Senaste;
Något närmade sig bakom mig och jag blottade sakta mina ögon. Harry stod en bit bakom mig med rosor i handen. Han gick långsamt fram, lade dom bredvid mig och backade sen tillbaka. Jag kunde glimta tår-kristaller som gömde sig i hans ögon.
"Why are you doing this so much harder for me?" sa jag med gråten i rösten.
"Averie, var snäll nu! Han är ju trots allt din pappa!"
Jag lade armarna i kors och höjde ögonbrynen. Han var allt annat, än min pappa. En riktig pappa ställer upp för sin dotter, finns där för henne hela tiden. Att vara snäll mot honom var ungefär lika lockande som att sticka ut ögonen.
"Varför är inte du arg på honom? Han lämnade dig för någon annan tjej precis efter du hade fått mig, han har fan inte ens rätt att komma hit! Så jag förstår just nu inte vad du tänker med!" Min egen röst skrämde mig nästan.
Mamma suckade när hon höll handen på dörrhandtaget.
"Jag tänker inte stanna här, förlåt... inte så länge han är kvar här."
Snabbt reste jag mig upp från stolen och började springa emot mitt rum, jag kastade sen ihop lite kläder i den största trunken jag kunde hitta. Jag stoppade sen ner Iphonen i fickan och öppnade fönstret. Röster kom närmare min dörr och jag stelnade till för ett ögonblick. Så smidigt jag kunde klättrade jag ut ur fönstret och landade på den hårda asfalten. Med trunken över axeln började jag gå emot killarnas lägenhet. Jag svalde hårt innan jag öppnade dörren och gick in. Minsta lilla rörelse kändes nu obekväm. Speciellt när jag inte hade någon aning om vad, eller vem jag skulle möta här inne. Ena golvbrädan knarrade till och jag frös.
"Harry? Zayn? Are the two of you back?" Louis' accent ekade emot väggarna.
"Uhm, no... It's A."
Innan jag hann blinka stod jag i Louis' famn. Jag släppte ner väskan på golvet och lade också armarna runt honom. Han sa ingenting utan bara stod och höll om mig tätt intill sig. En tår smet och landade mjukt emot hans axel. Han lossade taget om mig och tittade mig oroligt i ögonen när han fick syn på trunken som låg på golvet bredvid oss.
"You aren't leaving us huh? Because if that's the case I won't let you walk out of that door." Louis log försiktigt emot mig.
"No. Actually, I were just about to ask Niall if I could stay at his place for maybe a week or so. Is he here?"
"Yeah he is. Come on, he's doing some album signings."
Louis öppnade en dörr och lät mig gå in först. Niall tittade nästan genast upp och småsprang sen bort till mig med ett leende över läpparna. Jag lade armarna omkring honom och begravde ansiktet mjukt emot hans nacke. Niall pussade mig på huvudet och strök mig sen över ryggen. Åter igen fick jag ta upp kampen emot tårarna som alltid på något sätt vann.
"Are you crying Averie?"
Jag skakade bara lätt på huvudet, nekade blint för mig själv att det inte var jobbigt att befinna sig här. Varenda möbel, syn och doft påminde mig om Harry.
Dörren stängdes bakom oss och jag lirkade mig ur hans tajta grepp endast för att kunna kolla honom i ögonen.
"Can I stay at your place for maybe a week? Less or more."
Niall torkade bort en tår från min kind med pekfingret innan han nickade sakta.
Averie stelnade till och hennes syn speglades i dom bruna ögonen. Harry. Jag vände mig om och precis som jag misstänkte stod Harry i dörröppningen. Han tog ett steg in i rummet och Averie backade ett. Atmosfären blev med genast spändare och jag kände hur deras tankar befann sig på högvarv. Dom båda verkade verkade på något vis frukta varandra. Jag tittade först på Averie, och sen på Harry. Var och en hade kvar smyckena dom hade fått av varandra, Averie hade ringen och Harry hade armbandet. Blickarna som förut var full av kärlek, passion och ömhet. Var nu förbytta med rädsla, tomhet och sorg. Tystheten ekade i rummet. Jag började gå emot dörren och stängde den sen omsorgsfullt bakom mig. Both of them is torn to pieces. Both of them only listens to the mind, not the heart. Inside, they are both starting to fade. Only leaving us with the memories. Their love, is indescribable. Strong. Love. Is one of the millions things that humans can't understand. Neither of us can choose when it happens. Or when it ends. It'll always be an unsolved riddle. But always, there is someone who turns out to mean the world to you. Don't ever let that person walk away. That mistake will haunt you for the rest of your whole life. Love is never flawless. Real love can hurt you, just as much as it can make you smile. So keep on fighting. Forever.
