Senaste;

Jag höll mina händer försiktigt kupade runt hennes ansikte och bara tittade henne i ögonen. Fem dagar iväg från henne. Fem dagar utan att få se det speciella leendet som gjorde mig knäsvag. Fem dagar utan att få ha henne i min famn. Jag böjde mig in för en kyss och hon besvarade den väl. Louis harklade sig och jag backade motvilligt, långsamt.

"We need to go now." Paul höjde en hand och föste oss i planets riktning.

Jag pussade Averie snabbt i pannan innan jag började gå efter dom andra. När vi rundade hörnet och kom inom synhåll för fansen - dundrade det höga skrik i luften. Det kändes flera gånger som att när som helst så skulle mina trumhinnor brista. Jag snurrade sakta runt och tittade bak på Averie som stod lutad mot stenbyggnaden. Så tydligt jag kunde mimade jag. "I love you." Snabbt gjorde hon samma sak och jag log stort. Med stor marginal så var hon vackrast här. Min ängel. Jag kastade en blick över axeln igen precis innan jag skulle gå på flygplanet. Hon stod fortfarande kvar.

"Hey, five days will go quick mate." Zayn klappade mig uppmuntrande på axeln.

För att inte få allt för dålig hörsel höll jag händerna tätt pressade emot öronen när planet lyfte ifrån marken. Jag följde det med blicken, och inte förrän den var utom synhåll funderade jag på att åka hem. Fem dagar älskling, fem dagar. Jag satte hjälmen över huvudet och startade igång motorcykeln. Så fort jag kom innanför dörren styrde jag stegen direkt mot TV:n. Mamma satt med fjärrkontrollen och bläddrade mellan dom alla kanalerna.

"Har han åkt nu?"

"Ja, och jag saknar honom redan... hur ska jag överhuvudtaget överleva dom här dagarna?"

"Se det från den ljusa sidan, han ska bara vara borta i några dagar... och inte i en månad, som han varit andra gånger."

"Du kanske har rätt."

"Om jag har." Hon vände sig om och log stolt.

"Vad ska vi äta?"

"Jag hade en tanke på att beställa kinamat... går det bra för dig"

"Kinamat går alltid bra för mig!"

"Toppen! Ska du ha det vanliga?"

Jag nickade bara innan jag vände mig om och började gå till mitt rum. När jag hade handen på handtaget så tittade jag ner på ringen jag hade fått. Hur kunde killen vara alldeles perfekt. Ashley dök genast upp i mina tankar och det gick kalla kårar längst min ryggrad. Tanken som jag hade haft i mitt huvud när jag hade förlåtit honom var att jag inte borde lämna honom för att han har gjort ett enda dåligt val, utan också tänka på alla bra han göra hela tiden. Snart slutade jag tänka på det och lade mig ner på mage i sängen istället. Djupt nere i min ficka vibbrerade det till och jag fick anstränga mig med alla krafter för att få upp Iphonen. Det var en bild från Louis.

Raskt skrev jag in ett svar.

Länge log jag ner emot mobilen som jag höll i min famn. Jag hade hittat den där prinsen som alla tjejer - så som unga och gamla, ville ha i sina liv. Och jag hoppades, att han tyckte att han hade hittat sin prinsessa. Jag hoppades innerligt på att han verkligen hade lika starka känslor för mig, som jag hade för honom. Min dörr öppnades och jag tittade upp från Iphonen.

Jag reste mig från sängen och kramade om henne. Hon hade antagligen rätt.

"Förlåt." Mumlade jag emot den stora t-shirten hon hade fått på sig.

"Du har inget att be om förlåt för, bara du följer med och tittar på TV:n lite med mig!!" Mamma krånglade sig ur mitt grepp och började springa i full fart. -"Jag ska sitta på min plats!" Skrek hon nästan över axeln.

Jag backar inte för någon utmaningen och började då springa efter henne. Snart var jag förbi henne och hoppade över soffan för att lätt landa på den efterlängtade platsen. Mamma hoppade några sekunder efter mig och slog sig sen smidigt ner.

"Det trodde du inte om morsan va?!" Jag kunde höra hur anfådd hon var.

"Nej verkligen, jag tänkte inte vänta mig det av en som var över 40."

