Dåligt Samvete!!
2012-05-31 / 22:04:02 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARER
See you soon fina, underbara, sjukt grymma läsare! xx
Ingen Update Idag!!
2012-05-30 / 21:21:15 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARERFörlåt!! Men det är såhääär mycket med skolan, är stressad som tusan!
Så istället för ett kapitel så kan ni få roa er med det här klippet för er som inte har sett det! Haha så
Så istället för ett kapitel så kan ni få roa er med det här klippet för er som inte har sett det! Haha så
himla go är den killen som har suttit och animerat den här! Big credit!!
See you soon xx
Kapitel 34 - At Least We Can Watch The Same Moon Tonight
2012-05-28 / 20:43:39 / Watch The Stars [pausad] / 9 KOMMENTARERSenaste;
Ett leende spred sig på mina läppar men jag böjde mig ändå framåt och böt kanal. Ingen utav oss pratade, vi var alldeles för upptagna med att äta upp maten - det var bara TV:n som bröt tystnaden. När jag hade skopat in det sista av spaghettin ställde jag ifrån mig tallriken på bordet. Harry följde snart mitt exempel och lutade sig sen tillbaka. Hans ögon tindrade nästan när han vilade blicken på mig. Jag lutade mig en aning framåt, flätade samman våra fingrar och tittade honom djupt i dom gröna ögonen. Innan jag skulle börja prata bet jag mig lätt i underläppen och tittade för en sekund ner på våra händer.
"There is something I need to tell you... it's actually quite important..." Började jag, pratandes med ganska låg röst.
{Lyssna medan nedanstående läses}
"We are moving back to Sweden... tomorrow night. It's because of my mums job. They say that she'll be to much bigger help back in Sweden. When I heard the news I tried to convice her to stay, but she doesn't wanna lose her job." Jag pratade fortfarande tyst.
En tår försökte smita men jag blinkade snabbt bort den. Harry såg chockad ut, han hade ungefär den minen jag fick när mamma berättade för mig. Vad skulle hända nu? Jag var lite rädd, jag gillade inte större förändringar. Och speciellt inte nu när jag har Harry.
"What? Are you sure you can't stay here with me? Please, please don't leave me now." Han skakade förtvivlat på huvudet.
En enda tår rymde ifrån Harrys ögon och tårarna vällde på direkten upp i mina. Jag kunde inte se någon gråta, och speciellt inte han. Det var nu allt var bra, som vi var tvunga att splittras, nu när jag var som lyckligast. Inget av det var rättvist. Harry tittade ner i sitt knä och torkade bort tårar ur ögonen, han snyftade lågt efteråt innan han tittade upp för att möta min blick igen. Jag fångade upp en saltvattendroppe ifrån hans haka och flätade sen samman våra fingrar. Det jag var tvungen att säga nu skulle slita mitt hjärta i bitar. Orden skulle äta upp mig sakta, smärtsamt inifrån och ut. Hur kunde man älska en människa såhär mycket? Det var ofattbart.
"Ha-harry... I want you to go back to the band, be really happy no matter what. And there for, I want us to take a break for a while. The only reason for me making this desicion is that I love you too much. Being that far away from you, that often. It would kill me. So. Harry Edward Styles, the love of my life... you are official single for a while." Min röst brast.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre utan lät dom strömma nerför mitt ansikte. Harry lutade sig emot mig för att dra in mig till en kram, men jag backade tillbaka. Med skakiga fingrar tog jag av ringen från min vänsterhand. När jag sträckte mig efter Harrys hand brast det inuti bröstet. Det här gjorde alldeles för ont. Att se tårar kraftfullt lämna Harrys ögon var alldeles för överväldigande - och det som gjorde ondast, var att det jag var som hade fått honom brista ut i tårar. Jag reste mig klumpigt ur soffan och började gå utåt. En hand fattade försiktigt tag omkring min handled och jag drogs in i en varm famn. Svala vattendroppar landade mjukt emot mitt hår.
"Please Averie... just... please. What about our little girl? I don't wanna live without the two of you. Please." Han viskade bedjande.
"You know I love you, from the bottom of my heart... everything will be okey in the end, we'll find the way back to each other sometime in the future. But right now everything is so complicated... i'm so, so sorry Harry." Jag lämnade hans famn sakta.
"Goodbye Averie... I'm gonna miss you like... there are no words for how much!" Niall var alldeles tårögd när han kramade om mig.
"Oh God come here! You really have no idea of how empty it will be here without you." Det låg en blank hinna över Louis' ögon.
"Kan du inte stanna kvar här? Ingenting kommer vara detsamma utan dig." Colt kramade om mig hårt och jag höll kvar greppet i flera sekunder innan vi båda sen släppte taget och log försiktigt emot varandra.
Jag fortsatte att gå emot Zayn och Liam och tog farväl av dom. Nu stod Harry framför mig och jag drog ett djupt andetag. Han tittade ner i marken, och när jag kollade över på hans vänstra hand kunde jag fortfarande se ringen, han hade inte tagit av den igår. Tillsist tittade han upp på mig efter en stund som verkade ha varat i en evighet. Tårar trillade konstant ifrån ögonen såfort han bara rörde blicken någonstans. Harry sträckte ut sina armar emot mig och jag sprang in i hans famn. Han begravde sitt ansikte emot min hals och jag kunde känna hur hans andetag var oregelbundna. Likaså var mina... mina knän vek sig nästan under mig och jag skakade.
"I-I love you s-so much Averie. Please don't try to forget about that, cause I never will." Han viskade med sjungande stämma.
Jag drog mig ur hans grepp och pressade mina läppar emot hans. Kyssen smakade starkt av salta tårar som rann ifrån bådas kinder. Harrys händer vandrade upp till mina kinder och jag placerade mina händer omkring hans nacke. Vi båda backade undan ett litet kort steg samtidigt och återigen befann sig Harrys armar beskyddande omkring mig. Jag tryckte mig emot honom, gled sen ur hans grepp, tog tag i min resväska och började gå iväg med mamma. När jag tittade över axeln stod alla killarna samlade runt Harry och Louis kramade om honom. Louis mötte min blick, precis som om han hade märkt att jag tittade på honom.
"He's broken." Mimade han problemfritt.
Skuldkänslor och dåligt samvete sköljde över mig och jag skulle precis vända om och springa tillbaka, men ångrade mig i sista sekund. Mina ögon vägrade att sluta läcka, och det var totalt omöjligt att förhindra tårarna att komma.
Utan någon som helst matlust petade jag bara omkring med gaffeln i maten. Mamma som satt mitt-emot kastade bara lidande blickar åt mitt håll emellanåt. Vi var tillbaka i Sverige och återigen kände jag mig ensam, precis som när jag först kom till London. Även om vi hade lyckats hitta en lägenhet på mitt gamla kvarter så kändes det inte som om jag hade några vänner. Verkligen ingenting stämde. Harry befann sig flera hundra mil bort och hela mitt liv var en enda röra. Jag släppte ner blicken på min vänsterhand, men när jag inte såg ringen så brast jag åter ut i tårar. Ansträngt lyfte jag upp båda armarna på köksbordet och vilade sedan huvudet emot dom. Min mascara befann sig långt ifrån mina ögonfransar, utan låg istället i streck över mina kinder. Tröstande strök mamma mig över handen.
Jag lyfte upp huvudet, sköv ut stolen ifrån bordet och ställde mig sen upp på vingliga ben.
"Tack för maten... jag går ut och tar en liten promenad, rensar huvudet ifrån tankar och får in lite frisk luft." Jag log falskt.
"Det var så lite så gumman. Ta bara du den tid du behöver, allt kommer lösa sig i slutändan."
Jag gick iväg från köket och vidare emot hallen. Där tog jag snabbt på mig mina vita, låga converse och drog sen på mig en jacka.
Den någorlunda kyliga nattluften svalkade ner mina lungor. Jag lade armarna i kors över bröstet och styrde sen mina steg emot den lilla hamnen som inte låg alltför långt ifrån vår lägenhet. Gatulycktorna som stod uppradade och sträckte sig stolt emot himlen
- började sprida sitt ljus. Hela tiden så hade jag blicken fäst på horisonten över hustaken. Himlen började färgas mörkblå som snart skulle börja skifta till nattsvart, och alla stjärnor skulle tändas. Jag fortsatte att gå ända tills jag kom till utkanten av samhället. Under mina fötter var bryggan som jag ofta hade spenderat min tid på när jag var liten. Minnena härifrån delade jag med Fay. För första gången på flera timmar log jag försiktigt. Ett äkta leende. Men jag blev med genast allvarlig igen. Försiktigt lade jag mig ner och tittade upp emot månen som nu kikade fram på himlavalvet. Det var kallt utan honom. Jag fällde en sista tår som kämpade sig neråt.
"At least we can watch the same moon tonight... I'll love you. Forever." Viskade jag så tyst jag möjligen kunde.
Kommentera.
Kapitel 33 - I'm More Than Glad To Discover It With You
2012-05-27 / 17:06:32 / Watch The Stars [pausad] / 7 KOMMENTARERSenaste;
Jag sa namnet ett par gånger rätt ut, för att höra hur det lät. Harry skrattade tyst åt mig och smekte sen min kind med sin ena tumme.
"Yeah, I really like that name... Not to ordinary, but not to unusual either. It'll be perfect."
"I can't believe we are really gonna be parents, and I still can't believe that I will marry you. I love you so much." Han betonade so.
Jag kröp in under samma täcke som honom och slöt sen ögonen.
"You are the best that have ever happen to me." Mumlade jag innan mitt sinne seglade iväg.
Med Harrys armar virade omkring mig backade jag några steg och beundrade arbetet vi hade hållit på med dom senaste timmarna. Vi hade nästan fått in alla möbler, men jag tyckte nästan att det kändes som om det saknades någonting. Min blick skannade rummet och det tog då inte lång tid innan jag kom på det. Det var alldeles för lite färg och mysigt ljus. Jag mötte Harrys blick.
"I think we'll need some more colour in this room. Right now, it just look to booring... our little baby girl are going to sleep in here."
"Oh, that's what was missing... I knew it was something, but I couldn't quite put my finger on it. But please, can we do it tomorrow?"
Jag nickade bara som svar på hans fråga och han log svagt. Han började gå utåt för att lämna rummet, men jag stod kvar.
"Are you mad at me?... Please tell me the truth. I mean, you are only 18 and in just a few months you'll be a father. This with the pregnancy wasn't something we've exactly planned. It just sort of happend - it got forced on you. I don't want to stand in the way now when you're having such a great career and stuff. So I just need a straight answer from you. Are you mad at me because I got pregnant? Cause if you are, I will take care of Faith by myself... you don't have to do something you actually don't wanna do."
