Watch The Stars -

Fullt upp!

2012-07-15 / 17:22:17 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARER

Jag verkligen fullt upp just nu så jag hinner inte skriva! Kommer upp ett kapitel så snart som möjligt!

Ha det bra så länge ;) xx.

Pausar Tillfälligt; Watch The Stars

2012-07-11 / 13:56:31 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARER

Nu håller jag på att skriva prologen till den nya novellen, eftersom jag tycker den här har blivit så tråkig!

Ni får tycka precis vad ni vill, men jag känner att jag vill börja skriva lite på den nya, behöver byta lite 'story'.

Slutet på den här novellen kommer nog antagligen inte komma upp ett tag! xx.

Kapitel 44 - I'm not going anywhere, I won't leave you

2012-07-07 / 19:46:26 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste;

Jag slog upp ögonen och Harry satt lutad över mig, med oroade ögon. Svetten som hade bildats i min panna torkade jag snabbt bort. Kort därefter så började hela min kropp skaka, och jag bröt sen kraftigt ut i tårar. Harry kramade om mig hårt och viskade lugnande.

"Promise you won't ever leave me." viskade jag hackigt och höll om honom hårdare.

"Of course I won't. I love you. Now, try to calm down, schhh... it was only a bad dream Averie, just a bad dream."

Att få se mamma igen gjorde mig glad men hon verkade vara väldigt förvånad att vi kom hem 3 dagar för tidigt. Nu satt vi alla tre helt tyst i bilen, jag själv satt djupt försjunken i tankar. Harry kramade min hand samtidigt som han tittade tankspritt ut igenom fönstret. Vi var tillbaka i gråa Sverige. Men det var inte det som störde mig. Det var att Harrys lediga vecka snart var över, och då väntade en 1, nästan 2 månaders lång tour för honom och killarna. Jag suckade tungt och belastade Harrys axel med vikten av mitt huvud. Hur dumt den än lät, så kunde jag inte låta bli att grubbla på den drömmen jag hade haft ombord på planet. Tänk om han egentligen inte ville bli förälder redan - men inte vågade säga någonting. Egentligen visste jag inte ens själv om jag var redo. Jag hade aldrig haft det lätt med att fatta dom lite större besluten. Bilen stannade ljudlöst utanför vår lägenhet och så fort jag öppnade dörren så tävlade miljontals vattendroppar om vem som skulle slå i asfalten först. Jag vände mig om och Harry log roat åt mig.

"Are going to leave the car Averie? - or are we just gonna sit here?" Han lät inte mindre road än vad han såg ut.

Ett leende formades på mina läppar och jag steg ut. Vi hann inte ens stänga dörren på den röda mustangen bakom oss innan vi båda var genomblöta. Det droppade tunga, vårdslösa vattendroppar ifrån Harrys lockar. Försiktigt föste han mig framför sig och när jag stod i vår dörröppning gick han tillbaka ut i regnet, öppnade bagageluckan och började lasta ur resväskorna. För att behålla min kroppsvärme lindade jag mina armar tätt omkring min överkropp. När Harry bara några minuter senare stod drypande blöt i hallen drog han lätt i min han och tittade mig djupt i ögonen. När jag äntligen förstod vad han ville gick jag med stela rörelser in i hans famn. Precis som alltid, förvånades jag av hur varm han var.

"You promised me. So come on, we are home again. Tell me in detail what he said now." viskade han med läpparna emot mitt hår.

Jag lirkade mig ur hans grepp och ledde honom emot mitt sovrum. Väl därinne satte jag mig ner i sängen med en tung suck.

Att prata om Matthew gjorde att jag kände mig obekväm, men ett löfte var ett löfte.

"I'm gonna make this short, since this isn't something i'm feeling comfortable to talk about. Okey so here it is. He told me that he really loves me. That he couldn't stop thinking about me these years, and everything. So I was thinking... okey it's cool - but then he asked me to leave you... so I could be with him instead. He even started talking about how he would tear us apart If we refused to leave each other. And it wasn't pretty. I don't know what possibly could've happend to him." Jag började darra på rösten.

