Senaste;

 

Harrys grepp omkring mig blev en aning hårdare och han viskade lugnande i mitt öra. Inga tårar lämnade mina ögon, men jag hyperventilerade. Jag kunde känna hur Harrys händer fortfarande var skakiga, men han hoppades nog på att jag inte skulle märka det. Matthew hade varit inne för operation närmare 3 timmar nu. Den långa tiden började oroa mig. Och det som gjorde det ännu värre var att jag inte ens visste vad som hade hänt. Ingen visste. Försiktigt placerade jag mina händer över min mage.

"Jag är ledsen för hur mycket stress jag utsätter dig för älskling. Men kom ihåg, mamma älskar dig." viskade jag tyst.

Det kändes inte verkligt. Harry tittade mig i ögonen och drog på smilbanden. Bara några timmar utan det där leendet var för mycket. Han böjde på sina ben och tittade återigen upp på mig innan han började prata, lågt. Bara jag och Faith kunde möjligen höra.

"I can't wait to hold you in my arms. Neither me or your beautiful mother have seen you, but I already love you with the bottom of my heart. We'll see you very soon. And I can't wait much longer. I love you sweetheart." Han pussade mig sen lätt över magen.

Harry ställde sig strax upp igen och jag tryckte mina läppar emot hans. Nu kom tårarna. Inget utav det här kändes som verklighet, jag var bortskämd, och levde i något som verkade vara en saga. Jag blundade medan Harry strök mig över håret med ena handen, den andra hölls skyddande omkring mig. Det uppstod ett kort, ganska kraftigt tryck inifrån min mage och jag kved till i förvåning. Harry tittade genast allvarligt på mig. Jag skakade bara på huvudet och efter ett tag spreds ett enormt leende över mitt ansikte.

"I think the baby kicked..." sa jag så lågt att jag inte ens själv hörde vad jag sa.

"Harry! She, she... the, our baby kicked!" Den här gången lämnade orden min mun något högre.

"Uhm, Averie Kingsley and Harry Styles?" En mörk röst avbröt Harry när han precis skulle börja prata.

"Yes that's us." svarade han istället.

"Matthew Pentagons surgery went perfect and he'll recover good in a short matter of time. He will awake soon, but you may go and see him if you want. But you two need to promise, that you will be silent and stay calm."

Dom tunga dörrarna in till den här avdelningen slogs upp och någon som såg ut precis som en tårögd Mrs. Pentagon sprang i full fart emot oss, men fortsatte sen förbi oss och tvärstannade vid receptionen. Jag vågade inte säga någonting, eftersom jag inte visste säkert om det var hon. Harry tog tag i min hand och började följa med doktorn. När vi färdades igenom den långa korridoren log Harry emot mig.

"Did she kick?" Mimade han så tydligt han kunde åt mig.

Jag nickade glatt. Doktorn stannade tvärt och jag fick svänga kraftigt för att inte krocka med honom. Harry skrattade åt mig tyst.

"He is in here, remember now... don't make too much noise or something like that!" Hans röst lät sträng.

Mörkret inne i rummet blockerade min syn för några sekunder, men så fort ögonen hade vant sig vid bristen av ljuskällor kunde jag se konturer av sängen... och Matthew.

 

Den här scenen skrämde mig. Varje gång jag blinkade såg jag Averie ligga medvetslös i sängen. Med massa slangar kopplade till alla sorts ställen över kroppen. Det var just då, som det var en enda hårsmån ifrån att jag skulle mista henne. Jag gick fortare och kramade om Averie bakifrån, som att försäkra mig om att hon fanns där. Istället för att stryra stegen emot sängen svängde hon av och gick emot fönstret, för att dra upp rullgardinen. När hon vände sig emot mig igen, mötte hon mig med ett lätt puss över munnen. Och när hon backade undan hade hennes ansiktsuttryck förvandlats. Hon var allvarlig, och verkade en smula nervös.

"I don't like hospitals anymore. When I were younger I used to love coming here. Watch the nurses taking care of the patients. Now, I really don't know why. But I guess, that I liked the atmosphere in some weird way. He must be in so much pain right now." sa hon och tittade bort emot sängen.

Precis som om han hade varit vaken hela tiden så fladdrade hans ögonlock till och Matthew öppnade ögonen, och hans blick landade direkt på Averie. Jag rös. Det var något fel på den här killen, men jag kunde inte sätta fingret på det.

"Averie, is that you?" viskade han.

Jag himlade bara med ögonen, med min rygg vänd emot honom. Han visste lika väl som jag att det var hon.

"Uhm yes? It's me... How are you doing? Does it hurt? Do you want something?"

"I need to speak to you, could. Harry... maybe leave the room for a while? I want to speak in private with you. It's important."

Jag snodde snabbt runt och spände blicken i Averie, jag ville inte lämna henne med honom. Hon stod nu mellan sjukhussängen där Matthew låg - och mig, vid fönstret. Frustrerat gick jag närmare henne. Ville hon att jag skulle gå?

"Harry, It will go real quick. Please?" Averie tittade osäkert på mig och bet sig i underläppen.

En tung suck lämnade min strupe och jag lät mina läppar försiktigt pressas emot hennes panna innan jag gick emot dörren.

 

Precis utanför det ganska isolerade rummet stod det till min lättnad ett runt bord och några stolar. Kvinnan som hade rusat förbi mig och Averie förut, gick nu i rask takt emot mig. Utan att säga någonting slog hon sig ner på en stol mitt-emot mig - begravde ansiktet i sina händer och snyftade till. Jag grimaserade lite för mig själv, vad skulle jag säga? Vi kände inte varandra.

"Excause me, are you Harry Styles? I think I saw you with Averie... Kingsley earlier. Where is she now?"

Jag nickade bara och pekade på dörren där Matthew och Averie befann sig i just nu.

-"But I don't think you should disturb them right now, Matthew, your son right? - Wanted to speak to her in privacy. That is the only reason why i'm sitting out here." Nu var det hennes tur att nicka. "Oh sorry, what's your name?" Fortsatte jag.

"Clarissa."

Efter det var det tyst. Trött placerade jag huvudet emot mina armar som låg över bordet. Ingen sa något, ingenting hände... det var precis som om det var helt dött på sjukhuset. Men det kanske berodde på att det här rummet var såpass isolerat, av någon konstig anledning. Minut efter minut gick och klockans tickande dånade i mina öron. Det skulle gå snabbt... visst. Frustrationen börja skölja över mig. Men samtidigt så visste jag att inte mycket kunde hända eftersom han låg mörbultad i sängen.

"Do you know if he's still taking his medicine as he strictly should?"

Jag ryckte till. Precis som om orden hade slått mig.

"What did you just said?....."

 

Jag hade dragit fram en stol intill sjukhussängen och den höll jag på att ramla av när Matthew hade lagt fram sitt förslag. Nu stirrade jag bara förvirrat på honom och han tittade bara lungt tillbaka på mig.

"Please, why can't we just give it a go. I know it will work, but I can't prove that to you unless you don't give me a chance. That is the only thing i'm asking for. A chance, and some time. I'm sorry, but if you deny me I must unfortunately force you."

Tårar började formas i hans ögon och han höll ett krampaktigt tag om täcket som han låg inbäddad i. Försiktigt reste jag mig upp, ställde tillbaka stolen och gick med raska steg emot dörren. Jag ville inte vara här inne längre, inte själv. Med honom.

"Averie, don't leave! Please! Stay!" Matthew grät, men jag kunde höra ilskan bakom rösten.

Det skrämde mig innerligt, bara ännu mer.