Watch The Stars -

Kapitel 25 - You Made My Life Special... Only You

2012-04-30 / 15:29:45 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARER

Senaste;

Det var precis som om jag hade fått ett slag rätt i magen.

Han sa att det inte skulle hända igen. Jag tittade ner på min mage. Mina ögon började tåras och jag drog täcket över huvudet.

"Han lovade oss... att aldrig göra så igen." sa jag medan jag höll en beskyddande hand över min ömma mage.

Tårarna strilade nerför mina kinder.

-"Jag kommer aldrig låta något sånt här hända dig." sa jag lågt, fortfarande pratandes med det lilla fostret.

Folk strömmade ut emot flygplansterminalen och medan folk runt mig log stort och spanade efter sina saknade så ville bara jag försvinna. Men jag hade lovat Niall att komma och möta upp dom. Jag skulle i alla fall hålla mina löften. I ögonvrån såg jag några yngre tjejer skratta och peka åt mitt håll, men jag låtsades inte om det utan fortsatte att blicka efter Niall. Mitt bland den trånga folkmassan fick jag syn på Paul. Bakom gick Harry som tittade ner på sina fötter. Det kändes som om mitt hjärta sjönk ner till magen, men när jag fick se Niall som log åt mig gick jag tveksamt fram. Han drog direkt in mig i sin starka famn.

"How are you doing pal? Hope you didn't miss me to much!"

Jag drog på smilbanden och kramade om honom hårdare. Han fick mig på något sätt alltid att le, oavsett vad som hade hänt.

"Of course I have Nialler... I've missed Louis, Zayn and Liam also!" Jag försökte låta glad, men min röst krackilerade och jag misstänkte att man kunde höra hur djupt sårad jag var. När en enda tår seglade ner mot golvet drog Louis i mig i en kram.

"Hey you... come here." Han pratade lågt och strök mig lugnande över ryggen.

Över Louis' axel sneglade jag bort emot Harry som hade fullt upp med att skriva autografer och ta bilder. Det fanns inte ett enda spår av bekymmer i hans ansikte, det störde mig djupt.

"Harry!!! Babe!" Det gälla skriket hördes från entrén.

När vi alla vände oss om så fick jag syn på Ashleys blåa ögon. På höga klackar började hon gå emot oss. Harry log stort och mötte henne med en kyss på munnen. Jag visste att i den sekunden brast något inuti mig, något som aldrig skulle kunna repareras. Utan att tänka kastade jag mig framåt, men Harry hann precis tränga sig emellan oss. Jag försökte trycka mig förbi honom, men han rörde sig inte ur fläcken. Mina ögon började vattnas. Han försvarade henne. Harry tittade mig inte ens i ögonen, utan hade blicken istället på Ashley som log nöjt. Vad hade gjort som var fel.

"What the hell Harry, you were supposed to talk to her... not do this!" Louis drog mig tätt intill sig.

Han svarade inte utan vände sig om och virade armarna runt Ashleys midja.

I felt empty, like something... indescribably had left me. No tears dropped, no words came. The tears had ended. We, had ended. I had to face the fact, I've lost him. He has left me. When I saw him kiss her, something died.

Real love is never easy Averie. Life is not easy when the only thing that really matters leave you, to face the whole world alone.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Jag log emot Ashley men hela min kropp skrek till mitt sinne att det var fel. Det gjorde ont i hjärtat när jag såg hur Averie trodde på att jag var glad. Lycklig. Aldrig mer. Att det inte var Averie jag höll om fick mig nästan att börja gråta. Men jag ville inte göra det svårare för henne. Alla gav henne en lång kram innan hon började gå mot utgången, utan att ens titta på mig. Jag kunde se på långt håll hur hon torkade bort tårarna från kinderna. Tårar började välla upp i ögonen men jag blinkade bort dom. Min blick följde hennes steg tills hon tillslut var utom synhåll.

"You are the right one Averie, I just know it. But that is also the reason why I can't be with selfish anymore. You'll always have my heart with you. Always." Jag viskade så att knappt jag själv hörde orden.

Tårarna lyckades smita nerför mina kinder men ignorerade dom bara. Hon var borta.

"Hey, is everything alright babe?" Ashley strök bort dom salta tårarna med tummen, men jag drog mig undan.

"This isn't right, i'm sorry..."

Utan att veta vart jag skulle gå så började jag röra på benen för att lämna flygplatsen. Jag torkade bort tårarna som rann nerför kinderna med baksidan av handen. Åter igen tappade min omgivning färg, den liksom spolades bort. Jag kände skuld, ilska och den hopplösa kärleken för Averie. Den starka känslan som man aldrig kan beskriva med ord. Himlen öppnades på några ynka sekunder och tunga regndroppar slog sig ner emot marken. Jag ställde mig vid bron och bara tittade ut över det klarvakna vattnet. Strömmarna som lekte kull med varandra. Tårarna lämnade mina ögon i samma takt som regnet dalade ner från himlen. Med darriga armar drog jag mig upp på det breda stenräcket. När mina fötter stod stadigt så sjönk jag ner på rygg. Regnet piskade emot mitt ansikte medan jag hade blicken fäst uppåt. Tårarna kom snart i en ny flod och jag andades fortare.

"Please don't leave me, please don't leave me..." Mumlade jag med käken hårt spänd.

Vinden ryckte och slet i min t-shirt och jag kunde känna hur min energi sjönk. Jag tryckte armbandet jag hade fått från Averie emot mitt bröst innan jag slöt ögonen. Om det enda sättet att träffa henne var i mina drömmar, så ville jag sova för alltid.

"Is he dead?!"

"No! Ashley, he is sleeping..."

"But he isn't moving or anything!"

"For God sake woman, get out of here. Go home!" Niall morrade lågt nere i strupen.

Jag rös och drog täcket tätare omkring mig, utan att öppna ögonen. Inte hade jag någon lust till det heller. Inte efter det här.

"Harry, babe. It's time to wake up now." Den sockersöta rösten klingade i mina öron. Averie.

Snabbt slog jag upp ögonen och tittade mig omkring. Jag mötte bara 8 ögon, och ingen utav dom paren tillhörde Averie. Besviket drog jag täcket över huvudet. Hur ska jag kunna överleva såhär.

"Harry you must come out now. It's important." Louis drog prövande i täcket.

"Nothing is important anymore." Det förvånade mig hur tonlös jag lät.

Louis och Niall tog i med gemensamma krafter och täcket lämnade mitt ansikte. Jag skulle precis öppna munnen när något annat fångade min uppmärksamhet. Averie stod i dörröppningen med söndergråtna ögon. Hon rörde inte en min, utan tittade bara på mig.

"We are going to leave you guys alone." Liam lämnade rummet med alla killarna tätt efter sig.

"What are you doing here?" Min röst viskade.

"I want to sort things out, I can't even sleep, eat, talk just because I don't know what I did wrong. Would you like to tell me that Harry?" Hon darrade på rösten och gick några steg in i rummet för att sen luta sig emot fönsterkarmen.

Hennes ord skar som knivar. Det var allt annat än hennes fel. Försiktigt reste jag mig ur sängen och gick med långsamma steg i hennes riktning. Averie visade inga tecken på att hon inte ville ha mig i sin närhet så jag stannade några centimeter ifrån henne. Men jag märkte att hon hade stängt mig ute. Det kändes som om mitt hjärta slets sönder.

Att ha honom såhär nära gjorde mig knäsvag, gjorde att hjärtat hoppade över några slag. Varje gång. Jag anade att det heller aldrig skulle gå över. Känslorna svallade över. Med darrande fingrar strök jag hans kind, ömt. Han böjde sig neråt och våra läppar möttes. Den var precis lika intensiv som våran första som jag mindes lika detaljrikt som om det var igår. Skulle det här vara våran sista? Harry drog sig undan och virade sen armarna omkring mig.

"I'm sorry for everything. But I can't hurt you anymore... that's way I must leave you. It has nothing to do with you. You are my true princess, I can feel it in my bones. But I can't go on and hurt you all the time. It breaks my heart. But always, everyday for all eternity... my heart will belong to you. Don't you ever doubt that. I'm only doing this for your best. I love you precious." Han pussade mig på huvudet.

Tårarna föll åter igen. Hur kunde det här vara för mitt bästa. Ingenting gick ihop längre. Jag förstod ingenting. Allt hade våldsamt kastas upp och ner. Ett leende uppstod snart på mina läppar. Trots att salta tårar fortfarande föll till marken.

"It's a girl." Mumlade jag emot Harrys t-shirt.

För en sekund glömde jag alla problem. Livet var återigen alldeles perfekt. Precis som om jag aldrig någonsin hade fällt en tår. Aldrig fått hjärtat krossat. På den ynka sekunden såg jag allt i klara, gnistrande färger igen.

Kapitel 25 uppe!

Vad kommer hända nu? Kommer det att fixa sig mellan Harry och Averie?

Eller kommer dom båda bli tvungna att gå skilda vägar?