"Harry... he told me that he would hurt you if you don't leave me. He even told me the plan of what he was going to do and when." Viskade jag och borrade in naglarna i mina egna handflator.

-"What the hell is wrong with him? He wasn't like this before."

"Was that guy going to hurt me if I didn't ended things with you? No way i'm gonna do that... oh and I think i've got an idea of why he's acting like he do. Right before you came out of the room his mom asked me if I knew anything about his medication."

Jag slog upp blicken och mötte hans ögon. Vad sa han precis? Matthew åt ingen medicin. Med tanke på att vi ändå pratade just nu så bestämde jag mig för att ta upp det där om min dröm. Fast först kände jag för att byta kläder. Sakta ställde jag mig upp och började dra linnet över huvudet. Jag kunde känna hur Harrys blick följde mina rörelser. Precis när jag skulle gå ut i hallen för att hämta in min resväska tog Harry ett stadigt tag runt min handled och hindrade mig att gå längre än vad hans arm räckte.

"You aren't gonna leave me right?" Han putade ut med sin underläpp och det glimtade till i hans gröna ögon.

"No, I was just going to get my clothes and the other stuff. I'm feeling a bit tired."

"Yeah I'm also feeling tired. But why don't we just drift away to sleep right away?"

"Because I would like to sleep in your t-shirt. So please, let go of me now so I can go get it." Jag skrattade lågt.

"Why don't we just sleep commando tonight?" Ett fräckt leende spred sig över hans läppar.

Det förvånade mig inte att den här frågan kom, för jag visste att den skulle lämna hans mun förr eller senare. Men utan att ifrågasätta någonting gick jag snabbt ur underkläderna och kröp in under täcket.

Jag följde snabbt Averies exempel och bara ögonblick senare låg vi tätt intill varandra. Det var tyst, men jag njöt av att höra hennes jämna andetag och att försvinna in i hennes ögon. Hon släppte mig med blicken, lade sig på rygg och tittade istället upp i taket.

"If I asked you something really important, would you answer me without lying?"

Förvånat hävde jag mig upp så jag åter igen kunde låta min blick falla över hennes ansikte.

"Yeah, I wouldn't ever lie to you Averie... why are you asking me that all of sudden? Has something happened?"

"No it's just that... you remember aboard the plan, I had a dream. And the weird thing is, that the most of my dreams about you have become reality. A long time ago I dreamt about you making out with a blonde girl. And that happened. Ashley happened. So that's why it kind of scares me now. Are you really sure you wanna start a family? Just tell me the truth now."

Dåligt samvete fyllde mig när hon nämde Ashley.

"I never doubted a minute of us starting a family Averie. I love you so, so much. And I will be there with you every step on the way our whole lifetime together. I promise, I won't let you fall again. But if you do, I will be right there to catch you. I'm not going anywhere. I will stay with you and Faith... always."

Det började bli riktigt mörkt utanför det öppna fönstret och jag såg bara hur Averies ögon fångade upp det lilla ljuset som fanns kvar. Att hon var så osäker på att jag skulle stanna hos henne, oavsett sårade lite. Men det var till min förtjänst som den lilla osäkerheten fanns där. Jag kunde känna hur Averie trött flätade samman våra fingrar och hur hon kröp ännu närmare.

"I'm not going anywhere." viskade jag tyst, strök en hårslinga bakom hennes öra och kysste henne ömt över läpparna.

Sömnen tog senare ett fast grepp omkring mig och ögonlocken drog på sig ett par extra kilon. Försiktigt lade jag huvudet alldeles intill hennes och andades in hennes söta doft. Där blev allt svart.

