Kapitel 41 - Lovebirds, Call 911 It's An Emergency
2012-06-29 / 13:56:01 / Watch The Stars [pausad] / 3 KOMMENTARERSenaste;
Klaustrofobi. Hon och Niall. En utav dom säkert 1000 saker som knöt dom samman. Äntligen. Det var ingen som tittade extra konstigt på oss. Vi båda smälte in. Averie drog mig ur mina tankar med att öka takten och jag kunde snart se hennes mål. Jordgubbarna låg prydligt i platslådor i på ett bord. Precis när jag skulle säga någonting blev jag avbruten av en främmande röst.
"Averie?! Averie Kingsley?!..... Is it really you? You haven't changed a bit! But still, you are more beautiful now."
Det tog flera minuter för mig att kunna identifiera det okända ansiktet som som så stort emot mig. Men snart slog det mig. Matthew.
"Oh God is it you?! Is it really you? How are you these days... it wasn't exactly yesterday I saw you!" Jag log stort.
Matthew lade en arm omkring mina axlar och drog iväg med mig. Mitt grepp om Harrys hand lossnade och jag tittade ursäktande bakåt. Han tittade förvirrat på mig men snart gick han tätt efter oss bland dom folkfulla gränderna. Matthew pratade utan stopp och jag fick anstränga hörseln för att hinna med i den fartfyllda konversationen. När jag försökte krångla mig ur hans grepp för att backa bak till Harry - drog han mig bara ännu mer tätare intill sig. Efter ett tag gav jag upp och fick nöja med att kolla bakåt. Harry hade stoppat ner händerna i sina fickor och släppte mig inte med blicken.
"Averie? Who is that creepy guy who is following us?" Matthew viskade med munnen precis vid mitt öra.
"The guy behind us is my boyfriend Matthew." Jag tittade bara förvirrat på honom. Syntes det inte att vi var tillsammans?
"Oh really? You deserve someone more good-looking. Just look at him, he isn't good-looking at all Averie."
Jag rynkade pannan och höjde ett ögonbryn. Det här var inte den personen jag mindes. Matthew som jag kände när jag var liten - när jag och mamma bodde här, var snäll och skulle aldrig trycka ner någon, varken fysiskt eller psykiskt. Jag kunde känna redan nu att allt inte var som det ska med honom. Bestämt den här gången drog jag mig ur Matthews grepp och gick emot Harry som mötte mig med öppna armar. Han böjde sig neråt och pussade mig snabbt över håret.
"Can you please tell me who he is? So I at least know who the guy is, if he just drags away with you again."
"Matthew, was my best friend when I lived here with my mom. This was the first time I saw him in maybe 14 years." Jag log svagt.
Matthew stod i en dörr som ledde in till en resturang - och gestikulerade att vi skulle följa med in. Till min förvåning så var det Harry som drog med mig och inte tvärtom.
Det var ganska mörkt i resturangen när vi väl kom in. Över varje bord stod det små ljuslyktor prydligt placerade. Averie satte sig mitt-emot mig vid ett bord och Matthew satte sig bredvid henne. Jag sträckte mig efter Averies hand och flätade samman våra fingrar över bordskivan. I min ögonvrå tycktes jag se Matthew stirrade stint på mig, men när jag sakta vinklade huvudet till vänster för att möta hans blick läste han oskyldigt igenom menyn. Jag valde att istället titta på Averie. Det mjuka ljuset fick hennes bruna ögon att se ut att vara gjorda av rent guld. Dom drog mig till en annan värld. Averie strök med tummen över mitt pekfinger.
"Is it really a good idea for us to stay here and eat?" Hon tittade frågande på mig.
"Probably not. Do you wanna leave babe?"
"Yeah, all of sudden i'm feeling a bit dizzy... and i've been tired all day." Averie log ursäktande emot mig.
Jag ställde mig upp, utan att släppa taget om hennes hand och hon gjorde snart detsamma. Matthew tittade smått chockat upp ifrån sin meny innan han tvärt sprang runt bordet och lade armarna omkring hennes hals. När jag tydligt såg hur Averie kämpade med att komma loss ifrån hans "kram" drog jag sakta, men bestämt bort Matthew ifrån henne. Han tittade på mig och det for nästan blixtar ur hans ögon, men samtidigt så strömmade det tårar nerför hans kinder. Averie som stod bredvid mig ryckte till.
"Please... please you can't just leave me here? I have a feeling that not everything is as it should be here in Tennessee anymore." Han pratade tyst.
Utan att veta vad jag skulle säga eller göra vände jag mig emot Averie. Hon tittade tillbaka på mig och kastade sen en blick emot dörren. Jag nickade, utan att säga ett ord - fattade tag i hennes hand, trängde mig förbi Matthew och var snart påväg emot bilen för att komma hem. På något sätt i farten så hade Averie fått med sig en påse med jordgubbar. Strax satt vi båda säkert fastspända i bilen.
"How could he turn out to be so... weird? I remember him as ridiculously kind and all those good things, not. This!" Utbrast Averie.
Med ögonen fästa på vägen nickade jag bara, samtidigt som jag befann mig i djupa begrundelser. Varför skulle inte allt vara som vanligt här längre? Varför hade han plötsligt börjat gråta, bara sådär? Jag höll nästan på att missa avfarten in till den lilla ranchen så jag fick svänga i sista sekunden och Averie slog nästan huvudet i sidorutan.
"Sorry babe." sa jag snabbt och skrattade till lite.
Hästarna började gnägga såfort Averie klev ur bilen och jag kunde se på lång väg hur glad hon var. Hon behövde komma tillbaka hit. Medan hon gick så fort hon kunde till stallet gick jag runt bilen för att ta in jordgubbarna till boningshuset.
Dagen började dra sig emot sitt slut och himlen började färgas svart. Averie satt tätt intill mig med sitt huvud vilandes emot min axel. Jag log för mig själv och lät blicken fastna i lågorna som dansade graciöst över veden. Det skramlade till på avstånd och snart fylldes gården med ljuset ifrån starka stråkastare. En orange pickup parkerade så nära huset man möjligen kunde och när Rose steg ut ifrån chaufförsätet drog jag genast med Averie emot hallen. Hon öppnade dörren och jag såg exakta kopior utav hennes ögon. Averies ögon. Rosie log glatt åt mig och placerade en papperskassa i min famn - utan att ens vänta på en reaktion att jag var beredd att ta emot den. Jag tittade på Averie och hon flinade retsamt åt mig. Snart förändrades hennes ansiktsuttryck helt och hållet - allvarligheten drog över hennes ansiktsdrag. Men på något sätt log hennes ögon. "I love you so, so much." sa hon tyst.
Jag böjde mig fram och placerade en lätt kyss på hennes läppar. "I love you too."
"Okey, i'm sorry I disturb. But if you two lovebirds want some dessert you better come out here." Man hörde klart hur road hon var.
Vi båda gick tätt bredvid varandra ut till köket där Rosie mötte oss med ett kolossalt stort leende.
-"Here you go! Home made panna cotta! I made them yesterday but since they need to solidify we couldn't eat them until today. Have a taste and tell me what you think. Come on now, i'm curious of knowing your opinions."
Jag tog två skedar och gav den ena till Averie. Efter att ha stoppat in den första skeden i min mun tog det inte lång tid innan allt var slut. Smått osäkert sneglade jag på Averie och det var också tomt i hennes glas. Ett leende spred sig över Rosies läppar.
"I'll take that as you liked it..."
Längre än så hann hon inte prata innan det small till i ytterdörren. Jag kunde höra hur gångjärnen sakta lossnade en efter en. Rosie ställde sig upp och gick med raska steg ut emot hallen. Vi andra var tätt efter henne. Den vita dörren var böjd inåt och den gnisslade till, som varning om att den snart skulle falla till golvet. Averie stod bakom mig och Rosie i sin tur stod framför mig. Dörren gav vika och jag kastade mig bakåt.
"Please. You. Gotta-a... help me."
Matthew steg darrigt över dörren och in i huset. Ljusröda blodstrimmor rann nerför hans mungipor och blåmärken sträckte sig över hela ansiktet. Han hostade kraftigt till och svart, segt, slaskigt blod lämnade kraftigt hans strupe. Hela hans kropp skakade utan stopp och tillslut kollapsade han, och föll handlöst till golvet. Det kändes som om mina fötter var fastspända. Jag kände mig förlamad, hade inte kontroll över någon kroppsdel i hela min kropp. Det var bara tur att jag ens fortfarande kunde stå upp. Harry var helt blek i ansiktet och rädslan lös ur hans ögon. Inte heller han verkade kunna röra sig. Jag skakade på huvudet som för att väcka mig själv ur 'transen' som jag verkade vara försatt i - min nacke kändes stel. Benen lyckade äntligen röra sig framåt och jag satte mig på huk bredvid Matthew som praktiskt taget spydde blod. Han fattade tag i min hand medan blodet bara spreds längre och längre ut över trädgolvet. Jag tittade honom i ögonen och kände tårarna tränga sig fram. Det var dom ögonen jag mindes. Han var sig själv.
"Call for an ambulance! Hurry up!" Skrek jag så högt jag möjligen kunde.
"Already on it." svarade Harry och försökte låta lugn, men jag kunde höra hur rädd och chockad han var.
"I-I told yo-ou that something-g is wrong." viskade Matthew med skakig röst - innan en ny kaskad av blod kastades ur hans hals.
Jag ökade trycket över hans hand och tittade upp på Harry med tårfyllda ögon.
"They're on their way." sa han allvarligt och jag nickade.
Matthew rullade över på rygg och hans ögonlock fladdrade till. Han fick göra allting, förutom att somna. Paniken sköljde över mig och jag skakade om honom så försiktigt jag kunde. Bara några minuter senare kunde jag höra sirenerna närma sig. Jag sprang ut så fort mina ben orkade, för att möta upp dom. Snabbt vände jag mig och till min lättnad satt nu Harry bredvid honom. Ambulansen sladdade in på gården och jag vinkade stressat åt dom innan jag åter igen sprang in i huset.
"You'll be alright. Promise." viskade jag i Matthews öra.
Förlåt för att det här kapitlet inte kom upp igår!
Nu kommer det hända lite grejer så ni är beredda på det
Men nu skulle jag verkligen bli glad om ni lämnade någon kommentar/åsikt! xx.
Kapitel on the way! 28-06-12 | 01.36
2012-06-28 / 01:36:02 / Annat Om Novellen / 0 KOMMENTARERÅh herregud, uppdateringen är så dålig, skäms ju lite bara! Men det ska bli bättre, och kapiteln ska bli bättre också jag lovar er! Och nästa novell, som jag kanske börjar skriva när den här har fått ett slut - blir nog bra! Ur mitt perspektiv i alla fall.
Storyn är som ingen annan... Tycker ni att jag ska skriva en annan efter den här?