Skulle bli glad om jag fick veta vad ni tyckte om kapitlet, och precis som vanligt. Blev jag inte nöjd!

Får försöka bättra mig...

Kommentarer får min skrivlust att öka

så det skulle vara kul om ni orkade slänga in någon liten åsikt! [Trots att kapitlet verkligen inte var det bästa!]

Tack för att ni stannar och läser, jag älskar er!

Kommentara?!

Kapitel 24 - Leaving You Is The Only Right Thing To Do Now

2012-04-28 / 13:31:01 / Watch The Stars [pausad] / 6 KOMMENTARER

Senaste;

"So Harry... who were you talking with before? You seem much moore happy now! Can you tell us? Exclusive?"

Jag tvekade en stund, men sa det snart med ett stort leende på läpparna.

"I'm going to be a father soon."

Tystnaden lade sig i rummet och alla vände sina blickar emot mig. Jag visste vilka tankar som pågick i deras huvuden. Men jag lät inte det påverka mig utan log ner på mina fötter.

Huvudet värkte och rummet rörde sig runt, långsamt i en bana omkring mig. Jag lade händerna för ögonen, i ett tappert försök att stänga det starka dagsljuset ute. Varenda ljus och ljud gjorde mitt huvud ännu mer irriterat. Minnena jag hade från igår låg i en enda röra. Precis utanför min dörr hördes upprörda diskussioner. Förtvivlat tryckte jag kudden emot öronen precis innan dörren bokstavligen slogs upp. Niall kom in med dom andra killarna tätt efter sig.

"I didn't know you were such an asshole Harry! How can you even sleep at night? Even I can't watch Averie get hurt anymore, just because of your lust. And you know... I'm not even her boyfriend!! It seems like I care about her moore than you do actually! Damn it! I just want to tell you something... fuck you! I'm fucking tired of this!" Niall viftade med händerna i luften medan svordomar och alla möjliga ord lämnade hans mun.

Jag tittade bara förvirrat på honom. Dom andra sa ingenting, utan tittade bara surt emot mitt håll. Louis tittade inte ens på mig, utan valde att istället stirra stumt ut igenom fönstret. Paniken smög sig snart på mig. Vad hade jag gjort? Vad hade hänt? Desperat försökte jag skanna igenom dom blurriga minnena. Men jag hittade ingenting. Det var fullt med minnesluckor här och där.

"What did I do?!"

Alla fyra spärrade upp ögonen och deras blickar borrade sig rakt igenom min själ.

"Don't you even know what you've done?!"

"No!!"

"Yeah, now you've cheated on Averie two times! And maybe moore last night, I don't know!" Niall lät upprörd.

"You had sex two times... with the same girl, the photos is everywhere over the internet. Averie really loves you, and you just keep playing with her emotions. It's not fair, she doesn't deserve that kind of shit. She was kind enough to forgive you the first time, just because she love you that much. You don't deserve her Harry..." Louis pratade med en lugn ton, men jag kunde ana ilskan som fanns där bakom den lugna masken han hade fått på sig.

"I did what?!"

"Listen carefully now..." Liam slog sig ner vid fotändan av sängen.

Medan Liam började berätta började små bitar från minnena igår komma tillbaka, och jag gillade inte det jag nu mindes.

"Good job guys, that's everything for today! We'll continue tomorrow."

Jag öppnade dörren från inspelningsbåset och såfort jag kom ut därifrån sträckte jag på mig. Gäspade stort. Louis kom bakifrån och hoppade sen upp på min rygg.

"Hey Harry, you... me and the guys can go out and do some fun tonight! We can go to a club or something?"

"Yeah, that sounds like a good idea!" sa Zayn och log. Så fort vi öppnade dom gigantiska dörrarna bländades jag av strålkastarna och den höga musik slog emot mina öron. Det var nästan fullt och jag fick kämpa mig framåt igenom den trånga folkmassan som rörde sig i takt med musiken. Någon drog tag i min t-shirt och när jag snodde runt mötte jag stora blåa ögon och svarta lockar.

"Oh sorry! I thought you were someone else!" Hon fick skrika för att ens ha någon chans att överrösta dånet.

"No worries!" Jag log snabbt åt henne innan jag fortsatte att gå efter killarna emot baren. När vi alla fått i oss några antal drinkar förflyttade vi oss till dansgolvet. Precis bredvid mig stod Zayn och dansade tätt med en tjej, dom möttes sen upp i en kyss. Omedvetet trängde jag undan alla tankar på Averie. Lusten uppstod i kroppen och jag pressade snart läpparna emot tjejen som jag hade gått in i när vi precis kom hit. Mina händer trevade uppför hennes midja och hon kysste mig intensivare. Jag drog med henne till ett avlägset hörn och tryckte sen upp henne emot väggen.

"What's your name?" Flåsade jag i hennes öra i mellan kyssarna.

"Alyssa. Yours?"

"Harry."

Hon förflyttade sina armar runt min nacke och lindade sen benen runt min midja. Försiktigt lät jag händerna vandra upp innanför hennes tröja. Alyssa stönade lågt och lät hennes läppar smeka min hals. Ett rus gick igenom mig och det kändes som om jag aldrig ville sluta. Hon drog sig snart undan, hoppade ner på fötter och fattade tag i min hand.

"Come on let's go somewhere more private."

Jag nickade bara och kysste henne på halsen medan vi snabbt lämnade den vakna klubben. Alyssa ropade till sig en taxi och vi båda hoppade smidigt in. Väl där inne fick vi nöja oss med några få upphetsade kyssar. Taxin stannade snart och vi stod utanför vårat hotell. Jag sprang in bakvägen och svängde sen in emot mitt rum. Vi stängde dörren bakom oss och jag bar bort henne emot sängen. Alyssa drog av mig t-shirten och kastade den på golvet. Hennes fingrar lekte över min bara bringa och jag drog snabbt av linnet hon hade på sig. Jag drog sen av hennes shorts och pressade sen läpparna åter emot hennes. Med snabba fingrar knäppte jag upp hennes BH och började ivrigt undersöka hennes kropp. Hon snurrade runt så att istället jag låg under henne och drog sen smidigt av mina jeans. Vi båda andades snabbt, upphetsat. Jag lämnade hennes läppar och började istället kyssa henne ner emot magen och fortsatte sedan ytterligare några steg neråt. Hon stönade sen högt när jag försiktigt trängde mig in henne. Jag flätade ihop våra händer och pressade mina läppar ännu en gång emot hennes.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Jag kände hur tårarna vällde upp ur mina ögon. Inte igen... Jag hade lyckats svika henne igen.

"She isn't going to forgive me for this one right?" jag tittade upp på Liam med tårarna vilandes på ögonfransarna.

Han slog ner med blicken och jag drog efter andan. Jag skulle förlora henne. Bara på grund av att jag inte kunde behärska mig. Jag hade avlagt ett löfte gentemot Averie. Ett löfte som jag hade brutit utan att ens blinka. Utan att tänka på konsekvenserna. Jag ville bara lägga mig ner i sängen och sakta tyna bort med tiden. Frustrerat slog jag ner lampan som stod på nattduksbordet bredvid sängen. Alla känslor slog över. Jag var arg, arg på mig själv. Oavsett mina val så kommer alltid den som står mig närmast i kläm. Averie. Lösningen stod nu klar framför mig. Jag var tvungen att lämna henne, för hennes eget bästa. För att för en gångs skull skona hennes känslor. Åtminstonde ge henne en chans att kunna glömma, gå vidare. Starta ett liv med någon som kunde ta hand om henne, och ge henne det hon förtjänar. Det var min tur nu, att ta emot all smärta.

Min mage kändes svullen och jag låg i sängen och bläddrade mellan kanalerna. Lyckokänslorna sköljde över mig när jag på att Harry skulle vara hemma om bara 1 och en halv dag. Mamma öppnade försiktigt dörren in till mitt rum och jag såg genast att allt inte var som det skulle. Hon tittade tittade på mig precis som om hon tyckte synd om mig. Mitt leende suddades snabbt ut och istället tittade jag oroligt på henne.

"Slå om till nyheterna Averie..."

Jag gjorde som hon sa och när Harrys ansikte uppenbarades i TV-rutan log jag stort igen. Åter igen tittade jag förvirrat på mamma som inte rörde en min. Jag kände hur jag började bli orolig men snart fångade nyhetsreportern min uppmärksamhet.

"Girl favourite Harry Styles from One Direction must've had fun last night. Some paparazzis spotted him exchanging some pretty steamy kisses from an unknown lady. Sources says that it's not Averie - Harrys girlfriend. What will happen next with the adorable couple. Let's just wait and see if they will sort this out. And now... over to the weather."

Det var precis som om jag hade fått ett slag rätt i magen. Han sa att det inte skulle hända igen. Jag tittade ner på min mage. Mina ögon började tåras och jag drog täcket över huvudet.

"Han lovade oss... att aldrig göra så igen." sa jag medan jag höll en beskyddande hand över min ömma mage.