Zayn satt bredvid mig i bilen och andades tungt, med korsade armar och huvudet lutandes emot min axel. Det var tyst och alla verkade vara fokuserade på sitt. Men jag kunde nog tala för dom alla 4. Utan Harry och Averie var det tomt. Och om 3 dagar så väntade den lite mindre touren. Drygt 2 månader av långa meet and greets och soundchecks. Och drygt 2 månader med Harrys konstanta tjatande om hur mycket han saknade Averie. Fast på sistone hade det blivit bättre. Förutom att han kunde sitta i timmar och stirra på foton han tagit på henne - i sin Iphone. Louis viftade med handen mitt framför mitt ansikte och jag tvingades lämna mina tankar.

"I miss them so much... weird right? But it feels empty." Louis log lite generat.

"No, I miss them too. It feels like I haven't seen them in years. Harry's been off twitter this whole time so I guess he's having things to do all the time... oh why can't we go visit them?!"

"Niall... they are in Tenessee... with Averies grandmother. We can't just come?"

"Of course we can." Ett stort leende spred sig över mina läppar.

Jag drog efter andan och slog upp ögonen. Svetten fuktade min kudde och jag kunde inte riktigt få kontrollen över mina andetag. Det var fortfarande becksvart utanför lägenheten och Harry visade ingen tecken till att vakna så jag lyfte försiktigt på täcket och satte ner fötterna på golvet. Jag rös när den kalla luften flockades runt mina varma ben. Så tyst jag kunde trippade jag på tå över till skrivbordet och drog på mig Harrys nu, torra t-shirt. Jag hann inte ens få den över huvudet innan jag öppnade fönstret. Kvällsluften svalkande min skållheta hud och jag blev genast lugnare. Han kommer inte våga göra någonting, han vet inte ens vart jag bor - det var antagligen ett tomt hot. Men jag kunde inte låta bli att oroa mig. Fast det var inte direkt lugnande att att veta hur fansen kan hitta killarna hur lätt som helst, hur lätt skulle det inte då vara för någon som verkade vara en blivande psykopat. Förtvivlat placerade jag mitt ansikte i mina händer och en tår rann nerför min kind. Den fick snart förföljare.

"Why are you doing this to us?" viskade jag hest rätt ut i luften.

Jag backade undan ifrån fönstret och sträckte mig efter min mobil.

"Förlåt om jag väcker dig, men jag behöver verkligen prata. Kan vi mötas upp om 10 på McDonalds?"

Kort därefter skickade jag iväg meddelandet till Colt.

Nu letade jag upp en liten post-it lapp i min skrivbordslåda, skrev slarvigt på den och placerade den sen på min kudde. Sen öppnade jag försiktigt dörren, klädde på mig ordentliga kläder i hallen och lämnade sen den lilla lägenheten bakom mig för stunden.

"Needed to clear my thoughts, I didn't wanna wake you up. I love you so much // Averie - xx."

Kommentera? xx.

Kapitel 43 - That Is The Reason Why You Need To Leave

2012-07-05 / 01:23:52 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARER

Senaste;

Tårar började formas i hans ögon och han höll ett krampaktigt tag om täcket som han låg inbäddad i. Försiktigt reste jag mig upp, ställde tillbaka stolen och gick med raska steg emot dörren. Jag ville inte vara här inne längre, inte själv. Med honom.

"Averie, don't leave! Please! Stay!" Matthew grät, men jag kunde höra ilskan bakom rösten.

Det skrämde mig innerligt, bara ännu mer.

Dörren öppnades ljudlöst och Averie kom ut - helt vit i ansiktet. Hastigt reste jag mig upp ifrån stolen och drog in henne i famn.

Alla dom rörelserna var nästan som reflexer, jag behövde knappt tänka. Det började bli en vana att hålla om henne.

"What happend in there?"

Hon skakade bara på huvudet. Fortfarande, utan att säga någonting började hon gå emot utgången - med ena handen höll hon ett stadigt tag i nederkanten av min t-shirt. Jag tittade bakåt och platsen där jag och Clarissa nyss suttit var tom, hon hade antagligen gått in. Så vi fortsatte bara att gå under total tystnad. Precis när Averie skulle öppna bildörren placerade jag ömt min ena hand över hennes - som då vilade på handtaget. Hennes blick tittade då direkt uppåt, och mötte min.