Harry hade vänt om och tittade nu förvirrat på mig. Han drog sen in mig till en kram och släppte inte taget.
"Averie... babe. This is the truth, and the truth only. I had no idea I would start a little family, and get married at the age of 18. This is a extremely big undiscovered path for me. But you know what? I'm more than glad to discover it with you. I am ready for this."
Jag log stort och hävde mig upp på tå för att nå upp till hans läppar. Han mötte mig halvvägs. Och precis som vanligt log vi båda. Niall stormade in i rummet med ett enormt leende över läpparna.
"Hey hey guys! Listen to this, One Direction are going to a gala tonight and both of you are allowed to come, please join us?!"
Det stora leendet som Niall nyss hade förvandlades snart till ett sorgset uttryck. Jag visste vad han tänkte, att det lät så fel när han sa att One Direction var inbjudna på en gala... och både jag och Harry var inbjudna. Den meningen lät alldeles förvriden och jag antog att Niall också tyckte det. Jag tittade på Harry, och väntade på en reaktion. Han tittade bara ner på sina fötter och flätade samman sina fingrar. Han saknade helt klart allt och jag förstod honom. Just nu ville jag bara att han skulle gå tillbaka till bandet.
"Harry? You decide if we're going or not. But I really think you should... you miss it. I can tell, so don't deny me." Jag log lite svagt.
"Uhm... yeah I guess we'll go then. If it's okey with you?" Harry slängde en frågande blick emot mig.
Jag nickade snabbt och Niall började hoppa uppspelt på stället. Han drog in oss försiktigt i en gruppkram och när jag tittade upp på Harry log han enormt stort. Smilgroparna syntes tydligt och det gav effekten av att mitt leende blev ännu större.
Harry satt i sängen bakom mig när jag stod framför spegeln, hans blick verkade följa varenda lilla rörelse jag gjorde. Jag suckade högt när jag upptäckte att klänningen knappt kunde täcka min mage som bara växte hela tiden. Visst, det var normalt att magen ska bli större när man bär på ett barn... men jag kände mig tjock, verkligen extremt, tjock. Inte precis den bästa känslan i världen. Men jag bestämde mig för att slänga dom tankarna åt sidan. Jag gick bort ifrån spegeln, tog tag i Harrys hand och började gå iväg ut emot hallen där jag trädde på mig dom svarta klackskorna.
Limousinens däck tjöt till en aning när bilen stannade. Kamera-blixtarna haglade redan utanför. Det kändes som om jag inte hade gjort något sånt här på flera år, men det var bara någon vecka sedan sist. Innan jag öppnade dörren tog jag tag i Averies hand och steg sen ut på den orangea mattan. Hon tittade lite ängsligt upp på mig och jag log då så uppmuntrande jag kunde. Aldrig hade hon varit något fan av att stå i rampljuset. Det kanske hade varit dumt att gå med på att gå med här. Jag vinklade mitt huvud lätt åt vänster, emot Averies öra. Hon saktade in stegen en aning.
"Don't doubt on telling me if you want to go home. If you want i'll take you straight home."
Hon svarade inte, utan bara log och pussade mig snabbt på kinden. Flera reportrar höll ut sina mikrofoner emot oss, och samtidigt så ropade dom ut flera frågor. En speciell fråga fångade min uppmärksamhet. Jag placerade en arm kring Averies midja och drog försiktigt henne med mig. Framför oss stod nu en kort tjej, men håret bakåtdraget i en tajt hästsvans - klädd i en svart klänning. Hennes ansikte tycktes lysa upp när vi hade kommit fram till henne eftersom vi inte än hade stannat vid någon annan reporter.
"So I heard that the two of you are going to be parents very soon... is that true?" Kvinnan pratade med bred brittisk accent.
"Yeah! That is completely true. I'm so happy, and I can't really describe my feelings with words." Averie pratade glatt.
"Exciting, really! Congratulations to you guys then! But there is another rumor I wanna ask you two. Is it true that you will be Averie Styles in the near future? Are you really gonna marry each-other and becoming wife and husband?" Kvinnan log stort.
"Yes, that is also true. I don't really get it, how she can think that she is the lucky one of us." Den här gången svarade jag.
"Oh this is really big, great news! But can we go back to the baby again? Just a short question..."
Både jag och Averie nickade exakt samtidigt. Jag passade då på att låta mina läppar kyssa henne lätt i pannan.
"Do you know what gender the baby is? Please share with us in that case, and do you have come up with any names yet?"
"Me and Harry are going to have a little baby girl in our lifes... and we are planning to name her; Faith Mackenzie Styles."
"What a wonderful name! I wish you all luck in the future, you are topping the list of the worlds most hottest celebrity couples right now. Both of you are right under Angelina Jolie and Brad Pitt, and that isn't a bad thing at all. Thanks for the little chat with you!"
"How am I so lucky, soon we are going to be a real family... and you'll be my wife in a very near future. You're amazing babe." Viskade jag så tydligt jag kunde i Averies öra medan vi fortsatte att gå framåt. Jag skymtade Nialls hår bland den ganska trånga folkmassan och längde därför på stegen. Han vände sig snart om och Averie släppte min hand för att kunna möta honom i en kram.
Dagens upplevelse skulle jag nog aldrig glömma, jag hade fått syn på, träffat och pratat med mer kändisar än vad jag kunde räkna till. Bland annat hade jag fått en puss på kinden av både Cody Simpson och Justin Bieber. Men inget kunde mäta sig med kyssarna av Harry Styles, verkligen ingenting kunde vara lika slående. Jag var upprymd och lättad, för första gången så hade jag inte blivit attackerad av paparazzis. Dom var mycket lugnare vid sådana här tillfällen, mer professionella. Louis drog mig ur min diskussion med mig själv genom att sjunga högt till "Best Love Song" av T-pain. Han viftade med armarna vilt i luften och Zayn fick ducka ett antal gånger för att inte få en hand i ansiktet. Jag tror att det var mening att Louis skulle sjunga falskt, men han lyckades inte. Rösten lät fortfarande lika kristallklar som om när han uppträdde på scen. Istället för att bara vifta med händerna okontrollerat i luften började Louis köra sitt kända dance-move. "Stop the traffic, let em' through". Vi alla skrattade högljutt när Louis lyckades välta ner chipsskålen som hade stått bredvid honom på en hylla. Jag tittade lite snabbt på chauffören och såg hur han rullade med ögonen.
Jag hade bäddat in mig en tjock filt och gäspade stort. One Direction's dokumentär spelades på tv-rutan. Harry ställde ner två rykande tallrikar på bordet framför mig. Spaghetti Carbonara, en utav mina favoriträtter någonsin, jag antog att han visste om det. Harry höll fram en gaffel åt mig och kröp sen ner under min filt med tallriken i ena handen. När han upptäckte vad som var spelades på TV:n höjde han ett ögonbryn - innan han kollade på mig och skrattade lågt. Jag tittade bara oskyldigt på honom.
"Please can we switch channel? I don't wanna watch myself on TV, especially not when i'm eating... it's kind of weird."
Ett leende spred sig på mina läppar men jag böjde mig ändå framåt och böt kanal. Ingen utav oss pratade, vi var alldeles för upptagna med att äta upp maten - det var bara TV:n som bröt tystnaden. När jag hade skopat in det sista av spaghettin ställde jag ifrån mig tallriken på bordet. Harry följde snart mitt exempel och lutade sig sen tillbaka. Hans ögon tindrade nästan när han vilade blicken på mig. Jag lutade mig en aning framåt, flätade samman våra fingrar och tittade honom djupt i dom gröna ögonen. Innan jag skulle börja prata bet jag mig lätt i underläppen och tittade för en sekund ner på våra händer.
"There is something I need to tell you... it's actually quite important..." Började jag, pratandes med ganska låg röst.
Kommentera?
Kapitel 33 ---
2012-05-26 / 17:39:37 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARERKapitel 33 kommer upp jätte snart, men jag känner bara för att njuta av vädret just nu! Bara om ni undrar varför uppdateringen - ifrån mitt perspektiv i alla fall, är kass! Hehe, simma lungt så länge! ;) xx.
Kapitel 32 - The Sun Makes Your Heart Shine Like Gold
2012-05-23 / 21:03:12 / Watch The Stars [pausad] / 5 KOMMENTARERSenaste;
Utan att vänta på reaktion vände jag mig om och gick ut igenom ytterdörren. Såfort jag kom ut tittade jag mig omkring och sprang sen ikapp Averie som inte hade kommit särskilt långt. Hennes ögon var röda och tårarna dansade över hennes kinder. Averie verkade nästan överraskad att se mig. Jag drog henne tätt intill mig och bara andades en stund.
"I promised not to ever to leave you again, didn't I? I'm gonna keep that promise, no matter what consequence I must take. I love you much more than I ever thought was possible."
"I found it pretty amusing that i'm almost as tall as you! You're 2 years older and you are a dude!" Jag log roat emot Niall.
"You are wearing heels Averie! That doesn't count... when you don't have those shoes on, I am almost a head taller than you!"
Hon slog till mig lekfullt på armen och jag skrattade bara högt. Vädret var på gott humör och det var otroligt varmt för att närma sig det kallare halvåret. Viskande röster svepte förbi oss när vi passerade folksamlingar, men ingen kom fram. Jag kände att Averie var nervös eftersom hon gick tätt bredvid mig. Nyheterna om Harry fanns överallt och det fanns flera fans som klandrade henne. Vi hade blivit oroligt fästa vid varandra och det kändes precis som om vi hade känt varandra i evigheter. Jag lade en arm runt Averies axel och drog henne ännu närmare. Hon log bara och placerade ena armen bakom min rygg.
"Niall..."
"Yeah?"
"You and the boys aren't mad at me right? I promise I didn't tell him to quit just because of me!"
Jag suckade bara och stannade upp för att kunna titta på henne ordentligt. Dåligt samvete strålade ifrån hennes bruna ögon när hon kollade på mig. Averie blickade mellan mig och sina skor med jämna mellanrum.