Men i morgon/(idag) efter att jag gjort det jag ska, kommer det upp ett kapitel! Hoppas ni kommer gilla det då!
Ni får njuta av GIF:s på världens härligaste så länge simma lungt xx.
Kapitel 40 - Finally, Everything Feels So Perfect
2012-06-24 / 23:29:21 / Watch The Stars [pausad] / 3 KOMMENTARERSenaste;
Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
Jag sträckte på mig och lät händerna falla lätt emot marken, över mitt huvud. Harry låg med ansiktet begravt emot min hals och andades tungt med sina starka armar lindade omkring min kropp. Kombinationen av Harrys varma andetag och den kalla daggen som låg som ett tjockt täcke över gräset gjorde att jag rös. Det for som ett rus igenom mig och jag slog snabbt upp ögonen samtidigt som jag ännu snabbare satte mig upp. Vi hade somnat ute igårkväll. Solen kastade några få svaga, ömma strålar över marken och gav illusionen av att varje grönt grässtrå lös behagligt. Trött sjönk jag igen ner i Harrys famn och bara granskade lockarna som hade trillat ner i hans perfekta ansikte. Kontrollen över mina ögonlock gled sakta ifrån mig och jag kämpade länge med att åter försöka hitta den. Innan jag tillsist gav upp och somnade ännu en gång.
Det for som ett rus igenom min kropp och jag slog snabbt upp ögonen. Min prins snarkade tyst och jag log. Solen hade fortfarande inte gått upp än, vilket måste betyda att jag inte alls hade sovit länge. Snarare slumrat till. Jag huttrade till, pussade Harry på näsan i ett försök att väcka honom försiktigt. I 9 fall av 10 så var det alltid Harry som var tvungen att väcka mig, men idag hade tydligen mitt sinne bestämt att det var min tur att få liv i honom. Men för tillfället verkade det vara i stort sätt omöjligt. Han var näst intill medvetslös. Jag hävde mig upp på ena armbågen och lutade mig framåt emot hans öra.
"Wake up babe. It's freaking cold and I want to go inside and get some warmth in my body again. So please dear, wake up."
Harry mumlade bara till men öppnade sen ansträngt ena ögat. Hans ansiktsuttryck just i den sekunden fick mig att skratta till kort. Utan att ställa någon fråga eller att ens säga någonting ställde han sig upp och lyfte upp mig i sin famn. Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta hur han kunde vara så varm när jag skakade tänder. När vi stod utanför ytterdörren satte han ner mig på egna fötter och jag klev snabbt in. Värmen från den öppna brasan slog emot mig och Rosie mötte oss med ett piggt leende. Harry drog en hand igenom sitt hår och gäspade samtidigt stort. När han tittade upp emot klockuret på väggen suckade han tungt. Visarna visade att klockan bara var kvart över 5 på morgonen. Rosie log ännu större, steg till vänster och öppnade en dörr. Innanför den vita träddörren befann det sig ett sovrum. Harry log tacksamt och gick in, jag gav Rosie en kram innan jag gick efter med tunga, sega steg. Dörren stängdes bakom oss och Harry började genast ta av sig kläderna, bara några sekunder senare stod han i bara boxershorts och var påväg att krypa in under täcket. Jag drog försiktigt av mig kläderna och kröp in under samma täcke som Harry.
"You know... It's starting to get quite frustrating to not be able to tell you how much I love you with pure words."
Med sina vackra gröna ögon stängda och ett perfekt leende över sina läppar viskade han sjungande.
"I love you even more than that. My love for you is stronger than what should be allowed. Averie, you really are perfect to me.
And soon, you are becoming my Averie Styles."
Det pirrade till i min mage varje gång han sa det. En helt vanlig flicka ifrån Sverige, 17 år skulle gifta sig med 18-åringen, sångare i det populära bandet 'One Direction' - Harry Styles. Jag kunde se tidningsartikeln framför mig. Harry öppnade sakta ögonen.
"You mean everything to me. Never doubt it or believe otherwise." sa han allvarligt.
"I won't. Promise. I love you Harry Styles." Jag kysste honom länge över läpparna innan jag sakta somnade in i hans famn.
Doften av frukost nådde mitt luktsinne. Jag sträckte på mig, försiktigt för att inte väcka Averie. Lite senare öppnade jag ögonen och på nattduksbordet på min sida om sängen stod det en stor frukostbricka full med mat. Allt ifrån fruktsallad till pannkakor. Under en tallrik med croissanter kikade en liten papperslapp fram. Så tyst jag kunde lyfte jag upp tallriken och läste igenom bokstäverna.
"I decided to make some breakfast for you two. I'm heading off to work now, could you please do me a favor while i'm away. Please drive to the market (you can barrow my pickup) and buy some strawberrys for the dessert we're making tonight! Have fun!"
Bredvid mig sträckte Averie på sig och gäspade stort. Hennes hår stod åt alla möjliga håll och jag log stort. Perfekt varje timme på dygnet. Jag tog tag i en pannkaka och tog en stor tugga. Någon ryckte den ur min hand och när jag vände mig emot Averie hade hon redan börjat äta på den. Jag pussade henne lätt på kinden och tittade henne sen länge i ögonen.
"Your grandmother wanted us to drive to the market and get some strawberrys for some sort of dessert we are making tonight."
"Oh sound delicious. Don't you think?" Hon stoppade in den sista pannkaksbiten i munnen och jag nickade glatt.
-"Let's just eat some breakfast first. And then we'll head out for the market and the strawberrys."
Vi båda hoppade in på var sin sida om bilen samtidigt och Averie knäppte snabbt fast sitt säkerhetsbälte. Jag gjorde snart detsamma men kände först på bilens växelspak och ratt. Den här sortens bil var jag inte van vid att köra. Men det gick tillsist bättre än vad jag väntade mig och när vi var framme parkerade jag pickupen stolt. Solen stod högt på himlen och det kryllade med folk på torget. Averie gick runt bilen så hon hamnade på den sidan jag befann mig på. Jag sträckte mig efter hennes hand och flätade samman våra fingrar. Hon tittade upp och mötte min blick. Hennes ögon glittrade. Allt kändes äntligen så bra.
Hand i hand började vi bege oss emot folkmassan. Averies grepp om min hand hårdnade lite och jag strök henne lugnande över pekfingret med tummen. Klaustrofobi. Hon och Niall. En utav dom säkert 1000 saker som knöt dom samman. Äntligen. Det var ingen som tittade extra konstigt på oss. Vi båda smälte in. Averie drog mig ur mina tankar med att öka takten och jag kunde snart se hennes mål. Jordgubbarna låg prydligt i platslådor i på ett bord. Precis när jag skulle säga någonting blev jag avbruten av en främmande röst.
"Averie?! Averie Kingsley?!..... Is it really you? You haven't changed a bit! But still, you are more beautiful now."
Lite kortare kapitel...
Kommentera? xx.
Hjälp!
2012-06-21 / 01:45:54 / Annat Om Novellen / 2 KOMMENTARERDet få antalet som fortfarande läser novellen, kan ni hjälpa mig!? Jag har ingen som helst aning om vad jag ska skriva om längre! Slutet på den här har jag redan bestämt, och även börjat planera på nästa! Men just i nuet står både jag och novellen stilla... Hjälp mig!
Jag kommer hem på söndag och ska kämpa med ett kapitel. Tack till er som fortfarande stannar kvar!!
Simma lugnt xx.
Kapitel 39 - I've Missed You Too, I've missed All Of This
2012-06-17 / 19:18:09 / Watch The Stars [pausad] / 4 KOMMENTARERSenaste;
Jag tittade upp ifrån bokens bokstäver när Harry öppnade dörren och stegade direkt fram till garderoben och drog smidigt ut två resväskor. Man kunde så på långt avstånd hur glad han var, men jag hade ingen aning om varför. Harry sträckte ut en hand emot mig, tog tag i boken och lade den ömt bredvid mig sen räckte han mig den ena resväskan och bad mig packa nog med kläder för en vecka. Jag satt nu som ett frågetecken i sängen medan Harry irrade runt och bokstavligen mosade ner kläder i väskan.
"Could you at least tell me what kind of clothes to bring? Because it will be much more easy to pack then." Han log bara.
"Just take something casual, comfortable... something you aren't afraid to scratch. Think simple babe. It'll be alright."
Harry stannade upp för en kort sekund och gav mig en kort puss i pannan innan han återigen vände koncentrationen till garderoben. Dörrenn in till mitt rum gled upp och både Harry och jag tittade upp. Mamma tittade in med ett stolt leende över läpparna.
"I can't believe that you are growing up so fast. You two are waiting a baby girl and are soon married. It's really crazy. It feels like only yesterday you took your first steps in the hallway. That smile on your face that day, only exists when you are with him."
Mamma betonade him och nickade menande emot Harry som för första gången på länge rodnad en aning. Han böjde sig sen neråt och kysste mig passionerat över läpparna. Jag drog mig snart undan, reste mig upp och började riva ut kläder ur min sida av garderoben. Harrys kläder hade liksom flyttat in i den andra halvan. Vilket inte gjorde mig någonting alls.
Stelt drog jag på mig min jacka medan mamma och Harry hjälptes åt att lyfta ut väskorna till bilen. Vår röda lilla mustang som hade anlänt ifrån London stod slarvigt parkerat intill trottoaren. Jag gäspade stort när jag ställde den ena foten utanför dörren till den lägenheten. Det verkade kvitta hur mycket jag sov. Jag var alltid lika trött. Energin liksom bara lämnade mig, avdunstade ut i den bara luften. Försiktigt småsprang jag ut till dom andra och Harry fick kämpa en aning med att stänga bagage-luckan. Mamma tittade först på honom och sen på mig innan hon skrattade så diskret hon kunde. En dov smäll hördes när Harry tillsist lyckades stänga luckan. Han log bara charmigt emot mig, placerade en hand över min korsrygg och väntade tills jag klev in i bilen. Mamma hoppade samtidigt smidigt in i framsätet och justerade backspegeln. Motorn startade och hjulen började sakta rulla framåt.
Med huvudet lutat emot Harrys axel tittade jag ut, upp igenom fönstret. Bilen svängde plötsligt kraftigt till vänster och jag satte mig upprätt och tittade ut. Vi hade rullat in på flygplatsen, så vi skulle alltså längre härifrån än vad jag trodde. Jag mötte Harrys gröna ögon och dom glittrade. Hans leende reflekterades ända upp i hans ögon. I ett försök att få honom att berätta för mig vart vi skulle, försökte jag mig på valp-blicken. Det verkade som om han mjuknade upp lite.
"Please, please... please babe! Tell me where we are headed! I can't stand this, i'm way to curious. Please tell me?"
"No. I'm not going to tell you until we are about to land. But I can guarantee that it'll be fun!" Harry öppnade min bildörr.