"Please tell me exactly what happend? Did he do something to you Averie?!" Jag lät med genast oroligare.

Men åter igen skakade hon på huvudet och viftade avvärjande med ena handen.

"I'll tell you when we're at home. Home as in Sweden. Please, can we just fly back home?" Hennes blick föll till marken.

"Are you sure? I mean..." Började jag, men blev snabbt avbruten.

"Please Harry?"

Jag nickade kort, böjde mig en aning neråt och pressade läpparna emot hennes panna innan jag snabbt öppnade bildörren åt henne. Hemvägen var tyst. Averie hade lutat huvudet emot passagerar-rutan så fort vi hade kört ut på motorvägen - då och då kastade hon oroliga blickar i min riktning. Vad hade han egentligen sagt till henne? Jag svängde av motorvägen och lät snart däcken rulla in på den långa gruspassagen som ledde upp till den stora gården. Motorns ljud hann inte ens dö ut innan Averie var på väg upp till gästhuset. För att bära på vår bebis så gick hon onaturligt snabbt. Jag drog mig ur mina tankar, och för att ens ha en chans att nu hinna ifatt henne började jag jogga. Så fort jag kom in i huset var Averie redan fullt igång med att packa ner alla kläder i den stora resväskan. Utan att ens vika dom eller ens lägga dom i högar. Bara bokstavligen 'mosa' ner dom. Hon verkade stressad.

"Averie. Babe? Are you sure you really wanna go home - as in Sweden?" frågade jag försiktigt.

"Yes of course I am. Now, could you please help me pack?" Ett leende formade hennes läppar och jag log så charmigt jag kunde.

Harry kastade in den sista resväskan i bagaget. Han hade först tvekat till att låna mormors pickup, men efter några försök hade jag kunnat övertala honom att Rosie antagligen skulle förstå - dessutom hade hon en till. Med darriga fingrar drog jag ut den översta lådan i hennes skrivbord och rev ut ett helt ark ur ett anteckningsblock. Strax därefter så fattade jag tag i en penna.

"Dear Rosie,

I am so sorry for not being able to give you a properly goodbye. But the reason why we are leving is pretty important. Plus, i'm moore than sure that we'll see each other very, very soon. Both me and Harry are going to miss you so much. Sorry again, for not telling you the actually reason for us to leave. But I promise you, it's nothing personal. It's actually about Harry... but enough about that now! Both of us love you so much, you can't even imagine. Take care! xx. PS. I'll call when we are home."

Jag lät ögonen skanna över brevet en sista gång innan jag placerade brevet väl synligt under en blomkruka.

På väg ut ifrån huset tog jag tag i nycklarna som hängde på väggen, stängde sen dörren bakom mig och vred tillsist runt låset. Och innan jag lämnade trappan lyfte jag upp dörrmattan och placerade nyckeln omsorgsfullt där under. Jag skulle sakna det här stället mer än något annat, och kunde fortfarande inte riktigt fatta att vi skulle åka härifrån. Men just nu hade jag inget annat val. Harry mötte mig med öppna armar och jag gömde mig i hans famn för några sekunder. Vad som än pågick fick han mig alltid att känna mig säker och trygg, alltid. - Just därför var vi tvugna att åka härifrån så fort som möjligt.

Exakt som när flygplanet lämnade den trygga landningsbanan och gav sig upp i luften - kände jag det där snabba trycket över min mage. Jag log stort och placerade Harrys hand över min mage utan att tveka. Han tittade tyst, fokuserat på mig, och när Faith väl fick för sig för att sparka igen blev hans leende större och större. Hans smilgropar tryckte sig längre och längre in i kinderna. Snabbt lutade jag mig fram och tryckte mina läppar ömt emot hans. Kort därefter kunde jag känna hans händer på var sin sida om mitt ansikte.