Djupa suckar rörde sig över rummet, dom fick vara hur irriterade som helst på mig... men jag skulle inte gå tillbaka till Ashley. Speciellt inte när jag redan har allt jag någonsin kunna önska mig. Averie, och snart en liten dotter att ta hand om. Jag log stort när jag kladdade på anteckningsboken som låg på bordet framför mig. Paul knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, precis som för att väcka mig ur en djup trans. När jag kollade upp så såg jag det där djupa vecket i pannan som han hade när han var bekymrad eller bara irriterad. Det var nu tyst runt bordet, ingen visste vad dom skulle säga. För dom visste att jag inte skulle ge efter. Men ändå så skulle dom försöka övertala mig. Aldrig. Jag tittade ner på blocket igen och skrev ner två ord som alltid gjorde att jag fick ett leende på läpparna och fjärilar i magen, "Averie Kingsley"... men snabbt strök jag över det och skrev namnet på nytt. "Averie Styles".
Min blick sökte sig neråt, emot min vänstra hand som vilade emot bordsskivan. Paul hade börjat prata igen, men jag visade ingen uppmärksamhet. Istället tittade jag bara på silverringen. 18 år, förlovad och snart pappa. Det var ofattbart, inte ens Louis var i närheten av att visa intresse för att skapa en liten egen familj. Växa upp ordentligt.
"Harry?! Are you even listening to me? Why don't you wanna solve this properly? Just show some maturity please."
"There isn't something to solve here. Everything stands perfectly clear in front of me. But I don't know how you can't see it."
Bekymmerslöst reste jag mig upp ifrån stolen och gick emot utgången. Jag antog att Paul inte ens orkade att fortsätta argumentera. Eller det var snarare det jag hoppades på. Solen gassade och jag satte mina Raybans över ögonen för att undvika att bli blind för några sekunder. Precis när jag skulle plocka upp Iphonen ur fickan för att sms:a Averie kom jag på att hon spenderade förmiddagen med Niall. Precis som vem som helst så blev jag avundsjuk, men jag litar på henne. Hon skulle inte göra allt det jag gjort. Hoppas jag. Men jag kunde inte bärga mig, så jag plockade upp mobilen och skickade iväg ett snabbt, enkelt sms.
"Enjoying your time babe? Love you! I miss you already, see you later ;) xx."
Med snabba steg började jag röra mig emot parken som låg centralt. Jag behövde slappna av. På riktigt.
Jag tog av mig skorna och gick barfota över gräset. Andades in den friska luften. Långsamt sjönk jag sen ner på rygg. Tittade upp på molnen, efter ett tag slöt jag bara ögonen och minnena förde mig tillbaka till första gången jag fick se Averie, och för första gången jag höll henne i min famn. Bara det lilla fick mitt hjärta att börja rusa. För bara ett tag sen hade jag slutat vara nervös kring henne, hon gjorde mig knäsvag. Steg hördes precis bredvid mig, men jag orkade inte öppna upp ögonen. Fotstegen stannade upp och någon annan ställde sig på min andra sida. Kvävda, höga skrik hördes i mina öron och jag suckade snabbt innan jag satte mig upp. Fans var inte det jag behövde just nu. Precis när jag försiktigt öppnade ögonen pressades läppar emot mina. Jag ryckte till men när jag såg att det var Averie så log jag innan jag besvarade kyssen. Hon drog sig sen undan och slog sig ner framför mig.
"Yeah, I'm having a good time! I love you too, really much!" sa jag och log.
"What? I haven't even said something?" Harry flinade åt mig. Hans smilgropar uppenbarades och pulsen ökade.
"Well, no... I was just answering your text you sent me before! The phone kind of died on me..."
Han log fortfarande och lutade sig sakta framåt. Men precis när jag trodde att han skulle kyssa mig på läpparna vek han undan och pussade mig ömt på nästippen. I mitt knä vilade påsen som innehöll fika ifrån Starbucks. Försikigt öppnade jag den och ställde sen ifrån mig den i Harrys famn. Hans ansikte tycktes lysa upp, redan från första början hade han visat sin passion för det caféet. Niall hade vänt om och började gå sin iväg. Jag sparkade av mig klackskorna så fort jag någonsin kunde och började sen springa efter honom över gräset. Han vände sig om när han hörde mina steg. Jag slog armarna runt honom när jag väl kom fram. I ren förvåning kunde jag känna hur han nästan vacklade bakåt. Men snart kramade även han om mig. Blickar brände emot min rygg, men jag kunde inte bry mig mindre. Det som Fay flera gånger sagt ekade nu i mitt huvud. Hon var avundsjuk på mig. Varför?
"Thank you so much Niall! What would I really do without you?!"
Han kollade bara förvirrat på mig med ett halvt leende. -"Why are you thanking me all of sudden?" Han log nu enormt roat.
"Because you are being yourself all the time! You are my precious Nialler 24/7." sa jag med ansiktet begravt emot hans bringa.
"You're welcome. You aren't that bad yourself, a real maniac... but that is one of the reasons that I like you! And I always will!"
Niall släppte taget om mig och började gå iväg. Han vände sig sen om och vinkade lite snabbt. Någon lutade sitt huvud emot min axel och vilade armarna omkring min midja. I min ögonvrå så kunde jag se bruna lockar. Solen gjorde att dom nästan såg gyllene ut.
"Let's go home and fix something to eat, i'm starving." Hans varma andedräkt kittlade emot min nacke och jag rös behagligt.
Harry tryckte sina läppar emot min kind och fattade sen tag i min hand.
"So exactly what should we call our little daughter? To me it still feels a lot strange to say that." Harry tittade mig djupt i ögonen.
"Personally I've stuck for Faith... but you tell me what you think."
"I like that name! But I also like another one of your ideas... Mackenzie. A beautiful name for a beautiful girl, who will be just as beautiful, stunning, special, fantastic, and perfect as her mother!"
"Don't forget about you... you're all that if you multiply it with a few thousands." inflikade jag snabbt efter hans mening.
Harry rodnade lite lätt innan han fortsatte prata. -"So her name will be Faith Mackenzie Styles? If i'm getting this right?"
Jag sa namnet ett par gånger rätt ut, för att höra hur det lät. Harry skrattade tyst åt mig och smekte sen min kind med sin ena tumme.
"Yeah, I really like that name... Not to ordinary, but not to unusual either. It'll be perfect."
"I can't believe we are really gonna be parents, and I still can't believe that I will marry you. I love you so much." Han betonade so.
Jag kröp in under samma täcke som honom och slöt sen ögonen.
"You are the best that have ever happen to me." Mumlade jag innan mitt sinne seglade iväg.
Såhääääär tråkigt kapitel, ursäkta för det!
Lämna en åsikt?
Kapitel 31 - I Promised You, I Will Keep That Promise
2012-05-20 / 16:05:34 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
Jag snyftade, torkade bort en tår och nickade raskt. Harry tog försiktigt asken ifrån mig, tog loss ringen och trädde den över mitt ringfinger. Han lutade sig sen inåt för att låta sina läppar kyssa mina och jag var inte sen med att besvara kyssen. Jag drog mig sen undan, bet mig i läppen och lutade sen min panna emot hans. Även från hans ögon rann det tårkristaller. Mina händer darrade.
"I wish I could stay in this moment forever." viskade jag, endast för naturens och Harrys öron att höra.
Harry lade ner tidningen bredvid sig, reste sig från sängen och gick upp bakom mig. Han virade sen armar omkring mig och placerade den ena handen ömt på min mage. Jag blickade mellan oss i spegeln och rös. Harry log bara åt mitt ansiktsuttryck.
"Trust me, you are absolutely perfect! Plus, I thought you were supposed to be a little bigger when you are pregnant. Nothing to worry about." Han pausade och drog ett andetag, innan ett till leende landade på hans läppar. -"I cant believe that we're gonna be parents soon. To a little pretty girl. What should we call her? Have you come up with any names yet? I have some pretty ideas..."
Jag hade legat vaken på nätterna och funderat på flera olika namn. Men det var inget som stod kristallklart framför mig. Efter att ha lyssnat alldeles för mycket på Fay och alla hennes vetande om killarna så misstänkte jag att han skulle lägga fram förslaget "Darcy". Men vad visste jag? Ingenting var lätt att veta med alla dessa rykten som flög fram och tillbaka i luften. Harry lyfte upp mig i luften och bar iväg med mig till den stora dubbelsängen. Där lade han försiktigt ner mig, lutade sig framåt och lät sina läppar smeka min nästipp innan han sjönk ner alldeles bredvid mig i liggande position. Jag kröp närmare och han placerade en arm runt mig. Vi båda kollade upp i taket tysta innan Harrys mörka stämma fyllde mina öron. Det uppenbarades fjärilar i magen varje gång.
"So, tell me your ideas babe."
"Uhm... I don't know really, but right now. I like, Faith, Trinity, Mackenzie and Summer. I want to name her something more special, not just Isabella, for example. Our baby girl is so much more than ordinary, just like her father."
Han log stort och strök mig över handen med tummen.
"So, now you tell me yours! I'm really curious."
"The names i've been thinking of is. Valerie, Darcy, Autumn and Serenity. But i'm totally with you... I also want to name her something special!... Let's just hope that our girl gets your eyes, beautiful big brown eyes. Or I'll just say it like this... I hope she will look like you more than me! I love you already, I hope you know it."
Harry blickade neråt mot min mage och log sen stolt. Men hans ansiktsuttryck blev med genast sorgset.
"I must leave you and the little one on monday again. And the worst part is, that I will be away for a couple of months this time. Before I met you I always wanted to go on tour. But now, when I have something to be away from, it's not always that fun anymore."
Månader... det är jobbigt nog med bara någon kort vecka. Men Colt var hemma nu. Det kanske inte skulle vara alltför farligt. Men det var dom här nackdelarna jag visste fanns, när jag blev tillsammans med en kändis. Min Harry. Jag blickade ner emot min vänsterhand och varje gång jag såg på ringen började jag le. Averie Styles.
"Hey Harry, It's okey... You know I'll be right here waiting for you when you come back." Jag pressade till hälften fram ett leende.
"I know, but it's heartbreaking to be away from you. I am a softy I know... but you are my world right now. And will always be."
Dörren till rummet öppnades och Paul gick in. Hans ansiktsuttryck var nu hårt och det avslöjade inte alls några känslor. Han tog tag i Harry och tryckte honom framför sig, tryckte honom ut ur rummet. Dörren gick sen igen bakom dom med en smäll. Jag hade inte ens hunnit reagera innan dom två var ute ur rummet. Rösterna ekade högt och dom flesta orden trängde igenom dörren så att jag kunde höra vad dom sa. Harry skrek nästan upprört medan Paul försökte prata lungt, men jag kunde också höra hur irriterad han var.
"Are you drunk or something, or why do you not understand me?! I'm not gonna leave her, not for anything in the world!"