Tårarna strilade nerför mina kinder.

-"Jag kommer aldrig låta något sånt här hända dig." sa jag lågt, fortfarande pratandes med det lilla fostret.

Jag var bara tvungen att testa att skriva från Harrys perspektiv när något sånt här händer!

Förlåt till dom som kanske är lite känsliga för sånt! Hehe...

Vad tror ni kommer att hända nu? Ett riktigt drama står inför paret.

Kommentera!?

Kapitel 23 - Don't Worry, We'll See Each Other Soon

2012-04-23 / 18:53:56 / Watch The Stars [pausad] / 5 KOMMENTARER

Senaste;

Jag flätade ihop våra fingrar och han började smeka mig över håret.

Sömnen kom tillbaka slående fort och jag hade svårt för att hålla ögonen öppna.

"Please read for me again..." Mumlade jag innan det sakta, stilla svartnade för mina ögon. Harrys ansikte tonades bort och jag log ända tills slutet... tills då jag föll in i djup sömn.

Jag höll mina händer försiktigt kupade runt hennes ansikte och bara tittade henne i ögonen. Fem dagar iväg från henne. Fem dagar utan att få se det speciella leendet som gjorde mig knäsvag. Fem dagar utan att få ha henne i min famn. Jag böjde mig in för en kyss och hon besvarade den väl. Louis harklade sig och jag backade motvilligt, långsamt.

"We need to go now." Paul höjde en hand och föste oss i planets riktning.

Jag pussade Averie snabbt i pannan innan jag började gå efter dom andra. När vi rundade hörnet och kom inom synhåll för fansen - dundrade det höga skrik i luften. Det kändes flera gånger som att när som helst så skulle mina trumhinnor brista. Jag snurrade sakta runt och tittade bak på Averie som stod lutad mot stenbyggnaden. Så tydligt jag kunde mimade jag. "I love you." Snabbt gjorde hon samma sak och jag log stort. Med stor marginal så var hon vackrast här. Min ängel. Jag kastade en blick över axeln igen precis innan jag skulle gå på flygplanet. Hon stod fortfarande kvar.

"Hey, five days will go quick mate." Zayn klappade mig uppmuntrande på axeln.

För att inte få allt för dålig hörsel höll jag händerna tätt pressade emot öronen när planet lyfte ifrån marken. Jag följde det med blicken, och inte förrän den var utom synhåll funderade jag på att åka hem. Fem dagar älskling, fem dagar. Jag satte hjälmen över huvudet och startade igång motorcykeln. Så fort jag kom innanför dörren styrde jag stegen direkt mot TV:n. Mamma satt med fjärrkontrollen och bläddrade mellan dom alla kanalerna.

"Har han åkt nu?"

"Ja, och jag saknar honom redan... hur ska jag överhuvudtaget överleva dom här dagarna?"

"Se det från den ljusa sidan, han ska bara vara borta i några dagar... och inte i en månad, som han varit andra gånger."

"Du kanske har rätt."

"Om jag har." Hon vände sig om och log stolt.

"Vad ska vi äta?"

"Jag hade en tanke på att beställa kinamat... går det bra för dig"

"Kinamat går alltid bra för mig!"

"Toppen! Ska du ha det vanliga?"

Jag nickade bara innan jag vände mig om och började gå till mitt rum. När jag hade handen på handtaget så tittade jag ner på ringen jag hade fått. Hur kunde killen vara alldeles perfekt. Ashley dök genast upp i mina tankar och det gick kalla kårar längst min ryggrad. Tanken som jag hade haft i mitt huvud när jag hade förlåtit honom var att jag inte borde lämna honom för att han har gjort ett enda dåligt val, utan också tänka på alla bra han göra hela tiden. Snart slutade jag tänka på det och lade mig ner på mage i sängen istället. Djupt nere i min ficka vibbrerade det till och jag fick anstränga mig med alla krafter för att få upp Iphonen. Det var en bild från Louis.

"Harry has been staring at a picture of you since we left the airport. I don't even know if he blinks. But I guess, that he misses you. Like. REALLY much! But me and the lads miss you too. See you soon lil' sis! Just wanted you to know... Harry is a keeper! :) xx."

Raskt skrev jag in ett svar.

"I know Louis... I know! xx."

Länge log jag ner emot mobilen som jag höll i min famn. Jag hade hittat den där prinsen som alla tjejer - så som unga och gamla, ville ha i sina liv. Och jag hoppades, att han tyckte att han hade hittat sin prinsessa. Jag hoppades innerligt på att han verkligen hade lika starka känslor för mig, som jag hade för honom. Min dörr öppnades och jag tittade upp från Iphonen.

"Maten kommer är här om 10 minuter. Vill du komma och umgås lite med din gamla mor kanske? Jag ser dig verkligen aldrig längre, antingen så är du med killarna, eller så är du instägd i ditt rum när dom är borta. Du liksom isolerar dig när dom inte är hemma."

Jag reste mig från sängen och kramade om henne. Hon hade antagligen rätt.

"Förlåt." Mumlade jag emot den stora t-shirten hon hade fått på sig.

"Du har inget att be om förlåt för, bara du följer med och tittar på TV:n lite med mig!!" Mamma krånglade sig ur mitt grepp och började springa i full fart. -"Jag ska sitta på min plats!" Skrek hon nästan över axeln.

Jag backar inte för någon utmaningen och började då springa efter henne. Snart var jag förbi henne och hoppade över soffan för att lätt landa på den efterlängtade platsen. Mamma hoppade några sekunder efter mig och slog sig sen smidigt ner.

"Det trodde du inte om morsan va?!" Jag kunde höra hur anfådd hon var.

"Nej verkligen, jag tänkte inte vänta mig det av en som var över 40."

"Jag fyller faktiskt bara 41, så det så!" Hon räckte ut tungan åt mig.

Jag skulle precis andas ut när jag i sista sekunden hann ducka för en kudde som kom farande emot mitt bakhuvud. Snabbt fick jag tag i en onormalt stor kudde och utan att tveka svingade jag den emot mammas ansikte. Hon vek undan och vi båda brast ut i högljutt skratt. Dörrklockans sirenliknande ljud slog emot oss och jag höll på att ramla ner från soffan.

"Jag tar det!" Mamma reste sig snabbt på benen och småsprang ut emot dörren.

Doften av bambuskott och friterad kyckling fyllde mina sinnen och jag märkte nu, hur hungrig jag var. Så fort mamma ställde ner tallriken framför mig så tryckte jag nästan in allting i munnen... och när hon bara hade ätit upp halva hade jag för längesen rensat tallriken. Helt utan förvarningen sköljde illamåendet över mig, huvudet bankade och hela vardagsrummet började snurra omkring mig. Var det fel på maten? Med ostadiga en försökte jag springa emot toaletten. Det var en hårsmån innan min mage skulle vändas ut och in. Jag slog upp toalettlocket och föll ner på knä.

"Vad hände gumman?!" Hon lät orolig.

Jag ville mer än gärna svara, men jag kunde. Svetten började träda fram i min panna och jag hostade till.

"Vidrigt."

Var det ända jag hann säga innan jag var tvungen att böja huvudet emot toaletten igen. När jag kunde titta upp igen så stod mamma och kollade på mig med uppspärrade ögon. Hon började bli vit i ansiktet och det såg nästan ut som om hon kollade på ett spöke.

"Är du sen?"

"Sen med vad?" Jag hann inte uttala frågan färdigt innan jag kom på svaret. Mensen.

Jag hade den senast runt den 16 september. 1,2,3.

"Jag är sen med lite mer än två veckor mamma..."

Hon kom in på toaletten och öppnade pillerskåpet, och hon lade ett gravidtest i min hand. Jag drog ett djupt andetag och bara tittade ner på min mage. Vad skulle Harry säga? Skulle han vilja abortera? Skulle han vilja behålla det? Miljontals frågor.

"Okey, a short paus everybody!" sa intervjuerskan och blinkade åt mig.

Mobilen pep till och jag drog upp den ur fickan.

"Call me when you can! I need to talk to you... important, shit!"

Sms:et var från Averie. Jag blev orolig såfort mina ögon hade läst färdigt det sista ordet. Snabbt tryckte jag på den gröna luren, och gick sen iväg en bit för att få prata ostört.

"Hey." Hon pratade tyst. Och hon andades snabbt.

"Is something wrong babe?!"

"No, uhm... I don't know. I really don't know how to tell you this."

"You can tell me everything Averie..." Jag blev fundersam, det gick att höra tydligt i min röst.

"I'm..." Hon andades djupt. -"What would you say... If I told you that you are might going to be a father?"

"What...?" Jag var mållös, mina känslor fanns någonstans mellan chocktillstånd och enorm glädje. Men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Om jag bara hade varit hemma nu, hos henne.

"Harry, come on!" Louis vinkade åt mig.

"Hey babe, that is absolutely amazing! But I gotta go now! I will call you later... be safe. I love you!"

