Jag kastade en blick ut mot publiken och försökte hitta mamma i det stora antalet människor, jag misslyckades stort.

"Hey, du Ave är du verkligen tvungen att följa med din mamma? Du kan ju bo hos mig!" Fay tittade på mig med stora ögon och väntade spänt på mitt svar... jag kunde se spår av att hon gråtit, det var saltränder längst hennes kinder. Tårar började leta sin väg nerför mina kinder och jag drog henne intill mig och kramade om henne. Min bästa vän. Som jag inom exakt 43 minuter var tvungen att lämna.

"Jag vill inte lämna dig. Jag vill inte lämna något utav det här." Hon släppte taget om mig och jag andades ut. "Men jag kan inte heller lämna mamma, hon behöver mig där borta. Du förstår mig eller hur?" mumlade jag tyst med blicken fäst på Fay.

"Jo såklart jag förstår, men jag kommer sakna dig sjukt mycket. Det kommer vara riktigt tomt här omkring nu när du kommer att försvinna." Jag stod åter igen med hennes armar runt mig.

"Men du." Hon förde upp ena pekfingret mot ansiktet och torkade smidigt bort tårarna som vilade på dom rosa kinderna. "Nu ska vi nog inte gråta mer, vi ska ju snart uppträda."  Ett leende avfyrades från hennes läppar och jag började skratta lite lågt.

"Du har nog antagligen rätt Fay."

"Om jag har!" Hon backade sakta undan och sprang iväg och lämnade mig ståendes där alldeles själv.

"Så du ska verkligen åka Ave?" Den bekanta rösten gjorde direkt så att jag drog efter andan, ett leende fyllde upp mina läppar och jag vände mig om och stod i famnen på Trent. Han gjorde sig ett försök till att le, men det nådde inte riktigt ögonen. Jag lade armarna omkring hans hals och tittade djupt in i hans ögon, ögonen som jag älskade så mycket.

"Vi kommer att träffas snart Trent, jag lovar. Allt kommer att fortsätta som vanligt bara att jag kommer befinna mig några hundra mil bort. "

"Jag kommer inte klara mig utan dig..." Orden lämnade hans mun tyst. Han tog tag i mina händer och flätade ihop våra fingrar innan han för en sekund tittade ner på scengolvet och sen mötte min blick.

En tår trillade ner från kinden på honom innan han böjde sig framåt och våra läppar möttes. Det kändes som om jag kunde stå såhär i evigheter när jag sakta kände att han började dra sig bort. Jag öppnade ögonen och kramade sen om honom. Att få befinna sig i hans famn var det jag skulle sakna allra mest, få dra in hans doft, höra hans klingande skratt och få se dom hypnotiserande ögonen.

Vi stod och höll om varandra i flera minuter bara för att känna närheten av varandra som vi skulle vara utan nu på obestämd tid.

"Jag kommer sakna dig otroligt mycket Averie Celine Kingsley." Hans röst lät nu mer stabilare men jag kunde fortfarande höra att den darrade smått. "Jag har något till dig." Jag tittade förvirrat på honom medan han tog upp stoppade ner handen i fickan och tog upp en avlång ask med en knuten blå rosett på locket. Han öppnade den sakta och inuti låg det ett brons-halsband, med formen som bildade ordet "forever".

"Jag ville ge dig något så du kommer att komma ihåg mig nu när du ska åka bort till London. Se det som en extremt tidig födelsedagspresent." Han log och tog försiktigt upp halsbandet ur asken och höll upp det framför mig.

"Du hade inte behövt, det vet du va..?" Jag bet mig i läppen och sneglade upp mot honom. Ett leende lekte på hans läppar som den här gången nådde upp till ögonen. Jag kunde inte göra något annat än att le tillbaka.

"Det klart att jag var tvungen, jag älskar dig mest och kommer sakna dig otroligt mycket." Han gick snabbt bakom mig och knäppte fast halsbandet som nu hängde om min hals.

Jag lutade huvudet mot hans bröst och hans strök mig lugnande över håret.

"Tack... jag älskar dig." Mumlade jag i hans skjorta samtidigt som han fortsatte att dra fingrarna lätt igenom mitt hår.

"Åh turturduvorna, kommer ni eller? Vi ska stå på scenen om 3 minuter, så det är bäst att ni skyndar er lite." Fay's glada röst ekade genom rummet och innan jag hann reagera så fattade Trent tag i min hand och började småspringa.

Jag ställde mig snabbt tillrätta bredvid Fay och hon rynkade lite på näsan och började fixa lite smått med mitt hår. Jag kunde inte göra något annat än att stå helt stilla och låta henne hållas, Fay var ju Fay. Hon släppte snart taget och tittade sen nöjt på mitt hår, jag skrattade lite lätt och tittade mot Trent som var i full fart med att stämma sin gitarr. Ett leende spreds på mina läppar innan jag släppte blicken på Trent och förde över den på Fay.

Inte förrän nu hade jag varit nervös, men nu så började nerverna ta över och jag andades ut starkt i ett försök att lugna mig.

Fay tittade på mig och såg antagligen att jag var nervös eftersom hon tog tag i min hand och kramade åt lätt.

"Du klarar det här Ave... vi klarar det här tillsammans!"

