Senaste;

"I'm sorry that I just ran after you, but I just had a feeling, I would really like to know what your name is." Jag log så charmigt jag kunde och höll fast hennes blick.

"It's kinda funny that you ran after me! Cause you wanted to know my name that bad. But anyway It's Averie... Averie Kinglsley."

Mammas blick for över mig en sekund och hon hade ett stort leende längst läpparna. Jag visste exakt varför hon betedde sig som hon gjorde så jag fortsatte att proppa munnen full med tacos för att inte få svara på några pinsamma frågor.

"Så, Averie lilla gumman... hur gick det igår när du skulle gå ut en liten stund?" Orden lät nyfikna.

"Det gick bra." Jag fortsatte desperat att tugga.

Om några sekunder så skulle mamma ösa tusentals frågor över mig.

"Jag såg dig stå och prata med en kille om jag inte såg fel? Han var väl rätt stilig också?" Hennes ögon blev stora som bowlingklot.

"Ehm, står du och spionerar på mig såfort jag ska gå ut en liten sväng? Men jo... jag pratade med honom hur så? OCH snälla du, vi har faktiskt hamnat på 2000-talet. Säg inte ordet stilig något mer, det låter så sliskigt!"

Hon slog upp med händerna i höjd med ansiktet och skakade samtidigt lätt på huvudet, innan hon fortsatte.

"Det var absolut ingenting med det, men jag tyckte bara att det var lite roligt att killarna redan följer efter dig som myggor. Men jag kan ju förstå dom, du är nog den vackraste ungen som finns här i världen! Ska ni träffas något mer?" Mamma lade huvudet på sne och log ännu större.

"Asså jag vet inte mamma...! Kan du slå på TV:n?"

"Ja visst."

Hon sträckte sig efter TV-dosan och snart blinkade det till på skärmen och bilden syntes snart. Det var en intervju... med One Direction, live. Jag skrattade lite lätt, men när dom fokuserade på Harry's ansikte så ryckte mamma till och öppnade munnen.

"V..v..var det han du pratade med igår?!" Hon pekade emot Harry.

Jag kände att det började hetta till runt mitt ansikte och instinktivt tittade jag ner i bordet, innan jag sen svarade på mammas fråga.

"Ja det var det..."

"Träffade du, min dotter en världskänd musikalist?!" Hon lät fortfarande väldigt förvånad.

Jag log den här gången stort och kände att rodnaden sakta började dra sig bort.

"Haha jag antar det."

Nu sas det ingenting och mamma höjde ena ögonbrynet innan hon log och började plocka bort från matbordet. Tystnaden avbröts när intervjuarens ljusa röst ekade från högtalarna.

"Some sources of mine says that you were seen with a girl yesterdag afternoon. Is this true maybe Harry? They also said that you were running after her."

Jag höll på att sätta maten i halsen och började hosta högt. Hur kunde dom veta, ingen hade följt efter honom och ingen runt omkring oss hade brytt sig särskilt mycket. Nu satt jag alldeles tyst och lyssnade spänt efter hans svar.

Louis' hesa skratt hördes lätt i bakgrunden.

"Yes, that's true... I ran after her." Hans kinder började blossa upp och han tittade ner och började pilla med sina armband.

Niall lade handen över hans axel och han tittade upp och mötte hans blick.

"She was beautiful wasn't she?"

"Yes, she was. Absolutely!" Harry hade fortfarande blicken fäst på Niall.

Liam tittade sig omkring och sa sen högt i mikrofonen han höll i sin hand.

"Let me hear a big scream for Harry mystery girl!"

En våg av skrik studsade mot väggarna och både Niall och Louis höll diskret för öronen. Men hade ett enormt flin på läpparna. Intervjuaren följde deras exempel och satte händerna för öronen för att inte bli helt hörselskadad. Ljudet uppstod snart och alla skrattade.

"Now It's time for a break, but we'll be back in just a matter of minutes! You don't wanna miss the continue so stay right where you are people!" Hon pekade in i kameran och blinkade med ena ögat samtidigt som att jublandet spred sig i övernaturlig takt runt henne. Och programet bröt till reklam.