Försiktigt tog jag ett steg närmare. Averie backade. Det gjorde ont. Mer än något annat. Jag tog ett till steg närmare henne och hon stod nu istället stilla, med ögonen låsta ner på mina fötter. Nu lindade jag mina armar runt hennes midja och väntade på hennes reaktion. Hon gjorde små försök till att trycka undan mig men jag vägrade släppa taget. Averie slutade kämpa emot och mötte nu försiktigt min blick. När vi stod såhär nära kändes det ändå som om det var flera tusen mil mellan oss. Hon hade fällt upp ett skydd.
Jag plockade upp henne i min famn och började gå emot soffan, där jag lade ner henne försiktigt. Ömt smekte jag henne över kinden och drog en hårslinga bakom hennes öra. Averie tog tag i min hand och placerade sina fingrar mellan mina. Utanför började det skymma och solen letade sig ner emellan träden. Jag lade mig ner emot golvet utan att släppa taget omkring hennes hand.
"I love you Harry Styles. Always." Hon började genast andas tyngre efter att ha uttalat orden.
Jag satte mig upp och böjde mig fram emot hennes öra.
"I'm so sorry... but I can't help loving you too. No matter how much I try not to. I don't know what you are doing with me my angel."
Jag snuddade hennes panna med mina läppar innan jag återigen lutade mig emot golvet.
-"I guess I'll never be able to stop loving you from the bottom of my heart."
Harrys andetag var det enda som lät. Jag låtsades sova eftersom jag inte hade någon aning om hur jag skulle beté mig. Men han kanske visade, bara genom att stanna hos mig inatt - att det inte var helt borta. Jag skulle nästan kunna ge allt i hela världen för att allt skulle vara som det brukade. Vi båda hade glidigt isär ifrån varandra, det hade bildats ett enormt tomrum mellan oss. Jag öppnade försiktigt ögonen och möttes då av Harry som satt och tittade på mig. Det uppstod som vanligt, fjärilar i magen.
"I just want to start over. So. Do you want to the spend the day with me? Like a date, and see where that will lead us." sa han sakta.
Ett stort leende utspelade sig på mina läppar.
-"Oh, you can just see it as a simple first date... even though I'm already madly in love with you." Tillade han snabbt.
"I would love to! So, what do you want to do all day?"
"I'll do whatever you want to do..." Han log charmigt emot mig.
Jag reste mig upp och slog armarna omkring honom. Harry lyfte upp mig från marken och pussade mig lätt i pannan.
"Maybe we can go out and eat? Just so we can talk?" Jag bet mig i underläppen.
"Yeah of course, but only if you let me pay."
"Deal. But hey, I didn't bring any fancy clothes."
"You don't need it. You look beautiful already."
"Now you're just lying... stop it. I'm looking awful and you're looking... you know." Jag suckade tungt.
"Stop, don't say that. You are beautiful, always will be, and always has been."
Jag satte mig på sängen och började krypa in under täcket. Harry stoppade in filmen i DVD-spelaren och kröp sen upp intill mig. Jag lutade mig emot hans bröst och fingrade på täcket. Med bara en liten svag lampa tänd gjorde att jag snabbt började känna mig sömnig. Inte nu, jag ville inte somna nu. Harry placerade två fingrar under min haka och lutade mitt huvud en aning uppåt. Hans gröna ögon glittrade likt stjärnorna på natthimlen.
"I always kiss on the first date."
Han lutade sig neråt och tryckte läpparna varsamt emot mina.
Jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker om novellen hittils.
Kommentera?