Jag nickade och stirrade ut i tomma luften, Fay höll kvar greppet kring min hand vilket var något lugnande. Magister Declan sprang ut framför oss och viftade med händerna och allas blickar vändes ditåt. Han log stort innan hans basstämma fyllde hela scenen.

"Nu ungdomar är det snart dags, är ni nervösa? Det är bara bra i så fall, men allt kommer att gå jätte bra! Jag har sett er öva och ni är sååå duktiga, inget kommer kunna gå fel!"

"Jo, om man heter Averie Kinglsey så kunde allt gå fel." sa jag tyst till mig själv.

Jag skulle just fortsätta klaga på mig själv när bandet började spela och ridån åkte upp, det starka ljuset bländande mig. Framför mig kunde jag bara se det starka ljuset och blinkade förtvivlat för att försöka få tillbaka synen. Jag och Fay befann oss högst upp på en trappa som hade blivit placerad mitt på scenen, några ynka centimeter bakom mina converse fanns det bara luft och långt därnere ett stenhårt trägolv. Paniken började bubbla upp inom mig och jag kämpade med att stå alldeles stilla, det kändes som om jag skulle falla mot en hemsk död annars.

När jag trodde att jag åter funnit balansen så halkade jag till och råkade sätta en fot utanför den säkra trappan. Jag viftade förtvivlat med armarna och råkade slå till Fay som kastade en snabb blick på mig och sen instiktivt tog tag i min arm. Nästa sekund så föll vi båda två, fallet gick snabbt med landningen var inte bekväm någonstans. Man hade hört ett högt flämt från publiken sekunden vi ramlade ner, men numret forsatte ändå.

Steg hördes snabbt och jag såg Trent komma springandes med gitarren i handen. Precis bredvid mig låg Fay och svor och samtidigt gned sig ömt om bakhuvudet.

" Nästa gång du... faan det gör ont! Nästa gång du ska ramla ner på skolavslutningen så påminn mig om att inte försöka hindra dig, det gör alldeles för ont."

Jag skrattade högt samtidigt som jag höll mig om ena höften, det pulserade ut i hela benet.

"Hur gick det?!" Trent's röst lät orolig och han satte sig ner på knä bredvid mig.

Precis när jag skulle svara så hördes Fay's klagande röst.

"Haha, jo jag vet att din flickvän är viktig... men jag ramlade också ner?!" Hon log stort.

Alla brast ut i skratt och jag reste mig försiktigt upp. Trent tittade på mig oroligt innan han drog upp Fay snabbt, hon såg helt omtöcknad ut men fortfarande hade hon ett leende på läpparna. Snart kände jag ett par armar som lindades beskyddande runt min midja och jag kunde känna Trent's härliga doft fylla mina lungor. Han böjde sig framåt mot mitt öra.

"Lova mig att aldrig hoppa mer utan att du ber mig att jag ska ta emot dig." Trent kysste mig löst på halsen innan han lät hakan vila mot min axel.

"Åh snälla ni, kan ni inte fixa ett rum? Jag kan säkert hitta ett fin fint hotell till er!"

Vi började skratta igen och jag vände mig om för att kunna se Trent i ögonen.

"Jag kommer sakna dig."

"Jag kommer sakna dig också älskling!" Han kysste mig ömt med armarna fortfarande runt om mig och jag svävade på moln, långt borta kunde jag höra Fay skratta men jag tog ingen vidare notis samtidigt dom jag tänkte tillbaka på allt vi hade gjort, första gången jag och Trent träffats.

Den här gången var det min tur att avsluta kyssen för att andas ut. Jag slängde en blick på klockuret som satt på väggen och insåg att jag bara hade 10 minuter innan vi skulle åka. Trent drog mig intill sig igen och jag lutade huvudet mot hans bröst och hörde hans hjärtslag.

Dom sista tiderna flög iväg och snart så stod Trent och Fay och kramade om mig när jag stod utanför bildörren.

Fay backade undan lite så att jag och Trent skulle få lite andrum, hans läppar nuddade mina och jag slöt ögonen. Han slutade upp och öppnade sakta ögonen och tittade djupt i mina. Han begravde sen sitt ansikte hår och höll om mig. Jag visste inte nästa gång jag skulle få se honom så jag höll om honom och ville aldrig släppa taget. Jag tittade bak på mamma en stund och när jag vände mig om för att titta på Trent igen så möttes jag av ett par läppar, han pressade dom emot mina och jag tappade tidsuppfattningen. Jag avslutade sen kyssen och drog ett djupt andetag.

"Måste du lämna mig?" Han putade med underläppen och tittade på mig med stora ögon.

Jag kramade om honom en sista gång, slöt ögonen och sen tvingade mig själv släppa taget. Utan att göra något mer så hoppade jag in i bilen och mamma körde iväg. Bakom lämnade jag min bästa vän och killen jag älskade, tårarna började rinna och jag tittade ut genom rutan i hopp om att inte mamma skulle se något.

Nu var vi påväg mot det stora London som ligger flera 100 mil bort. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och lät One Direction's I Wish spelas genom Mp3 spelaren.

Första kapitlet är nu färdigt! Det händer aldrig speciellt mycket i första kapitlet eftersom jag tycker att det ska bli verklighetstroget. Mer kommer ju senare!

Vad tyckte ni? Kommentera?