"Is it really nice to kiss somebody? I mean, with tongues and stuff! Disgusting..."

Jag började skratta tyst, och var därför tvungen att avsluta kyssen. Det första jag gjorde efter det var att vända mig om i den riktningen som rösten nyss kommit ifrån. En liten tjej med brunt lockigt hår och bruna ögon, på kanske 9,10 år tittade fascinerat, men samtidigt äcklat på oss. Det fanns en viss likhet mellan hennes och Harrys lockar. Just då bestämde han sig för att också vända sig om. Jag kunde tydligt se hur flickans ögon spärrades upp ännu mer och ett enormt leende spelades över hennes läppar.

"You are Harry Styles... and you are Averie Kingsley! I want to look exactly like you when I grow up!

- Harry, your girlfriend really are beautiful."

Han nickade bara stolt och jag kunde känna hur mina kinder började skifta nyans. Hon var så söt.

"So, what's your name sweetie?" frågade Harry med en speciell ton på rösten som fick mig att smälta.

"I'm Alice..." Jag märkte direkt att hon blev mer och mer blyg.

"It has been an absolute pleasure meeting you little Alice. Gotta say, you are very cute."

Nu var det min tur att fascinerat titta på. Hur han betedde sig runt barn. Andra killar i den åldern hade bara suttit och klagat, men inte han. Jag visste, redan ifrån början att han inte var som alla andra. Han är så speciell.

"Alice, don't disturb them! I think they want some privacy." En kvinnlig röst lämnade sätet precis bakom mig.

"No, no it's totally cool." sa han och log vänligt emot kvinnan, som antagligen är Alices' mamma.

Helt plötsligt gäspade jag stort och kände hur jag blev tung i hela kroppen. Jag lutade mig sakta fram emot Harrys öra.

"I think i'm going to sleep a bit."

"Aw. Come here babe." viskade han tyst tillbaka och drog mig så nära honom det gick.

Trött vilade jag huvudet emot hans axel och gäspade åter igen. Efter bara några minuter började min omgivning snurra och i bakgrunden kunde jag höra Harrys sövande röst - tyst prata med Alice innan allt svartnade framför mina ögon.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Böcker låg staplade ovanpå varandra framför mig. Jag tittade mig omkring och det var nästan folktomt i det jag antog var ett bibliotek. Och precis som förväntat så var det knäpptyst, jag vågade knappt andas. En blondhårig tjej i blommig klänning stod mitt bland alla hyllorna och läste noga över böckernas pärmar. Jag suckade och tittade ner på den stora boken som låg öppen framför mig. En känsla av frustration sköljde över mig, och jag hade ingen om varför. Men när jag läst igenom mina anteckningar fattade jag precis. Nationella prov. Trött vilade jag pannan emot bokens hårt pressade sidor och slöt mina ögon för en sekund. Den tunga dörren öppnades sakta och jag tittade upp. Harry stegade in i byggnaden med en Starbucks påse i ena handen. Utan att ens kasta en blick åt mitt håll ställde han sig vid receptionen och gav kvinnan som stod där ett litet papper. Där efter vände han sig om och pekade åt mitt håll. Jag drog genast på smilbanden men när Harrys blick landade på mig stirrade han bara förvirrat på mig. Mitt leende släppte direkt och jag tittade istället generat ner i boken. Vad var det som hände med mig? Med honom? Och framförallt med oss? Jag skulle inte bli obekvämt generad när han tittade på mig.