"Harry stop arguing with me right now... and listen to me instead! She. Is. Not. Good. For. You! Everyone thinks that. And the company thinks that you are way to much in the press right now. Just because you're dating that girl! They are planning on fire you from the band if you don't break up with her. Right now!! Just go and do it already. End of discussion!"
Jag kände för att kasta något på honom men lät bli. Han ville mitt bästa, men han verkade inte riktigt veta vad som var mitt bästa. Annars skulle inte han och dom andra kräva att jag skulle lämna henne.
"Why does it seem like you don't listen to me at all! I'm not gonna leave her!! End of discussion right there! Why can't you just accept that I love her more than anything. And I can't break up with her, because soon she'll be Averie Styles!! My wife!! You are not my mum, so you can't decide what I can do and what I can't do!"
Paul skulle precis öppna munnen när han istället skakade förvirrat på huvudet. Hans ansikte flammade upp och han blev alldeles röd. Han skrämde mig nästan när han blev arg - men det var inget jag tänkte visa nu. Paul slog handflatorna hårt emot bordet som stod emellan oss. Jag ryckte till men stod kvar och stirrade irriterat på honom.
"Are you completely insane Harry?! You are still a kid! In maybe 5 months you'll have a new girlfriend and you will say that you love her just as much as you say, that you love Averie now. You are not mature enough to make decisions that big! Do you even hear how insane that sounds! You are 18, and you will soon have a baby and are also getting married! For God sake Harry!" Paul suckade innan han fortsatte, lugnare den här gången. -"Look i'm sorry Harry... but this is the only option right now, it's only for your best."
Andra livvakter kom inklampandes i rummet och trängde in mig i ett hörn. Jag försökte trycka mig förbi, men dom var som gjorde av sten. Ingen utav dom gick ens att rubba en millimeter. Dom kan inte göra såhär emot mig. Paul började gå rummet där Averie befann sig och jag morrade långt nere i strupen. Blodet rusade runt i kroppen och jag knöt nävarna. Ingen hade rätt till det här.
"Paul! if you touch her... I swear I will never forgive you! Leave her alone!" Jag hade ingen aning att jag kunde låta så ursinnig.
Efter flera försök att ta mig fram gav jag upp. Min kropp skakade och blodruset susade i öronen. Averie kom ut ur rummet med Paul efter sig och jag kunde se tydligt att hon hade tårar i den inre ögonvrån. Det sved i hela bröstet. Såfort dörren stängdes så släpptes jag lös. Jag ville bara skrika och gråta på samma gång. Dom hade tvingat bort henne ifrån mig. Ingenting var värt längre om inte hon skulle finnas där hemma och vänta på mig när jag var borta på turné. Jag hade lovat mig själv. Att göra vad som helst för att få se henne lycklig. Därför visste jag nu vad jag var tvungen att göra. Jag tvivlade inte ens. Utan henne skulle det inte vara detsamma.
"You know what Paul. I'm leaving the band, right now. If I can't be with her, not even music will cheer me up. Happy now?"
Utan att vänta på reaktion vände jag mig om och gick ut igenom ytterdörren. Såfort jag kom ut tittade jag mig omkring och sprang sen ikapp Averie som inte hade kommit särskilt långt. Hennes ögon var röda och tårarna dansade över hennes kinder. Averie verkade nästan överraskad att se mig. Jag drog henne tätt intill mig och bara andades en stund.
"I promised not to ever to leave you again, didn't I? I'm gonna keep that promise, no matter what consequence I must take. I love you much more than I ever thought was possible."
Angående det där förra inlägget...
Jag menar inte att ni ska kommentera varenda gång jag skriver, inte så jag menar!
(Om ni trodde att jag menade så)
Men det är lite kul att få veta vad ni tycker om novellen emellanåt.
Nu har jag i alla fall lite inspiration, så jag hoppas att det flyter på någorlunda bra några kapitel framåt.
Kommentera.
Bloggpause?
2012-05-18 / 17:48:29 / Annat Om Novellen / 13 KOMMENTARERFunderar seriöst på att ta en bloggpause!
Går nästan runt och har ångest för att jag tycker att novellen är kass! Mitt ordförråd funkar knappt inte längre - jag kan inte skriva! Och jag får knappt några åsikter om novellen, det måste väl betyda den bara blir sämre och fånigare! Blir faktiskt irriterad på mig själv... Kanske inte så man ska känna, men så är fallet just nu! Ska jag ta en bloggpause? Eller bara stänga ner hela novellen på heltid?! Kan inte bestämma mig riktigt! Är riktigt irriterad nu, så jag väntar med att bestämma tills på söndag, då jag har tillgång till dator, nu får hjälpa mig välja så länge.... xx.
~ bloggar från iPhone just nu ~
Kapitel 30 - I Wish I Could Stay In This Moment Forever
2012-05-16 / 20:42:51 / Watch The Stars [pausad] / 3 KOMMENTARERSenaste;
Sången avslutades snart och dom alla kramade om Harry i mitten. Niall höjde upp mikrofonen emot sin mun.
"Harry has an announcement to tell you guys, so listen carefully... because he's only gonna say it once." Han log stort.
Jag skruvade upp volymen och släppte inte TV:n med blicken, inte ens för att blinka. Harry fuktade sina läppar innan han också närmade sig med mikrofonen emot sin egen mun. Jag kunde se hur nervös han var, och hur snabbt han andades."I'm gonna ask Averie Kingsley...." Det var alldeles knäpptyst i publiken. -"...To marry me, and to be mine forever."
Jag var nervös och orolig på samma gång. Det som oroade mig var egentligen vad jag kanske inte skulle få möta. Jag hade inte fått prata med Averie alls under denna turnén och dom planerade på att hålla oss på skilda vägar. Under lite mer än två veckor hade jag gått och oroat mig. Den där klumpen i magen som jag hade - vägrade försvinna förrän jag fick reda på sanningen. Jag tog upp mobilen ur fickan och klickade upp twitter. Klumpen blev ännu större när jag såg vad som trendade, med en ganska hög position.
#R.I.P Averie och bara några positioner under i listan så stod det med stora bokstäver. #HARRY STYLES IS SINGLE AGAIN!
Varför gjorde dom såhär emot mig. Fansen visste hur mycket hon betydde för mig, men antagligen inte alla. Jag lade ner mobilen i fickan igen och drog frustrerat en hand igenom lockarna. Niall satt djupt försjunken i musik med sina vita beats över öronen. - i sätet mitt-emot mig. Louis och Zayn sov precis bredvid varandra medan Liam antagligen tweetade, precis som vanligt. Jag suckade och tittade ut igenom fönstret. Vi skulle vara framme när som helst.
Varför hade han inte hört av sig, en enda gång? Han varken svarade på mina sms eller samtal. Hade jag gjort något fel? Skulle han fria till mig när dom anlände till London igen, eller vad skulle hända? Jag sänkte ner ena handen till magen och lät den vila där. Tanken slog mig plötsligt, Fay skulle med stor säkerhet veta när dom skulle komma tillbaka hit... om det hade gått något snett med Harry den här gången igen ville jag bara få slut på det, även hur mycket det än sved att bara tänka den tanken. Jag letade reda på mobilen, som låg under sängen och skickade sen iväg ett kort sms till Fay. Det kom svar innan jag ens hunnit lägga ifrån mig Iphonen på sängen. Mitt ansikte sprack upp i ett leende när jag läste dom blandade, stora som små bokstäverna.
"Enligt en skvallerblogg så ska dom landa i London om.... 10 minuter ungefär! HERREGUD JAG ÄR AVUNDSJUK!!"
Jag lade mig ner i sängen och bara tittade upp i taket, jag skulle få se honom idag i alla fall.
"Mamma!? Kan du snälla köra mig till flygplatsen?!"
Fay hade berättat för mig exakt vilket flyg dom skulle komma med, men ingen av killarna syntes till när alla personer hade strömmat ut. Hade jag uppfattat fel? Jag kikade igenom pappret och läste det högt för mig själv. Nej, det här skulle vara rätt. Jag lyssnade efter skrik, men det hördes ingenting... nu när jag mycket väl hade behövt det. Bekymrat satte jag mig ner på en bänk och vilade huvudet emot min högra hand. Sorlet av människor och resväskor som drogs över stengolvet var sövande. Plötsligt kände jag en liten knackning emot axeln som gjorde mig klarvaken. När jag tittade upp såg jag rätt in i ett par isblåa ögon. Blonda, långa - glansiga lockar hängde vid sidan om hennes nästan perfekt utformade ansikte.
"You are Averie right? Why aren't you with Harry and the other boys?"
"As an answer on the first question, yes i'm Averie. And the second answer is that I actually don't know where they are..."
"Come one! I can show you where they are right now... just follow me."
Tjejen som verkade några få år yngre än mig vinkade åt mitt håll och tryckte sig igenom en knappt öppen dörrspringa. Jag sprang snabbt efter och såfort jag stängde dörren bakom mig kunde jag höra uppspelta röster utblandat med kamerablixtars dova ljud. Det var mörkt i cementkorridoren jag gick och solen lyckades bara leta sig igenom på få ställen - och på så sätt sända smala strålkastare ner mot golvet. Det enda som överröstade rösterna var ljuden från mina pumps som rörde sig i rask takt över den kalla marken. Tjejen framför svängde av till en dörr som gnisslade motvilligt när hon sköv upp den. Solen kastade sig emot mina ögon och jag kisade.
"Hey, isn't that Averie?" Tjejen jag precis skulle ta en bild med pekade bortåt bakvägen av flygplatsen.
Jag ställde mig på tå för att kunna se över folksamlingen, som hade hittat oss även fast vi hade tagit en annan väg. Flera vände sig om för att också kolla efter det min blick sökte. Mitt hjärta hoppade över ett slag och fjärilarna gjorde frivolter i min mage när jag fick syn henne. Mumlandet spred sig snabbt och snart stod nästan alla vända bakåt. Jag trängde mig förbi dom och sprang fram emot Averie med ett stort leende på läpparna. När jag kom fram till henne pressade jag direkt läpparna emot hennes med båda händerna vilandes emot hennes kinder. Jag kunde känna hur hon log... den bästa känslan i världen. När jag motvilligt avslutade kyssen drog jag in henne till min famn och hann precis fånga en tår som höll på att lämna Averies haka. Hennes ögon var alldeles glansiga på grund av tårarna som rymdes där inne.
"Is everything alright babe...?" Jag viskade tyst i hennes öra.
"Yeah, it's just that i've missed you so much, but why haven't you return my calls or texts? Have I done something wrong?"
Jag suckade tungt innan jag svarade.
