandet började spela långsam, tyst musik.
{Lyssna medan nedanstående läses}
På andra sidan av den långa scenen lös en svag strålkastare upp. Ljuset blev bara starkare och starkare och det bildades tårar i mina ögon. Averie. Tårarna strömmade nerför mina kinder och mikrofonen gled sakta ur min hand. Jag sprang så fort mina ben orkade med och snart höll jag henne tätt intill mig. Min andning spårade ur helt och mina ben vek sig nästan under mig. Averie grät högljutt emot min hals och jag slöt ögonen hårt innan jag drog åt mitt grepp runt henne. Hon var här. På riktigt. Att äntligen få känna hennes söta doft gjorde mig överväldigad. Jag tittade upp emot himlen en kort sekund innan jag pussade Averie på huvudet. Mina tårar droppade ner i hennes hår när jag höll henne så tätt intill mig som jag kunde. Just som när jag trodde att jag skulle kunna lugna ner mig blev det bara värre. Jag tittade bort emot killarna som stod tillsammans och kollade tillbaka på oss. Averie mötte min blick med tårsprängda ögon. Det vackraste som jag någonsin skådat befann sig åter igen i mina armar. Jag knäppte loss kedjan runt min hals och placerade ringen i min handlfata. Tårarna rörde sig fortfarande smidigt nerför mitt ansikte. Alldeles skakig gick jag ner på knä.
"Averie Kingsley... will you make me the happiest alive and marry me? I love you so much... always have." Min röst lät stabil. Vilket förvånade mig.
Jag kunde inte få fram ett enda ljud så jag nickade bara och så fort Harry hade fått ringen på plats kastade jag mig fram emot hans läppar. Kyssen var smaksatt med salta tårar. Jubel spred sig över hela publiken och vi båda log. Jag var lycklig. Jag var hel igen.
Och den här gången... skulle jag aldrig släppa taget igen. Aldrig igen. Harry drog sig undan, lutade sin panna emot min och flätade samman våra händer. Ingen hade kunnat sluta gråta. Men jag kunde se hur han log.
"I love you Averie." Viskade han innan han lutade sig neråt för att passionerat kyssa mig igen.
Långt, långt, låååångt kapitel idag!
Kommentera? xx.
Anonym
den bästa novell jag läst/läser helt klart! hoppas verkligen du vet hur bra du skriver! Sluta aldrig skriv :)
Johanna
Skriv. Annars. Är. Du. Död. Imorn.
Miranda
Underbart!
Åh, i slutet verkade det som att det var novellens slut, fick nästan panik. Hoppas den aldrig tar slut! Så grymt bra är den
Pernilla
Åhhh vad bra!! Sitter och gråtet av slutet!! Fan vad grym du är!! :D
Felizia
Åååhhh!!!!! Meeeeeeerrrr!!!! Kan lixom inte vänta! Kollar in här varje dag! :D Men som sagt: sluta ALDRIG att skriva! ;)
Ida
Fattar inte hur du kan skriva så bra? :O Du är bäst! Sluta aldrig skriva tjejen för du har talang :)
design av: joannalicious