Jag vågade knappt möta mammas blick, men jag såg redan i ögonvrån hur hon flinade emot mig.

"Åh gumman, han tyckte du var vacker... du håller på att bli stor allt du!" Hon låtsades stryka bort en tår från kinden. -"Fast jag måste ju erkänna, han såg väldigt bra ut! Lika så dom andra.. Ser duu, jag sa INTE stilig!"

Jag skrattade högt, men den här gången valde jag inte att svara henne utan dukade av från bordet och satte mig på diskbänken. En signal hög nog att väcka döda for genom huset och jag råkade välta ut en skål med ovispad grädde i ren förvåning. Telefonen ringde. Mamma gick trött fram till luren men svarade sen energiskt som vanligt.

"Det är Tina här!

Mmh.

Jo.

Jag förstår.

Hejdå! Vi ses snart!

*Klick* och samtalet avbröts

Gissa vem det var Averie."

"Nej jag har ingen aning du?"

"Din moster Anette!!!"

"Va?! Varför ringde hon?" Jag log.

"Men dummer, du fyller ju år idag... hon tänker inte missa det till något pris."

"Ja visst f...fin..kaka, finkaka! Jag hade antagligen glömt av det, första gången på hundra år."

"Det måste nog allt varit första gången ja, när du var liten kom du två månader innan och tjatade om att du fyllde år snart."

"Sant. Men när anländer moster Anette då?"

"Om max en halvtimme."

Jag kastade mig ner på golvet och sprang mot utgången men tvärstannade i dörröppningen.

"Du kanske kan torka upp mjölken på diskbänken och kanske samtidigt byta ringsignal, jag lovar att jag en dag när jag är hemma själv. Kommer den att döda mig!" sa jag över axeln.

Utan att vänta på svar fortsatte jag springa, genom korridoren och in i mitt rum. Lådorna som fortfarande stod staplade emot alla väggar gav mig ångest och jag kastade snart ut allt på sängen. Just i denna sekunden kände jag att jag inte hade några kläder alls och jag bara rev runt i dom vanliga sommarklänningarna.

Dörren gled upp och mamma höll i en skokartong och i andra handen ett vitt fodral.

"Jag kunde misstänka att du ville vara fin nu på din födelsedag, så jag sprang och köpte det här. Du kan tacka mig sen om du har lust."

Hon gav mig försiktigt det vita fodralet och samtidigt skokartongen. Jag sprang bort till sängen och öppnade först skokartongen. Noga inslaget låg det ett par högklackade skor med blommigt mönster. Jag tog försiktigt upp dom och granskade varenda detalj noga innan jag skrek rätt ut.

"TACK SÅ MYCKET MAMMA, DU RÄDDADE MIG!!!!"

Nu drog sig det vita fodralet åt sig min uppmärksamhet och jag drog försiktigt ner blixtlåset, innanför det vita skyddet så hängde det en klänning. Jag vände och vred på plagget och gjorde sen en snabb grimas. Kjolen var svart spets som var veckad längst ut i flera lager, och i midjan satt en hemskt stor rosett. Men jag ryckte lätt på axlarna innan jag tog ner den från galgen.

Den var hemsk.... Jag gick fram till spegeln och vred och vände på mig och försökte se något positivt med den här klänningen. Resultatet blev inte jätte bra. Men utan att klaga för mycket gick jag in i badrummet och kammade igenom håret. Det bruna håret hängde halvlockigt runt ansiktet. Jag behövde bara dra borsten några drag genom dom tjocka hårstråna. Nu sträckte jag mig efter mascaran och började omsorgsfullt måla varje frans. Jag kastade en sista blick i spegeln innan jag gick ut och började röra mig mot köket, där jag hörde hur mamma var i full färd med att dekorera tårtan. När hon såg mig log hon och studerade mig noga från topp till tå.

"Åh jag visste att jag valde rätt klänning, du ser ut som en liten sagoprinsessa Averie!"

"Mmh, you wish va?" Mumlade jag för mig själv.