Jag suckade kort och steg ur mustangen. Mamma stod med min resväska bredvid sig och jag gick in i hennes famn, och genast lindade hon sina armar runt omkring mig. Hon böjde sig emot mitt öra och viskade sen tyst.
"Du får ha så roligt nu gumman. Ta hand om Harry och lilla Faith. Njut av livet för en gångs skull. Jag älskar dig."
"Det ska jag. Jag älskar dig också mamma."
Hon släppte taget om mig och jag fattade istället tag i Harrys hand.
Averie andades tungt med huvudet vilandes emot min axel. Utanför det lilla fönstret intill henne seglade molnen i jämnhöjd med solen och tycktes bära upp den. Som liten var jag nästan säker på att molnen var gjorda utav sockervadd, och hur mycket mamma än nekade mig fortsatte ändå att tjata om att få hoppa ut och smaka. Jag log åt minnet, jag visste inte mycket då. Om det var bättre eller sämre, det visste jag inte själv. Det brusade till i högtalaren innan man hörde en avlägsen röst.
"In a few minutes we are arriving to Tennesee, thank you for flying with us!"
Försiktigt puttade jag på Averie och hon mumlade något ohörbart, men hon öppnade i alla fall ögonen tillslut. När hon några sekunder senare upptäckte att planet styrdes i vida cirklar för att landa log hon förväntansfullt emot mig.
"You promised to tell me where we are going right before we are landing! So come on, spit it out!" Averie log stort.
"Okey, okey calm down. We are going to stay at your grandmothers place in a week. Your mom told me that you love it there, and before you moved to Sweden your home was in Tenesee. So your mom and I made up some plans and, well. Sorry for not telling you, but I wanted it to be a suprise." Jag tittade tveksamt på Averie som ännu inte visade några känslor i ansiktet. Tillsist log hon stort. Nöjt.
"Are you kidding me?! Cause if you do, it's not funny Harry!"
Nu var det min tur att skratta. Samtidigt skakade jag på huvudet. Jag gjorde allt annat än att skoja. Planets hjul landade emot marken och stannade kort där efter. Applåder ifrån alla passagerare ekade höga innan alla började resa sig upp ifrån sina säten för att lämna flygplanet. Jag flätade in mina fingrar emellan Averies, ställde mig i gången och lät henne gå före mig ut även om hon satt innerst, vid fönstret. Så fort jag kom ut ur planet tvingades jag kisa emot den starka solen som attackerade mina ögon. Det sved nästan. Averie stannade oväntat framför mig, vände sig om och pressade sina läppar emot mina. Hon drog sig snart undan med ett leende.
"I forgot to thank you earlier. Thank you so much for doing this for me... I love you!" Averies ögon glittrade.
Min blick rörde sig stressat över rullbandet i hopp om att jag skulle få syn på våra resväskor. Jag hatade den här delen. Varje gång jag har varit ute och rest har jag varit tvungen att brotta mig fram igenom folkmassan för att hinna få tag i min väska innan den försvann... och man fick vänta en evighet innan den visade sig igen. Harry stod en bit bort ifrån mig och när jag tittade upp för att granska hans perfekta drag tittade han redan stolt på mig med resväskorna bredvid sig. Jag låt åt hans fåniga - men samtidigt charmiga leende. Harry kom lungt gående emot mig och när han var nära nog sträckte sträckte mig efter min egen resväska men han höll den då istället bakom sin rygg. Han log försiktigt, men ändå stort nog att smilgroparna syntes.
"I can take them. No worries." sa Harry med sin brittiska accent - som jag blev knäsvag av, varje gång.
Snabbt gav jag honom en kort puss på kinden. Vad hade jag gjort för underbart, för att ha fått turen att få kalla honom min
Vi båda lämnade flygplatsen bakom oss och steg ut på parkeringen. Direkt började jag söka med min blick fram och tillbaka över folkmassan och tillsist fångade en blå, gammal pickup min uppmärksamhet. Min mormor Rosie stod på flaket och när hon mötte min blick log hon så stort som det någonsin verkade gå. Trots sina 65 år hoppade hon smidigt ner och sprang snabbt emot oss. Det första jag gjorde när hon var precis framför mig var att ge henne en ordentligt stor kram. Hennes doft som för mig, betydde fullkomlig lycka. Den doften som hade betytt lycka för mig innan jag hade hittat Harry. Underligt att bara en doft kan få oss att bryta ut i tårar, eller få oss att le. Bara en simpel doft. Rosie släppte taget om mig och lät blicken vandra över Harry som tittade smått nervöst på mig.
"Well you must be Harry. Nice to meet you! Thank you for calling and bring Averie here."
Rosie vände sig mot mig och viskade i mitt öra.
"You two are going to make such gorgeous babies in the future! Just look at the two of you! Perfect match!"
Jag kvävde ett skratt och tittade på Harry som rodnade. Rosie var nog tvungen att lära sig att viska tystare. Men något hon då antagligen inte visste var att vi redan skulle få en dotter inom några korta månader. Harry kollade menande på mig och jag nickade. Han ställde sig bredvid mig, virade sina armar omkring min kropp och tittade sen väntandes - ner i mina ögon.
"The thing you said about making babies in the future, how long away is the future for you?" Frågade jag roat.
"I don't know, maybe a few years... I mean you two are so young!" Rosie verkade bli mer förvirrad av vart det här ledde.
"Me and Harry are expecting a child, Rosie. I'm pregnant! And next year we are getting married." Jag log enormt stort.
"Oh my God! Are you joking?! Oh i'm so happy for you two!" Hon drog in oss båda i en varm gruppkram.
- "Come on now young ones, let's go home and get something to eat!"
När bilens däck hade stannat hoppade jag snabbt ur och drog ett djupt andetag. Gården såg exakt likadan ut som när jag åkte, om inte ännu vackrare. Ljuset strilades igenom grenarna och kastade skuggor på boningshuset. Stallets boxdörrar stod öppna upptill och flera gnägganden hördes innan ett mångtal hästhuvuden kikade fram. Jag tittade på Rosie och hon log emot mig.
"I think Dorothea wants to see you. She's at the meadow behind the dwelling house. You know which one I mean!"
Så fort jag kunde styrde jag mina steg upp, emot och sen förbi boningshuset. När jag kom runt huset bredde den enorma ängen ut sig framför mig. Jag log med tårar i ögonen som började välla upp ifrån tårkanalen. Minnena härifrån kunde jag nästan minnas i detalj, även om det var flera år sedan. Min blick fick syn på grinden som ledde in till hagen, jag gick genast dit, öppnade den och gick in. Långt borta fick jag syn skuggor. Det kändes som om jag var liten igen. Långsamt förde jag tummen och pekfingret upp emot munnen och visslade högt. Låga gnägganden hördes och snart kändes det som om marken skakade. När jag fick syn på henne i flocken rullade en tår nerför min kind. Fölet som jag hade vuxit upp med som liten hade nu blivit stort. Dorothea. Hästarna stannade en bit bort ifrån mig och jag sträckte försiktigt ut handen samtidigt som jag rörde mig långsamt framåt - utan att möta någons blick. Oroliga frustanden rörde sig emellan en och annan men jag fortsatte ända att röra på mig. Jag tittade upp ifrån marken och mötte direkt Dorotheas bruna ögon. Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
Tråkigt kapitel(!!!!!!!!), men bättre än inget?
Kommentera? xx.
Jag kunde inte få fram ett enda ljud så jag nickade bara och så fort Harry hade fått ringen på plats kastade jag mig fram emot hans läppar. Kyssen var smaksatt med salta tårar. Jubel spred sig över hela publiken och vi båda log. Jag var lycklig. Jag var hel igen.
Och den här gången... skulle jag aldrig släppa taget igen. Aldrig igen. Harry drog sig undan, lutade sin panna emot min och flätade samman våra händer. Ingen hade kunnat sluta gråta. Men jag kunde se hur han log.
"I love you Averie." Viskade han innan han lutade sig neråt för att passionerat kyssa mig igen.
Jag tittade upp ifrån bokens bokstäver när Harry öppnade dörren och stegade direkt fram till garderoben och drog smidigt ut två resväskor. Man kunde så på långt avstånd hur glad han var, men jag hade ingen aning om varför. Harry sträckte ut en hand emot mig, tog tag i boken och lade den ömt bredvid mig sen räckte han mig den ena resväskan och bad mig packa nog med kläder för en vecka. Jag satt nu som ett frågetecken i sängen medan Harry irrade runt och bokstavligen mosade ner kläder i väskan.
"Could you at least tell me what kind of clothes to bring? Because it will be much more easy to pack then." Han log bara.
"Just take something casual, comfortable... something you aren't afraid to scratch. Think simple babe. It'll be alright."
Harry stannade upp för en kort sekund och gav mig en kort puss i pannan innan han återigen vände koncentrationen till garderoben. Dörrenn in till mitt rum gled upp och både Harry och jag tittade upp. Mamma tittade in med ett stolt leende över läpparna.
"I can't believe that you are growing up so fast. You two are waiting a baby girl and are soon married. It's really crazy. It feels like only yesterday you took your first steps in the hallway. That smile on your face that day, only exists when you are with him."
Mamma betonade him och nickade menande emot Harry som för första gången på länge rodnad en aning. Han böjde sig sen neråt och kysste mig passionerat över läpparna. Jag drog mig snart undan, reste mig upp och började riva ut kläder ur min sida av garderoben. Harrys kläder hade liksom flyttat in i den andra halvan. Vilket inte gjorde mig någonting alls.
Stelt drog jag på mig min jacka medan mamma och Harry hjälptes åt att lyfta ut väskorna till bilen. Vår röda lilla mustang som hade anlänt ifrån London stod slarvigt parkerat intill trottoaren. Jag gäspade stort när jag ställde den ena foten utanför dörren till den lägenheten. Det verkade kvitta hur mycket jag sov. Jag var alltid lika trött. Energin liksom bara lämnade mig, avdunstade ut i den bara luften. Försiktigt småsprang jag ut till dom andra och Harry fick kämpa en aning med att stänga bagage-luckan. Mamma tittade först på honom och sen på mig innan hon skrattade så diskret hon kunde. En dov smäll hördes när Harry tillsist lyckades stänga luckan. Han log bara charmigt emot mig, placerade en hand över min korsrygg och väntade tills jag klev in i bilen. Mamma hoppade samtidigt smidigt in i framsätet och justerade backspegeln. Motorn startade och hjulen började sakta rulla framåt.
Med huvudet lutat emot Harrys axel tittade jag ut, upp igenom fönstret. Bilen svängde plötsligt kraftigt till vänster och jag satte mig upprätt och tittade ut. Vi hade rullat in på flygplatsen, så vi skulle alltså längre härifrån än vad jag trodde. Jag mötte Harrys gröna ögon och dom glittrade. Hans leende reflekterades ända upp i hans ögon. I ett försök att få honom att berätta för mig vart vi skulle, försökte jag mig på valp-blicken. Det verkade som om han mjuknade upp lite.
