Kapitel 20 - Real Love Is Never Easy
2012-04-10 / 19:16:49 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
"Averie!! Darling, how are you? Oh mother of God, you look gorgeous. I love that top! So cute!"
Jag ville bara omfamna henne och säga att allt var bra. Som om det inte hade hänt någonting, att allt var som vanligt. All denna draman - som på något sätt alltid, uppstår är jag trött på. Men jag släpper henne inte, jag skulle aldrig göra om det misstaget jag en gång gjorde. Hon är alldeles för värdefull för det. Problemet var nog att hon egentligen inte har en susning om hur mycket hon betyder för mig.
Han ryggade bakåt och jag sprang emot dörren. Precis utanför rummet krockade jag med Niall. Mina armar började krampa och jag begravde ansiktet emot hans tröja. Han satte sig ner mig med i sitt knä, och han torkade sen omsorgsfullt bort tårarna som strömmade nerför mina kinder samtidigt som jag tryckte mig tätt intill honom.
"Schh Averie, tell me what happend."
"Harry..." Nästan viskade jag.
Han stirrade rätt ut i luften, precis som om han inte var där överhuvudtaget. Hans ansiktsuttryck var tomt och det enda tecknet på att han faktiskt levde var att han blinkade i mellanåt. Liam kastade smått oroade blickar åt hans håll, men han var borta. Djupt förlorad i sina innersta tankar och känslor. Intervjuarens gälla röst riktades emot honom.
"So Harry... you haven't been hanging out with Averie in a while, can you tell us why?"
Äntligen en reaktion. Han lyfte blicken och hans smaragd-färgade ögon träffade kameran. Jag drog efter andan. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte neka hur mycket jag saknade honom. Vad han än gjorde så visste jag att mitt hjärta alltid skulle finnas hos honom. Men. Jag antar. Att man inte väljer vem man handlöst, faller för.
"Look, I made a mistake once... but I never did It twice. I love you Averie and you know It..." Han drog ett djupt andetag.
Tårar rann nerför hans kinder och Harry slog ner blicken, fäste den på hans skor.
"I'm sorry. I can't do this." Uttalade han tyst innan han lämnade rummet.
Jag stängde av TV:n och fortsatte att titta på den svarta skärmen. Det fanns inte mycket mer värre saker än att se honom gråta. Jag sneglade upp emot klockan. Tjugo minuter kvar innan jag skulle vara vid plåtningen för "Seventeen".
"Averie!! Darling, how are you? Oh mother of God, you look gorgeous. I love that top! So cute!"
Jag drogs in i en kram av en äldre man jag aldrig i hela mitt liv träffat. Blandningen av alldels för mycket parfym och cigaretter slog emot mig och i sista stunden lyckades jag hejda en kraftig hostattack. Jag drog mig snart undan och såfort han rundade hörnet drog jag efter andan. Vidrigt. Var ordet som cirkulerade i mitt huvud. Ann Shoket kom gående emot mig med ett leende på läpparna
"Hello, nice to meet you. I called you earlier today about the job If you didn't knew that." Hon log fortfarande stort.
"Yeah, I knew that. Nice to meet you!"
Dörren längst ner i korridoren bakom mig öppnades och röster som jag kände igen allt för väl ekade mellan väggarna. Till min räddning drog Ann iväg med mig och vi stegade iväg mot sminkningen. Hon slog sig ner i en stol mitt-emot mig och gav instruktioner. När sminkösen backade undan från mig fick jag syn på min egen spegelbild. Innan jag hann reagera öppnades den massiva dörren. Niall kom in och tappade hakan.
"Oh come on Niall, just go inside!" Louis tryckte sig förbi honom.
Ett leende spred sig över hans läppar när han tillsist vilade blicken på mig.
"Oh God! If you were a couple years older and you didn't were Harrys, I would propose to you. You look stunning. But of course, you always does"
Jag hoppade ner från stolen och drog in honom till en hastig kram.
"I'll take that as a compliment Louis."
"You should."
När jag tittade upp mötte jag Harrys smått sårade blick. Jag släppte taget om Louis och omfamnade Harry istället. Han ryckte till, precis som om det jag nyss gjort var en överraskning. Men snabbt lade han armarna runt om mig och jag log för en stund.
"Don't think that everything is okey. But I just can't stand to see you cry... I still love you, and you are well aware of that."
{Lyssna medan nedanstående läses}
Ur Harry's perspektiv
Jag ville bara omfamna henne och säga att allt var bra. Som om det inte hade hänt någonting, att allt var som vanligt. All denna draman - som på något sätt alltid, uppstår är jag trött på. Men jag släpper henne inte, jag skulle aldrig göra om det misstaget jag en gång gjorde. Hon är alldeles för värdefull för det. Problemet var nog att hon egentligen inte har en susning om hur mycket hon betyder för mig.