Jag ville inte säga att jag inte var alltför förtjust i klänningen eftersom mamma verkade mycket kär i den, men tråkigt nog. Så var det jag som var tvungen att bära den. Mamma hann precis placera den sista jordgubben på toppen av tårtan innan det ringde på dörren. Även den här signalen var hemsk, det ekade i timmar... Det måste vara något allvarligt fel med London-bors hörsel.

Jag smet iväg till mitt rum och trädde smidigt på mig klackskorna, som tillskildnad med klänningen var dösnygga.

"Hej Tina, det var längesen."

Röster hördes från hallen och jag gick så sakta och tyst jag kunde genom att sätta ner fötterna i golvet försiktigt. När jag rundade hörnet och blev synlig från hallen drog moster Anette efter andan och började sen applådera.

"Du ser underbar ut Averie Kinglsey, du liknar din mamma mer och mer för varje dag som går tycker jag allt!"

Ur Zayn's perspektiv

Intervjun hade just slutat och vi alla packade ihop. Liam sjöng tyst för sig själv medans Louis och Harry sprang runt och jagade varandra, Louis skrek samtidigt som Harry bara skrattade. Niall hade jag ingen aning om.

"Hey Harry, you gotta tell us about that girl you obviously met yesterday!" sa jag och tog tag i hans arm. Han log emot mig.

Alla andra började komma närmare för att lyssna.

"Yeah, come on Harry... You can tell us everything you know that right mate?" Liam puttade till honom lätt med armbågen.

"Of course I know that, but what should I really say... I just talked to her." Harry ryckte på axlarna.

"Oh, really... are you gonna do that, come on now. Don't play so frekin' innocent all the time! We wanna know why you followed her, and how the fans couldn't spot you when you ran after... That was kinda amazing!" Louis lade armen om Harry och höll fast hans blick.

Harry skulle just öppna munnen för att berätta innan han blev avbruten av Liam.

"Where are Niall? I haven't seen him since the show ended. Have you?" Han vilade blicken först på mig och förde den sedan vidare på resten av killarna.

"No." Sa vi alla i kör och vi började titta oss omkring. För att komma in i rummet vi stod i så behövde man gå igenom en enorm glasdörr. Trots att den var stängd kunde man höra Nialls högljudda skratt och tunga fotsteg hördes längst den långa korridoren. Jag kunde nu skymta honom springa för fullt utan att ens verka veta hur man stannar.

"He know that It's a glass door right there, right?" Jag pekade mot Nialls håll.

"I'm not so sure!"

När Niall fick syn på oss spärrade han upp ögonen, log, skrattade ännu högre och tillsist höjde farten ännu mer. Av någon anledning tittade han bakåt höjde handen och log stort, han tvingades då sakta ner en aning. Men såfort han vände på huvudet tog det stopp. En hög smäll hördes och Niall ramlade bakåt. Jag började gå emot dörren med ett halv leende, Niall hade satt sig upp och gned sig nu i hela ansiktet. Han skakade om huvudet och tittade omtumlat upp på mig från andra sidan dörren. Jag öppnade dörren och satte mig ner på huk framför honom.

"You know that we walked through that door behind me to come into this room, did you really forget that fast, It was maybe.." Jag slängde en blick på klockuret. "Twenty minutes ago at the most!"

Utan att röra en min fortsatte Niall gnugga pannan och jag sträckte ut handen och jag hjälpte honom upp.

"But seriously man, are you alright... that was a pretty damn hard fall!" Jag skrattade nu högt och äntligen drog Niall på smilbanden.

"Except that It hurts all over my face, I'm fine... I think!"

Jag klappade honom lätt på axeln innan jag tryckte honom framför mig och vi styrde stegen mot dom andra som stod och applåderade.

"Nice one there, you're only 18 and you have a memory like a goldfish. I wonder what will happen to you when you are around the age 70!" Louis skrattade högt men gick fram och lade en arm runt Niall's axel.

"But you're allright dude?"

"Yeah, I manage myself pretty good still..."

Nu är fjärde delen uppe, vad tycker ni?

Kommentera!