"They want me to get together with Ashley again, because in their opinion there's way to much drama being with you... it can "ruin" my image. Paul is regularly trying to convice me to leave you behind... to move on. But the problem is, I don't want to move on. I wanna stay with you forever. Be able to fall asleep by watching you dream, you always look so peaceful when your mind is far away. Always, so beautiful. I don't get it... how do you always look so perfect?"
Jag släppte taget om henne med en hand och stoppade ner den i byxfickan. Sidenasken kittlade emot mina fingertoppar. Var det verkligen rätt tillfälle nu? Jag var nervös, tänk om hon skulle säga nej. Då har jag förstört hela vårt förhållande. Paul harklade sig och jag spände blicken i honom. Han tog tag om mina axlar och drog mig tillbaka, han tittade mig inte ens i ögonen, utan på sina skor. Jag drog till mig min arm och ställde mig bredvid Averie. Utan orken att ta upp en konflikt så tryckte jag Averie framför mig och vi styrde stegen emot min bil. För att försäkra sig om att ingen följde efter så kastade jag en blick över axeln. Niall sprang emot oss.
"I'm going home with you guys if that's okey.." Han kramade om Averie snabbt innan han kollade frågande på mig.
"Please Averie, can we go out? The weather is great!" Harry log sitt vanliga charmiga leende emot mig.
"Yeah sure, if I can barrow some pants and shoes! I'm pretty demanding I know, but you better get used to it."
"Everything for you babe."
Harry gick in till sovrum och kom sen tillbaka med svarta mjukisbyxor i sin famn. Dom hade jag fått låna ett antal gånger, och han tyckte att vi kunde säga att dom var mina nu. Jag krånglade mig ur den tajta kjolen och när jag tittade upp såg jag att Harry inte släppte mig med blicken. Han log stort, oskyldigt när han upptäckte att jag visste att han kollade på mig. Snabbt hoppade jag i byxorna, rullade upp dom en aning eftersom dom var för långa - och gick sen fram och pussade Harry lätt på munnen. Vi båda gick ut i hallen, tog på oss skorna lite snabbt och sprang sen ut.
Gräset kittlades emot mina armar och jag nynnade på "Payphone" av Maroon 5 tyst för mig själv. Harry strök mig över håret och började sjunga med, högre. Jag skrattade lite innan jag ryckte loss en maskros, satte mig upprätt och vände på mig så att jag kunde titta Harry i ögonen. Björkarnas toppar svajade svagt i vinden och bäcken som befann sig några meter ifrån oss rörde sig livligt.
"This is for you..." Jag log och gav honom maskrosen.
Han flinade länge åt mig, men tog den ömt mellan sina fingrar. Harry tittade sen ner på gräset och jag såg att han bet sig i underläppen. Jag lutade huvudet på sne och flätade försiktigt ihop våra fingrar. Han lade ner maskrosen bredvid sig och tog upp något ur byxfickan. Harry höll föremålet instängt i sin hand och andades in ett djupt andetag innan han lossade på greppet.
"And this is for you..." Han lade en svart sidenask i min hand och jag öppnade den sakta.
När jag väl fått upp locket ordentligt blottades det en silverring med våra initialer noga graverat på insidan. Tårarna vällde upp i mina ögon och jag blev mållös, inte ett enda ord kunde lämna min strupe.
"Averie Kingsley, would you do me the honour of becoming mine in all eternity? Will you marry me?"
Jag snyftade, torkade bort en tår och nickade raskt. Harry tog försiktigt asken ifrån mig, tog loss ringen och trädde den över mitt ringfinger. Han lutade sig sen inåt för att låta sina läppar kyssa mina och jag var inte sen med att besvara kyssen. Jag drog mig sen undan, bet mig i läppen och lutade sen min panna emot hans. Även från hans ögon rann det tårkristaller. Mina händer darrade.
"I wish I could stay in this moment forever." viskade jag, endast för naturens och Harrys öron att höra.
Åker även bort den här helgen, såå.. antagligen ingen uppdatering då heller!
Kanske skulle du kunna kommentera? och göra mig mycket glad... xx.
Kapitel 29 - Just Do It For Her, No One Else
2012-05-13 / 20:45:10 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
ag sjönk ner med ryggen emot dörrgaveln och drog knäna tätt intill mig. När tårarna hade lämnat mina ögon såpass att jag kunde se, reste jag mig upp och satte mig på sängen. Tog fotografiet i min hand och granskade det länge. Varenda detalj i hennes perfekta ansikte. Den här bilden var tagen bara för några dagar sedan.
"I'm so sorry Averie..." viskade jag igenom dom salta tårarna.
{Lyssna medan nedanstående läses}
Harry varken pratade, blinkade eller knappt andades. Han satt bara helt orörlig i soffan mitt-emot mig - stirrade blankt framför sig. Skivbolaget hade förbjudit honom att åka hem, och dom tyckte helst att han skulle lämna Averie bakom sig. Gå tillbaka till Ashley, för då skulle det inte "alltid" vara så mycket skvaller. Vi hade suttit uppe hela natten och försökt få han på andra tankar... det var totalt omöjligt. Han hade stängt ner totalt. Harry hade först blivit ursinning men sen så tycktes han stänga in sig själv. Vi hade en stor konsert ikväll och alla anhöriga - förutom oss fem, oroade sig om hur Harry skulle klara det. För tillfället var han alldeles förstörd.
Jag reste mig upp, gick bort till Harry och lade armen omkring honom. Han drog sig undan direkt och stirrade ner på sina händer.
"Why are they doing this to me? They know how much she means to me! All of them can go to hell!" Han bet ihop sin käke.
"I don't know... I don't know what they are thinking with really. They don't even allow me to call her, or even text her! That's sick."
Harry suckade och stoppade ner ena handen i sin ficka. Han snyftade tyst innan han visade mig vad som vilade emot hans handflata. Två silverringar med deras initialer noga inristade på insidan kikade fram.
"When I got back to London, I would propose to Averie. But what if she's gone by the time I come back?"
Jag plockade försiktigt upp ringarna mellan mina fingrar och granskade dom länge. Harry strök bort tårarna som tyst tog sig nerför hans kinder. Snabbt lade jag ner ringarna i Harrys hand igen och klappade honom på axeln.
"I'm sure she'll be just fine. She is a real fighter, and you know it just as much I do."
Louis stegade in i rummet tillsammans med andra två - Zayn och Liam. Dom alla trängde sig ner i soffan med oss och tittade oroligt på Harry. Han lade åter ner ringarna ömt i fickan. Jag antog att han inte hade visat någon utav dom andra killarna.
Den obekväma, deprimerande atmosfären hängde tung över rummet. Det som hördes var dom regelbundna andetagen, och Harrys diskreta snyftningar. Att se honom sån här var inte det lättaste. Men ingen av oss visste vad vi skulle göra för att få honom på andra tankar, ingen försökte - för att vi visste att det var helt omöjligt. Det jag inte kunde förstå, var hur Paul och dom andra inte lät honom åtminstonde ringa upp henne. Inte någon av oss hade fått någon möjlighet att ta upp kontakten med henne. Jag drogs ur mina tankar av att Harry reste sig våldsamt upp ur soffan och stormade ut ur rummet. Ytterdörren hörde man snart slängas igen med ren kraft.
Jag ryckte till av det plötsliga ljudet och drog sen en hand igenom håret. Vad var det som nu cirkulerade i den tonåringens tankar? Det kändes som om han hade alldeles för mycket press på sig, han har en ansträngande karriär, ska snart bli pappa - och ändå så var han bara 18. Plus att han ständigt var tvungen att vara ifrån dom han egentligen inte kan klara sig utan. Paul kom in i rummet.
"It's time to get ready for the concert now boys! Come on, get up..." Han tittade sig snabbt omkring. -"Where's Harry?!"
Zayn ställde sig upp och slog oskyldigt ut med händerna.
"Uhm... he... went, for a long walk - to take in some fresh air?"
Paul skakade förvirrat på huvudet och spände sen ögonen i oss alla fyra. "Where did he go?! You must be ready in half an hour."
Jag reste mig upp och började gå emot våran stylist's lounge. Steg hördes bakom mig och när jag tittade bakåt så gick Niall tätt efter
- med sina röda keps och händerna i fickorna. Även han såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Tiden började rinna iväg och det började bli dags. Gällt skrikande hördes tydligt för en sekund innan det tystades ner. Harry rundade hörnet i full fart och sprang sen in till oss. Hans näsa och ögon var alldeles röda och jag kunde tydligt se saltränderna efter tårarna.
Musiken räknade snabbt ner när vi skulle springa ut på scen, men när det var dags så sprang jag åt andra hållet, bort ifrån allt. Dom höga tonerna saktades ner och stängdes sen av. Mummel hördes men det var näst intill knäpp tyst. Jag satt med ryggen lutad emot en oanvänd högtalare när jag hörde lätta steg komma närmare. Niall sjönk ner på knä bredvid mig.
"Please come on stage. This whole... experience isn't the same without you. Just come out and sing with us. Do it for Averie? And not because you're expected to do it. I'm sure that she's watching this performance right now, and I think she'll be a bit disappointed if she's not going to see you out there. So come on mate, get up would you? For her?" Niall log lite försiktigt åt mig innan han sträckte ut sin hand - för att hjälpa mig upp så snabbt som möjligt.
Jag tvekade en stund, men reste mig sen upp med hjälp av Niall. Vi båda gick ut på scenen och publiken tjöt. Bandet började spela igen och jag drog ett djupt andetag innan jag höjde mikrofonen emot munnen. Liam började sjunga på "Moments" och jag kunde känna hur mina ögon ofrivilligt började tåras. Det började närma sig mitt solo så tittade jag snabbt ner i marken och försökte blinka bort det mesta av det salta vattnet som föll ifrån mina gröna ögon. När jag skulle börja sjunga drog jag in ett djupt andetag. Jag fäste min blick in i kameran. Min röst darrade och tårarna strilade i enormt stora strömmar nerför mina kinder. När jag släppte kameran med blicken kollade jag ner i publiken. Averie stod i första raden och log lungt emot mig. Alla andra runt-omkring henne skrek konstant och sträckte sig fram över scenen, medan hon bara stod stilla. Två enorma känslor slog emot mig. Glädje och orolighet. Hade hon gått bort? Eller varför kunde jag se henne just nu? Mina öron tog inte längre upp några ljud och jag släppte inte dom bruna ögonen med blicken. Jag stod där. Mitt på scenen. Helt frusen. Averie mimade något som jag först inte kunde tyda, men sen stod det alldeles klart framför mig. Vad som var det exakta hon sa. Jag blinkade för en sekund och hon var borta.
