Kapitel 32 - The Sun Makes Your Heart Shine Like Gold
2012-05-23 / 21:03:12 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
Utan att vänta på reaktion vände jag mig om och gick ut igenom ytterdörren. Såfort jag kom ut tittade jag mig omkring och sprang sen ikapp Averie som inte hade kommit särskilt långt. Hennes ögon var röda och tårarna dansade över hennes kinder. Averie verkade nästan överraskad att se mig. Jag drog henne tätt intill mig och bara andades en stund.
"I promised not to ever to leave you again, didn't I? I'm gonna keep that promise, no matter what consequence I must take. I love you much more than I ever thought was possible."
"I found it pretty amusing that i'm almost as tall as you! You're 2 years older and you are a dude!" Jag log roat emot Niall.
"You are wearing heels Averie! That doesn't count... when you don't have those shoes on, I am almost a head taller than you!"
Hon slog till mig lekfullt på armen och jag skrattade bara högt. Vädret var på gott humör och det var otroligt varmt för att närma sig det kallare halvåret. Viskande röster svepte förbi oss när vi passerade folksamlingar, men ingen kom fram. Jag kände att Averie var nervös eftersom hon gick tätt bredvid mig. Nyheterna om Harry fanns överallt och det fanns flera fans som klandrade henne. Vi hade blivit oroligt fästa vid varandra och det kändes precis som om vi hade känt varandra i evigheter. Jag lade en arm runt Averies axel och drog henne ännu närmare. Hon log bara och placerade ena armen bakom min rygg.
"Niall..."
"Yeah?"
"You and the boys aren't mad at me right? I promise I didn't tell him to quit just because of me!"
Jag suckade bara och stannade upp för att kunna titta på henne ordentligt. Dåligt samvete strålade ifrån hennes bruna ögon när hon kollade på mig. Averie blickade mellan mig och sina skor med jämna mellanrum.
Djupa suckar rörde sig över rummet, dom fick vara hur irriterade som helst på mig... men jag skulle inte gå tillbaka till Ashley. Speciellt inte när jag redan har allt jag någonsin kunna önska mig. Averie, och snart en liten dotter att ta hand om. Jag log stort när jag kladdade på anteckningsboken som låg på bordet framför mig. Paul knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, precis som för att väcka mig ur en djup trans. När jag kollade upp så såg jag det där djupa vecket i pannan som han hade när han var bekymrad eller bara irriterad. Det var nu tyst runt bordet, ingen visste vad dom skulle säga. För dom visste att jag inte skulle ge efter. Men ändå så skulle dom försöka övertala mig. Aldrig. Jag tittade ner på blocket igen och skrev ner två ord som alltid gjorde att jag fick ett leende på läpparna och fjärilar i magen, "Averie Kingsley"... men snabbt strök jag över det och skrev namnet på nytt. "Averie Styles".
Min blick sökte sig neråt, emot min vänstra hand som vilade emot bordsskivan. Paul hade börjat prata igen, men jag visade ingen uppmärksamhet. Istället tittade jag bara på silverringen. 18 år, förlovad och snart pappa. Det var ofattbart, inte ens Louis var i närheten av att visa intresse för att skapa en liten egen familj. Växa upp ordentligt.
"Harry?! Are you even listening to me? Why don't you wanna solve this properly? Just show some maturity please."
"There isn't something to solve here. Everything stands perfectly clear in front of me. But I don't know how you can't see it."
Bekymmerslöst reste jag mig upp ifrån stolen och gick emot utgången. Jag antog att Paul inte ens orkade att fortsätta argumentera. Eller det var snarare det jag hoppades på. Solen gassade och jag satte mina Raybans över ögonen för att undvika att bli blind för några sekunder. Precis när jag skulle plocka upp Iphonen ur fickan för att sms:a Averie kom jag på att hon spenderade förmiddagen med Niall. Precis som vem som helst så blev jag avundsjuk, men jag litar på henne. Hon skulle inte göra allt det jag gjort. Hoppas jag. Men jag kunde inte bärga mig, så jag plockade upp mobilen och skickade iväg ett snabbt, enkelt sms.
"Enjoying your time babe? Love you! I miss you already, see you later ;) xx."
Med snabba steg började jag röra mig emot parken som låg centralt. Jag behövde slappna av. På riktigt.
