Senaste

"Come on, we must get out of here... the signing is soon over."

"Did you walk away from the signing - and let thousands of girls down, just to come to me?"

"I wanted to see If the only thing that matters in my life was okey, I'll do anything for you Averie..."

Jag böjde mig framåt och kysste honom så försiktigt jag kunde på läpparna.

---

34 dagar utan honom. Harry Edward Styles, varje sekund av varje minut saknade jag honom. Lika så med Niall och resten utav killarna, det kändes alldeles för tomt här hemma i London. Att bara få höra Harrys röst i Skype eller på mobilen var inte nog, jag hade inte fått ha honom nära mig på lite mer än en månad. Väckarklockan skrek irriterat på mig och jag suckade tungt innan jag stängde av den. Sommarlovet hade försvunnit så fort, dom två månaderna jag hade spenderat med killarna hade varit dom bästa i hela mitt liv. Alla minnen som vi hade samlat på oss. Otroligt hur mycket vi har hunnit med.

"Averie, stumpan... är du vaken?"

Mammas röst hördes från andra sidan dörren.

"Jo, det är jag faktiskt mamma." sa jag trött.

"Bra! Åh det är första skoldagen idag, är det inte spännande?!"

"I'm just guessing, men det verkar som om du tycker att det ska bli roligare att jag börjar skolan än jag själv."

"Äsch, var inte sån nu! Upp och hoppa nu."

Motvilligt drog jag bort täcket och satte mig upp. Även om det var varmt i mitt rum hade jag god lust att krypa tillbaka ner i sängen och bara sova bort hela dagen. Mobilen som låg på nattduksbordet vibbrerade till och jag sträckte mig efter den. Ett oläst meddelande från Harry. Jag sken upp och började läsa ivrigt.

Jag läste raderna flera gånger och log stort emot skärmen. Att bara ett par bokstäver från honom kunde göra mig alldeles uppspelt och glad. Han betydde så mycket. Mer än vad han själv verkligen förstod. Jag stod ett tag med telefonen i handen för att komma på vad jag skulle skriva.

Det tog bara sekunder innan det åter igen vibbrerade i mobilen.

När jag kom in i bussen möttes jag av ett flertal blickar från den bakre delen av bussen. Jag satte mig ner i det närmaste sätet och bussens däck började rulla över asfalten. Mer och mer ungdomar kom på bussen och den blev sakta men säkert full. Och för varje stopp så var det alltid säkert minst fem som tittade på mig med stora ögon. Jag försökte inte låtsas om det och hade istället blicken fäst ut genom det smutsiga fönstret.

"Oh Averie, hi!" Utbrast någon som slog sig ner bredvid mig.

Jag vände på huvudet och möttes av ljusblåa lockar och stora massivt blåa ögon. En tjej som jag aldrig hade sett i hela mitt liv satt nu bredvid mig och log som ett fån.

"Uhm, sorry. But who are you?"

"I'm Stephanie, Stephanie Carson!" Hon log fortfarande stort.

"Okey... I'm." jag avbröts snabbt.

"You're Averie Kingsley, I know! Oh my good I'm looking at Harry Styles girlfriend right now. I'm kinda meeting a celebrity now, this is too cool! Hello twitter!" Hon drog våldsamt ut mobilen ur fickan och började skriva för fullt, när hon var färdig riktade hon mobilkameran åt mitt håll.

"Post..."

Jag suckade för mig själv innan hon fortsatte att prata på, hon märkte inte ens att jag inte svarade på hennes frågor. Och alla dom var om Harry, eller om vår relation. När bussen stannade med ett ryck reste jag mig snabbt upp, tryckte mig förbi henne och lämnade fordonet bakom mig. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle få för sig att följa efter mig. Den enorma byggnaden uppenbarades framför mig och jag började gå med snabba steg mot entrén - med nedböjt huvud. När jag kom in i byggnaden vändes allas blickar mot mig, naglade sig fast och verkade inte alls vilja släppa taget. Nere i fickan började det vibbrera och jag drog upp mobilen. Harrys ansikte lyste upp skärmen och det uppstod fjärilar i magen.

