Senaste;

Det tog flera minuter för mig att kunna identifiera det okända ansiktet som som så stort emot mig. Men snart slog det mig. Matthew.

"Oh God is it you?! Is it really you? How are you these days... it wasn't exactly yesterday I saw you!" Jag log stort.

Matthew lade en arm omkring mina axlar och drog iväg med mig. Mitt grepp om Harrys hand lossnade och jag tittade ursäktande bakåt. Han tittade förvirrat på mig men snart gick han tätt efter oss bland dom folkfulla gränderna. Matthew pratade utan stopp och jag fick anstränga hörseln för att hinna med i den fartfyllda konversationen. När jag försökte krångla mig ur hans grepp för att backa bak till Harry - drog han mig bara ännu mer tätare intill sig. Efter ett tag gav jag upp och fick nöja med att kolla bakåt. Harry hade stoppat ner händerna i sina fickor och släppte mig inte med blicken.

"Averie? Who is that creepy guy who is following us?" Matthew viskade med munnen precis vid mitt öra.

"The guy behind us is my boyfriend Matthew." Jag tittade bara förvirrat på honom. Syntes det inte att vi var tillsammans?

"Oh really? You deserve someone more good-looking. Just look at him, he isn't good-looking at all Averie."

Jag rynkade pannan och höjde ett ögonbryn. Det här var inte den personen jag mindes. Matthew som jag kände när jag var liten - när jag och mamma bodde här, var snäll och skulle aldrig trycka ner någon, varken fysiskt eller psykiskt. Jag kunde känna redan nu att allt inte var som det ska med honom. Bestämt den här gången drog jag mig ur Matthews grepp och gick emot Harry som mötte mig med öppna armar. Han böjde sig neråt och pussade mig snabbt över håret.

"Can you please tell me who he is? So I at least know who the guy is, if he just drags away with you again."

"Matthew, was my best friend when I lived here with my mom. This was the first time I saw him in maybe 14 years." Jag log svagt.

Matthew stod i en dörr som ledde in till en resturang - och gestikulerade att vi skulle följa med in. Till min förvåning så var det Harry som drog med mig och inte tvärtom.

 

Det var ganska mörkt i resturangen när vi väl kom in. Över varje bord stod det små ljuslyktor prydligt placerade. Averie satte sig mitt-emot mig vid ett bord och Matthew satte sig bredvid henne. Jag sträckte mig efter Averies hand och flätade samman våra fingrar över bordskivan. I min ögonvrå tycktes jag se Matthew stirrade stint på mig, men när jag sakta vinklade huvudet till vänster för att möta hans blick läste han oskyldigt igenom menyn. Jag valde att istället titta på Averie. Det mjuka ljuset fick hennes bruna ögon att se ut att vara gjorda av rent guld. Dom drog mig till en annan värld. Averie strök med tummen över mitt pekfinger.

"Is it really a good idea for us to stay here and eat?" Hon tittade frågande på mig.

"Probably not. Do you wanna leave babe?"

"Yeah, all of sudden i'm feeling a bit dizzy... and i've been tired all day." Averie log ursäktande emot mig. 

Jag ställde mig upp, utan att släppa taget om hennes hand och hon gjorde snart detsamma. Matthew tittade smått chockat upp ifrån sin meny innan han tvärt sprang runt bordet och lade armarna omkring hennes hals. När jag tydligt såg hur Averie kämpade med att komma loss ifrån hans "kram" drog jag sakta, men bestämt bort Matthew ifrån henne. Han tittade på mig och det for nästan blixtar ur hans ögon, men samtidigt så strömmade det tårar nerför hans kinder. Averie som stod bredvid mig ryckte till.

"Please... please you can't just leave me here? I have a feeling that not everything is as it should be here in Tennessee anymore." Han pratade tyst.

Utan att veta vad jag skulle säga eller göra vände jag mig emot Averie. Hon tittade tillbaka på mig och kastade sen en blick emot dörren. Jag nickade, utan att säga ett ord - fattade tag i hennes hand, trängde mig förbi Matthew och var snart påväg emot bilen för att komma hem. På något sätt i farten så hade Averie fått med sig en påse med jordgubbar. Strax satt vi båda säkert fastspända i bilen.

"How could he turn out to be so... weird? I remember him as ridiculously kind and all those good things, not. This!" Utbrast Averie.

Med ögonen fästa på vägen nickade jag bara, samtidigt som jag befann mig i djupa begrundelser. Varför skulle inte allt vara som vanligt här längre? Varför hade han plötsligt börjat gråta, bara sådär? Jag höll nästan på att missa avfarten in till den lilla ranchen så jag fick svänga i sista sekunden och Averie slog nästan huvudet i sidorutan.

"Sorry babe." sa jag snabbt och skrattade till lite.