"Please, please... please babe! Tell me where we are headed! I can't stand this, i'm way to curious. Please tell me?"
"No. I'm not going to tell you until we are about to land. But I can guarantee that it'll be fun!" Harry öppnade min bildörr.
Jag suckade kort och steg ur mustangen. Mamma stod med min resväska bredvid sig och jag gick in i hennes famn, och genast lindade hon sina armar runt omkring mig. Hon böjde sig emot mitt öra och viskade sen tyst.
"Du får ha så roligt nu gumman. Ta hand om Harry och lilla Faith. Njut av livet för en gångs skull. Jag älskar dig."
"Det ska jag. Jag älskar dig också mamma."
Hon släppte taget om mig och jag fattade istället tag i Harrys hand.
Averie andades tungt med huvudet vilandes emot min axel. Utanför det lilla fönstret intill henne seglade molnen i jämnhöjd med solen och tycktes bära upp den. Som liten var jag nästan säker på att molnen var gjorda utav sockervadd, och hur mycket mamma än nekade mig fortsatte ändå att tjata om att få hoppa ut och smaka. Jag log åt minnet, jag visste inte mycket då. Om det var bättre eller sämre, det visste jag inte själv. Det brusade till i högtalaren innan man hörde en avlägsen röst.
"In a few minutes we are arriving to Tennesee, thank you for flying with us!"
Försiktigt puttade jag på Averie och hon mumlade något ohörbart, men hon öppnade i alla fall ögonen tillslut. När hon några sekunder senare upptäckte att planet styrdes i vida cirklar för att landa log hon förväntansfullt emot mig.
"You promised to tell me where we are going right before we are landing! So come on, spit it out!" Averie log stort.
"Okey, okey calm down. We are going to stay at your grandmothers place in a week. Your mom told me that you love it there, and before you moved to Sweden your home was in Tenesee. So your mom and I made up some plans and, well. Sorry for not telling you, but I wanted it to be a suprise." Jag tittade tveksamt på Averie som ännu inte visade några känslor i ansiktet. Tillsist log hon stort. Nöjt.
"Are you kidding me?! Cause if you do, it's not funny Harry!"
Nu var det min tur att skratta. Samtidigt skakade jag på huvudet. Jag gjorde allt annat än att skoja. Planets hjul landade emot marken och stannade kort där efter. Applåder ifrån alla passagerare ekade höga innan alla började resa sig upp ifrån sina säten för att lämna flygplanet. Jag flätade in mina fingrar emellan Averies, ställde mig i gången och lät henne gå före mig ut även om hon satt innerst, vid fönstret. Så fort jag kom ut ur planet tvingades jag kisa emot den starka solen som attackerade mina ögon. Det sved nästan. Averie stannade oväntat framför mig, vände sig om och pressade sina läppar emot mina. Hon drog sig snart undan med ett leende.
"I forgot to thank you earlier. Thank you so much for doing this for me... I love you!" Averies ögon glittrade.
Min blick rörde sig stressat över rullbandet i hopp om att jag skulle få syn på våra resväskor. Jag hatade den här delen. Varje gång jag har varit ute och rest har jag varit tvungen att brotta mig fram igenom folkmassan för att hinna få tag i min väska innan den försvann... och man fick vänta en evighet innan den visade sig igen. Harry stod en bit bort ifrån mig och när jag tittade upp för att granska hans perfekta drag tittade han redan stolt på mig med resväskorna bredvid sig. Jag låt åt hans fåniga - men samtidigt charmiga leende. Harry kom lungt gående emot mig och när han var nära nog sträckte sträckte mig efter min egen resväska men han höll den då istället bakom sin rygg. Han log försiktigt, men ändå stort nog att smilgroparna syntes.
"I can take them. No worries." sa Harry med sin brittiska accent - som jag blev knäsvag av, varje gång.
Snabbt gav jag honom en kort puss på kinden. Vad hade jag gjort för underbart, för att ha fått turen att få kalla honom min
Vi båda lämnade flygplatsen bakom oss och steg ut på parkeringen. Direkt började jag söka med min blick fram och tillbaka över folkmassan och tillsist fångade en blå, gammal pickup min uppmärksamhet. Min mormor Rosie stod på flaket och när hon mötte min blick log hon så stort som det någonsin verkade gå. Trots sina 65 år hoppade hon smidigt ner och sprang snabbt emot oss. Det första jag gjorde när hon var precis framför mig var att ge henne en ordentligt stor kram. Hennes doft som för mig, betydde fullkomlig lycka. Den doften som hade betytt lycka för mig innan jag hade hittat Harry. Underligt att bara en doft kan få oss att bryta ut i tårar, eller få oss att le. Bara en simpel doft. Rosie släppte taget om mig och lät blicken vandra över Harry som tittade smått nervöst på mig.
"Well you must be Harry. Nice to meet you! Thank you for calling and bring Averie here."
Rosie vände sig mot mig och viskade i mitt öra.
"You two are going to make such gorgeous babies in the future! Just look at the two of you! Perfect match!"
Jag kvävde ett skratt och tittade på Harry som rodnade. Rosie var nog tvungen att lära sig att viska tystare. Men något hon då antagligen inte visste var att vi redan skulle få en dotter inom några korta månader. Harry kollade menande på mig och jag nickade. Han ställde sig bredvid mig, virade sina armar omkring min kropp och tittade sen väntandes - ner i mina ögon.
"The thing you said about making babies in the future, how long away is the future for you?" Frågade jag roat.
"I don't know, maybe a few years... I mean you two are so young!" Rosie verkade bli mer förvirrad av vart det här ledde.
"Me and Harry are expecting a child, Rosie. I'm pregnant! And next year we are getting married." Jag log enormt stort.
"Oh my God! Are you joking?! Oh i'm so happy for you two!" Hon drog in oss båda i en varm gruppkram.
- "Come on now young ones, let's go home and get something to eat!"
{Lyssna medan nedanstående läses}
När bilens däck hade stannat hoppade jag snabbt ur och drog ett djupt andetag. Gården såg exakt likadan ut som när jag åkte, om inte ännu vackrare. Ljuset strilades igenom grenarna och kastade skuggor på boningshuset. Stallets boxdörrar stod öppna upptill och flera gnägganden hördes innan ett mångtal hästhuvuden kikade fram. Jag tittade på Rosie och hon log emot mig.
"I think Dorothea wants to see you. She's at the meadow behind the dwelling house. You know which one I mean!"
Så fort jag kunde styrde jag mina steg upp, emot och sen förbi boningshuset. När jag kom runt huset bredde den enorma ängen ut sig framför mig. Jag log med tårar i ögonen som började välla upp ifrån tårkanalen. Minnena härifrån kunde jag nästan minnas i detalj, även om det var flera år sedan. Min blick fick syn på grinden som ledde in till hagen, jag gick genast dit, öppnade den och gick in. Långt borta fick jag syn skuggor. Det kändes som om jag var liten igen. Långsamt förde jag tummen och pekfingret upp emot munnen och visslade högt. Låga gnägganden hördes och snart kändes det som om marken skakade. När jag fick syn på henne i flocken rullade en tår nerför min kind. Fölet som jag hade vuxit upp med som liten hade nu blivit stort. Dorothea. Hästarna stannade en bit bort ifrån mig och jag sträckte försiktigt ut handen samtidigt som jag rörde mig långsamt framåt - utan att möta någons blick. Oroliga frustanden rörde sig emellan en och annan men jag fortsatte ända att röra på mig. Jag tittade upp ifrån marken och mötte direkt Dorotheas bruna ögon. Hon tog ett steg framåt och nosade på min hand. Det var som något i hennes ögon förändrades. Med så långsamma rörelser som möjligt ställde jag mig intill henne och lät en hand vandra över hennes sammetslena mule, sen vidare över manken och ner över bogen. Dorothea gnäggade lågt i strupen och buffade till mig försiktigt på armen. Jag log, och glädjetårar rann nerför mina kinder.
"Jag har saknat dig också Dorothea..." Viskade jag tyst i hennes öra som klippte fram och tillbaka. -"Jag har saknat allt det här."
"It's really beautiful out here. Why don't we just stay out here, and watch the stars tonight?" Harry kysste mig på kinden.
Tråkigt kapitel(!!!!!!!!), men bättre än inget?
Kommentera? xx.
Paus, Paus, Paus
2012-06-15 / 13:03:57 / Annat Om Novellen / 1 KOMMENTARERÄntligen har jag fått sommarlov och orkar inte riktigt sitta vid datorn och skriva kapitel dagarna i ända. Men jag kommer tillbaka jätte snart så bloggpausen blir inte långvarig!
Simma lungt fina läsare xx
Simma lungt fina läsare xx
Kapitel 38 - Our Love Isn't Like Anything Else
2012-06-10 / 21:33:38 / Watch The Stars [pausad] / 6 KOMMENTARERSenaste;
Så fort jag hade stigit in i bussen kunde jag se hur Colt följde mig med blicken. Jag ökade takten och satte mig ner i sätet bredvid honom och som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Bussen stannade sen med ett tjutande ljud och alla strömmade ut. Himlen öppnade sig och släppte ner stora, tunga vattendroppar och jag drog mina armar tätare omkring min kropp. Utan någon jacka kunde jag genast känna hur min t-shirt började klistra sig emot mig. Colt drog av sig sin jacka, drog mig närmare och höll den över oss båda. Vattendroppar hängde i hans lugg och han log snabbt åt mig innan han lade sin fokus på att komma in så fort som möjligt.
"Idag ska vi öppna upp ett helt nytt projekt för er! Något alldeles originellt som kommer öppna upp era tankar och känslor."
Om det var någon man skulle tycka synd om var det Colt i just det läget. Jag granskade Daniel från topp till tå och rös lätt. Han hade en alldeles för liten skjorta, som var knäppt ända upp och ovanpå det var den instoppad i byxorna. Daniel verkade inte heller ha någon kontroll över sin mun när han pratade, det flög saliv över hela klassrummet varje gång. Jag svepte blicken istället över Colt som stirrade onöjt på Daniel som fortfarande argumenterade ljudligt med fröken. Han vände sen blicken emot mig utan att röra en min. Jag fastnade alltid i hans isblåa ögon men för att inte stirra alldeles för länge tittade jag kort ner på mina händer. Klockan ringde och jag reste mig upp så fort jag kunde. När jag stod utanför klassrummet med Colt bredvid mig vände jag mig snabbt om. Daniel stod fortfarande kvar och gestikulerade vilt med armar och ben medan han pratade högljutt. Jag kvävde ett skratt.