Harry smög in bland hyllorna tillsammans receptionisten. Han pekade sen menande på tjejen med blont hår och blommig klänning - som satt lugnt ner och läste. Jag sträckte på halsen lite extra för att kunna se ordentligt vad som hände. Kvinnan gick förbi henne och 'råkade' tappa lappen mitt framför tjejen. Vid det här laget var min stol kraftigt tillbaka lutad och jag kunde känna hur det knäckte till i den. Utan att hinna reagera låg jag med fötterna uppe vid taket och huvudet tryckt emot heltäckningsmattan. Rodnaden spred sig snabbt över mina kinder när jag kunde känna dom få blickarna bränna igenom min hud. Inklusive Harrys. Snabbt reste mig upp och bytte diskret stol. Och precis bara sådär började alla gå tillbaka till det dom höll på med innan. För att inte råka ut för att stolen skulle gå sönder igen, reste jag mig upp och började gå i deras håll. När jag var ganska nära gömde jag mig bakom en bokhylla med en utmärkt utsikt ifrån. Lappen låg fortfarande på golvet, fast den här gången precis intill tjejen.

"P.S I will always love you" stod det noga inskrivet.

Harry steg i samma stund som jag läst färdigt - fram ifrån en annan bokhylla. Han log stort, drog upp henne på fötter och kysste henne passionerat. Jag hade både lust att skrika och gråta. Ringen på hans finger var borta medan min fortfarande satt kvar. Förtvivlat hoppade jag fram och drog undan honom ifrån hennes läppar. Han stirrade bara stint på mig, och hon gjorde detsamma.

"What the hell are you doing?!" skrek han.

"Oh really! Is it really you who should ask that?! What the fuck are you thinking with Harry?!"

"For God sake Averie! We ended months ago! Just leave and Ally alone, for once!"

Min ilska försvann med ett klick.

"What?" viskade jag med gråten i halsen - samtidigt som jag kollade Harry i ögonen.

"Yeah! That was the only way! I never wanted a baby, but you just kept on pushing me to it!" Han skrek fortfarande.

Min tårkanal fyllde mina ögon med tårar som snart svämmade över. Vad hade han sagt att jag gjort? Jag sjönk ihop och kurade sen ihop mig på golvet - drog upp knäna under hakan. Mellan tårarna tittade jag upp och Harry hade sammanlänkat deras läppar igen. Jag snyftade högt och torkade mina genomblöta kinder med ärmen på min tröja. Snart kände jag en hand vilandes på min hand. Och när jag tittade upp mötte jag Harrys gröna ögon. Oroligheten strålade därifrån.

"Babe, wake up... open your eyes!" viskade han samtidigt som han försiktigt skakade mig.

"Promise you won't ever leave me." viskade jag hackigt och höll om honom hårdare.

"Of course I won't. I love you. Now, try to calm down, schhh... it was only a bad dream Averie, just a bad dream."

Kommentera? xx.

Kapitel 42 - Something's Wrong With Him

2012-07-03 / 15:52:26 / Watch The Stars [pausad] / 5 KOMMENTARER

Senaste;

Snabbt vände jag mig och till min lättnad satt nu Harry bredvid honom. Ambulansen sladdade in på gården och jag vinkade stressat åt dom innan jag åter igen sprang in i huset.

"You'll be alright. Promise." viskade jag i Matthews öra.

Bildbrist till detta kapitel

Harrys grepp omkring mig blev en aning hårdare och han viskade lugnande i mitt öra. Inga tårar lämnade mina ögon, men jag hyperventilerade. Jag kunde känna hur Harrys händer fortfarande var skakiga, men han hoppades nog på att jag inte skulle märka det. Matthew hade varit inne för operation närmare 3 timmar nu. Den långa tiden började oroa mig. Och det som gjorde det ännu värre var att jag inte ens visste vad som hade hänt. Ingen visste. Försiktigt placerade jag mina händer över min mage.

"Jag är ledsen för hur mycket stress jag utsätter dig för älskling. Men kom ihåg, mamma älskar dig." viskade jag tyst.

Det kändes inte verkligt. Harry tittade mig i ögonen och drog på smilbanden. Bara några timmar utan det där leendet var för mycket. Han böjde på sina ben och tittade återigen upp på mig innan han började prata, lågt. Bara jag och Faith kunde möjligen höra.

"I can't wait to hold you in my arms. Neither me or your beautiful mother have seen you, but I already love you with the bottom of my heart. We'll see you very soon. And I can't wait much longer. I love you sweetheart." Han pussade mig sen lätt över magen.