"Hey babe." sa jag så tyst jag kunde medan jag gick längst korridoren.

"Hello beautiful girlfriend... how's everything going?"

"Fine, I think... except that the people thinks that I'm some kind of alien or something like that. There was this girl who sat beside me at the bus. She just kept talking about you and how cool It was that I'm your girlfriend, she even tweeted about It. When you're back home you gotta teach me how you and the rest of the boys handle this kinds of things."

Han skrattade dovt.

"My girl is famous, I'm proud of you babe!"

"Haha yeah!"

"But hey, I gotta go now. Rehearsals you know."

"Okey... I love you!"

"Love you too, moore than anything."

Medan jag hade gått med iphonen tryckt mot örat hade jag lutat ryggen mot ett skåp, när jag nu tittade upp möttes jag av flera ögon. Igen.

"Who were you talking to?" sa någon ur folksamlingen.

"Me? None." svarade jag snabbt.

"Yeah you did, It was Harry wasn't It?!"

Ett förväntansfullt jubel susade i atmosfären. Jag började bli smått nervös. Att stå intryckt i ett hörn av människor som hade full uppmärksamhet på mig. Minnena jag hade av något sånt var inte dom bästa. Nialls oroade, förskräckta ansiktsuttryck dök upp i mitt undermedvetna och jag rös till. Utan att svara på något som sades tryckte jag mig igenom folkmassan och gick i rask takt mot rektorns kontor. Vägen var noga utritad. När jag stod utanför dörren drog jag ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. I en enorm läderstol satt en äldre man, klädd i rutig tweedkavaj och med några ynka hårstrån på hakan. Han var så uppslukad i att försöka få namnskylten rak så att han inte märkte när jag kommit in. Jag tog åt mig modet och gick med långa steg fram till skrivbordet. Fortfarande inte en enda reaktion från rektorn.

"Excuse me... sir?"

Han ryckte till när han hörde min röst. Namnskylten gled på sniskan och han mumlade irriterat. Men när han mötte min blick log han vänligt. Jag suckade tyst, lättat.

"Yes?"

"I'm new here, and I don't know where to go." Jag bet mig i läppen.

"No problems, so... what's your name?"

"Averie Kinglsey."

"Let's see. Oh yes! Here you are... I'll give you your schedule in just one minute! Please wait here." Han rusade ut ur rummet och kom snart tillbaka med ett pappersark i handen. Jag log försiktigt när han gav mig det. NO i sal H18 hade börjat för 10 minuter sen.

"Thanks!" sa jag snabbt över axeln innan jag lämnade rummet.

Jag blickade mellan pappret och dörrarna i korridoren. 15 minuter sen första dagen. Bra Averie, riktigt bra start. Smått frustrerat började jag småspringa längst den folktomma gången. Steg hördes bakom mig och jag kastade en snabb blick bakåt. Jag möttes av ett par ljusblåa ögon som ungefär såg lika förvirrade ut som mina.

"Excuse me, do you know where H18 is?" sa jag prövande.

"Actually no! I can't find it eighter." Han ryckte på axlarna.

Hans ögon påminde om Harrys fast i blått - dom vackraste ögonen i världen.

"What's your name?"

"Averie, Kingsley."

"Cool, my name is Colt Simons."

"So Colt, where are you from?" Jag började prövande ta några steg framåt för att se om han följde med.

"Sweden! You?"

"Jag med, haha... varför flyttade du hit?"

"Ehm, jo... mamma och pappa bestämde sig en dag att skilja sig, och hon ville bara bort. Lämna allt bakom sig, så hon tog med sig mig. Och nu bor vi här i London. Nu frågar jag samma sak då, varför flyttade du hit?" Han log stort.

"Mammas jobb." Jag ryckte på axlarna och log.

Kanske, bara kanske hade jag hittat någon som inte brydde sig om vilken pojkvän jag hade. Såg mig för den jag var och inte hur jag borde vara. En sån kompis alla egentligen skulle ha. Colt Simons.

---

Ett riktigt litet mellankapitel!

Kommer nog att komma några mer sådana här framöver eftersom hon inte kan spendera

varenda vaken timme med Harry & killarna.