Gälla skrik ekade i korridoren och ljudet närmade oss med hög hastighet. Jag försökte se vad som hände, men jag kunde inte se någonting. Ljudet färdades ännu närmare oss och Colt höll för öronen. Precis när jag skulle följa hans exempel så kunde jag höra den där bekanta rösten. Rösten som kunde få mig att le, oavsett. Skriken dundrade i mina öron, men jag hörde det knappt. En röd randig t-shirt syntes runt hörnet som direkt följdes utav brunt hår och blåa ögon.
På andra sidan av den långa scenen lös en svag strålkastare upp. Ljuset blev bara starkare och starkare och det bildades tårar i mina ögon. Averie. Tårarna strömmade nerför mina kinder och mikrofonen gled sakta ur min hand. Jag sprang så fort mina ben orkade med och snart höll jag henne tätt intill mig. Min andning spårade ur helt och mina ben vek sig nästan under mig. Averie grät högljutt emot min hals och jag slöt ögonen hårt innan jag drog åt mitt grepp runt henne. Hon var här. På riktigt. Att äntligen få känna hennes söta doft gjorde mig överväldigad. Jag tittade upp emot himlen en kort sekund innan jag pussade Averie på huvudet. Mina tårar droppade ner i hennes hår när jag höll henne så tätt intill mig som jag kunde. Just som när jag trodde att jag skulle kunna lugna ner mig blev det bara värre. Jag tittade bort emot killarna som stod tillsammans och kollade tillbaka på oss. Averie mötte min blick med tårsprängda ögon. Det vackraste som jag någonsin skådat befann sig åter igen i mina armar. Jag knäppte loss kedjan runt min hals och placerade ringen i min handlfata. Tårarna rörde sig fortfarande smidigt nerför mitt ansikte. Alldeles skakig gick jag ner på knä.
Långt, långt, låååångt kapitel idag!
"Skriv bara någonting... han kommer bli glad vad du än kommer skriva, bara han får höra av dig. Tro mig nu, okej?" Han log.
Jag andades in ett djupt andetag och slöt mina ögon ett tag. Var jag nervös? Att inte ens veta vad man kände var frustrerande.
@Averie_Kingsley: @Harry_Styles I miss you, lots. Just needed you to know xx.
Med mobilen i ena handen och vattenflaskan i andra satte jag mig ner på en högtalare. Harry stod och pratade med Josh och dom andra killarna försökte sig på en dougie mitt på scenen. Jag öppnade upp twitter och tittade runt lite och jag skulle precis stänga ner det och åter lägga ner mobilen i fickan när jag hindrade mig. Tweeten som var retweetad flera tusen gånger fångade min uppmärksamhet. Den som var tillägnad till Harry. Ifrån Averie. Sen när hade hon skaffat twitter? Jag släppte mobilen med blicken och började styra stegen emot Josh och Harry som genast tittade upp på mig. Josh fyrade av ett litet leende och jag log tillbaka.
"Hey Harry, have you checked Twitter lately? Cause I think there's something you don't wanna miss."
Han tittade bara förvirrat på mig och viftade avvärjande med ena handen.
"Not now Niall... I've decided to take a pause from Twitter. Be offline, cause seriously I can't stand Ashley who tweets me 24/7."
"Oh come on man! This is really important! Just... just, eh take a look! You owe me that after eating the last slice of my pizza."
Men Harry skakade bara på huvudet innan han vände ryggen emot mig. Var han tvungen att sluta med Twitter just nu?
Jag sträckte upp händerna emot taket innan jag reste mig ur sängen och drog på mig kläderna som jag hade hängt fram dagen innan. I jakt på mitt armbandsur drog jag ut varenda låda som existerade i min byrå. I lådan längst ner hittade jag den, men precis när jag skulle ta upp den frös mina händer fast likaså min blick. Emot en utav mina t-shirts vilade ringen jag hade fått ifrån Harry efter operationen. Jag hade ingen aning om att jag hade kvar den. Tvekande tog jag upp den i min hand och stoppade sen ner den i fickan och vände mig om för att gå ut till köket. Mammas hår liknade ett fågelbo och hon var djupt försjunken i morgondagens tidning, jag kunde fortfarande inte vänja mig vid att allt stod på svenska efter att ha bott i London i flera månader. Det såg inte rätt ut i mina ögon. När jag svepte med blicken över köksbordet sken jag upp. På platsen där jag oftast brukade sitta stod det framdukat frukost. Jag lade armarna omkring mamma snabbt innan jag slog mig ner och öste in maten i munnen. Bara några minuter senare var det soprent. Inte en enda smula syntes så långt ögat nådde. Långsamt vred jag på huvudet och kollade upp på klockan. 15 minuter innan bussen skulle ge sig av emot skolan. Som vanligt nu förtiden orkade jag inte lägga någon längre tid på att sminka mig eller fixa håret, så jag gick in emot mitt rum och satte mig framför MacBooken och klickade mig in på Twitter. Harry hade inte svarat men jag hade en ny följare. Niall. Jag log stort och skulle precis skriva något till honom men hindrade mig i sista sekunden. Istället stängde jag ner dator-locket med ett leende över läpparna. Egentligen så hade jag ingen vidare aning om varför jag blev så glad.
Så fort jag hade stigit in i bussen kunde jag se hur Colt följde mig med blicken. Jag ökade takten och satte mig ner i sätet bredvid honom och som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Bussen stannade sen med ett tjutande ljud och alla strömmade ut. Himlen öppnade sig och släppte ner stora, tunga vattendroppar och jag drog mina armar tätare omkring min kropp. Utan någon jacka kunde jag genast känna hur min t-shirt började klistra sig emot mig. Colt drog av sig sin jacka, drog mig närmare och höll den över oss båda. Vattendroppar hängde i hans lugg och han log snabbt åt mig innan han lade sin fokus på att komma in så fort som möjligt.
"Idag ska vi öppna upp ett helt nytt projekt för er! Något alldeles originellt som kommer öppna upp era tankar och känslor."
Så diskret jag kunde försökte jag vrida ut allt vatten ur håret. I ögonvrån kunde jag se hur Colt stirrade roat emot mitt håll. Jag vände mig sakta om och fyrade av ett leende. Vår svenska-lärare fortsatte prata utan att märka någonting och när hon vände sig om emot tavlan så passade jag på att vrida ur min tröja. Det bildades en liten blöt pöl på stengolvet.
"Ni kommer att ha 4 veckor på er att göra ett collage av det som gör er lyckliga. Men ni ska också ha med sånt som har gjort er till just dom personerna ni är just idag. När jag samlar in dom vill jag bli inspirerad, få reda på lite om er historia på ett helt annat sätt än om man skulle stå och berätta det rakt upp-och-ner. Det här blir en par-uppgift, och jag har redan gjort grupperna så det är ingen som helst idé att tjata om vem ni vill jobba med. Dom här grupperna som jag har gjort kommer funka jätte bra! Oroa er inte!"
Jag blev nervös direkt. Vi hade alltid fått välja partner förut och som vanligt hade jag och Colt jobbat utan att tveka. Men jag kände på mig att nu skulle det inte bli så. Hastigt vände jag på huvudet och Colt tittade redan förvirrat på mig.
"Nu ska vi se... Tina och Alicia, ni blir ett par. Hanna och Lina, Colt och Daniel." Hon pausade kort. "Averie och Amanda."
Listan fortsatte men jag kunde inte höra något mer efter att mitt namn blivit uppropat. Min hörsel hade blivit som bedövad. Bra grupper hade läraren sagt, inget att oroa sig för, hade läraren sagt. Vem som helst utom Amanda. En stol drogs ut hastigt.
"Jag kan inte jobba med. Colt fröken! Han kan ingenting alls och jag kommer få göra allting själv!" Spott flög ur hans mun.
Colt slog ut med händerna och skakade oskyldigt på huvudet.
Om det var någon man skulle tycka synd om var det Colt i just det läget. Jag granskade Daniel från topp till tå och rös lätt. Han hade en alldeles för liten skjorta, som var knäppt ända upp och ovanpå det var den instoppad i byxorna. Daniel verkade inte heller ha någon kontroll över sin mun när han pratade, det flög saliv över hela klassrummet varje gång. Jag svepte blicken istället över Colt som stirrade onöjt på Daniel som fortfarande argumenterade ljudligt med fröken. Han vände sen blicken emot mig utan att röra en min. Jag fastnade alltid i hans isblåa ögon men för att inte stirra alldeles för länge tittade jag kort ner på mina händer. Klockan ringde och jag reste mig upp så fort jag kunde. När jag stod utanför klassrummet med Colt bredvid mig vände jag mig snabbt om. Daniel stod fortfarande kvar och gestikulerade vilt med armar och ben medan han pratade högljutt. Jag kvävde ett skratt.
Gälla skrik ekade i korridoren och ljudet närmade oss med hög hastighet. Jag försökte se vad som hände, men jag kunde inte se någonting. Ljudet färdades ännu närmare oss och Colt höll för öronen. Precis när jag skulle följa hans exempel så kunde jag höra den där bekanta rösten. Rösten som kunde få mig att le, oavsett. Skriken dundrade i mina öron, men jag hörde det knappt. En röd randig t-shirt syntes runt hörnet som direkt följdes utav brunt hår och blåa ögon.
Så fort mina ögon landade på Averie rusade jag snabbt framåt och kramade om henne. Ömt, men ändå hårt. När jag släppte taget om henne hade hon ett enormt leende tvärs över hela ansiktet. Colt som stod bredvid henne log också. Jag nickade bara lite snabbt till honom. Min uppmärksamhet vände sig till Averie igen. Det hade börjat flocka sig folk runt oss tre och jag kunde se i Averies ansikte hur hon vantrivdes men ändå kämpade med att inte visa det.
"Wha-what are you doing here?" Hennes röst darrade lite.
"I've come here to pick you up. You and me are going back to London for this night. Long story. But come on now!"
Jag fattade tag i hennes hand och började bana väg i det mindre folkhavet. Averie verkade inte fatta vad jag höll på med, men hon gick lydigt med i alla fall. Men när hon fick syn på helikoptern utanför spärrades hennes ögon upp. Jag ryckte bara oskyldigt på axlarna och skrattade åt hennes ansiktsuttryck. Att ha sina speciella kontakter visade sig ha stor nytta i vissa fall. När vi båda satt fastspända och helikoptern var på väg att lyfta började jag berätta allt för henne. Om hur det här var bara var Nialls idé.
Jag gick nervöst fram och tillbaka i loungen med mikrofonen i handen. Varje gång innan en konsert var jag nervös, men den här gången tar priset. Liam kom in i rummet och drog med mig emot scenen. Det började räknas ner och jag vände mig snabbt om. Zayn, Louis, Niall och Liam log uppmuntrande. Dom alla verkade mycket gladare än vanligt. Den höga musiken började spelas och jag sprang ut på scenen och började nästan direkt sjunga dom första raderna på I Want. Plötsligt, mitt i sången släcktes allt ner och allt blev knäpptyst. En stark strålkastare riktades emot mig och lila rök dansade fram över golvet. Jag stod bara förvirrat kvar och tittade på Louis som höjde sin mikrofon emot munnen. Niall log stort.