Harry ställde sig strax upp igen och jag tryckte mina läppar emot hans. Nu kom tårarna. Inget utav det här kändes som verklighet, jag var bortskämd, och levde i något som verkade vara en saga. Jag blundade medan Harry strök mig över håret med ena handen, den andra hölls skyddande omkring mig. Det uppstod ett kort, ganska kraftigt tryck inifrån min mage och jag kved till i förvåning. Harry tittade genast allvarligt på mig. Jag skakade bara på huvudet och efter ett tag spreds ett enormt leende över mitt ansikte.

"I think the baby kicked..." sa jag så lågt att jag inte ens själv hörde vad jag sa.

"Harry! She, she... the, our baby kicked!" Den här gången lämnade orden min mun något högre.

"Uhm, Averie Kingsley and Harry Styles?" En mörk röst avbröt Harry när han precis skulle börja prata.

"Yes that's us." svarade han istället.

"Matthew Pentagons surgery went perfect and he'll recover good in a short matter of time. He will awake soon, but you may go and see him if you want. But you two need to promise, that you will be silent and stay calm."

Dom tunga dörrarna in till den här avdelningen slogs upp och någon som såg ut precis som en tårögd Mrs. Pentagon sprang i full fart emot oss, men fortsatte sen förbi oss och tvärstannade vid receptionen. Jag vågade inte säga någonting, eftersom jag inte visste säkert om det var hon. Harry tog tag i min hand och började följa med doktorn. När vi färdades igenom den långa korridoren log Harry emot mig.

"Did she kick?" Mimade han så tydligt han kunde åt mig.

Jag nickade glatt. Doktorn stannade tvärt och jag fick svänga kraftigt för att inte krocka med honom. Harry skrattade åt mig tyst.

"He is in here, remember now... don't make too much noise or something like that!" Hans röst lät sträng.

Mörkret inne i rummet blockerade min syn för några sekunder, men så fort ögonen hade vant sig vid bristen av ljuskällor kunde jag se konturer av sängen... och Matthew.

Den här scenen skrämde mig. Varje gång jag blinkade såg jag Averie ligga medvetslös i sängen. Med massa slangar kopplade till alla sorts ställen över kroppen. Det var just då, som det var en enda hårsmån ifrån att jag skulle mista henne. Jag gick fortare och kramade om Averie bakifrån, som att försäkra mig om att hon fanns där. Istället för att stryra stegen emot sängen svängde hon av och gick emot fönstret, för att dra upp rullgardinen. När hon vände sig emot mig igen, mötte hon mig med ett lätt puss över munnen. Och när hon backade undan hade hennes ansiktsuttryck förvandlats. Hon var allvarlig, och verkade en smula nervös.

"I don't like hospitals anymore. When I were younger I used to love coming here. Watch the nurses taking care of the patients. Now, I really don't know why. But I guess, that I liked the atmosphere in some weird way. He must be in so much pain right now." sa hon och tittade bort emot sängen.

Precis som om han hade varit vaken hela tiden så fladdrade hans ögonlock till och Matthew öppnade ögonen, och hans blick landade direkt på Averie. Jag rös. Det var något fel på den här killen, men jag kunde inte sätta fingret på det.

"Averie, is that you?" viskade han.

Jag himlade bara med ögonen, med min rygg vänd emot honom. Han visste lika väl som jag att det var hon.

"Uhm yes? It's me... How are you doing? Does it hurt? Do you want something?"

"I need to speak to you, could. Harry... maybe leave the room for a while? I want to speak in private with you. It's important."

Jag snodde snabbt runt och spände blicken i Averie, jag ville inte lämna henne med honom. Hon stod nu mellan sjukhussängen där Matthew låg - och mig, vid fönstret. Frustrerat gick jag närmare henne. Ville hon att jag skulle gå?

"Harry, It will go real quick. Please?" Averie tittade osäkert på mig och bet sig i underläppen.