Så snart jag hade lagt ner mobilen i fickan igen kunde jag inte sluta le. Men det fanns fortfarande spår av tvekan i mina tankar.

"So Harry... who were you talking with before? You seem much moore happy now! Can you tell us? Exclusive?"

Jag tvekade en stund, men sa det snart med ett stort leende på läpparna.

"I'm going to be a father soon."

Tystnaden lade sig i rummet och alla vände sina blickar emot mig. Jag visste vilka tankar som pågick i deras huvuden. Men jag lät inte det påverka mig utan log ner på mina fötter.

Tråååkig del!

Är faktiskt riktigt onöjd, men jag kände att jag verkligen behövde lägga ut ett kapitel!

Men vad tror ni kommer hända?

Skulle bli tacksam för era åsikter... och jag lovar, det kommer ett nytt kapitel så snart som

möjligt eftersom jag inte har uppdaterat sen den 17:e(!!!)

Kommentera!

Förlåt för dålig uppdatering!!!!

2012-04-22 / 11:34:54 / Annat Om Novellen / 1 KOMMENTARER

Åh jag hatar att jag inte har skrivit på länge! Känns verkligen som om det var 1000 år sedan! Men jag har inte haft någon inspiration på sistone... men det börjar komma tillbaka, och då ska jag skriva som tusan.

Förlåt till er som vill läsa novellen, men det kommer mer delar alldeles strax!

Och tack till dom som stannar kvar!

Ha bara tålamod och kika in lite då och då!

Förlåt igen! xx.

Kapitel 22 - My Love Will Last For Eternity And Beyond

2012-04-17 / 16:30:02 / Watch The Stars [pausad] / 9 KOMMENTARER

Senaste;

Averie hade fortfarande ögonen fridfullt stängda, precis som ingenting hade hänt.

Jag trevade efter hennes hand och tryckte den sen mot mina läppar.

"You are strong beautiful. I love you lots. I'll be here to see you open those beautiful eyes of yours. To see you breathe. Smile." I mina ögon vällde det upp nya tårar. -"I am not going to leave you for a second."

Ur Harry's perspektiv

Jag ritade cirklar över golvytan med hjälp av foten och kastade en otålig blick upp mot klockan. Hon hade inte befunnit sig där inne i mer än en kvart, men jag satt ändå som på nålar. Någon slog sig ner mitt-emot mig och jag tittade sakta upp. Niall sköv en tallrik över bordet åt mitt håll.

"You gotta eat, we've been in here for about 24 hours now... and you haven't eaten anything. You must be starving, And I know that is not easy to focus on something else but' Averie. But seriously man, eat those sandwiches now. Or else I have to feed you. I'm also heartbroken about this... but you can't just shut down."

Jag rynkade på näsan innan jag bestämt sköv tallriken ifrån mig. Matlusten hade helt försvunnit. Den var precis som bortblåst.

"You don't have a choice Harry." Niall ställde sig upp, böjde sig över bordet och tryckte en macka emot min mun.

Jag ryggade tillbaka men tog den sen motvilligt i min hand.

Klockan tickade på ljudligt och jag tittade irriterat upp då och då. Niall tittade ner i golvet och skakade nervöst på benet. Dörrarna slogs upp flera gånger och jag satte mig spänt upp, men ingen kom emot vårat håll. Två timmar sedan operationen började. Tre, fyra. Snabba, lätta steg hördes runt hörnet och en kort sjuksköterska började gå emot oss. Jag knöt händerna och spände blicken i henne. Hon hade ett stort leende över ansiktet. Det måste väl vara goda nyheter? Sa jag för mig själv inne i huvudet.

"Harry, Niall, Zayn, Liam... and Louis?" Vi nickade snabbt.

-"We have very good news. The surgery went perfect and the heart is working. She should wake up in a couple of hours maybe... but she will have very strong medication so she will sleep much the weeks to come. Right now she's in the recovery room. So you can go see her in one hour or two maybe. She needs to rest." Hennes blick föll ner på mig.

Det var som en enorm tyngd släppte från mitt bröst och tårar framhävdes i mina ögon. Hon levde.

"My strong girl." Mumlade jag emot min axel.

Sjuksköterskan började gå länst korridoren och jag gick tätt efter henne. När hon sen svängde snävt och öppnade en stor dörr andades jag tungt. Averies huvud lutade försiktigt emot en stor kudde och jag inbillade mig ett svagt leende över hennes läppar.

"I'm going to leave you two alone, but press the button If something is wrong, okey?"

"Yeah of course." Jag prövade att dra lite på smilbanden.

{Lyssna medan nedastående läses}

Dörren stängdes mjukt bakom mig och jag gick med händerna bakom ryggen - fram till henne. Kinderna var nu istället rosa och håret hängde svävande över axlarna. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes och glädjetårar läckte från mina ögon. När jag stod precis vid hennes sida böjde jag mig ner och lät läpparna försiktigt snudda vid hennes.

"I know that you can't see this right now. But I wanted to give you this..." Jag öppnade upp handen bakom ryggen och höll nu upp en ring vilandes i handflatan. -"And don't worry, we are not getting married. Yet. But I'm giving you this to show you that my heart will belong to you now, and forever. And I will fight for your love in eternity." Försiktig... försiktigt lyfte jag upp hennes högerhand och placerade den på hennes ringfinger. Jag drog av mig skorna, lyfte på täcket och kröp tätt intill henne. Hennes regelbundna andetag var som musik för mina öron.

"And you. I brought your favourite book you're reading at home. A walk to remember by Nicholas Sparks. Since the doctor said that you should take It easy I figured out that I could read for you."

När jag precis skulle öppna upp boken gled det ur ett litet pappersark. "Harry Edward Styles. Yeah I think I found my prince today." Stod det i smått kursiva bokstäver i Averies handstil. Ett leende spred sig över mitt ansikte.

"And I've found my princess." Viskade jag emot hennes öra. -"Love is always patient and kind. It is never jealous. Love is never boastful or concieted. It is never rude or selfish. It does not take offense and is not resentful..."

Utanför det stora fönstret föll det ner tunga vattendroppar ifrån himlavalvet. Molnen täckte för solen och kastade skuggor in i rummet. Efter att ha kommit en bit in i boken, och fällt endel tårar lade jag den ifrån mig. Jag stöttade mig på ena armbågen när jag tittade ner på det ansiktet som jag så många gånger sett gråta, skratta - men som alltid var lika vackert. Med handen som jag hade fri strök jag undan en hårslinga som hade ramlat fram över ögonen. Jag rättade till kudden under mig och vilade sen huvudet tungt emot den, suckade sen tyst och drömde mig sen bort till första gången jag fick syn henne. Jag slöt ögonen och den krypande, obehagliga känslan att förlora henne fyllde mitt undermedvetna.

"You do know how beautiful you are, right?" Viskade en röst precis intill mig.

När jag snabbt tittade ner möttes jag av att Averies ljusbruna ögonen sneglade upp på mig. Redan vid första ögonkastet kunde jag se hur utmattad hon var. Jag strök henne ömt över kinden och släppte henne inte med blicken för en enda sekund.

"How are you doing babe?" sa jag i ungefär samma ton som hon.

"Yeah, let's say this... I've been better."

Jag kröp närmare och lät läpparna vandra över hennes hals och uppåt. När jag precis skulle böja mig ner emot henne för en kyss, stannade jag bara några millimeter ifrån Averies ansikte. Hon log.

"Where have you been all my life." Viskade jag innan hon drog in mig till en passionerad kyss.

Jag drog mig snart undan och virade mina armar runt henne. När jag tittade upp såg jag hur tårarna mot hennes kinder glänste, med hjälp från solstrålarna som kikade igenom dom tjocka molnen.

"Are you in pain?" Det fanns spår av panik i min röst.

"No.. I have missed being with you. I've missed finding myself in your arms." Hon höjde den högra handen, och när hon fick syn på ringen blickade hon mellan mig och ringfingret.

Ur Averie's perspektiv

Alla olika sorters känslor vällde upp inom mig, och det enda jag kunde göra var att stirra stumt på Harry. Han log bara charmigt.

"No worries, It's a ring a gave you when you still were asleep. Real marriage will come later."

"It's absolutely stunning. Thanks Harry!"

Även om jag inte svarade på det där med äktenskapsbiten så pirrade det till i magen och jag log så stort jag kunde. Jag älskar honom. Ingen tvivel. Jag flätade ihop våra fingrar och han började smeka mig över håret. Sömnen kom tillbaka slående fort och jag hade svårt för att hålla ögonen öppna.

"Please read for me again..." Mumlade jag innan det sakta, stilla svartnade för mina ögon. Harrys ansikte tonades bort och jag log ända tills slutet... tills då jag föll in i djup sömn.

Ur Harry's perspektiv

Babe, you really can't have any clue at all of how much I love you

I can't express all the strong feelings I have for you

The way you just look at me, make me go all weak by the knees

If you some day ask me; "What do you see me?"

