Kapitel 28 - When You Really Need Me, I'm Never There
2012-05-10 / 21:57:06 / Watch The Stars [pausad] /
Hon lutade sig emot diskbänken och lade ifrån sig skurtrasan. Ett leende drog i hennes läppar.
"Jag kommer ihåg det precis i varje minsta lilla detalj. Det var precis på min 24:de födelsedag när jag fick reda på att jag var gravid. Måste ha varit än utav dom lyckligaste dagarna i hela mitt liv... och den dagen du kom till, 9 månader senare. Titta nu helt plötsligt, nu är du 17! Det kändes bara som igår som jag bar runt med dig i min famn. Du får inte växa ifrån mig nu..." Mamma drog ut en stol mitt-emot mig och slog sig sen ner. Hon trummade med fingertopparna emot trädbordet.
"Jag kommer inte överleva det här..." Jag lade ner huvudet emot bordet och tittade sen upp mot vägguret. -"Killarna skulle ju sända live om några minuter, kunde du inte ha sagt till mig..."
Snabbt ställde jag ifrån mig koppen och sprang ut emot vardagsrummet. Innan jag ens hade hunnit andas så sträckte jag mig efter TV-kontrollen. Som vanligt så satt den kvinnliga intervjuaren alldeles för nära Harry. Jag kände mig svartsjuk, och oron slogs våldsamt emot mig. Niall som satt precis ovanför dom två plockade helt plötsligt upp mobilen. Hans fingrar rörde sig snabbt över skärmen innan han sen tittade upp med ett leende. Min Iphone som låg på soffbordet lyste upp och jag plockade upp den i handen.
"Nothing to worry about Averie... me and the rest of the boys will keep an eye on him!... See you soon! :) xx. PS. Do I look ok?"
Hur kunde killen alltid vara så enormt charmig utan att försöka? Niall skulle säkert se till att Harry betedde sig som man skulle, men det sårade att jag var tvungen att gå runt och vara orolig varje gång dom var bortresta. Ett starkt förhållande ska alltid vara baserat på djup tillit. Men jag hade förlorat det för han efter allt det här, och nu fick vi båda kämpa för att någon gång lyckas bygga upp det igen. Det är tufft, men när vi väl kommer fram till målet, så är det värt hela resan.
"Nialler you're an living angel, did you know that? And yeah, you look totally flawless... as usual! Miss you guys loads!! xx.
I hela 40 minuter satt jag nästan utan att blinka - med blicken fäst på TV-skärmen. Och precis som vanligt så drogs frågorna om vilka som har flickvänner. Den spinkiga intervjuerskan verkade vara extra intresserad av Harry och tittade honom hela tiden länge i ögonen. Det var precis som om hon inte märkte av dom andra killarnas närvaro, precis som om hon struntade blankt i dom.
"So, is everything okey with you and... Averie? Are you guys together again? Or are you single right now maybe?"
Hon lät först alldeles uttråkad men det glittrade till i hennes ögon när hon frågade om han var singel.
"I'm actually together with Averie again, and I love her more and more everyday. I won't ever leave her again." Harry kastade en menande blick på intervjuerskan och hennes ansikte sprack upp i en klarröd färg. Zayn, Liam och Louis skrattade lite diskret emot armen medan Niall satt och skrattade rätt ut i luften. Han verkade inte bry som om vad hon tyckte om honom.
Mamma ställde ner en stor skål med glass framför mig och satte sig sen långsamt ner i soffan. Hon stoppade in en skopa i munnen och öppnade sen tidningen hon hade under högra armen. När hon hade bläddrat igenom några uppslag slog hon till mig löst på armen och pekade. Så fort hjärnan hann reagera så tappade jag hakan och bara stirrade ner på dom två öppna sidorna.
"The two beauties Averie Kingsley, 17 and Ashley Hart, 18 are both fighting over the popular singer Harry Style's heart. Who will win It In the end? The famous and hot girl Ashley or the model and natural beauty Averie Kingsley?"
Löd rubriken i stor, fet stil.
"Vilken tidning är det?!" Jag var förvirrad, varför hade dom helt plötsligt börja blanda in Ashley igen?
"Cosmopolitan... och du har ett helt uppslag för dig själv! Sånt här kommer jag aldrig kunna vänja mig vid. Aldrig." Hon såg precis lika förvånad ut som jag, men kanske en ytterligare smula mer.
När jag tittade bort från tidningen och ner på mobilen så fick jag syn på ett oöppnat meddelande från Fay. Det kändes som om det minst var flera årtionden sedan vi sist pratade ordentligt. Jag klickade ivrigt upp sms:et och började läsa rad efter rad av bokstäver.
"Har jag någonsin glömt att säga att jag tycker att du och Harry är alldeles för söta tillsammans?
Ni är just nu på första plats i min lista på världens snyggaste/sötaste/coolaste kändispar, så du borde vara stolt... och herregud, du har blivit modell? Hur har det kommit sig att jag inte fått reda på det här? Det var för ett par dagar sedan jag gick förbi det lilla tidningsståndet och fick syn på dig på framsidan på tidningen "Seventeen". Det är helt sjukt mega cp?! Varje natt innan jag går och lägger mig undrar jag varför inte jag fick den turen som du har just nu, varför det inte var jag som var tvungen att flytta till London. Du har blivit kändis och är tillsammans med just nu en utav världens största, sexigaste sångare från bandet One Direction!(!!!!) Återigen så säger jag att livet du lever just nu är inte verkligt... skulle ge nästan allt för att ha ett liv som du!