Jag tittade tankspritt ut genom fönstret medan dom andra plåtade färdigt. Blixtarna studsade mot väggarna och gjorde mig tillfälligt blind.
"Harry, come on."
Averie stod i ytterdörren och tittade menande på mig. Jag reste mig snabbt upp och började gå emot henne. När vi var utan synhåll från några andra nyfikna ögon, satte vi oss ner mittemot varandra. Hon mötte inte min blick utan tittade istället ner på golvet och ritade mönster med sina fingertoppar. Den obekväma tystnaden hängde i luften och ett tag satt jag bara tyst och betraktade henne. Tillsist tog jag tag i hennes ena hand och flätade prövande ihop mina fingrar med hennes. Försiktigt placerade jag två fingrar under hennes haka och lutade hennes ansikte en aning uppåt. I dom vackraste bruna ögonen som jorden någonsin skådat fanns det några ynka tårar - likt kristaller, som skulle skulle kunna svämma över när som helst.
"Averie." Började jag. -"It's only you that matters to me. Words can't describe how much I love you. The note wasn't even mine. But I can't blame you to think that way, after what I did with. Ashley."
Hon fällde en tår och jag torkade ömt bort den.
-"Real love is never easy, but It's worth the struggle. I'm sorry Averie, If I can't be the best boyfriend ever. Sorry for not being able to be there for you everyday. I'm sorry for not giving you the chance to find someone better, but I'm selfish and I want you to be mine. I may have lost that right, a long time ago. But I can't see myself without you. Please forgive me... for everything I've done to you."
Jag tittade henne i ögonen - som nu var alldeles glansiga, samtidigt som jag strök henne över handen med tummen. Hennes tårar föll till marken. Fortfarande rörde hon inte en min. Endast tårarna som rörde sig neråt, sakta. Jag lutade mig framåt så att våra pannor möttes, hon slog armarna runt mig och började gråta ljudligt. Hon kröp upp intill mig och lutade huvudet emot min bringa. Jag strök henne lugnande över håret. Averie tittade upp och smekte med sina läppar över mina. Kyssen smakade salt på grund av tårarna som fortfarande rann nerför hennes kinder.
"I love you." sa hon när hon senare hade dragit sig undan en bit.
Hon förlät mig alldeles för snabbt för sitt eget bästa. Men jag lovade mig själv att aldrig mer såra henne.
"I love you too."
"Maybe we should go back?" Averie ställde sig upp och torkade bort sminkresterna som satt nere under ögonen.
"Yeah, I think they are finished." Jag log emot henne.
Ur Averie's perspektiv
När jag började gå emot dörren uppstod det ett enormt tryck emot bröstet. Jag böjde mig framåt och när smärtan inte avtog utan istället blev intensivare greps jag av panik. Hjärtat dunkade i mina öron och pulsen skenade. Trycket blev starkare och jag kved till. Mina ben vek sig dubbelt och jag föll handlöst emot stengolvet. Andan slogs ur mig och jag kippade desperat efter luft, men inget nådde mina lungor. Det kändes som om mitt huvud skulle sprängas vilken sekund som helst. Harrys panikslagna röst lät nu utstängd, precis som om jag inte hörde med mina egna öron. Smärtan från bröstet strålade ut i armar och ben, men jag kunde inte göra någonting, inte röra mig, inte säga någonting. Precis som om min själ hade lämnat kroppen. Synen framför mig blev till otydliga färger och trycket blev outhärdligt. Hjärtat började slå långsammare, mer ansträngt. Kämpade med att få runt blod i kroppen. Smärtan började blekna bort och mina ögonlock slöts sakta. Pulsen saktade ner och blev drastiskt svagare. Jag var rädd. Men sekunden innan allt blev svart kände jag lättnad. Lättnad över att allt var över.
Tack så hemskt mycket för alla kommentarer på förra kapitlet!
Ni anar hur glad jag blir när jag loggar in och ser att ni faktiskt kommenterar... ni är bäst!
Kanske inte världens bästa kapitel och inte heller så långt, men vad tror ni kommer hända?
Kommentera?! xx.
astrid
superduperultramegaBRA, älskar sättet du skriver på, snälla snälla snälla, en till snart <3
Marina
yeeahbuddy du skriver sjuktbra! :D
Rebecka
Sv; Åhh vad glad jag blir, tack så mycket! Har läst igenom alla dina kapitel nu, du är också grymt duktigt ska du veta! :)
lovisa
du är så bra på att skriva!!! kan inte vänta till nästa
amanda
Super bra, ny läsare, älskar den! :D
moa
det är klart att vi kan kolla på din också !
sjukt kul med noveller ! .xxx
design av: joannalicious