I'm already knowing the answer.... "My future"

I want to spend the rest of my life with you

Grow old together

The problem is

I don't know if you're ready to take that big step with me just yet

To take on that part of being called "mine", forever

Jag lade huvudet precis bredvid Averies, lyssnade på hennes andetag. Innan även jag, föll i djup sömn med flickan jag älskar bredvid mig... med våra fingrar sammanflätade.

Enligt mig så var det här ett ganska tråkigt kapitel... men det blir bättre nästa gång! Jag lovar

Kanske också blir ett lite längre, beroende på vilket humör jag är på! Kanske kommer upp redan i morgon!

Åh jag blir verkligen såhäääär glad när ni kommenterar!!

Sitter och läser varenda en med ett stort leende på läpparna!!

Ni som slänger in kommentarer har verkligen en speciell plats i mitt hjärta...

Plus att jag hade besöksrekord i förrgår! Tack så sjukt mycket!!

Kommentera! xx.

Kapitel 21 - I Will Forever Stay In Your Arms

2012-04-14 / 20:35:22 / Watch The Stars [pausad] / 12 KOMMENTARER

Senaste;

Hjärtat började slå långsammare, mer ansträngt. Kämpade med att få runt blod i kroppen. Smärtan började blekna bort och mina ögonlock slöts sakta. Pulsen saktade ner och blev drastiskt svagare. Jag var rädd. Men sekunden innan allt blev svart kände jag lättnad. Lättnad över att allt var över.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Ur Harry's perspektiv

"Are you Harry?"

Jag nickade bara, helt oförmögen att ens kunna öppna munnen. Allt jag gjorde var att titta ner på mina händer som fortfarande skakade kraftigt, men jag försökte gömma det så gott jag kunde.

"Averie... needs a new. Heart. So now we've put her in a deep coma, just so her heart won't take any moore harm. We can't really tell If she's strong enough for the operation. But right now she's not stable at all. And there's a chance. That she'll may not wake up again."

Orden skar som knivar och jag drog efter andan. Jag trängde mig förbi doktorn och sprang in i Averies rum. Min ängel låg orörlig, alldeles stilla försiktigt omstoppad i dom vita lakanen. Hennes ögon var stängda och dom annars rosa kinderna hade nu skiftat till en färglös, blek nyans. Flera sladdar och dropp var fastkopplade till olika ställen över hela hennes kropp. Synen fick mig att brista ut i tårar. Snabbt var jag framme vid sängen och strök henne försktigt över håret med darriga fingrar.

"Please open your eyes. If you are going to die, I will join you. I-I love you. Please, just wake up."

"Harry?" Rösten darrade.

Jag vände mig om med ögonen översvämmade med tårar. Louis fällde ut armarna och jag kramade om honom hårt.

"The doctor told me that she maybe won't be able to make It. Louis, what If she. Dies. It's a chance that the only thing that makes me smile everyday - will leave the earth." Jag skulle fortsätta prata men orden fastnade i halsen, istället släppte jag snabbt taget om Louis och tittade tillbaka på Averie. Niall gick fram till hennes säng med tårar i ögonen - som vilken sekund som helst kunde svämma över. Han bet sig i läppen och begravde sen ansiktet i sina armar. Zayn och Liam gick fram samtidigt och kramade försiktigt om henne, stämningen var dyster i rummet och mina tårar kunde inte sluta rinna. Med svaga ben ställde jag mig precis bredvid sängen igen. Varför just du, Averie?

Mörkret omringade oss och det enda som hördes var dom ljudliga andetagen från soffan. Jag sneglade upp på Averie och flätade ihop våra fingrar innan jag lät ytterligare några tårar fällas. Snyftanden hördes från andra sidan sängen och när jag sakta lyfte på huvudet mötte jag exakta kopior av Averies ögon.

"Mrs. Kingsley... how long have you been here?" sa jag så tyst jag kunde.

"I arrived here maybe 3 hours ago, and when I came In I saw you and the boys. Sleeping."

Jag lade ner huvudet igen och suckade tungt. En sista gång tittade jag länge upp på Averies slutna ögon, innan jag föll i djup sömn.

Solen trängde sig emellan dom täta trädkronorna och en varm sommarvind slog sig fram igenom skogen. Tveksamt började jag gå framåt samtidigt som jag tittade mig omkring med tankarna cirkulerande. Skogen öppnade sig plötsligt och framför mig uppenbarades det höga klippor. Örnar cirkulerade högt uppe ovanför mig. Averie stod med ansiktet vänt emot mig precis vid kanten som ledde ner till ett våldsamt hav av vågor. Jag sprang snabbt fram till henne, hon hade salta spår av tårar som hade runnit nerför hennes kinder. Allt jag ville just nu var att omfamna henne och aldrig släppa taget. Men jag kunde inte röra fötterna.

"I'm scared Harry." Hennes röst lät alldeles förstörd.

"Me too, moore than ever. I'm not ready to lose you, and I never will be." Jag försökte att inte gråta, men det var inte det lättaste.

"The thing that scares me Isn't the whole dying part. It's the part to leave you."

"You are going to wake up, you can't leave me. Not like this!"

Averie tog några steg in i min famn och jag slog armarna runt henne, drog in hennes doft. Hon stod alldeles stilla tills hon plötsligt ryckte till och slog upp blicken. Jag fångade tårarna som droppade ifrån hennes bruna ögon.

"It's time for me to go..."

Hon placerade händerna på min bringa och tryckte mig försiktigt bakåt, ifrån henne. Hela tiden hade hon blicken fäst på sina bara fötter. Averie backade tillbaka till avsatsen och tittade mig nu i ögonen istället.

"Please don't remember me like this. Think instead of every good moment we had together. I love you Harry Edward Styles." Hon svalde hårt innan hon fortsatte. -"Goodbye."

Jag fick anstränga mig till det yttersta för att kunna höra vad hon sa i dom kraftiga vindarna.

Averie slöt ögonen, sträckte ut armarna och steg ut från kanten, för att störta ner i det vilda vatten strömmarna. Benen vek sig under mig och jag sjönk ner på knä. Hjärtat galopperade och pulsen skenade. Vinden piskade emot mitt ansikte och kvävde dom kraftiga gråt-attackerna. Så fort mina tårar lämnade mina ögon drogs dom iväg med dom starka luftströmmarna. Himlen stängde sig och ljusa blixtar lekte över himlavalvet, dom bländade mig och jag tittade ner emot marken.

Ett pipande utan stopp nådde mina öron och jag spärrade upp ögonen. Louis tog ett fast tag runt mina armar och drog upp mig på benen. Minnen rusade igenom mitt undermedvetna och drog mig tillbaka. Exakt fem veckor sen hade Averie träffat mina föräldrar. Hennes leende uppenbarades framför mig, och jag drog lite på mungiporna. Utan henne, utan att få se det leendet. Skulle livet inte vara värt att leva. Jag satte mig ner i soffan och bara stirrade rätt ut. Minnen tog mig tillbaka till första gången våra läppar möttes. Känslan efteråt var obeskrivlig. Min älskling. Något lutade ömt mitt ansikte uppåt och när jag tittade - med ögonen fulla av tårar, möttes jag av Averies ljusa vackra ögon. Hon tittade bak mot sängen, höjde en hand och smekte mig över kinden.

"Don't remember me like that... I won't ever leave you. This isn't the last chapter in our story." Hon pratade sakta, och hennes röst klingade i mina öron.

Averie lutade sitt huvud neråt och lät våra pannor mötas.

"I'm going to miss you." Hon böjde sig en aning bakåt och pussade mig i pannan.

Jag slöt ögonen och kom på mig själv att darra när jag kunde känna att hon drog sig undan. En tyngd trycktes emot min axel... Louis pressade sitt ansikte intill mig och grät.

"Clear!"

Högljudda dunsar fyllde rummet och jag kunde se hur Averie ryckte till, pressades upp av elektriciteten som rusade igenom hennes kropp. Läkarna flockades runt sängen och argumenterade ljudligt.

"I'm not going to wake up, right?" Averies sammetslena röst viskade, darrande. -"Tell them to stop Harry."

Jag pressade ihop mina knytnävar och tittade spänt upp mot pulsmätaren. Vakna, skrek jag inuti mitt eget huvud. En vågrät - grön linje löpte över skärmen. Ett litet streck kämpade sig uppåt och följdes sen av flera, regelbundna.

"She's back!" Utropade någon rätt ut i luften.

Jag brast ut i tårar och andades nu ut, för första gången på ett långt tag. Lättnad sköjde över mig och jag drog händerna igenom håret. Andetagen var fortfarande ojämna, jag hyperventilerade. För den hemskaste sekunden i mitt liv hade jag föreberett mig själv på att förlora henne - mentalt. Det stod klart, tydligt framför mig. Aldrig... aldrig skulle jag klara av att mista henne.