"I love you too." viskade jag ut emot den enorma folkmassan.
"It turns out that your baby isn't getting enough oxygen, and that's why her brain has gotten some pretty serious damages right now. But we'll do everything to help her - and of course you, to get really well again. If everything is going as planned your little baby girl will be perfectly fine. But we have to keep you here in a couple of weeks. I'm curious I know, but may I ask who the father is to your baby? I mean, you are so young and everything." Hon drog på sina alldeles för röd-målade läppar.
"Uhm no worries... his name is Harry Styles..."
"Oh! The sexy boy from the band One Direction?! God I just wanna snog with that boy everytime I see him. Aren't you with me on this one huh?! He is easy! The most attractive young boy in the whole wide world. Could you maybe tell him that i'm here for him, if things doesn't go well with you guys in the future. Oh my Godness, you're that newly famous model? My daughter is a big fan!"
Jag höjde ett ögonbryn och lade armarna i kors. Men jag kämpade med att kväva ett högt skratt. Hon var alldeles för mycket. Sjuksköterskan harklade sig och tittade ner i golvet, hennes kinder flammade upp, hon rodnade.
"My daughter brainwashes me. I'm sorry, Uhm. Just press the red button if you need something, i'm gonna leave you alone now."
Så fort hon hade stängt dörren bakom sig pressade jag täcket emot ansiktet och skrattade högt. Jag kröp sen under det och satte på TV:n. Niall log stort över hela rutan och jag tittade glatt på hur dom alla rörde sig smidigt över scenen. Förutom Harry. Han stod alldeles stilla och tårarna glänste i kameran. Grät han? Jag kollade upp i högra hörnet och det stod med transperanta bokstäver: "Live". Sången avslutades snart och dom alla kramade om Harry i mitten. Niall höjde upp mikrofonen emot sin mun.
"Harry has an announcement to tell you guys, so listen carefully... because he's only gonna say it once." Han log stort.
Jag skruvade upp volymen och släppte inte TV:n med blicken, inte ens för att blinka. Harry fuktade sina läppar innan han också närmade sig med mikrofonen emot sin egen mun. Jag kunde se hur nervös han var, och hur snabbt han andades.
"I'm gonna ask Averie Kingsley...." Det var alldeles knäpptyst i publiken. -"...To marry me, and to be mine forever."
Jag tror att novellen börjar närma sig sitt slut, men jag vet inte riktigt än!
Vi får se helt enkelt, men isåfall... vill ni att jag ska
börja på en ny? xx.
Kommentera?!
Kapitel 28 - When You Really Need Me, I'm Never There
2012-05-10 / 21:57:06 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARER
Hon lutade sig emot diskbänken och lade ifrån sig skurtrasan. Ett leende drog i hennes läppar.
"Jag kommer ihåg det precis i varje minsta lilla detalj. Det var precis på min 24:de födelsedag när jag fick reda på att jag var gravid. Måste ha varit än utav dom lyckligaste dagarna i hela mitt liv... och den dagen du kom till, 9 månader senare. Titta nu helt plötsligt, nu är du 17! Det kändes bara som igår som jag bar runt med dig i min famn. Du får inte växa ifrån mig nu..." Mamma drog ut en stol mitt-emot mig och slog sig sen ner. Hon trummade med fingertopparna emot trädbordet.
"Jag kommer inte överleva det här..." Jag lade ner huvudet emot bordet och tittade sen upp mot vägguret. -"Killarna skulle ju sända live om några minuter, kunde du inte ha sagt till mig..."
Snabbt ställde jag ifrån mig koppen och sprang ut emot vardagsrummet. Innan jag ens hade hunnit andas så sträckte jag mig efter TV-kontrollen. Som vanligt så satt den kvinnliga intervjuaren alldeles för nära Harry. Jag kände mig svartsjuk, och oron slogs våldsamt emot mig. Niall som satt precis ovanför dom två plockade helt plötsligt upp mobilen. Hans fingrar rörde sig snabbt över skärmen innan han sen tittade upp med ett leende. Min Iphone som låg på soffbordet lyste upp och jag plockade upp den i handen.
"Nothing to worry about Averie... me and the rest of the boys will keep an eye on him!... See you soon! :) xx. PS. Do I look ok?"
Hur kunde killen alltid vara så enormt charmig utan att försöka? Niall skulle säkert se till att Harry betedde sig som man skulle, men det sårade att jag var tvungen att gå runt och vara orolig varje gång dom var bortresta. Ett starkt förhållande ska alltid vara baserat på djup tillit. Men jag hade förlorat det för han efter allt det här, och nu fick vi båda kämpa för att någon gång lyckas bygga upp det igen. Det är tufft, men när vi väl kommer fram till målet, så är det värt hela resan.
"Nialler you're an living angel, did you know that? And yeah, you look totally flawless... as usual! Miss you guys loads!! xx.
I hela 40 minuter satt jag nästan utan att blinka - med blicken fäst på TV-skärmen. Och precis som vanligt så drogs frågorna om vilka som har flickvänner. Den spinkiga intervjuerskan verkade vara extra intresserad av Harry och tittade honom hela tiden länge i ögonen. Det var precis som om hon inte märkte av dom andra killarnas närvaro, precis som om hon struntade blankt i dom.
"So, is everything okey with you and... Averie? Are you guys together again? Or are you single right now maybe?"
Hon lät först alldeles uttråkad men det glittrade till i hennes ögon när hon frågade om han var singel.
"I'm actually together with Averie again, and I love her more and more everyday. I won't ever leave her again." Harry kastade en menande blick på intervjuerskan och hennes ansikte sprack upp i en klarröd färg. Zayn, Liam och Louis skrattade lite diskret emot armen medan Niall satt och skrattade rätt ut i luften. Han verkade inte bry som om vad hon tyckte om honom.
Mamma ställde ner en stor skål med glass framför mig och satte sig sen långsamt ner i soffan. Hon stoppade in en skopa i munnen och öppnade sen tidningen hon hade under högra armen. När hon hade bläddrat igenom några uppslag slog hon till mig löst på armen och pekade. Så fort hjärnan hann reagera så tappade jag hakan och bara stirrade ner på dom två öppna sidorna.
"The two beauties Averie Kingsley, 17 and Ashley Hart, 18 are both fighting over the popular singer Harry Style's heart. Who will win It In the end? The famous and hot girl Ashley or the model and natural beauty Averie Kingsley?"
Löd rubriken i stor, fet stil.
"Vilken tidning är det?!" Jag var förvirrad, varför hade dom helt plötsligt börja blanda in Ashley igen?
"Cosmopolitan... och du har ett helt uppslag för dig själv! Sånt här kommer jag aldrig kunna vänja mig vid. Aldrig." Hon såg precis lika förvånad ut som jag, men kanske en ytterligare smula mer.
När jag tittade bort från tidningen och ner på mobilen så fick jag syn på ett oöppnat meddelande från Fay. Det kändes som om det minst var flera årtionden sedan vi sist pratade ordentligt. Jag klickade ivrigt upp sms:et och började läsa rad efter rad av bokstäver.
"Har jag någonsin glömt att säga att jag tycker att du och Harry är alldeles för söta tillsammans?
Ni är just nu på första plats i min lista på världens snyggaste/sötaste/coolaste kändispar, så du borde vara stolt... och herregud, du har blivit modell? Hur har det kommit sig att jag inte fått reda på det här? Det var för ett par dagar sedan jag gick förbi det lilla tidningsståndet och fick syn på dig på framsidan på tidningen "Seventeen". Det är helt sjukt mega cp?! Varje natt innan jag går och lägger mig undrar jag varför inte jag fick den turen som du har just nu, varför det inte var jag som var tvungen att flytta till London. Du har blivit kändis och är tillsammans med just nu en utav världens största, sexigaste sångare från bandet One Direction!(!!!!) Återigen så säger jag att livet du lever just nu är inte verkligt... skulle ge nästan allt för att ha ett liv som du!
Men nog om det, har det hänt något på senaste tiden? Du får gärna berätta för mig, så jag hänger med någorlunda här hemma i lilla Sverige! Jag saknar dig massor Averie, ingenting är som det brukar vara när inte du är här längre. Och du, Trent tjatar om dig varje dag... det börjar ge mig skavsår i öronen! Han är grymt jobbig!!
Vi får ses snart! Kram :)"
Jag bara satt och väntade på att hon skulle nämna något om graviditeten, eller hur han hade varit otrogen emot mig igen och hamnat i rampljuset av pressen - men inget av det kom. Antingen så visste hon ingenting, eller så ville hon inte bara ta upp det. Jag visste inte vilket så jag bestämde mig för att skriva ett sms och berätta för henne, nu på en gång. Min bästa kompis - näst efter Colt och killarna förtjänade att få veta sådana här saker. Precis när jag hade skrivit färdigt dom många ord läste jag igenom texten flera gånger innan jag tryckte på "skicka" knappen. Vad skulle hon säga? Skulle hon bli arg för att jag inte hade berättat det för tidigare? Varför var jag alltid tvungen att bli så ängslig för varenda sak jag gjorde.
"Haha du är konstig på riktigt! Men det är därför jag tycker om dig så mycket! Tro mig, det är verkligen inget speciellt med att vara "känd" som du kallar mig. Jag har bara hittat världens finaste kille och han råkade bara vara en utav världens hetaste stjärnor just nu. Om jag fick välja så skulle jag nog hellre valt att han levde ett normalt liv, men jag tänker inte säga åt honom att sluta eftersom han lever sin dröm. Bli inte arg på mig nu eftersom du får reda på det här lite sent... men jag är gravid, med en liten flicka. Jag och Harry ska bli föräldrar! Är det inte helt fantastiskt, fast på ett sätt... helt overkligt.
Jag saknar dig också massor! Hoppas du inte svimmar nu bara... ;) xx."
Så fort jag hade lagt ner mobilen på bordet kändes det som om min mage vändes ut och in. Jag rusade ut emot toaletten och kastade mig ner på knä vid toalettstolen. Mamma kom springandes efter och höll undan mitt hår. När jag kunde ta bort ansiktet från toaletten började jag hosta, kraftigt. Mina lungor värkte mer och mer för varje gång. Magen kastade sig uppåt igen och jag böjde mig åter över toalettstolen. När jag var färdig lade jag mig ner emot det svala marmorgolvet. Det enkla badrummet började snurra runt i cirklar omkring mig, och jag kunde inte ens avgöra vad som fanns framför mig. Jag hostade igen - lungorna sved och blodsmaken vandrade uppför min strupe och kom närmare för var gång jag hostade. Mammas oroliga röst brusade i mina öron. Yrseln rann av mig för bara några få sekunder, för att bara senare åter kollidera med mig. Sirener hördes långt bort, men det lät som om ljudet var instängt och bara blev lägre och lägre för varje minsta lilla sekund som passerade. Svettpärlor började sakta segla nerför mina kinder och jag slog händerna för ögonen för att försöka stoppa det enormt snabba snurrandet som bara fortsatte.