"Dear audience, be ready with your cameras if you don't wanna miss something really special. Harry. Lately you have been torn apart. I feels like you have only been a shell. Like you were without something, special... me and the boys think that we have finally found that special thing. Brought it back to you, and now we just want to say one last thing. Don't ever lose it again."
Bandet började spela långsam, tyst musik.
{Lyssna medan nedanstående läses}
På andra sidan av den långa scenen lös en svag strålkastare upp. Ljuset blev bara starkare och starkare och det bildades tårar i mina ögon. Averie. Tårarna strömmade nerför mina kinder och mikrofonen gled sakta ur min hand. Jag sprang så fort mina ben orkade med och snart höll jag henne tätt intill mig. Min andning spårade ur helt och mina ben vek sig nästan under mig. Averie grät högljutt emot min hals och jag slöt ögonen hårt innan jag drog åt mitt grepp runt henne. Hon var här. På riktigt. Att äntligen få känna hennes söta doft gjorde mig överväldigad. Jag tittade upp emot himlen en kort sekund innan jag pussade Averie på huvudet. Mina tårar droppade ner i hennes hår när jag höll henne så tätt intill mig som jag kunde. Just som när jag trodde att jag skulle kunna lugna ner mig blev det bara värre. Jag tittade bort emot killarna som stod tillsammans och kollade tillbaka på oss. Averie mötte min blick med tårsprängda ögon. Det vackraste som jag någonsin skådat befann sig åter igen i mina armar. Jag knäppte loss kedjan runt min hals och placerade ringen i min handlfata. Tårarna rörde sig fortfarande smidigt nerför mitt ansikte. Alldeles skakig gick jag ner på knä.
"Averie Kingsley... will you make me the happiest alive and marry me? I love you so much... always have." Min röst lät stabil. Vilket förvånade mig.
Jag kunde inte få fram ett enda ljud så jag nickade bara och så fort Harry hade fått ringen på plats kastade jag mig fram emot hans läppar. Kyssen var smaksatt med salta tårar. Jubel spred sig över hela publiken och vi båda log. Jag var lycklig. Jag var hel igen.
Och den här gången... skulle jag aldrig släppa taget igen. Aldrig igen. Harry drog sig undan, lutade sin panna emot min och flätade samman våra händer. Ingen hade kunnat sluta gråta. Men jag kunde se hur han log.
"I love you Averie." Viskade han innan han lutade sig neråt för att passionerat kyssa mig igen.
Långt, långt, låååångt kapitel idag!
Kommentera? xx.
....
2012-06-10 / 01:18:05 / Annat Om Novellen / 1 KOMMENTARERIngen uppdatering i helgen! Är för en gång skull social med en kompis istället för att sitta med ansiktet klistrat framför data skärmen!! Kommer förhoppningsvis upp ett kapitel söndag/måndag!
Simma lugnt xx.
Kapitel 37 - Harmonic Eyes And Seductive Voice
2012-06-07 / 19:29:29 / Watch The Stars [pausad] / 8 KOMMENTARERSenaste;
Kalla kårar vandrade längs min ryggrad och jag rös obehagligt. Min mage hade växt med otrolig hastigheten på senaste tiden, så just nu kändes det mer som om det var ett bord än min egen mage. Och som vanligt log jag stort åt min egen förmåga att alltid börja prata med mig själv i mina tankar. Faith Mackenzie Kingsley. Namnet kändes nästan alldeles för främmande utan Harrys efternamn. För att komma på andra tankar ägnade jag min uppmärksamhet till TV-rutan. Men mina tankar seglade ändå på något sätt, tillbaka till honom. Jag ville inte gråta mer, inte vara olycklig något längre. Snabbt stoppade jag in en gaffel full av nudlar i munnen och tittade bort emot min MacBook som låg på skrivbordet. Hastigt reste jag mig upp med filten omkring mig och sprang över golvet precis som om marmorplattorna var skållheta. Så fort jag hade fått tag i laptoppen sprang jag tillbaka emot den varma soffan, och nudlarna. Väl där loggade jag in på Spotify och höjde volymen ett snäpp och innan jag lutade mig tillbaka stängde jag snabbt av TV:n. Tillsammans med musiken som förföriskt, harmoniskt strömmade ur högtalarna kändes mina ögonlock genast tyngre. Och allt svartnade sakta.
"Mummy I can't sleep. Can I sleep with you and daddy tonight?" Faith tittade frågande på mig igenom hennes brun- gröna ögon.
Colt satt på andra sidan soffan och tittade lugnt på mig. Jag suckade tungt, besviket och drog filten över huvudet.
"Allvarligt talat Averie, du gråter när du är vaken, du gråter när du sover. Och när du inte fäller synliga tårar så kan jag se hur du förstörd du är inombords på grund utav allt det här. Det är jobbigt att se dig såhär. Så snälla, prata med honom."
Han svalde hårt och hans andning blev genast mer lugnare. Det gladde mig.
"Louis... I can't sleep, I can't eat, I can't think. I can't do anything anymore. I-I miss her. Being away from her, it tears me to pieces."
Hans röst vek sig och han bröt ut gråt igen. Jag strök honom lugnande över ryggen, snart igen hörde jag hans nu hesa, tysta röst.
"I'm afraid Louis... of my own feelings. I've never loved any girl this much." Harrys röst orkade knappt bära orden.
Harry hade varit upprörd hela natten och jag kunde höra honom ifrån undervåningen, gråta... så jag hade inte fått sova många timmar alls. Det verkade inte som om han kunde tänka på någonting annat än Averie, men eftersom det var det han hade sagt till mig så kunde jag inte misstro honom. Men något jag inte förstod var, varför dom inte pratade igenom det här. Jag visste precis hur mycket dom båda betydde för varandra. Varför gå igenom allt det här? Dörren gled försiktigt upp och en söndergråten Harry kikade in. Utan att säga någonting gick han in i mitt rum, stängde dörren bakom sig och slog sig ner i soffan. Hans blick var tom... det var nästan som om han hade stängt ner helt och hållet. Snabbt reste jag mig ur sängen och satte mig bredvid honom. Harry hade sitt huvud lutat en aning uppåt och tittade upp i taket. Solens strålar fångade upp tårarna som drog sig nerför hans kinder, lös upp dom. Bara av att titta på honom kände jag mig helt slut, så jag kunde inte ens tänka mig vilka känslor som spelades upp i hans sinne. Och det verkade för tillfället, som att han skulle få leva dom dom känslorna tills han höll Averie i sin famn igen. För första gången i alla dom förhållanden han har haft under tiden vi har haft bandet - så visade han hur starka, riktiga känslor han kunde ha för en annan.
Med frusna fingrar slängde jag upp mitt hår i en slarvig knut mitt på huvudet innan jag åter lindade den tjocka filten omkring mig. Feber var en utav dom värsta sakerna jag visste om. På avstånd, utanför lägenheten kunde jag höra hur bussen körde iväg emot skolan - körde iväg Colt ifrån mig. Mamma hade fått stå och tjatat riktigt länge för att lyckas övertala mig att jag var tvungen att vara hemma idag. Tillsist hade jag ändå gett efter, och precis som om jag var ett litet barn fortfarande ville mamma sköta om mig. Så innan hon var tvungen att åka iväg och jobba hade hon köpt allt hon ansåg vara nödvändigt. Nudlar, te, bär och en massa bär.
Kalla kårar vandrade längs min ryggrad och jag rös obehagligt. Min mage hade växt med otrolig hastigheten på senaste tiden, så just nu kändes det mer som om det var ett bord än min egen mage. Och som vanligt log jag stort åt min egen förmåga att alltid börja prata med mig själv i mina tankar. Faith Mackenzie Kingsley. Namnet kändes nästan alldeles för främmande utan Harrys efternamn. För att komma på andra tankar ägnade jag min uppmärksamhet till TV-rutan. Men mina tankar seglade ändå på något sätt, tillbaka till honom. Jag ville inte gråta mer, inte vara olycklig något längre. Snabbt stoppade jag in en gaffel full av nudlar i munnen och tittade bort emot min MacBook som låg på skrivbordet. Hastigt reste jag mig upp med filten omkring mig och sprang över golvet precis som om marmorplattorna var skållheta. Så fort jag hade fått tag i laptoppen sprang jag tillbaka emot den varma soffan, och nudlarna. Väl där loggade jag in på Spotify och höjde volymen ett snäpp och innan jag lutade mig tillbaka stängde jag snabbt av TV:n. Tillsammans med musiken som förföriskt, harmoniskt strömmade ur högtalarna kändes mina ögonlock genast tyngre. Och allt svartnade sakta.
{Lyssna medan nedanstående läses}
"Mummy I can't sleep. Can I sleep with you and daddy tonight?" Faith tittade frågande på mig igenom hennes brun- gröna ögon.
Utan att svara lyfte jag upp mitt täcke och hon kröp direkt upp intill mig. Hennes hår luktade sött och ögonen glittrade innan hon valde att sluta dom. Min vackra ängel. Jag kunde vara vaken hela natten och bara titta på när hon sov. Försiktigt började jag stryka henne över håret. Hennes bruna, änglalika lockar som var identistiska med sin fars - hängde fram över ena axeln.
"Have you any idea of how much I love you the two of you?" Harry kysste mig långsamt på läpparna och kollade sen på Faith.
"Our own small, and perfect family... I love you Harry." viskade jag och han kröp närmare och lindade armarna omkring mig.
Faith höll mig i handen när jag stängde igen bildörren bakom mig. Regnet öste neråt så jag lyfte upp henne i min famn och sprang emot ytterdörren. Så fort vi kom in satte jag försiktigt ner henne på fötter och hon började omsorgsfullt ta av sig regnjackan så gott det gick. Men efter att ha försökt knäppa upp den sista knappen några gånger och fortfarande inte lyckades vände hon sig missnöjt emot mig. Ett leende spred sig över mina läppar och jag satte mig ner på huk för att kunna hjälpa henne ordentligt. Faith tittade bort ifrån mig och log sen stort. När hon hade fått av sig jackan sprang hon direkt in i famnen på Harry som bar upp henne i luften och snurrade henne försiktigt ett varv högt upp i luften. Faiths klingande, glasklara skratt ekade i huset och jag kunde inte sluta le. Med vår egen lilla dotter över höften gick Harry emot mig med ett stolt leende och kysste mig sen länge över läpparna. Faith rynkade pannan med skrattade lite ändå. Hon började sprattla lite med benen och Harry satte stadigt ner henne på trädgolvet. Jag flätade samman våra fingrar och hävde mig upp på tå för att kunna nå upp till hans läppar. Han lutade huvudet en aning neråt och lät sina händer vandra upp till mina kinder. När jag drog mig undan klappade någon i händer. Faith satt i trappan, med huvudet lutat emot räcket och klappade överförtjust i händerna. Det verkade nästan omöjligt för henne att bli sur eller arg, varje minut på varje dag var hon glad. Går jämnt runt med ett leende i ansiktet.