En tung suck lämnade min strupe och jag lät mina läppar försiktigt pressas emot hennes panna innan jag gick emot dörren.

Precis utanför det ganska isolerade rummet stod det till min lättnad ett runt bord och några stolar. Kvinnan som hade rusat förbi mig och Averie förut, gick nu i rask takt emot mig. Utan att säga någonting slog hon sig ner på en stol mitt-emot mig - begravde ansiktet i sina händer och snyftade till. Jag grimaserade lite för mig själv, vad skulle jag säga? Vi kände inte varandra.

"Excause me, are you Harry Styles? I think I saw you with Averie... Kingsley earlier. Where is she now?"

Jag nickade bara och pekade på dörren där Matthew och Averie befann sig i just nu.

-"But I don't think you should disturb them right now, Matthew, your son right? - Wanted to speak to her in privacy. That is the only reason why i'm sitting out here." Nu var det hennes tur att nicka. "Oh sorry, what's your name?" Fortsatte jag.

"Clarissa."

Efter det var det tyst. Trött placerade jag huvudet emot mina armar som låg över bordet. Ingen sa något, ingenting hände... det var precis som om det var helt dött på sjukhuset. Men det kanske berodde på att det här rummet var såpass isolerat, av någon konstig anledning. Minut efter minut gick och klockans tickande dånade i mina öron. Det skulle gå snabbt... visst. Frustrationen börja skölja över mig. Men samtidigt så visste jag att inte mycket kunde hända eftersom han låg mörbultad i sängen.

"Do you know if he's still taking his medicine as he strictly should?"

Jag ryckte till. Precis som om orden hade slått mig.

"What did you just said?....."

Jag hade dragit fram en stol intill sjukhussängen och den höll jag på att ramla av när Matthew hade lagt fram sitt förslag. Nu stirrade jag bara förvirrat på honom och han tittade bara lungt tillbaka på mig.

"Please, why can't we just give it a go. I know it will work, but I can't prove that to you unless you don't give me a chance. That is the only thing i'm asking for. A chance, and some time. I'm sorry, but if you deny me I must unfortunately force you."

"Averie, don't leave! Please! Stay!" Matthew grät, men jag kunde höra ilskan bakom rösten.

Det skrämde mig innerligt, bara ännu mer.

I Just Need Someone To Save Me vs. Watch The Stars

2012-07-02 / 01:49:40 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARER

Mycket text, ursäkta för det! Creds till den som orkar läsa igenom allt! xx.

Haha åh titta vad jag hittade, en GIF-bild ifrån X-factor(?)

Kände för att avslöja namnet i alla fall!! :)

Jag är verkligen inte nöjd med den här novellen, tycker personligen att den är så himla dålig! Den blir just nu bara sämre och sämre, jag har ingen inspiration alls till den här precis nu. Och det verkar som om nästan ingen annan tycker om den heller eftersom antalet kommentarer sjunker osv. Så då hittar jag absoulut ingen anledning till att fortsätta skriva på den här längre. Just nu lutar det åt att jag börjar med en annan, helt ny novell. Känns som att det är bättre än att den här är helt stillastående. Men vi får se! Kanske lägger upp en prolog på den nya inom kort, så får ni se om ni gillar den eller inte. Om jag väl väljer att börja skriva på den nya så kommer ni såklart få slutet på den här så fort jag är färdig med den andra. - När prologen förmodlingen kommer upp skulle jag bli glad om någon överhuvudtaget slängde in en kommentarer, för verkligen ingen gör det längre känns det som...

Och nej, jag tänker inte bli en sån som kräver ett visst antal kommentarer för ett kapitel. Men det är alltid roligt att få veta det positiva och negativa i sitt skrivande! Dom flesta som 'driver' novell håller nog med mig.

Lite sådär lagom 'out of the blue' nu, tack så hemskt mycket till er som har sådant tålamod gällande novellen!!!!!! :'} xx.