Jag drog täcket tätt intill mig. Blickar på fotografiet av Averie som stod på nattduksbordet - igenom det svaga ljuset som lös upp hotellrummet innan långsamt jag sluter ögonen och bara slappnar av. Dörrhandtaget pressades neråt och dörren flög upp med en hög smäll. Förskräckt av den plötsliga händelsen höll jag på att ramla ur den stora sängen. Louis sprang fram med min mobil framför sig. Jag kisade när han höll det starka ljuset precis framför ansiktet på mig. Det var bäst för honom att det här var något viktigt.
"Averie is at the hospital!!!!!!" Louis pratade alldeles panikslaget.
Mitt hjärta klövs i tusentals bitar. Paniken attackerade mig och jag knöt mina händer. Tårar rullade nerför mina kinder och mina fingrar darrde. Jag befann mig flera hundra mil bort ifrån henne. Och jag kunde åter igen inte finnas där för henne. Med svaga ben satte jag mig upp i sängen och drog på mig gårdagens kläder. Jag snyftade och torkade bort tårarna med baksidan av handen.
"I gotta get home quick, now! If something will happen to her... I swear..." Min röst orkade inte bära upp orden längre.
Jag sjönk ner med ryggen emot dörrgaveln och drog knäna tätt intill mig. När tårarna hade lämnat mina ögon såpass att jag kunde se, reste jag mig upp och satte mig på sängen. Tog fotografiet i min hand och granskade det länge. Varenda detalj i hennes perfekta ansikte. Den här bilden var tagen bara för några dagar sedan.
"I'm so sorry Averie..." viskade jag igenom dom salta tårarna.
Inte det bästa, men jag har inte skrivit på ett tag!
Så ni i alla fall har någonting att läsa nu...
I helgen så ska jag bort och då kommer det inte bli någon uppdatering!
Kommentera?
PS. tack för kommentarerna förut!
Angående Kapitel 28.
2012-05-09 / 17:36:59 / Annat Om Novellen / 3 KOMMENTARERJag fick en fråga om kapitel 28 som jag lade upp igår!
Men jag tog bort den en kort stund efteråt eftersom jag inte alls var nöjd! Känns inte som om
jag kan skriva längre, allt blir dåligt!!!
Fast jag ska försöka skriva om idag!
Kapitel 27 - Sing Me A Lullaby
2012-05-05 / 18:03:36 / Watch The Stars [pausad] / 12 KOMMENTARERSenaste;
Något närmade sig bakom mig och jag blottade sakta mina ögon. Harry stod en bit bakom mig med rosor i handen. Han gick långsamt fram, lade dom bredvid mig och backade sen tillbaka. Jag kunde glimta tår-kristaller som gömde sig i hans ögon.
"Why are you doing this so much harder for me?" sa jag med gråten i rösten.
"Averie, var snäll nu! Han är ju trots allt din pappa!"
Jag lade armarna i kors och höjde ögonbrynen. Han var allt annat, än min pappa. En riktig pappa ställer upp för sin dotter, finns där för henne hela tiden. Att vara snäll mot honom var ungefär lika lockande som att sticka ut ögonen.
"Varför är inte du arg på honom? Han lämnade dig för någon annan tjej precis efter du hade fått mig, han har fan inte ens rätt att komma hit! Så jag förstår just nu inte vad du tänker med!" Min egen röst skrämde mig nästan.
Mamma suckade när hon höll handen på dörrhandtaget.
"Jag tänker inte stanna här, förlåt... inte så länge han är kvar här."
Snabbt reste jag mig upp från stolen och började springa emot mitt rum, jag kastade sen ihop lite kläder i den största trunken jag kunde hitta. Jag stoppade sen ner Iphonen i fickan och öppnade fönstret. Röster kom närmare min dörr och jag stelnade till för ett ögonblick. Så smidigt jag kunde klättrade jag ut ur fönstret och landade på den hårda asfalten. Med trunken över axeln började jag gå emot killarnas lägenhet. Jag svalde hårt innan jag öppnade dörren och gick in. Minsta lilla rörelse kändes nu obekväm. Speciellt när jag inte hade någon aning om vad, eller vem jag skulle möta här inne. Ena golvbrädan knarrade till och jag frös.
"Harry? Zayn? Are the two of you back?" Louis' accent ekade emot väggarna.
"Uhm, no... It's A."
Innan jag hann blinka stod jag i Louis' famn. Jag släppte ner väskan på golvet och lade också armarna runt honom. Han sa ingenting utan bara stod och höll om mig tätt intill sig. En tår smet och landade mjukt emot hans axel. Han lossade taget om mig och tittade mig oroligt i ögonen när han fick syn på trunken som låg på golvet bredvid oss.
"You aren't leaving us huh? Because if that's the case I won't let you walk out of that door." Louis log försiktigt emot mig.
"No. Actually, I were just about to ask Niall if I could stay at his place for maybe a week or so. Is he here?"
"Yeah he is. Come on, he's doing some album signings."
Louis öppnade en dörr och lät mig gå in först. Niall tittade nästan genast upp och småsprang sen bort till mig med ett leende över läpparna. Jag lade armarna omkring honom och begravde ansiktet mjukt emot hans nacke. Niall pussade mig på huvudet och strök mig sen över ryggen. Åter igen fick jag ta upp kampen emot tårarna som alltid på något sätt vann.
"Are you crying Averie?"
Jag skakade bara lätt på huvudet, nekade blint för mig själv att det inte var jobbigt att befinna sig här. Varenda möbel, syn och doft påminde mig om Harry.
Dörren stängdes bakom oss och jag lirkade mig ur hans tajta grepp endast för att kunna kolla honom i ögonen.
"Can I stay at your place for maybe a week? Less or more."
Niall torkade bort en tår från min kind med pekfingret innan han nickade sakta.
Averie stelnade till och hennes syn speglades i dom bruna ögonen. Harry. Jag vände mig om och precis som jag misstänkte stod Harry i dörröppningen. Han tog ett steg in i rummet och Averie backade ett. Atmosfären blev med genast spändare och jag kände hur deras tankar befann sig på högvarv. Dom båda verkade verkade på något vis frukta varandra. Jag tittade först på Averie, och sen på Harry. Var och en hade kvar smyckena dom hade fått av varandra, Averie hade ringen och Harry hade armbandet. Blickarna som förut var full av kärlek, passion och ömhet. Var nu förbytta med rädsla, tomhet och sorg. Tystheten ekade i rummet. Jag började gå emot dörren och stängde den sen omsorgsfullt bakom mig. Both of them is torn to pieces. Both of them only listens to the mind, not the heart. Inside, they are both starting to fade. Only leaving us with the memories. Their love, is indescribable. Strong. Love. Is one of the millions things that humans can't understand. Neither of us can choose when it happens. Or when it ends. It'll always be an unsolved riddle. But always, there is someone who turns out to mean the world to you. Don't ever let that person walk away. That mistake will haunt you for the rest of your whole life. Love is never flawless. Real love can hurt you, just as much as it can make you smile. So keep on fighting. Forever.
Försiktigt tog jag ett steg närmare. Averie backade. Det gjorde ont. Mer än något annat. Jag tog ett till steg närmare henne och hon stod nu istället stilla, med ögonen låsta ner på mina fötter. Nu lindade jag mina armar runt hennes midja och väntade på hennes reaktion. Hon gjorde små försök till att trycka undan mig men jag vägrade släppa taget. Averie slutade kämpa emot och mötte nu försiktigt min blick. När vi stod såhär nära kändes det ändå som om det var flera tusen mil mellan oss. Hon hade fällt upp ett skydd.
Jag plockade upp henne i min famn och började gå emot soffan, där jag lade ner henne försiktigt. Ömt smekte jag henne över kinden och drog en hårslinga bakom hennes öra. Averie tog tag i min hand och placerade sina fingrar mellan mina. Utanför började det skymma och solen letade sig ner emellan träden. Jag lade mig ner emot golvet utan att släppa taget omkring hennes hand.
"I love you Harry Styles. Always." Hon började genast andas tyngre efter att ha uttalat orden.
Jag satte mig upp och böjde mig fram emot hennes öra.
"I'm so sorry... but I can't help loving you too. No matter how much I try not to. I don't know what you are doing with me my angel."
Jag snuddade hennes panna med mina läppar innan jag återigen lutade mig emot golvet.
-"I guess I'll never be able to stop loving you from the bottom of my heart."
Harrys andetag var det enda som lät. Jag låtsades sova eftersom jag inte hade någon aning om hur jag skulle beté mig. Men han kanske visade, bara genom att stanna hos mig inatt - att det inte var helt borta. Jag skulle nästan kunna ge allt i hela världen för att allt skulle vara som det brukade. Vi båda hade glidigt isär ifrån varandra, det hade bildats ett enormt tomrum mellan oss. Jag öppnade försiktigt ögonen och möttes då av Harry som satt och tittade på mig. Det uppstod som vanligt, fjärilar i magen.
"I just want to start over. So. Do you want to the spend the day with me? Like a date, and see where that will lead us." sa han sakta.
Ett stort leende utspelade sig på mina läppar.
-"Oh, you can just see it as a simple first date... even though I'm already madly in love with you." Tillade han snabbt.
"I would love to! So, what do you want to do all day?"
"I'll do whatever you want to do..." Han log charmigt emot mig.
Jag reste mig upp och slog armarna omkring honom. Harry lyfte upp mig från marken och pussade mig lätt i pannan.
"Maybe we can go out and eat? Just so we can talk?" Jag bet mig i underläppen.
"Yeah of course, but only if you let me pay."
"Deal. But hey, I didn't bring any fancy clothes."
"You don't need it. You look beautiful already."
"Now you're just lying... stop it. I'm looking awful and you're looking... you know." Jag suckade tungt.
"Stop, don't say that. You are beautiful, always will be, and always has been."
Jag satte mig på sängen och började krypa in under täcket. Harry stoppade in filmen i DVD-spelaren och kröp sen upp intill mig. Jag lutade mig emot hans bröst och fingrade på täcket. Med bara en liten svag lampa tänd gjorde att jag snabbt började känna mig sömnig. Inte nu, jag ville inte somna nu. Harry placerade två fingrar under min haka och lutade mitt huvud en aning uppåt. Hans gröna ögon glittrade likt stjärnorna på natthimlen.
