Senaste;


Jag tittade upp ifrån bokens bokstäver när Harry öppnade dörren och stegade direkt fram till garderoben och drog smidigt ut två resväskor. Man kunde så på långt avstånd hur glad han var, men jag hade ingen aning om varför. Harry sträckte ut en hand emot mig, tog tag i boken och lade den ömt bredvid mig sen räckte han mig den ena resväskan och bad mig packa nog med kläder för en vecka. Jag satt nu som ett frågetecken i sängen medan Harry irrade runt och bokstavligen mosade ner kläder i väskan.
"Could you at least tell me what kind of clothes to bring? Because it will be much more easy to pack then." Han log bara.
"Just take something casual, comfortable... something you aren't afraid to scratch. Think simple babe. It'll be alright."
Harry stannade upp för en kort sekund och gav mig en kort puss i pannan innan han återigen vände koncentrationen till garderoben. Dörrenn in till mitt rum gled upp och både Harry och jag tittade upp. Mamma tittade in med ett stolt leende över läpparna.
"I can't believe that you are growing up so fast. You two are waiting a baby girl and are soon married. It's really crazy. It feels like only yesterday you took your first steps in the hallway. That smile on your face that day, only exists when you are with him."
Mamma betonade him och nickade menande emot Harry som för första gången på länge rodnad en aning. Han böjde sig sen neråt och kysste mig passionerat över läpparna. Jag drog mig snart undan, reste mig upp och började riva ut kläder ur min sida av garderoben. Harrys kläder hade liksom flyttat in i den andra halvan. Vilket inte gjorde mig någonting alls.

Stelt drog jag på mig min jacka medan mamma och Harry hjälptes åt att lyfta ut väskorna till bilen. Vår röda lilla mustang som hade anlänt ifrån London stod slarvigt parkerat intill trottoaren. Jag gäspade stort när jag ställde den ena foten utanför dörren till den lägenheten. Det verkade kvitta hur mycket jag sov. Jag var alltid lika trött. Energin liksom bara lämnade mig, avdunstade ut i den bara luften. Försiktigt småsprang jag ut till dom andra och Harry fick kämpa en aning med att stänga bagage-luckan. Mamma tittade först på honom och sen på mig innan hon skrattade så diskret hon kunde. En dov smäll hördes när Harry tillsist lyckades stänga luckan. Han log bara charmigt emot mig, placerade en hand över min korsrygg och väntade tills jag klev in i bilen. Mamma hoppade samtidigt smidigt in i framsätet och justerade backspegeln. Motorn startade och hjulen började sakta rulla framåt.

Med huvudet lutat emot Harrys axel tittade jag ut, upp igenom fönstret. Bilen svängde plötsligt kraftigt till vänster och jag satte mig upprätt och tittade ut. Vi hade rullat in på flygplatsen, så vi skulle alltså längre härifrån än vad jag trodde. Jag mötte Harrys gröna ögon och dom glittrade. Hans leende reflekterades ända upp i hans ögon. I ett försök att få honom att berätta för mig vart vi skulle, försökte jag mig på valp-blicken. Det verkade som om han mjuknade upp lite.
"Please, please... please babe! Tell me where we are headed! I can't stand this, i'm way to curious. Please tell me?"
"No. I'm not going to tell you until we are about to land. But I can guarantee that it'll be fun!" Harry öppnade min bildörr.
Jag suckade kort och steg ur mustangen. Mamma stod med min resväska bredvid sig och jag gick in i hennes famn, och genast lindade hon sina armar runt omkring mig. Hon böjde sig emot mitt öra och viskade sen tyst.
"Du får ha så roligt nu gumman. Ta hand om Harry och lilla Faith. Njut av livet för en gångs skull. Jag älskar dig."
"Det ska jag. Jag älskar dig också mamma."
Hon släppte taget om mig och jag fattade istället tag i Harrys hand.


Averie andades tungt med huvudet vilandes emot min axel. Utanför det lilla fönstret intill henne seglade molnen i jämnhöjd med solen och tycktes bära upp den. Som liten var jag nästan säker på att molnen var gjorda utav sockervadd, och hur mycket mamma än nekade mig fortsatte ändå att tjata om att få hoppa ut och smaka. Jag log åt minnet, jag visste inte mycket då. Om det var bättre eller sämre, det visste jag inte själv. Det brusade till i högtalaren innan man hörde en avlägsen röst.
"In a few minutes we are arriving to Tennesee, thank you for flying with us!"
Försiktigt puttade jag på Averie och hon mumlade något ohörbart, men hon öppnade i alla fall ögonen tillslut. När hon några sekunder senare upptäckte att planet styrdes i vida cirklar för att landa log hon förväntansfullt emot mig.
"You promised to tell me where we are going right before we are landing! So come on, spit it out!" Averie log stort.
"Okey, okey calm down. We are going to stay at your grandmothers place in a week. Your mom told me that you love it there, and before you moved to Sweden your home was in Tenesee. So your mom and I made up some plans and, well. Sorry for not telling you, but I wanted it to be a suprise." Jag tittade tveksamt på Averie som ännu inte visade några känslor i ansiktet. Tillsist log hon stort. Nöjt.
"Are you kidding me?! Cause if you do, it's not funny Harry!"
Nu var det min tur att skratta. Samtidigt skakade jag på huvudet. Jag gjorde allt annat än att skoja. Planets hjul landade emot marken och stannade kort där efter. Applåder ifrån alla passagerare ekade höga innan alla började resa sig upp ifrån sina säten för att lämna flygplanet. Jag flätade in mina fingrar emellan Averies, ställde mig i gången och lät henne gå före mig ut även om hon satt innerst, vid fönstret. Så fort jag kom ut ur planet tvingades jag kisa emot den starka solen som attackerade mina ögon. Det sved nästan. Averie stannade oväntat framför mig, vände sig om och pressade sina läppar emot mina. Hon drog sig snart undan med ett leende.
"I forgot to thank you earlier. Thank you so much for doing this for me... I love you!" Averies ögon glittrade.