Hästarna började gnägga såfort Averie klev ur bilen och jag kunde se på lång väg hur glad hon var. Hon behövde komma tillbaka hit. Medan hon gick så fort hon kunde till stallet gick jag runt bilen för att ta in jordgubbarna till boningshuset.

 

Dagen började dra sig emot sitt slut och himlen började färgas svart. Averie satt tätt intill mig med sitt huvud vilandes emot min axel. Jag log för mig själv och lät blicken fastna i lågorna som dansade graciöst över veden. Det skramlade till på avstånd och snart fylldes gården med ljuset ifrån starka stråkastare. En orange pickup parkerade så nära huset man möjligen kunde och när Rose steg ut ifrån chaufförsätet drog jag genast med Averie emot hallen. Hon öppnade dörren och jag såg exakta kopior utav hennes ögon. Averies ögon. Rosie log glatt åt mig och placerade en papperskassa i min famn - utan att ens vänta på en reaktion att jag var beredd att ta emot den. Jag tittade på Averie och hon flinade retsamt åt mig. Snart förändrades hennes ansiktsuttryck helt och hållet - allvarligheten drog över hennes ansiktsdrag. Men på något sätt log hennes ögon. "I love you so, so much." sa hon tyst.

Jag böjde mig fram och placerade en lätt kyss på hennes läppar. "I love you too."

"Okey, i'm sorry I disturb. But if you two lovebirds want some dessert you better come out here." Man hörde klart hur road hon var.

Vi båda gick tätt bredvid varandra ut till köket där Rosie mötte oss med ett kolossalt stort leende.

-"Here you go! Home made panna cotta! I made them yesterday but since they need to solidify we couldn't eat them until today. Have a taste and tell me what you think. Come on now, i'm curious of knowing your opinions."

Jag tog två skedar och gav den ena till Averie. Efter att ha stoppat in den första skeden i min mun tog det inte lång tid innan allt var slut. Smått osäkert sneglade jag på Averie och det var också tomt i hennes glas. Ett leende spred sig över Rosies läppar.

"I'll take that as you liked it..."

Längre än så hann hon inte prata innan det small till i ytterdörren. Jag kunde höra hur gångjärnen sakta lossnade en efter en. Rosie ställde sig upp och gick med raska steg ut emot hallen. Vi andra var tätt efter henne. Den vita dörren var böjd inåt och den gnisslade till, som varning om att den snart skulle falla till golvet. Averie stod bakom mig och Rosie i sin tur stod framför mig. Dörren gav vika och jag kastade mig bakåt.

"Please. You. Gotta-a... help me."

 

Matthew steg darrigt över dörren och in i huset. Ljusröda blodstrimmor rann nerför hans mungipor och blåmärken sträckte sig över hela ansiktet. Han hostade kraftigt till och svart, segt, slaskigt blod lämnade kraftigt hans strupe. Hela hans kropp skakade utan stopp och tillslut kollapsade han, och föll handlöst till golvet. Det kändes som om mina fötter var fastspända. Jag kände mig förlamad, hade inte kontroll över någon kroppsdel i hela min kropp. Det var bara tur att jag ens fortfarande kunde stå upp. Harry var helt blek i ansiktet och rädslan lös ur hans ögon. Inte heller han verkade kunna röra sig. Jag skakade på huvudet som för att väcka mig själv ur 'transen' som jag verkade vara försatt i - min nacke kändes stel. Benen lyckade äntligen röra sig framåt och jag satte mig på huk bredvid Matthew som praktiskt taget spydde blod. Han fattade tag i min hand medan blodet bara spreds längre och längre ut över trädgolvet. Jag tittade honom i ögonen och kände tårarna tränga sig fram. Det var dom ögonen jag mindes. Han var sig själv. 

"Call for an ambulance! Hurry up!" Skrek jag så högt jag möjligen kunde.

"Already on it." svarade Harry och försökte låta lugn, men jag kunde höra hur rädd och chockad han var.

"I-I told yo-ou that something-g is wrong." viskade Matthew med skakig röst - innan en ny kaskad av blod kastades ur hans hals.

Jag ökade trycket över hans hand och tittade upp på Harry med tårfyllda ögon.

"They're on their way." sa han allvarligt och jag nickade.

Matthew rullade över på rygg och hans ögonlock fladdrade till. Han fick göra allting, förutom att somna. Paniken sköljde över mig och jag skakade om honom så försiktigt jag kunde. Bara några minuter senare kunde jag höra sirenerna närma sig. Jag sprang ut så fort mina ben orkade, för att möta upp dom. Snabbt vände jag mig och till min lättnad satt nu Harry bredvid honom. Ambulansen sladdade in på gården och jag vinkade stressat åt dom innan jag åter igen sprang in i huset.

"You'll be alright. Promise." viskade jag i Matthews öra.

 

Nu kommer det hända lite grejer så ni är beredda på det

Men nu skulle jag verkligen bli glad om ni lämnade någon kommentar/åsikt! xx.