Det kändes som om mitt hjärta skönk som en sten. Jag hade inte fått se honom på lite mer än en månad, och nu skulle han tvingas stanna kvar lite längre. Den här dagen hade jag länge väntat på, att få somna i hans famn, känna hans ljuvliga doft och förföras av hans sjungande stämma. Tårar gjorde att jag såg suddigt men jag började stelt skriva in ett svar.

Mer orkade jag inte med att skriva. Jag satte mig långsamt ner i sängen och stirrade rätt ut i luften. Överdrev jag? Men det är väl inte mitt fel att jag saknar honom så att det känns som om jag kommer gå sönder. Spricka i tusen bitar. Jag kände mig inte hel när han inte var nära. Det var precis som om han bar en bit av mig med sig. Jag vandrade bort till garderoben och drog upp Harrys lila "Jack Wills" hoodie som jag hade fått låna. Doften som slog emot mig gjorde mig nästan andlös. Ögonen började åter igen vattnas och jag gick åter igen bort till sängen där jag la mig ner på rygg och kramade om tröjan som tröst. Trents ord kunde jag höra spelas i mina öron, om hur Harry egentligen inte kunde finnas där för mig. Men jag viftade genast bort orden. Han älskade mig och jag älskade honom, det var det som spelade roll. Dörren gled upp och avbröt mina diskussioner jag hade med mig själv. Mamma kom in i rummet och drog försiktigt upp mig ur sängen.

"Du ska väl inte ligga ner? Klänningen kommer bli skrynklig... du saknar honom va?" inflikade hon när hon fick syn på tröjan jag fortfarande hade i famnen.

Jag nickade bara.

"Det gör jag också, han är en trevlig kille den där Harry." Ett leende spred sig över hennes läppar och hon klappade mig uppmuntrande på axeln.


Dörrklockans ekande for genom huset och jag ryckte till. Jag svär, jag kommer få en hjärtattack någon dag. Mamma gick emot dörren och jag ställde mig åter igen framför spegeln. Håret hängde i röriga lockar över axlarna. Colts röst hördes från hallen och jag sprang fort dit. När vi båda fick syn på varandra spärrade vi upp ögonen.

"Herregud vilken snygg kompis man kan ha! Hoppas Harry inte har något emot att jag snor dig för en kväll!" Colt blinkade mot mig.

"Jag kan ju bara säga detsamma!"

Mamma tryckte klackskorna i min famn och jag drog vant på dom på fötterna. En blixt fyllde rummet och när jag tittade upp stod hon med kameran riktad mot oss. Jag ställde mig närmare Colt och log så normalt jag kunde. Han slängde en blick på klockuret han hade på armen och rynkade pannan en smula.

"Vi kanske måste gå nu, så vi inte blir sena. Eftersom man just i år började med att alla killar bokstavligen ska eskortera sina tjejer in i herrgården."

Jag spärrade upp ögonen och tittade på honom förvirrat. Han drog bara med mig ut och framför mig stod en limousin med svarta, tonade rutor. Blixtar nådde oss fortfarande från ytterdörren. När vi satt i bilen kollade jag honom allvarligt i ögonen.

"Berätta nu, vad menar du med eskortera? Ska man inte bara gå rakt in i byggnaden?"

"Nej, inte precis. Ni tjejer kommer få gå in från baksidan av huset för att komma direkt upp på övervåningen. Vi killar kommer stå precis nere vid trappan och leda er till ett lusthus där man ska dansa. Först när dansen är över får man gå och göra vad man vill. Mingla och annat."

"Du måste skoja?! Jag kan inte dansa, vad ska man dansa?!"

"Gammaldags vals tror jag det heter... ehrm, ungefär så dom dansar i One Republic's "All The Right Moves" musikvideo." Han började vifta med armarna i luften som exempel.

"Skojar du nu? För om du gör det så är det inte roligt. Jag skrattar inte, verkligen inte."

"Nej jag är seriöst."

Bilen stannade och jag andades djupt. Herregud vad tänkte dom med, jag kan inte dansa gammaldags vals eller vad det nu kallas! Mina nerver började ta över och jag kunde känna hur pulsen ökade. Colt kramade om mig och började gå. Jag följde med resten utav alla tjejer som gick uppspelta upp mot huset. Alla hade rosa klänningar eller svarta, glittriga, åtsittande. När vi kom innanför dörren fick vi gå upp för en lång trappa innan vi kom upp till ett rum med sluttande tak. Nedanför hördes killarnas röster, blandade med tjejers fnittranden. Speglar stod uppradade längst väggarna och alla började genast trängas där. Jag satte mig ner på närmaste stol och kollade bara ut över alla som hektiskt höll på att fixa sitt hår, klänningar och smink. Stella, skolans rektor kom in i rummet. Hon hade en rutig tajt kjol på sig med en istoppad svart skjorta till.

"Okej, ni får ställa upp nu! Jag och dom andra har fixat med ordningen så att ni kommer rätt med den killen ni kom hit med. Jag måste bara säga att alla ni ser sagolika ut ikväll!" Inflikade hon och började sen läsa från listan.

Jag fick stå på fjärde plats och jag blev snabbt nervös. Som om det inte vore nog hördes det tjutande skrik nerifrån, höga gälla skrik. Alla höjde förvirrat ett ögonbryn men när musiken började spelas blev det knäpptyst. Tjejen som stod först började gå nerför trappan och jag drog ett långt andetag. Andas, var det enda som cirkulerade i mina tankar just nu. Stella gjorde tecken till mig att jag skulle gå ner och jag lyfte lätt på klänningen en aning. Jag hade blicken fäst på trappstegen, men när jag tittade upp möttes jag inte av ögonen jag förväntade mig. Det var Harry som tittade stolt på mig. Lite längre bort stod dom andra killarna och log emot mig. Mitt hjärta galopperade i högvarv och jag kände för att springa nerför trappan. Mina ögon fylldes med tårar, men jag släppte honom inte för en sekund med blicken. Han var verkligen här. När jag kom nerför det sista steget gick jag direkt in i hans famn. Han lindade sina armar runt mig och pussade mig i pannan.

"I thought you would be stuck on your tour for a couple moore days."

"I wanted to suprise you."

Tårarna rullade nerför mina kinder samtidigt som jag flätade ihop våra fingrar. Han vilade försiktigt händerna mot mina kinder, lutade mitt ansikte en aning uppåt och lät sina läppar pressas mot mina. Glädjen sköljde över mig. En månad utan honom hade varit den jobbigaste tiden i hela mitt liv. Jag drog mig undan och tittade honom i ögonen. Några ynka tårar vilade mot hans kinder.

"Averie Kinglsey, you can't even imagine how hard It is for me to be away from you. It's like a piece of me is missing, because It's with you. I have never, in my entire life loved someone so much that I love you right now. I love you moore and moore everyday, even though when I'm being apart from you. My angel... you're my miracle in my life."

Applåder dundrade mot oss och vi möttes av flera leenden. Harry lutade sin pannan mot min och jag slöt mina ögon. Han var här. Hos mig. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom.

---

Förlåt för att den här delen är väldigt sen!

Men det beror på att jag precis hade skrivit färdigt den, också försvann den!

Vad tyckte ni?