"I always kiss on the first date."
Han lutade sig neråt och tryckte läpparna varsamt emot mina.
Jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker om novellen hittils.
Kommentera?
Kapitel 26 - I'm Still Meeting You At Night
2012-05-02 / 22:12:18 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARERSenaste;
"It's a girl." Mumlade jag emot Harrys t-shirt.
För en sekund glömde jag alla problem. Livet var återigen alldeles perfekt. Precis som om jag aldrig någonsin hade fällt en tår. Aldrig fått hjärtat krossat. På den ynka sekunden såg jag allt i klara, gnistrande färger igen.
"Don't look! Promise!" Harry vilade sina händer ömt emot mina ögonlock.
När han tillslut släppte taget öppnade jag ögonen för att mötas av tusentals ljus som glittrade i mörkret. Marken var täckta av röda rosenblad. Lite längre fram i gläntan låg det flera filtar och kuddar i en hög. Jag log stort och vände mig om. Harry hade gått ner på knä och plockade upp en svart sammetsbox ur fickan. Hans ögon glittrade likt alla dom ljusen som lyste upp träden.
"I've fallen more for you everyday. My feeling's got deeper and deeper. And now i'm in hopelessly in love with you. Always and forever. So today, i'm feeling ready to spend the rest of my life with you by my side. So Averie Kinglsey, would you do me the honour to take on that part of being called mine forever? Will you marry me?"
Harry öppnade asken och en enkel diamant-ring med våra initialer inristade visade sig. Jag blev ordlös, det enkla ordet fastnade i halsen. Mina ögon började tåras och jag nickade snabbt. Harry reste sig upp och trädde sen försiktigt ringen på mitt ringfinger. Han lutade sig sen neråt och kysste mig länge på läpparna. När han drog sig undan flätade han ihop våra fingrar och log stolt.
"Hello Mrs. Styles." Hans röst sjöng.
Röster bankade emot mina öron och väckte mig sakta ur min sömn. Jag svor för mig själv och lade händerna över ansiktet. Varför skulle även mina drömmar plåga mig? Bara genom att inte längre vara i hans närhet gjorde fysiskt ont, nu plågades jag även psykiskt. Jag reste mig upp ur sängen, gnuggade sömnen ur ögonen och drog sakta upp persiennerna. Precis som vanligt stod det flockar av människor samlade utanför killarnas lägenhet. Några få speciella plakat som vajades i luften fångade min blick.
"We miss Averie! Leave Ashley and get back together with Averie again!"
"Everybody loves Averie! <3"
"Averie Kingsley :) - Ashley Hart :(
Såg jag fel? Jag gnuggade ögonen en sista gång, som för att försäkra mig om att synen funkade som det ska. Vad skulle killarna säga nu? Utan att lägga ner för mycket funderingar på det så gick jag ut till köket. Blont hår och ljusblåa ögon mötte mig i korridoren. Colt. Jag sprang fram och kramade om honom hårt. Att vara utan honom dom här veckorna hade resulterat i att allt hade blivit alldeles för långtråkigt här i London.
"Hur var det i Sverige?!" Jag lät nu för första gången riktigt, riktigt glad.
"Helt sjukt skönt, men du var ju inte med... vi får åka dit tillsammans någon gång! Snart! Har det hänt någonting här i London som jag har missat?"
När jag tittade ner på mina fötter lyfte han genast upp mitt ansikte och granskade mig oroligt.
"Eller jag kanske ska fråga, vad har hänt Averie?" Hans ton gick genast från glad till djupt orolig.
"Jag är gravid... också är det lite om Harry."
"Skojar du med mig?! Grattis Averie!!" Han log prövande och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Men det har tagit slut mellan mig och Harry."
Colt skakade bara förvånat på huvudet och spände ögonen i mig. Jag orkade bara nicka.
"Men nu glömmer vi det... Är du hungrig?"
Han nickade och log snällt emot mig.
-"Då gör vi pannkakor!" Utbrast jag och drog med mig honom ut till köket.
"Vad har du gjort under dom senaste veckorna då?" Colt kämpade med att hålla maten i munnen medan han pratade.
Jag kvävde ett skratt men började snart prata.
"Faktiskt, så har jag träffat Luke rätt ofta. Du vet... han går i klassen över."
"Har har spanat in dig sen vi båda började här." Han lyfte menande på ögonbrynen emot mig.
"Put away your phone now Harry... and stop thinking about her, it's easier - and better for you to have a famous girlfriend. Don't take me the wrong way now... I loved Averie, a really sweet girl! But you gotta keep going now, you are with Ashley now." Paul stod lutad emot dörrgaveln med armarna i kors.
Det var svårare än vad jag trodde. Att glömma och gå vidare. Att kyssa Ashley kändes inte rätt. Inget gjorde det längre. Men han hade rätt, jag var tvungen att lämna det förflutna bakom mig, leva i nuet. Men smärtsamt kom det minnen emellanåt. Vakna upp av att Averies hår kittlar emot halsen. Andas in hennes söta doft. På mobilskärmen så syntes en bild på flickan jag verkligen älskade från botten av mitt hjärta. Med brunt hår och ögon, Averie Kingsley.
"Harry babe? Are you coming?"
Jag sneglade upp och Ashley stod precis framför mig med ena handen utsträckt. Nu kom jag ihåg att vi hade bestämt att ta en lång promenad i parken. Med ett ansträngt leende på läpparna reste jag mig upp och flätade samman våra fingrar.
Den milda höstvinden slog emot mig när jag klev ut från bilen. Luften var fortfarande varm trots att det började vika sig emot en kallare årstid. Ashley stod snart vid min sida och plockade genast upp mobilen ur fickan. När jag försiktigt kikade över hennes axel såg jag direkt att hon twittrade. Jag suckade innan jag fattade tag i hennes hand och började gå emot en bänk. Hon stoppade ner mobilen innan hon slog sig ner bredvid mig, hon lutade sen huvudet emot min axel. Klingande skratt nådde mina öron och jag tittade mig vilt omkring, helt fokuserad på att hitta det jag sökte med blicken. Averie. Det hade säkert gått ett fåtal veckor sen sist jag såg henne. Mina ögon fastnade snart mitt på målet. När hon fick syn på mig verkade hon stelna till och skrattet hördes inte längre. Hon stod inte ensam och jag kände direkt hur avundsjukan fyllde mig. Starkt. Killen placerade plötsligt sina händer emot Averies kinder och lutade sig tveksamt framåt. Snabbt hoppade jag upp på fötter när deras läppar möttes. Jag såg i rött och skulle precis rusa fram när kyssarna fortsatte - men stoppades när Ashley uppenbarades framför mig. Hon hade placerat händerna emot min bringa och höll mig tillbaka för allt hon var värd. Jag skakade, av vrede. Vad hände med mig? Jag kunde knappt kontrollera mig när saker handlade om henne. Var det såhär att vara förälskad?
"Harry, she's not even worth it! Just snap out of it. I love you, isn't that enough for you?"
Jag flyttade Ashleys händer ifrån mig och rusade framåt. På bara några få steg var jag framme vid dom och med alla krafter jag kunde åstadkomma puttade jag killen bakåt. Han stapplade några meter bakåt men återfick snart balansen.
"Luke don't!" Averie ropade högt.
Jag spände mina knytnävar när han närmade sig mig. Mitt förstånd hade kopplats bort och jag reagerade endast på impulser. Luke pressade mig emot marken och fick till ett välriktat slag emot min käke. Jag drog mig ur hans grepp och lyckades nästan mota ett knytnävslag som slogs med all kraft emot min mage. Trots att käken strålade av smärta fortsatte jag. Jag siktade emot hans ansikte och träffade högerögat. Luke tjöt till och jag andades kraftigt. Pulsen dundrade som åska i mina öron. Averie motade Luke som fortfarande tittade ursinnigt på mig. Hans öga hade redan skiftat färger. Jag böjde mig emot marken och hostade upp en hel kaskad av rött sliskigt blod. Hela mitt ansikte kändes ömt, och min käke smärtade vid minsta lilla rörelse. Ashley strök mig över ryggen och pratade lugnande.
Med ett lätt grepp lutade jag Lukes ansikte uppåt. Han stönade till vid min beröring. Vinden hade ökat och jag drog jackan tätare omkring min kropp utan att lämna hans sida. Vad händer? Aldrig hade jag sett Harry så arg. Det skrämde en liten del av mig. Jag tittade bort mot Harry och Ashley som stod en bit bort. Känslan att se honom med någon annan var komplicerad, det hade gått bra tills nu. Nu stod jag här med tårar i ögonen och en enorm klump i halsen. Jag släppte Luke och sprang iväg, jag orkade inte med mer drama. Vinden gjorde att mina ögon började tåras ännu mer. För att undvika för många blickar höll jag mitt huvudet neråt. Smidigt svängde jag av och ändrade riktning emot den lilla dammen. Där slog jag mig ner på den låga bryggan. Björkarna dansade vigt i vinden. Jag rös när luftströmmarna lekte lite med mina hårtoppar. Utmattat lade jag mig ner på rygg och slöt ögonen. Lyssnade på musiken som naturen spelade för mig. Något närmade sig bakom mig och jag blottade sakta mina ögon. Harry stod en bit bakom mig med rosor i handen. Han gick långsamt fram, lade dom bredvid mig och backade sen tillbaka. Jag kunde glimta tår-kristaller som gömde sig i hans ögon.
"Why are you doing this so much harder for me?" sa jag med gråten i rösten.
BESÖKSREKORD, GUD VAD NI ÄR BÄST!!
Se där! Kapitel 26 kom upp idag i alla fall...
Och tack igen för alla fina kommentarer, ni har verkligen ingen ANING om hur roligt det är att få respons!
Vad händer i nästa kapitel? Fortsätt följ novellen och ta reda på det!
Måste säga igen hur mycket ni läsare betyder för mig!
Kommentera?!
Nytt Kapitel Riktigt Snart!
2012-05-02 / 18:24:36 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARERDet kommer upp ett nytt kapitel jätte snaaart!!
Men just nu är det så mycket med skolan... har två stora läxor som jag ligger efter med.
Hoppas ni förstår, men om läxgörandet flyter på ovanligt bra så kaaanske det kommer upp ett kapitel tills ikväll.
Men fortsätt att titta in så kommer det att ligga uppe alldeles snart, det lovar jag!
Ha det grymt fantastiska läsare! xx.