Jag tog av mig skorna och gick barfota över gräset. Andades in den friska luften. Långsamt sjönk jag sen ner på rygg. Tittade upp på molnen, efter ett tag slöt jag bara ögonen och minnena förde mig tillbaka till första gången jag fick se Averie, och för första gången jag höll henne i min famn. Bara det lilla fick mitt hjärta att börja rusa. För bara ett tag sen hade jag slutat vara nervös kring henne, hon gjorde mig knäsvag. Steg hördes precis bredvid mig, men jag orkade inte öppna upp ögonen. Fotstegen stannade upp och någon annan ställde sig på min andra sida. Kvävda, höga skrik hördes i mina öron och jag suckade snabbt innan jag satte mig upp. Fans var inte det jag behövde just nu. Precis när jag försiktigt öppnade ögonen pressades läppar emot mina. Jag ryckte till men när jag såg att det var Averie så log jag innan jag besvarade kyssen. Hon drog sig sen undan och slog sig ner framför mig.
"Yeah, I'm having a good time! I love you too, really much!" sa jag och log.
"What? I haven't even said something?" Harry flinade åt mig. Hans smilgropar uppenbarades och pulsen ökade.
"Well, no... I was just answering your text you sent me before! The phone kind of died on me..."
Han log fortfarande och lutade sig sakta framåt. Men precis när jag trodde att han skulle kyssa mig på läpparna vek han undan och pussade mig ömt på nästippen. I mitt knä vilade påsen som innehöll fika ifrån Starbucks. Försikigt öppnade jag den och ställde sen ifrån mig den i Harrys famn. Hans ansikte tycktes lysa upp, redan från första början hade han visat sin passion för det caféet. Niall hade vänt om och började gå sin iväg. Jag sparkade av mig klackskorna så fort jag någonsin kunde och började sen springa efter honom över gräset. Han vände sig om när han hörde mina steg. Jag slog armarna runt honom när jag väl kom fram. I ren förvåning kunde jag känna hur han nästan vacklade bakåt. Men snart kramade även han om mig. Blickar brände emot min rygg, men jag kunde inte bry mig mindre. Det som Fay flera gånger sagt ekade nu i mitt huvud. Hon var avundsjuk på mig. Varför?
"Thank you so much Niall! What would I really do without you?!"
Han kollade bara förvirrat på mig med ett halvt leende. -"Why are you thanking me all of sudden?" Han log nu enormt roat.
"Because you are being yourself all the time! You are my precious Nialler 24/7." sa jag med ansiktet begravt emot hans bringa.
"You're welcome. You aren't that bad yourself, a real maniac... but that is one of the reasons that I like you! And I always will!"
Niall släppte taget om mig och började gå iväg. Han vände sig sen om och vinkade lite snabbt. Någon lutade sitt huvud emot min axel och vilade armarna omkring min midja. I min ögonvrå så kunde jag se bruna lockar. Solen gjorde att dom nästan såg gyllene ut.
"Let's go home and fix something to eat, i'm starving." Hans varma andedräkt kittlade emot min nacke och jag rös behagligt.
Harry tryckte sina läppar emot min kind och fattade sen tag i min hand.
"So exactly what should we call our little daughter? To me it still feels a lot strange to say that." Harry tittade mig djupt i ögonen.
"Personally I've stuck for Faith... but you tell me what you think."
"I like that name! But I also like another one of your ideas... Mackenzie. A beautiful name for a beautiful girl, who will be just as beautiful, stunning, special, fantastic, and perfect as her mother!"
"Don't forget about you... you're all that if you multiply it with a few thousands." inflikade jag snabbt efter hans mening.
Harry rodnade lite lätt innan han fortsatte prata. -"So her name will be Faith Mackenzie Styles? If i'm getting this right?"
Jag sa namnet ett par gånger rätt ut, för att höra hur det lät. Harry skrattade tyst åt mig och smekte sen min kind med sin ena tumme.
"Yeah, I really like that name... Not to ordinary, but not to unusual either. It'll be perfect."
"I can't believe we are really gonna be parents, and I still can't believe that I will marry you. I love you so much." Han betonade so.
Jag kröp in under samma täcke som honom och slöt sen ögonen.
"You are the best that have ever happen to me." Mumlade jag innan mitt sinne seglade iväg.
Såhääääär tråkigt kapitel, ursäkta för det!
Lämna en åsikt?
Anonym
braa!
Johanna
Skriv.
Min åsikt.
Skriv.
Fort.
Pernilla
Bäst!! :D
Ida
jätte bra! :) men skulle ändå vilja att graviditeten liksom nämndes lite oftare om du förstår :)
lovisa
lika bra som vanligt! :D
design av: joannalicious