Läkarna kopplade henne till en maskin som skulle hjälpa till att andas. Alla lämnade sen rummet, utan att säga någonting till oss - bara kasta förkrossade blickar åt vårat håll. Jag kollade åt vänster och tårarna speglades fortfarande i deras ögon. Niall torkade snabbt bort vattendropparna ur ansiktet, han hyperventilerade fortfarande kraftigt. Scenen vi just fått uppleva, precis framför våra ögon var overklig. Otäckare, hemskare och mer hjärtslitande än vad jag någonsin kunde tänka mig. Jag reste mig vingligt upp och gick bort till sängen. Averie hade fortfarande ögonen fridfullt stängda, precis som ingenting hade hänt. Jag trevade efter hennes hand och tryckte den sen mot mina läppar.

Kommentera!?

Skulle bli så glad att veta vad ni tyckte, plus att det ger mig mycket mer motivation till att skriva!

Kapitel 20 - Real Love Is Never Easy

2012-04-10 / 19:16:49 / Watch The Stars [pausad] / 6 KOMMENTARER

Senaste;

Han ryggade bakåt och jag sprang emot dörren. Precis utanför rummet krockade jag med Niall. Mina armar började krampa och jag begravde ansiktet emot hans tröja. Han satte sig ner mig med i sitt knä, och han torkade sen omsorgsfullt bort tårarna som strömmade nerför mina kinder samtidigt som jag tryckte mig tätt intill honom.

"Schh Averie, tell me what happend."

"Harry..." Nästan viskade jag.

Han stirrade rätt ut i luften, precis som om han inte var där överhuvudtaget. Hans ansiktsuttryck var tomt och det enda tecknet på att han faktiskt levde var att han blinkade i mellanåt. Liam kastade smått oroade blickar åt hans håll, men han var borta. Djupt förlorad i sina innersta tankar och känslor. Intervjuarens gälla röst riktades emot honom.

"So Harry... you haven't been hanging out with Averie in a while, can you tell us why?"

Äntligen en reaktion. Han lyfte blicken och hans smaragd-färgade ögon träffade kameran. Jag drog efter andan. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte neka hur mycket jag saknade honom. Vad han än gjorde så visste jag att mitt hjärta alltid skulle finnas hos honom. Men. Jag antar. Att man inte väljer vem man handlöst, faller för.

"Look, I made a mistake once... but I never did It twice. I love you Averie and you know It..." Han drog ett djupt andetag.

Tårar rann nerför hans kinder och Harry slog ner blicken, fäste den på hans skor.

"I'm sorry. I can't do this." Uttalade han tyst innan han lämnade rummet.

Jag stängde av TV:n och fortsatte att titta på den svarta skärmen. Det fanns inte mycket mer värre saker än att se honom gråta. Jag sneglade upp emot klockan. Tjugo minuter kvar innan jag skulle vara vid plåtningen för "Seventeen".

"Averie!! Darling, how are you? Oh mother of God, you look gorgeous. I love that top! So cute!"

Jag drogs in i en kram av en äldre man jag aldrig i hela mitt liv träffat. Blandningen av alldels för mycket parfym och cigaretter slog emot mig och i sista stunden lyckades jag hejda en kraftig hostattack. Jag drog mig snart undan och såfort han rundade hörnet drog jag efter andan. Vidrigt. Var ordet som cirkulerade i mitt huvud. Ann Shoket kom gående emot mig med ett leende på läpparna

"Hello, nice to meet you. I called you earlier today about the job If you didn't knew that." Hon log fortfarande stort.

"Yeah, I knew that. Nice to meet you!"

Dörren längst ner i korridoren bakom mig öppnades och röster som jag kände igen allt för väl ekade mellan väggarna. Till min räddning drog Ann iväg med mig och vi stegade iväg mot sminkningen. Hon slog sig ner i en stol mitt-emot mig och gav instruktioner. När sminkösen backade undan från mig fick jag syn på min egen spegelbild. Innan jag hann reagera öppnades den massiva dörren. Niall kom in och tappade hakan.

"Oh come on Niall, just go inside!" Louis tryckte sig förbi honom.

Ett leende spred sig över hans läppar när han tillsist vilade blicken på mig.

"Oh God! If you were a couple years older and you didn't were Harrys, I would propose to you. You look stunning. But of course, you always does"

Jag hoppade ner från stolen och drog in honom till en hastig kram.

"I'll take that as a compliment Louis."

"You should."

När jag tittade upp mötte jag Harrys smått sårade blick. Jag släppte taget om Louis och omfamnade Harry istället. Han ryckte till, precis som om det jag nyss gjort var en överraskning. Men snabbt lade han armarna runt om mig och jag log för en stund.

"Don't think that everything is okey. But I just can't stand to see you cry... I still love you, and you are well aware of that."

{Lyssna medan nedanstående läses}

Ur Harry's perspektiv

Jag ville bara omfamna henne och säga att allt var bra. Som om det inte hade hänt någonting, att allt var som vanligt. All denna draman - som på något sätt alltid, uppstår är jag trött på. Men jag släpper henne inte, jag skulle aldrig göra om det misstaget jag en gång gjorde. Hon är alldeles för värdefull för det. Problemet var nog att hon egentligen inte har en susning om hur mycket hon betyder för mig.

Jag tittade tankspritt ut genom fönstret medan dom andra plåtade färdigt. Blixtarna studsade mot väggarna och gjorde mig tillfälligt blind.

"Harry, come on."

Averie stod i ytterdörren och tittade menande på mig. Jag reste mig snabbt upp och började gå emot henne. När vi var utan synhåll från några andra nyfikna ögon, satte vi oss ner mittemot varandra. Hon mötte inte min blick utan tittade istället ner på golvet och ritade mönster med sina fingertoppar. Den obekväma tystnaden hängde i luften och ett tag satt jag bara tyst och betraktade henne. Tillsist tog jag tag i hennes ena hand och flätade prövande ihop mina fingrar med hennes. Försiktigt placerade jag två fingrar under hennes haka och lutade hennes ansikte en aning uppåt. I dom vackraste bruna ögonen som jorden någonsin skådat fanns det några ynka tårar - likt kristaller, som skulle skulle kunna svämma över när som helst.

"Averie." Började jag. -"It's only you that matters to me. Words can't describe how much I love you. The note wasn't even mine. But I can't blame you to think that way, after what I did with. Ashley."

Hon fällde en tår och jag torkade ömt bort den.

-"Real love is never easy, but It's worth the struggle. I'm sorry Averie, If I can't be the best boyfriend ever. Sorry for not being able to be there for you everyday. I'm sorry for not giving you the chance to find someone better, but I'm selfish and I want you to be mine. I may have lost that right, a long time ago. But I can't see myself without you. Please forgive me... for everything I've done to you."

Jag tittade henne i ögonen - som nu var alldeles glansiga, samtidigt som jag strök henne över handen med tummen. Hennes tårar föll till marken. Fortfarande rörde hon inte en min. Endast tårarna som rörde sig neråt, sakta. Jag lutade mig framåt så att våra pannor möttes, hon slog armarna runt mig och började gråta ljudligt. Hon kröp upp intill mig och lutade huvudet emot min bringa. Jag strök henne lugnande över håret. Averie tittade upp och smekte med sina läppar över mina. Kyssen smakade salt på grund av tårarna som fortfarande rann nerför hennes kinder.

"I love you." sa hon när hon senare hade dragit sig undan en bit.

Hon förlät mig alldeles för snabbt för sitt eget bästa. Men jag lovade mig själv att aldrig mer såra henne.

"I love you too."

"Maybe we should go back?" Averie ställde sig upp och torkade bort sminkresterna som satt nere under ögonen.

"Yeah, I think they are finished." Jag log emot henne.

Ur Averie's perspektiv

När jag började gå emot dörren uppstod det ett enormt tryck emot bröstet. Jag böjde mig framåt och när smärtan inte avtog utan istället blev intensivare greps jag av panik. Hjärtat dunkade i mina öron och pulsen skenade. Trycket blev starkare och jag kved till. Mina ben vek sig dubbelt och jag föll handlöst emot stengolvet. Andan slogs ur mig och jag kippade desperat efter luft, men inget nådde mina lungor. Det kändes som om mitt huvud skulle sprängas vilken sekund som helst. Harrys panikslagna röst lät nu utstängd, precis som om jag inte hörde med mina egna öron. Smärtan från bröstet strålade ut i armar och ben, men jag kunde inte göra någonting, inte röra mig, inte säga någonting. Precis som om min själ hade lämnat kroppen. Synen framför mig blev till otydliga färger och trycket blev outhärdligt. Hjärtat började slå långsammare, mer ansträngt. Kämpade med att få runt blod i kroppen. Smärtan började blekna bort och mina ögonlock slöts sakta. Pulsen saktade ner och blev drastiskt svagare. Jag var rädd. Men sekunden innan allt blev svart kände jag lättnad. Lättnad över att allt var över.

Tack så hemskt mycket för alla kommentarer på förra kapitlet!

Ni anar hur glad jag blir när jag loggar in och ser att ni faktiskt kommenterar... ni är bäst!