Jag var lycklig. Vi alla tre var lyckliga. Tillsammans. Vår alldeles egen, lilla perfekta familj.
"I love you, and I will... forever and always." Harry viskade i mitt öra och pussade mig lätt i pannan innan han drog mig närmare.
Colt satt på andra sidan soffan och tittade lugnt på mig. Jag suckade tungt, besviket och drog filten över huvudet.
"Okej, okej! Jag kan gå om du inte vill ha mig här, tänkte bara hålla min sjukling till kompis, sällskap. Men hon ville nog vara själv."
Jag skrattade till, och drog snabbt av filten från huvudet. Colt flinade stort åt mig. Vad skulle jag göra utan honom här? Gråta.
"Det var inte dig jag menade! Jag kommer tvinga dig att stanna kvar här. Men det var bara det, att jag drömde..."
Inte behövde jag säga någonting mer än så, jag såg att Colt förstod vad jag menade och han nickade bara långsamt utan att lägga större uppmärksamhet på just det samtalsämnet. Han tittade länge på mig innan han hävde sig fram och tog tag i min dator som stod på soffbordet. Jag reste mig upp ifrån min varma plats och satte mig ner tätt intill Colt. Han ryckte till när han kände hur kall jag var.
När han klickade sig in på Twitter tittade jag bara förvirrat på honom. Ingen utav oss ägde ett Twitter-konto, och jag hade inte precis planerat på att skaffa ett heller. Men jag kunde ju inte läsa Colts tankar, han kanske hade lust att skapa ett till sig själv. Hans fingrar rörde sig snabbt över tangenterna och inte många sekunder senare vände han skärmen emot mig. Jag höjde ett ögonbryn emot honom innan jag såg vad han höll på med. Han bara satt och väntade på att jag skulle välja ett lösenord till mitt egna Twitter-konto. Men utan att tjafsa emot så skrev jag in det lösenordet jag använde till verkligen allting. Nöjt ställde Colt ner datorn i mitt knä och jag kastade åter igen en förrvirrad blick åt hans håll.
"Allvarligt talat Averie, du gråter när du är vaken, du gråter när du sover. Och när du inte fäller synliga tårar så kan jag se hur du förstörd du är inombords på grund utav allt det här. Det är jobbigt att se dig såhär. Så snälla, prata med honom."
"Men jag vet inte vad jag ska skriva till honom?! Det känns som om jag inte vet någonting längre."
"Skriv bara någonting... han kommer bli glad vad du än kommer skriva, bara han får höra av dig. Tro mig nu, okej?" Han log.
Jag andades in ett djupt andetag och slöt mina ögon ett tag. Var jag nervös? Att inte ens veta vad man kände var frustrerande.
@Averie_Kingsley: @Harry_Styles I miss you, lots. Just needed you to know xx.
Tråkigt kapitel!!!!!!
Kommentera? xx.
Kapitel 36 - When Are You Going To Propose To Me
2012-06-05 / 19:26:29 / Watch The Stars [pausad] / 6 KOMMENTARERSenaste;
Tårar letade sig nerför hans kinder och jag torkade förkrossat bort dom. Harry fattade tag omkring mina handleder och sänkte dom, bort ifrån hans ansikte. Han lutade sig sen framåt, neråt och pressade läpparna emot min panna innan han vände sig om och började gå ifrån mig... lämna mig. Jag skulle springa efter, men fötterna var fast i asfalten. Harry vände sig om och stannade för en kort sekund innan han sakta bleknade med vinden. Mina andetag hade ökat och jag skakade. Hur kunde jag ha tvivlat? Även om det bara varade för några minuter. Alltid skulle det vara killen ifrån Holmes Chapel i Chesire.
Harry Edward Styles.
Jag kunde höra när dom pratade bakom mig, känna deras brännande blickar emot min rygg. Det hade redan börjat första dagen här. I skolan. Jag hade fått vara själv. Ingen, verkligen ingen verkade bry sig om mig. Åter igen så var jag den där osynliga tjejen som är ensammast på hela planeten. Men för mig, spelade det ingen roll, fördelen med att vara osynlig var att man kunde vara sig själv utan att någon annan brydde sig. För att undvika den hårda verkligheten för några ögonblick stoppade jag in hörsnäckorna i öronen. Automatiskt spelades One Directions låtar upp. När jag sänkte volymen så kändes det nästan precis som när Harry - om kvällarna brukade sjunga tyst i mitt öra för att stilla vagga mig till sömns. För att inte frysa fast i det förflutna längde jag på mina steg.
"Cool, my name is Colt Simons." Jag tittade upp och mötte dom där slående blå ögonen. Först trodde jag att jag såg i syne, igen.
Innan ens jag hunnit röra en enda lem stod Colt med sina armar omkring mig. Jag lindade också snart armarna omkring honom och log stort. Tårar började vattnas i mina ögon och varje gång jag rörde blicken rymde några få. För första gången. På evigheter, grät jag av glädje. Colt backade undan en aning och granskade mitt ansikte. Han strök undan tårarna som droppade. Jag hade fortfarande ett stort leende över munnen och det kändes inte som om jag någonsin skulle kunna slappna av i ansiktet. Åter igen drogs jag in i en varm famn och när jag tittade över Colts ena axel kunde jag se hur folk tittade på oss. Men jag kunde inte bry mig mindre.
För att inte upptäckas, och för en gång smälta in drog jag ner mössan ytterliggare någon centimeter över ansiktet och satte mig sen vid ett bord så långt bak i cafeét som möjligt. Jag smuttade lite på mitt kaffe innan jag fiskade upp Iphonen ur fickan. Så fort jag låste upp den möttes jag av Averies leende. Varför plågade jag mig själv såhär? I det nästan intill knäpptysta cafeét sjönk jag in i djupa tankar. Med tummen strök jag försikigt över bilden. Utanför fönstret blixtrade det till och jag stelnade automatiskt till, tvingade mig ur mina psykiska diskussioner med mig själv. Dörren in till Starbucks öppnades och stängdes och in kom Ashley. Jag suckade högljutt för mig själv och lade ner huvudet frustrerat på bordet. Bäst för henne att hon inte kom hit för att leta efter mig. I min ögonvrå kunde jag se hur hon sökte med blicken över alla bord och gäster. Hon höll just på med det jag verkligen inte ville att hon skulle. När hennes blick så lite som snuddade mig rusade hon emot mitt håll och utan att fråga slog sig ner mitt-emot mig. Jag suckade igen.
"Hey babe, Harry I've been looking everywhere for you! And there's this one thing I've also been thinking about... when are you going to propose to me? So we could go and get married and live happily ever after." Jag var en hårsmån ifrån att sätta det varma kaffet i halsen. Men hon tog ingen notis utan bara fortsatte. -"But seriously I really think I'm ready for this!" Hon log stort.
Men när Ashley tittade ner på min vänsterhand stelnade hennes ansiktsuttryck. Hon blev med genast allvarlig. Jag svalde ett skratt.
"You can't be serious? We are a couple now remember...? Get over that freak now! I know you really want me, and I want you."
Ashley reste sig upp ifrån sin stol och satte sig sen istället tätt intill mig. Hon placerade en hand emot mitt lår och lät den sakta vandra uppåt. Jag rös behagligt men sen tog jag mig samman, tog tag i hennes handled och förde hennes hand ifrån mig. Men hon vägrade att ge upp, så istället så lutade hon sig framåt och började kyssa mig på halsen. Lusten uppstod inom mig men jag lugnande snabbt ner mig, reste mig ifrån stolen och backade några steg. Jag skulle inte göra såhär mer. Averie var det enda som betydde någonting. Ashley reste sig hastigt upp med ett blankt uttryck i ansiktet, tog tag i mig och pressade mig sen emot väggen. Innan hon hann säga någonting eller göra någonting hade jag dragit mig undan. Med blicken fäst på bilden på Averie vände jag mig om och började gå emot dörren. Klickande ljud hördes efter mig och snart snoddes jag kraftigt runt. Ashleys ögon brann.
"Where the hell are you going? I thought you loved me and we were about to make plans for us in the future!" Hon lät arg.
"It was you, who were making plans for our "future" together... I'm not going to grow old with you or have a small family with you. I am already in love, but that love isn't for you. So right now I'm gonna go and find a way to get this special girl back."
På bara några ögonblick så hade allt vänts om. Det kändes som om varje tjej på hela skolan ville sitta med mig och Colt i matsalen. Jag ville fråga varför, men jag visste redan svaret. Colt var snygg, rolig och allmänt underbar. Att stå mitt i centrum hade aldrig varit min grej, men Colt verkade trivas så bra... så jag tänkte inte stå i vägen för honom. Precis när jag skulle ställa mig upp för att gå därifrån slogs dörrarna in till matsalen upp. För en sekund så hoppades jag innerligt på att det skulle vara Harry. Men jag blev genast besviken, djupt besviken. In kom Amanda, tjejen som nästan alla på skolan såg upp till, jag var dock ett stort undantag. När hon fick syn på Colt spärrade hon upp ögonen, bet sig i läppen och viskade något till hennes "kompis" som gick alldeles bredvid. Redan nu visste jag att hon skulle sätta sig här och kräva all uppmärksamhet. Jag andades ut tungt, tittade lite på Colt som satt mitt-emot mig
- som var fast i en diskussion med någon blond tjej. Han verkade inte ens märka att jag var där längre. Snabbt reste jag mig upp, ställde iordning min disk och gick sen med snabba steg för att lämna den högljudda matsalen. Sakta vände jag mig om, men Colt satt kvar på sin plats. Besviket snodde jag runt, placerade en hand på dörren och tryckte den framför mig. Innan dörren ens hunnit gå igen bakom mig öppnades den igen och någon började gå bredvid mig. När jag vände på huvudet möttes jag utav Colts leende.
"Varför stannade du inte kvar där inne? Du märkte väl hur mycket alla tyckte om dig?" Jag lät förvirrad på rösten.
"Jo, kanske dom tyckte om mig... men vet du vad Averie? Personligen gillar jag bara dig." Colt viskade den sista meningen i mitt öra.