Min blick rörde sig stressat över rullbandet i hopp om att jag skulle få syn på våra resväskor. Jag hatade den här delen. Varje gång jag har varit ute och rest har jag varit tvungen att brotta mig fram igenom folkmassan för att hinna få tag i min väska innan den försvann... och man fick vänta en evighet innan den visade sig igen. Harry stod en bit bort ifrån mig och när jag tittade upp för att granska hans perfekta drag tittade han redan stolt på mig med resväskorna bredvid sig. Jag låt åt hans fåniga - men samtidigt charmiga leende. Harry kom lungt gående emot mig och när han var nära nog sträckte sträckte mig efter min egen resväska men han höll den då istället bakom sin rygg. Han log försiktigt, men ändå stort nog att smilgroparna syntes.
"I can take them. No worries." sa Harry med sin brittiska accent - som jag blev knäsvag av, varje gång.
Snabbt gav jag honom en kort puss på kinden. Vad hade jag gjort för underbart, för att ha fått turen att få kalla honom min

Vi båda lämnade flygplatsen bakom oss och steg ut på parkeringen. Direkt började jag söka med min blick fram och tillbaka över folkmassan och tillsist fångade en blå, gammal pickup min uppmärksamhet. Min mormor Rosie stod på flaket och när hon mötte min blick log hon så stort som det någonsin verkade gå. Trots sina 65 år hoppade hon smidigt ner och sprang snabbt emot oss. Det första jag gjorde när hon var precis framför mig var att ge henne en ordentligt stor kram. Hennes doft som för mig, betydde fullkomlig lycka. Den doften som hade betytt lycka för mig innan jag hade hittat Harry. Underligt att bara en doft kan få oss att bryta ut i tårar, eller få oss att le. Bara en simpel doft. Rosie släppte taget om mig och lät blicken vandra över Harry som tittade smått nervöst på mig.
"Well you must be Harry. Nice to meet you! Thank you for calling and bring Averie here."
Rosie vände sig mot mig och viskade i mitt öra.
"You two are going to make such gorgeous babies in the future! Just look at the two of you! Perfect match!"
Jag kvävde ett skratt och tittade på Harry som rodnade. Rosie var nog tvungen att lära sig att viska tystare. Men något hon då antagligen inte visste var att vi redan skulle få en dotter inom några korta månader. Harry kollade menande på mig och jag nickade. Han ställde sig bredvid mig, virade sina armar omkring min kropp och tittade sen väntandes - ner i mina ögon.
"The thing you said about making babies in the future, how long away is the future for you?" Frågade jag roat.
"I don't know, maybe a few years... I mean you two are so young!" Rosie verkade bli mer förvirrad av vart det här ledde.
"Me and Harry are expecting a child, Rosie. I'm pregnant! And next year we are getting married." Jag log enormt stort.
"Oh my God! Are you joking?! Oh i'm so happy for you two!" Hon drog in oss båda i en varm gruppkram.
- "Come on now young ones, let's go home and get something to eat!"


När bilens däck hade stannat hoppade jag snabbt ur och drog ett djupt andetag. Gården såg exakt likadan ut som när jag åkte, om inte ännu vackrare. Ljuset strilades igenom grenarna och kastade skuggor på boningshuset. Stallets boxdörrar stod öppna upptill och flera gnägganden hördes innan ett mångtal hästhuvuden kikade fram. Jag tittade på Rosie och hon log emot mig.
"I think Dorothea wants to see you. She's at the meadow behind the dwelling house. You know which one I mean!"
Så fort jag kunde styrde jag mina steg upp, emot och sen förbi boningshuset. När jag kom runt huset bredde den enorma ängen ut sig framför mig. Jag log med tårar i ögonen som började välla upp ifrån tårkanalen. Minnena härifrån kunde jag nästan minnas i detalj, även om det var flera år sedan. Min blick fick syn på grinden som ledde in till hagen, jag gick genast dit, öppnade den och gick in. Långt borta fick jag syn skuggor. Det kändes som om jag var liten igen. Långsamt förde jag tummen och pekfingret upp emot munnen och visslade högt. Låga gnägganden hördes och snart kändes det som om marken skakade. När jag fick syn på henne i flocken rullade en tår nerför min kind. Fölet som jag hade vuxit upp med som liten hade nu blivit stort. Dorothea. Hästarna stannade en bit bort ifrån mig och jag sträckte försiktigt ut handen samtidigt som jag rörde mig långsamt framåt - utan att möta någons blick. Oroliga frustanden rörde sig emellan en och annan men jag fortsatte ända att röra på mig. Jag tittade upp ifrån marken och mötte direkt Dorotheas bruna ögon. Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.

---

Tråkigt kapitel(!!!!!!!!), men bättre än inget?
Kommentera? xx.