Kanske inte världens bästa kapitel och inte heller så långt, men vad tror ni kommer hända?

Kommentera?! xx.

Kapitel 19 - Life Is Like A Rollercoaster

2012-04-06 / 19:49:53 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARER

Senaste;

"Averie Kinglsey, you can't even imagine how hard It is for me to be away from you. It's like a piece of me is missing, because It's with you. I have never, in my entire life loved someone so much that I love you right now. I love you moore and moore everyday, even though when I'm being apart from you. My angel... you're my miracle in my life."

Applåder dundrade mot oss och vi möttes av flera leenden. Harry lutade sin pannan mot min och jag slöt mina ögon. Han var här. Hos mig. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom.

"This is damn sick... 5000 people is watching you guys right now."

Louis log stort mot mig och fortsatte sen att prata med kameran som satt fast i laptopen. Harry bara satt och log.

"Averie? Yeah guys she is here." sa Louis och vinklade den svarta datorn åt mitt håll.

Jag höjde handen lite halvhjärtat och vände sen åter uppmärksamheten på iphonen jag hade i handen. Ett nytt meddelande från Fay låg oöppnat i inkorgen och jag klickade genast upp det.

"Jag måste bara säga att jag är otroligt jävla avundsjuk på dig Averie. Du fattar inte hur sjukt det känns att se min bästa kompis på twitcam med just nu världens hetaste kändisar. Och inte nog med det, du är tillsammans med Harry Styles... Harry Styles är tillsammans med Averie Kinglsey! Min barndoms-kompis, fattar du hur sjukt det är?! Åh jag börjar flippa ur nu märker jag. Jag saknar dig Averie, hoppas du har den bästa tiden i ditt liv! Och glöm inte bort oss här hemma i Sverige medan du lever ditt glamourösa liv i London. Hälsa alla!

Peace out xxxx. :)"

Jag reste mig upp från stolen och började gå emot dörren. Precis när jag skulle sätta min fot utanför tröskeln blev jag tillbakadragen och när jag tittade bakom mig möttes jag av Harrys leende. Louis hade vänt datan åt hårt håll.

"The world's most adorable couple, how many are with me on this one?" sa han och blinkade in i kameran.

"Where are you going?" Harry lade huvudet på sne och log gulligt.

"I want to go out and get some air, the sun is shining and before we know It It's gonna be cold. And yeah..."

Det syntes att han precis skulle öppna munnen för att säga något, men han blev avbruten av Louis' stämma.

"Hey! We can go to the tivoli today?! Please, It's been ages since last time!"

Vi alla tre utväxlade blickar för ett ögonblick och nästa sekund var vi alla påväg ut genom dörren. När vi kom ut i vardagsrummet möttes vi av Liams och Nialls koncentrerade blickar medan dom körde fifa. I soffan bredvid låg Zayn och andades ljudligt. Jag slog mig ner i soffan mellan killarna och Niall flinade åt mig. En signal tjöt från TV:ns högtalare och Liam flög upp och började dansa på stället.

"Goaaaal! I won, oh yeah! In your face Niall!"

"Whatever..."

Niall vände sitt ansikte åt mitt håll.

"So what's up Averie?"

"Uhm... Me, Harry and Loui are going to the tivoli, please come with us?"

"Yeah, I need to get out moore. So sure, of course I'll come with you guys!" Han log smått.

Harry stegade fram till oss och drog upp mig ur soffan. Jag tittade på honom förvirrat men han log bara och började gå emot ytterdörren. Han greppade tag i Canon systemkameran som låg på byrån.

Värmen slog emot oss när vi kom ut, gatan var lugn och inga bilar eller någonting syntes så långt man kunde se. Klickande ljud hördes bakom mig, Harry höll kameran i händerna och riktade objektet mot mig. Jag gick närmare och satte handen ömt framför linsen.

"Please don't."

Han sänkte kameran och tittade på mig med stora ögon och ställde sig sen precis intill mig. Harry virade armarna runt min midja och jag lutade pannan mot hans bringa. Hans doft omfamnade mig och jag log stort för mig själv.

"Why can't I take pictures of you?" Harry uttalade orden långsamt.

Jag bet mig i underläppen.

"Cause I always look horrible in all photos! I'm not like you, I don't look perfect in every single photo. Even though that would have been cool!"

Han släppte taget om mig och tittade mig nu istället allvarligt i ögonen. Solen framhävde den gröna nyansen i hans.

"You are always beautiful, don't forget that!"

Jag himlade med ögonen, ruffsade om hans hår och sprang sen iväg. Bakom mig var det alldels tyst och när jag kisade över axeln fick jag syn på Harry som låg livlös på trottoaren. Hans ögon var slutna och bröstkorgen varken höjdes eller sänktes. En vind sprintade mellan husen och kastade mitt hår bakåt. Jag vände om och kastade mig ner på knä bredvid honom. Fortfarande inte ett enda tecken på att han andades. Snabbt böjde jag mig fram för att göra mun-mot-mun metoden. När våra läppar möttes drog Harry in mig i sin famn. Jag drog mig förvånat undan och tittade chockat på honom. Han log bara försiktigt, fortfarande liggandes på asfaltstrottoaren.

"Oh idiot, I thought you were hurt or something like that." sa jag med sur ton.

"Hey, didn't you knew that It's my hair and you that keeps me alive. You messed my hair up and the you also ran away. So I couldn't no longer stand on my own feet." Han fyrade av ett charmigt leende.

"I love you, you jerk."

"I know you do, I love you to!"

Jag lutade huvudet neråt och lät läpparna spela över hans, jag kunde känna hur han log. Så jag kunde inte låta bli att göra detsamma.

"You are mine."

Ett harklande hördes och när jag tittade upp fick jag syn på fyra ansikten som tittade roat, ner på oss.

"Can you two just stop snogging for just a minute please?" sa Louis retsamt.

"Why, are you jealous?" Harry tittade kaxigt upp på honom.

"Ha Ha, you wish Averie is like my little sister..."

Louis sträckte ut handen mot mig och hjälpte mig upp till stående läge. Jag log tacksamt och kramade sen om honom hårt. Liam dinglade med bilnycklarna framför våra ansikten och vi började snabbt gå emot den röda bilen. Jag hoppade in och hamnade mellan Zayn och Niall.

Mina ögonlock kändes som gjorda av bly och av att befinna sig i Harrys famn gjorde det inte lättare för mig att hålla ögonen öppna. Allt ljud och ljus var som ett enda brus runt omkring mig. I mitt huvud tänkte jag tillbaka under dagen. Vi hade åkt alla karuseller och haft världens bästa tid tillsammans. Jag och alla killar hade till och med lyckats övertala Harry att åka berg- och dalbanan. Harry strök mig nu över håret och viskade i mitt öra. Allt lät som ett enda mummel och jag kunde inte förstå ett ord.

"We are home babe." Harry skakade om mig försiktigt.

"Yeah soon." sa jag utan ens lägga en tanke på vad han sa.

Dovt skratt hördes och jag lyftes försiktigt upp i luften. Några sekunder senare befann jag mig i sängen. Jag gäspade och öppnade ögonen. Harry vilade sitt huvud i sina händer och tittade på mig med sina perfekta ögon. Utan att vara ordentligt vaken satte jag mig upp och drog en hand igenom håret.

"Can i borrow your phone, I need to call mom and I can't find my own."

"Yeah sure, It's in the top drawer." Han pekade på byrån som befann sig längst bort från sängen.

Jag reste mig trött upp och gick med långsamma steg i den riktningen. När jag drog ut lådan var det första jag såg en liten, skrynklig lapp. Mitt hjärta sjönk som en sten och jag började skaka. Inte igen. Jag blev klarvaken, tog upp lappen och kastade den åt Harrys håll. Den störtade direkt ner mot marken.

"Please Tell me you didn't." Min röst lät tonlös, kall.

Jag begravde mitt ansikte i handflatorna och andades snabbt. Drog fingrarna frustrerat igenom mitt hår samtidigt som jag tittade på Harry. Mötte hans blick. Han hade ställt sig upp och läste nu igenom lappen. Hans ögon spärrades upp och han tog ett steg närmare mig. Jag ryggade bakåt.

"Tell. Me... You didn't do It." Jag darrade nu på rösten.

Hur kunde jag ha förlåtit honom. Det äcklade mig bara att tänka på vad han möjligen har gjort medan vi två var åtskilda. Färgerna runt omkring mig försvann och nu rann det tårar nerför mina båda kinder. Harry lade sina armar runt mig men jag slog bort dom.

"Tell me, now what the fuck this note means! Harry, I loved you. So fucking much!" Den sista meningen nästan skrek jag. Synen var suddig men jag kunde ana tårar i Harrys ögon. Han låtsades säkert. Allt det som hade varit riktigt i mina ögon, hade varit motsattsen i hans. Jag bet mig hårt i läppen och sjönk ner på golvet, Harry böjde sig ner bredvid mig.

"Leave me alone!"