Ett leende blommade ut över mina läppar och jag gav honom en snabb kram innan vi båda fortsatte vandra igenom korridorerna. Jag slog oroligt upp ögonen .Dom kraschande ljuden hördes allt tätare ifrån undervåningen. Försiktigt hoppade jag ur sängen och drog på mig en t-shirt som jag hittade på golvet. Så tyst jag kunde smög jag på tå nerför den något långa trappan. När jag gick förbi hallen backade jag tillbaka och fattade tag i ett paraply. Min puls bankade i öronen och hjärtat pumpade bara fortare för varje sekund. Ljuden verkade vägra att upphöra. Först när jag tyst stegade närmare kunde jag höra hur någon grät, kraftigt. Förvirrat ställde jag ner paraplyet emot en vägg och sköv försiktigt upp dörren. Det låg porslinsskärvor över hela golvet. Jag öppnade dörren helt och gick in och var noga med att inte trampa på något. Tårarna strömmade nerför Harrys kinder och händerna skakade såpass kraftigt att det nästan såg ut som om dom krampade. Hans andetag var korta, ojämna och ryckiga. Frustrerat drog han en hand igenom håret och drog sen upp knäna emot hakan. Harry tog tag i en vass porslinsskärva och höll upp den framför sig innan han med all kraft slängde iväg den emot kylskåpet. Jag sprang fort fram, drog upp honom på fötter och kramade om honom hårt. Harry begravde sitt ansikte emot min hals och jag kunde genast känna hur min axel på t-shirten blev blöt. Hans andetag dånade i mina öron. Jag kunde höra hur han försökte säga något, men inga ord lämnade hans mun. Hela Harrys kropp skakade okontrollerbart.
"Schhhh Harry... calm down, breathe. Then you can tell me what's going on." Jag försökte prata lungt, tydligt.
Han svalde hårt och hans andning blev genast mer lugnare. Det gladde mig.
"Louis... I can't sleep, I can't eat, I can't think. I can't do anything anymore. I-I miss her. Being away from her, it tears me to pieces."
Hans röst vek sig och han bröt ut gråt igen. Jag strök honom lugnande över ryggen, snart igen hörde jag hans nu hesa, tysta röst.
"I'm afraid Louis... of my own feelings. I've never loved any girl this much." Harrys röst orkade knappt bära orden.
Kommentera?
Kapitel 35 - Only You Can Make Me Feel Beautiful
2012-06-03 / 22:48:26 / Watch The Stars [pausad] / 2 KOMMENTARERSenaste;
Jag fortsatte att gå ända tills jag kom till utkanten av samhället. Under mina fötter var bryggan som jag ofta hade spenderat min tid på när jag var liten. Minnena härifrån delade jag med Fay. För första gången på flera timmar log jag försiktigt. Ett äkta leende. Men jag blev med genast allvarlig igen. Försiktigt lade jag mig ner och tittade upp emot månen som nu kikade fram på himlavalvet. Det var kallt utan honom. Jag fällde en sista tår som kämpade sig neråt.
"At least we can watch the same moon tonight... I'll love you. Forever." Viskade jag så tyst jag möjligen kunde.
"Snälla Averie!! Du vet lika väl som mig hur mycket mormor tycker om när du klär upp dig lite extra!"
"Jo jag vet! Men du, jag tänker verkligen inte gå i klänning nu... ifall du har glömt av det så är jag med barn. Så tyvärr, nej!"
Jag slog mig ner på min säng och mamma lade ner klänningen i sitt knä innan hon suckade och också satte sig ner. Helst utav allt hade jag velat gå omkring i mjukisbyxor och äta glass hela dagen, men naturligtvis så var mormor tvungen att fylla år. Att gå på fest var något jag inte alls hade varken lust, eller energi till. Men jag visste att jag inte skulle få stanna hemma eftersom mamma antagligen skulle kunna lyfta mig dit, bara jag kom. Jag visste i alla fall vart jag hade fått min envishet.
"Averie... Jag vet precis vilka tankar som rör sig i ditt huvud just nu. Du vill helst utav allt bara stanna hemma och slappa, och du tycker därför att jag är plåga som tvingar med dig ut. Jag förstår dig, det är jobbigt allt som händer just nu... graviditeten och... Han. Men snälla lilla gumman, försök. Försök att njuta av livet igen. Jag vet inte hur många gånger Fay har ringt och du har bett mig säga att du inte kan prata. Om ett tag kommer hon säkert sluta ringa. Ge upp, precis som du... så du. Ska du försöka? Bara ikväll?"
Mamma reste sig upp ifrån stolen, styrde stegen emot mig och lade klänningen prövande i mitt knä. Jag tittade bara ner på den under tystnad innan jag ställde mig upp och kastade mig runt mammas hals. Hur ska jag klara mig senare i framtiden, utan henne.
Dom bruna lockarna föll lätt över axlarna och sotningen runt ögonen fick ögonen en ännu ljusare nyans än vanligt. Här hemma i spegeln kände jag mig någorlunda vacker. Här hemma, när jag var alldeles själv och granskade mig själv. Men så fort jag kom ut bland andra människor försvann det. Det var bara en människa som hade fått mig att känna mig vacker, även bland folk. Han var född 1 februari 1994, i Evesham, Worcestershire och hans namn är Harry Edward Styles. Killen som stal mitt hjärta, och som fortfarande vägrar släppa taget om det. Jag drog mig ur mina tankar, lämnade badrummet bakom mig och gick istället ut till köket, där mamma mötte mig. Ett leende spred sig på hennes läppar när jag rundade hörnet. Jag svängde av till hallen och satte på mig skorna
Jag sköv sen sakta upp dörren och det första jag såg när jag kom ut var Trent. Han hade förändrats, växt. Jag suckade bara innan jag gick rätt förbi honom och ut emot bilen. Han gick bara efter mig, utan att säga någonting. Precis när jag skulle stiga in i bilen ställde han sig framför mig, blockerade vägen. Han tog sen tag i min hand och gick iväg en bit med mig, ställde sig utom hörhåll för mamma.
"Förlåt Averie. Det var inte meningen att... jag var omogen, avundsjuk och sårad. Men jag har inte kunnat sluta tänka på dig."
Jag kände bara för att gå därifrån men hindrade mig tillslut. Det var han som hade gjort fel, han hade dragit slutsatser utan att ens veta om hela sanningen. Då i början när jag träffade killarna. Jag hade inte gjort någonting som var fel. Just då när mitt hjärta tillhörde Trent. Men jag skulle nog vara tacksam. Om jag och Trent inte hade varit tillsammans, vem vet då vad som hade hänt. Nu kom jag på att jag hade tänkt allt det här.
"Du var en idiot Trent och ingenting annat. Just då, i början så var det ingenting emellan mig och Harry... ingenting. Men du lyssnade inte. Det var nästan precis som om du inte ville lyssna, ha en ursäkt för att kunna göra slut med mig, för om så var fallet. Varför sa du då ingenting? Jag har väl aldrig tvingat dig till någonting? Inte någon gång." Atmosfären spändes för var sekund.
Vi stod tysta men Trent placerade två fingrar under min haka, vinklade mitt ansikte försiktigt uppåt och tittade mig djupt i ögonen.
"Averie... Jag är fortfarande kär i dig. Inte någon gång har jag kunnat sluta tänka på dig. Varje natt, varje dag."
Utan att ge mig en chans att reagera lät han sina läppar snudda mina. Jag ville sluta, dra mig undan. Men mina leder ville inte lyda mig. Istället vandrade mina händer uppför hans bringa och vilade sen runt hans hals. Bådas ögon var mjukt slutna.
Louis riktade kameran emot mig och Liam och jag försökte se så attraktiv ut som möjligt. Det kändes ända in i benmärgen att jag misslyckades. Louis höll fram mobilen till mig och jag klickade genast upp twitter. Jag hade konstant igång twitter för att tvinga mitt sinne på andra tankar. Men även det misslyckades totalt, fast jag skulle försöka så gott det går. Jag laddade upp bilden och fingrade lätt över tangenterna för att få någon idé om vad jag skulle kunna skriva för kort. Tillsist kom jag på det.
Me and my pal Liam trying to look attractive, have we succeed?
Paul kom fram till oss och han såg otroligt nöjd ut. Det störde mig direkt. Han var säkert överlycklig att det tillfälligt var slut mellan mig och... Averie. Jag drog ett djupt andetag och granskade sen ringen. Min hade jag inte ens övervägt att ta av, medan hennes hade jag fäst i en kedja runt halsen. Allt skulle bli som vanligt, inom en snar framtid. Avståndet började tära på mig. Vissa skulle kalla mig hopplös, men efter allt det vi två har gått igenom tillsammans på så kort tid så kan jag inte se mig själv tillsammans med någon annan än henne. Jag kan inte se mig själv vakna upp bredvid någon annan om tio år. Vår dotter skulle inte växa upp utan sin pappa.
Kyssen kändes så fel, men samtidigt så rätt. Jag kunde inte bestämma vilket av det jag tyckte. Skulle jag ens tycka att kyssen kändes okej? Åter igen så visste jag inte vad mina känslor försökte säga mig. Vid vissa tillfällen var jag rädd för mina egna känslor. Dom kunde utvecklas så fort, växa så starka på så kort tid. Kanske var det mitt problem. Om jag inte hade träffat Harry hade jag nog fortfarande helt säkert varit tillsammans med Trent. För bara några minuter sedan hade jag varit så säker. Att Harry var den enda. Nu var jag inte säker på någonting längre. För sekunden ville jag bara sjunka igenom jorden och gråta. Varför händer allt det här mig? Trent kollade oroligt på mig och jag rycktes ur mina tankar. Hans blåa ögon verkade lysa upp hela omgivningen. Trent drog in mig i en kram och jag bara stod där, som förstelnad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina bruna ögon började snabbt tåras upp. Jag omfamnade honom och borrade in mina naglar emot hans tröja. Jag tvivlade på mina känslor för dom båda. Ingenting stämde. Med tårsprängda ögon tittade jag upp Harry tittade på mig. Han strök undan tårar med sin vänstra tumme. På ringfingret satt fortfarande den silverfärgade ringen. Mitt hjärta verkade slita sig ur min bröstkorg. Jag slet mig ur Trents grepp och sprang emot Harry.
Han stod stilla och bara granskade mig. Tårar letade sig nerför hans kinder och jag torkade förkrossat bort dom. Harry fattade tag omkring mina handleder och sänkte dom, bort ifrån hans ansikte. Han lutade sig sen framåt, neråt och pressade läpparna emot min panna innan han vände sig om och började gå ifrån mig... lämna mig. Jag skulle springa efter, men fötterna var fast i asfalten. Harry vände sig om och stannade för en kort sekund innan han sakta bleknade med vinden. Mina andetag hade ökat och jag skakade. Hur kunde jag ha tvivlat? Även om det bara varade för några minuter. Alltid skulle det vara killen ifrån Holmes Chapel i Chesire.
Harry Edward Styles.
Mycket tankar och sånt nu när jag skriver.
Kommentera?