Men nog om det, har det hänt något på senaste tiden? Du får gärna berätta för mig, så jag hänger med någorlunda här hemma i lilla Sverige! Jag saknar dig massor Averie, ingenting är som det brukar vara när inte du är här längre. Och du, Trent tjatar om dig varje dag... det börjar ge mig skavsår i öronen! Han är grymt jobbig!!
Vi får ses snart! Kram :)"
Jag bara satt och väntade på att hon skulle nämna något om graviditeten, eller hur han hade varit otrogen emot mig igen och hamnat i rampljuset av pressen - men inget av det kom. Antingen så visste hon ingenting, eller så ville hon inte bara ta upp det. Jag visste inte vilket så jag bestämde mig för att skriva ett sms och berätta för henne, nu på en gång. Min bästa kompis - näst efter Colt och killarna förtjänade att få veta sådana här saker. Precis när jag hade skrivit färdigt dom många ord läste jag igenom texten flera gånger innan jag tryckte på "skicka" knappen. Vad skulle hon säga? Skulle hon bli arg för att jag inte hade berättat det för tidigare? Varför var jag alltid tvungen att bli så ängslig för varenda sak jag gjorde.
"Haha du är konstig på riktigt! Men det är därför jag tycker om dig så mycket! Tro mig, det är verkligen inget speciellt med att vara "känd" som du kallar mig. Jag har bara hittat världens finaste kille och han råkade bara vara en utav världens hetaste stjärnor just nu. Om jag fick välja så skulle jag nog hellre valt att han levde ett normalt liv, men jag tänker inte säga åt honom att sluta eftersom han lever sin dröm. Bli inte arg på mig nu eftersom du får reda på det här lite sent... men jag är gravid, med en liten flicka. Jag och Harry ska bli föräldrar! Är det inte helt fantastiskt, fast på ett sätt... helt overkligt.
Jag saknar dig också massor! Hoppas du inte svimmar nu bara... ;) xx."
Så fort jag hade lagt ner mobilen på bordet kändes det som om min mage vändes ut och in. Jag rusade ut emot toaletten och kastade mig ner på knä vid toalettstolen. Mamma kom springandes efter och höll undan mitt hår. När jag kunde ta bort ansiktet från toaletten började jag hosta, kraftigt. Mina lungor värkte mer och mer för varje gång. Magen kastade sig uppåt igen och jag böjde mig åter över toalettstolen. När jag var färdig lade jag mig ner emot det svala marmorgolvet. Det enkla badrummet började snurra runt i cirklar omkring mig, och jag kunde inte ens avgöra vad som fanns framför mig. Jag hostade igen - lungorna sved och blodsmaken vandrade uppför min strupe och kom närmare för var gång jag hostade. Mammas oroliga röst brusade i mina öron. Yrseln rann av mig för bara några få sekunder, för att bara senare åter kollidera med mig. Sirener hördes långt bort, men det lät som om ljudet var instängt och bara blev lägre och lägre för varje minsta lilla sekund som passerade. Svettpärlor började sakta segla nerför mina kinder och jag slog händerna för ögonen för att försöka stoppa det enormt snabba snurrandet som bara fortsatte.
Jag drog täcket tätt intill mig. Blickar på fotografiet av Averie som stod på nattduksbordet - igenom det svaga ljuset som lös upp hotellrummet innan långsamt jag sluter ögonen och bara slappnar av. Dörrhandtaget pressades neråt och dörren flög upp med en hög smäll. Förskräckt av den plötsliga händelsen höll jag på att ramla ur den stora sängen. Louis sprang fram med min mobil framför sig. Jag kisade när han höll det starka ljuset precis framför ansiktet på mig. Det var bäst för honom att det här var något viktigt.
"Averie is at the hospital!!!!!!" Louis pratade alldeles panikslaget.
Mitt hjärta klövs i tusentals bitar. Paniken attackerade mig och jag knöt mina händer. Tårar rullade nerför mina kinder och mina fingrar darrde. Jag befann mig flera hundra mil bort ifrån henne. Och jag kunde åter igen inte finnas där för henne. Med svaga ben satte jag mig upp i sängen och drog på mig gårdagens kläder. Jag snyftade och torkade bort tårarna med baksidan av handen.
"I gotta get home quick, now! If something will happen to her... I swear..." Min röst orkade inte bära upp orden längre.
Jag sjönk ner med ryggen emot dörrgaveln och drog knäna tätt intill mig. När tårarna hade lämnat mina ögon såpass att jag kunde se, reste jag mig upp och satte mig på sängen. Tog fotografiet i min hand och granskade det länge. Varenda detalj i hennes perfekta ansikte. Den här bilden var tagen bara för några dagar sedan.
"I'm so sorry Averie..." viskade jag igenom dom salta tårarna.
Inte det bästa, men jag har inte skrivit på ett tag!
Så ni i alla fall har någonting att läsa nu...
I helgen så ska jag bort och då kommer det inte bli någon uppdatering!
Kommentera?
PS. tack för kommentarerna förut!
Liza
skit bra kapitel! :D
Pernilla
Åhh, skitspännande!!!! Vill läsa meeeer!!!!!!!!! :D
Linda&Anna
Är inte cosmopilotan ett hotell i Marmaris i Turkiet? :)
Linda&ANna
Är inte cosmopilotan ett hotell i Marmaris i Turkiet? :)
design av: joannalicious