"No, you must listen to me Aver.." Jag avbröt honom.

"Back off!" Fräste jag.

"Schh Averie, tell me what happend."

"Harry..." Nästan viskade jag.

How could you do this? I'm breaking to pieces and I'm afraid that I will never, ever be whole again

Without you, life has no colors, no joy and no love

I made the biggest mistake of my life. Letting you come back in my life, giving you permission to enter my heart

I'm full of scars, and those are never gonna heal

Right now, I wanna jump

Letting go

Disappear

Simply vanish from the face of the earth

Leaving you with only memories of me

Goodbye my lover

Kommentera!

Kapitel 18 - Lights, Roses, Dresses... It's Prom

2012-04-03 / 22:31:51 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste;

"Mammas jobb." Jag ryckte på axlarna och log.

Kanske, bara kanske hade jag hittat någon som inte brydde sig om vilken pojkvän jag hade. Såg mig för den jag var och inte hur jag borde vara. En sån kompis alla egentligen skulle ha. Colt Simons.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Mamma torkade bort en tår som rann nerför hennes kind. Jag stod och granskade mig själv framför den enorma spegeln från alla vinklar som man möjligen kunde komma på. Lätt lutade jag huvudet på sne utan att släppa mitt ansikte med blicken. Tankarna fokuserade direkt på Harry. Vad var det han såg i mig som gjorde att jag stod ut i mängden från alla tusentals tjejer han träffar dagligen. Det skrämde mig att jag kunde älska en person såhär mycket - för första gången. Jag hade aldrig under hela min livstid vetat att man kunde vara så beroende av en människa. Innan jag träffade honom så var kärlek bara ett ord. Ett litet ord som man långt ifrån visste vad det egentligen betydde om man inte hade upplevt det själv. Nu stod det klart framför mig. Mobilen vibrerade på kudden och jag gick ivrigt emot sängen. Sms mottaget från Harry.

"Hello my beautiful girlfriend, got some bad news. Me and the lads must stay over here for a couple moore days. I love you and I miss you loads!

// Harry xx."

Det kändes som om mitt hjärta skönk som en sten. Jag hade inte fått se honom på lite mer än en månad, och nu skulle han tvingas stanna kvar lite längre. Den här dagen hade jag länge väntat på, att få somna i hans famn, känna hans ljuvliga doft och förföras av hans sjungande stämma. Tårar gjorde att jag såg suddigt men jag började stelt skriva in ett svar.

"Okey... I love you xx."

Mer orkade jag inte med att skriva. Jag satte mig långsamt ner i sängen och stirrade rätt ut i luften. Överdrev jag? Men det är väl inte mitt fel att jag saknar honom så att det känns som om jag kommer gå sönder. Spricka i tusen bitar. Jag kände mig inte hel när han inte var nära. Det var precis som om han bar en bit av mig med sig. Jag vandrade bort till garderoben och drog upp Harrys lila "Jack Wills" hoodie som jag hade fått låna. Doften som slog emot mig gjorde mig nästan andlös. Ögonen började åter igen vattnas och jag gick åter igen bort till sängen där jag la mig ner på rygg och kramade om tröjan som tröst. Trents ord kunde jag höra spelas i mina öron, om hur Harry egentligen inte kunde finnas där för mig. Men jag viftade genast bort orden. Han älskade mig och jag älskade honom, det var det som spelade roll. Dörren gled upp och avbröt mina diskussioner jag hade med mig själv. Mamma kom in i rummet och drog försiktigt upp mig ur sängen.

"Du ska väl inte ligga ner? Klänningen kommer bli skrynklig... du saknar honom va?" inflikade hon när hon fick syn på tröjan jag fortfarande hade i famnen.

Jag nickade bara.

"Det gör jag också, han är en trevlig kille den där Harry." Ett leende spred sig över hennes läppar och hon klappade mig uppmuntrande på axeln.

Dörrklockans ekande for genom huset och jag ryckte till. Jag svär, jag kommer få en hjärtattack någon dag. Mamma gick emot dörren och jag ställde mig åter igen framför spegeln. Håret hängde i röriga lockar över axlarna. Colts röst hördes från hallen och jag sprang fort dit. När vi båda fick syn på varandra spärrade vi upp ögonen.

"Herregud vilken snygg kompis man kan ha! Hoppas Harry inte har något emot att jag snor dig för en kväll!" Colt blinkade mot mig.

"Jag kan ju bara säga detsamma!"

Mamma tryckte klackskorna i min famn och jag drog vant på dom på fötterna. En blixt fyllde rummet och när jag tittade upp stod hon med kameran riktad mot oss. Jag ställde mig närmare Colt och log så normalt jag kunde. Han slängde en blick på klockuret han hade på armen och rynkade pannan en smula.

"Vi kanske måste gå nu, så vi inte blir sena. Eftersom man just i år började med att alla killar bokstavligen ska eskortera sina tjejer in i herrgården."

Jag spärrade upp ögonen och tittade på honom förvirrat. Han drog bara med mig ut och framför mig stod en limousin med svarta, tonade rutor. Blixtar nådde oss fortfarande från ytterdörren. När vi satt i bilen kollade jag honom allvarligt i ögonen.

"Berätta nu, vad menar du med eskortera? Ska man inte bara gå rakt in i byggnaden?"

"Nej, inte precis. Ni tjejer kommer få gå in från baksidan av huset för att komma direkt upp på övervåningen. Vi killar kommer stå precis nere vid trappan och leda er till ett lusthus där man ska dansa. Först när dansen är över får man gå och göra vad man vill. Mingla och annat."

"Du måste skoja?! Jag kan inte dansa, vad ska man dansa?!"

"Gammaldags vals tror jag det heter... ehrm, ungefär så dom dansar i One Republic's "All The Right Moves" musikvideo." Han började vifta med armarna i luften som exempel.

"Skojar du nu? För om du gör det så är det inte roligt. Jag skrattar inte, verkligen inte."

"Nej jag är seriöst."

Bilen stannade och jag andades djupt. Herregud vad tänkte dom med, jag kan inte dansa gammaldags vals eller vad det nu kallas! Mina nerver började ta över och jag kunde känna hur pulsen ökade. Colt kramade om mig och började gå. Jag följde med resten utav alla tjejer som gick uppspelta upp mot huset. Alla hade rosa klänningar eller svarta, glittriga, åtsittande. När vi kom innanför dörren fick vi gå upp för en lång trappa innan vi kom upp till ett rum med sluttande tak. Nedanför hördes killarnas röster, blandade med tjejers fnittranden. Speglar stod uppradade längst väggarna och alla började genast trängas där. Jag satte mig ner på närmaste stol och kollade bara ut över alla som hektiskt höll på att fixa sitt hår, klänningar och smink. Stella, skolans rektor kom in i rummet. Hon hade en rutig tajt kjol på sig med en istoppad svart skjorta till.

"Okej, ni får ställa upp nu! Jag och dom andra har fixat med ordningen så att ni kommer rätt med den killen ni kom hit med. Jag måste bara säga att alla ni ser sagolika ut ikväll!" Inflikade hon och började sen läsa från listan.

Jag fick stå på fjärde plats och jag blev snabbt nervös. Som om det inte vore nog hördes det tjutande skrik nerifrån, höga gälla skrik. Alla höjde förvirrat ett ögonbryn men när musiken började spelas blev det knäpptyst. Tjejen som stod först började gå nerför trappan och jag drog ett långt andetag. Andas, var det enda som cirkulerade i mina tankar just nu. Stella gjorde tecken till mig att jag skulle gå ner och jag lyfte lätt på klänningen en aning. Jag hade blicken fäst på trappstegen, men när jag tittade upp möttes jag inte av ögonen jag förväntade mig. Det var Harry som tittade stolt på mig. Lite längre bort stod dom andra killarna och log emot mig. Mitt hjärta galopperade i högvarv och jag kände för att springa nerför trappan. Mina ögon fylldes med tårar, men jag släppte honom inte för en sekund med blicken. Han var verkligen här. När jag kom nerför det sista steget gick jag direkt in i hans famn. Han lindade sina armar runt mig och pussade mig i pannan.

"I thought you would be stuck on your tour for a couple moore days."

"I wanted to suprise you."

Tårarna rullade nerför mina kinder samtidigt som jag flätade ihop våra fingrar. Han vilade försiktigt händerna mot mina kinder, lutade mitt ansikte en aning uppåt och lät sina läppar pressas mot mina. Glädjen sköljde över mig. En månad utan honom hade varit den jobbigaste tiden i hela mitt liv. Jag drog mig undan och tittade honom i ögonen. Några ynka tårar vilade mot hans kinder.

Applåder dundrade mot oss och vi möttes av flera leenden. Harry lutade sin pannan mot min och jag slöt mina ögon. Han var här. Hos mig. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom.

Förlåt för att den här delen är väldigt sen!

Men det beror på att jag precis hade skrivit färdigt den, också försvann den!

Vad tyckte ni?

Kommentera!