"Jag fyller faktiskt bara 41, så det så!" Hon räckte ut tungan åt mig.

Jag skulle precis andas ut när jag i sista sekunden hann ducka för en kudde som kom farande emot mitt bakhuvud. Snabbt fick jag tag i en onormalt stor kudde och utan att tveka svingade jag den emot mammas ansikte. Hon vek undan och vi båda brast ut i högljutt skratt. Dörrklockans sirenliknande ljud slog emot oss och jag höll på att ramla ner från soffan.

"Jag tar det!" Mamma reste sig snabbt på benen och småsprang ut emot dörren.

Doften av bambuskott och friterad kyckling fyllde mina sinnen och jag märkte nu, hur hungrig jag var. Så fort mamma ställde ner tallriken framför mig så tryckte jag nästan in allting i munnen... och när hon bara hade ätit upp halva hade jag för längesen rensat tallriken. Helt utan förvarningen sköljde illamåendet över mig, huvudet bankade och hela vardagsrummet började snurra omkring mig. Var det fel på maten? Med ostadiga en försökte jag springa emot toaletten. Det var en hårsmån innan min mage skulle vändas ut och in. Jag slog upp toalettlocket och föll ner på knä.

"Vad hände gumman?!" Hon lät orolig.

Jag ville mer än gärna svara, men jag kunde. Svetten började träda fram i min panna och jag hostade till.

"Vidrigt."

Var det ända jag hann säga innan jag var tvungen att böja huvudet emot toaletten igen. När jag kunde titta upp igen så stod mamma och kollade på mig med uppspärrade ögon. Hon började bli vit i ansiktet och det såg nästan ut som om hon kollade på ett spöke.

"Är du sen?"

"Sen med vad?" Jag hann inte uttala frågan färdigt innan jag kom på svaret. Mensen.

Jag hade den senast runt den 16 september. 1,2,3.

"Jag är sen med lite mer än två veckor mamma..."

Hon kom in på toaletten och öppnade pillerskåpet, och hon lade ett gravidtest i min hand. Jag drog ett djupt andetag och bara tittade ner på min mage. Vad skulle Harry säga? Skulle han vilja abortera? Skulle han vilja behålla det? Miljontals frågor.

"Okey, a short paus everybody!" sa intervjuerskan och blinkade åt mig.

Mobilen pep till och jag drog upp den ur fickan.

Sms:et var från Averie. Jag blev orolig såfort mina ögon hade läst färdigt det sista ordet. Snabbt tryckte jag på den gröna luren, och gick sen iväg en bit för att få prata ostört.

"Hey." Hon pratade tyst. Och hon andades snabbt.

"Is something wrong babe?!"

"No, uhm... I don't know. I really don't know how to tell you this."

"You can tell me everything Averie..." Jag blev fundersam, det gick att höra tydligt i min röst.

"I'm..." Hon andades djupt. -"What would you say... If I told you that you are might going to be a father?"

"What...?" Jag var mållös, mina känslor fanns någonstans mellan chocktillstånd och enorm glädje. Men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Om jag bara hade varit hemma nu, hos henne.

"Harry, come on!" Louis vinkade åt mig.

"Hey babe, that is absolutely amazing! But I gotta go now! I will call you later... be safe. I love you!"

Så snart jag hade lagt ner mobilen i fickan igen kunde jag inte sluta le. Men det fanns fortfarande spår av tvekan i mina tankar.

"So Harry... who were you talking with before? You seem much moore happy now! Can you tell us? Exclusive?"

Jag tvekade en stund, men sa det snart med ett stort leende på läpparna.

"I'm going to be a father soon."

Tystnaden lade sig i rummet och alla vände sina blickar emot mig. Jag visste vilka tankar som pågick i deras huvuden. Men jag lät inte det påverka mig utan log ner på mina fötter.

---

Tråååkig del!

Är faktiskt riktigt onöjd, men jag kände att jag verkligen behövde lägga ut ett kapitel!

Men vad tror ni kommer hända?

Skulle bli tacksam för era åsikter... och jag lovar, det kommer ett nytt kapitel så snart som

möjligt eftersom jag inte har uppdaterat sen den 17:e(!!!)