Senaste;

Jag kramade om honom en sista gång, slöt ögonen och sen tvingade mig själv släppa taget. Utan att göra något mer så hoppade jag in i bilen och mamma körde iväg. Bakom lämnade jag min bästa vän och killen jag älskade, tårarna började rinna och jag tittade ut genom rutan i hopp om att inte mamma skulle se något.

Nu var vi påväg mot det stora London som ligger flera 100 mil bort. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och lät One Direction's I Wish spelas genom Mp3 spelaren.

---

"Allt här hemma är verkligen dött när du inte är här!!!"

"Haha säg inte så, du har ju Lily, Sam & typ alla andra."

"Men dom är inte du Averie, ingen är verkligen som du..."

"Haha ouch, ska jag ta det som en komplimang eller bara som ett normalt försök att försöka förolämpa mig?" Jag skrattade till lite lätt och bet mig i läppen för att inte skratta allför högt i luren. Fay och jag hade suttit i telefonen i cirka 3 timmar nu, och tjejen kunde fortfarande inte prata.

"Fast du, Ave... jag måste nog lägga på nu, mamma har redan skrikit åt mig ungefär 2 gånger att jag ska lägga på, att hon väntade på ett viktigt samtal. Pfft, screw her det kan inte vara viktigare än att snacka med sin bästa kompis som typ befinner sig 100 mil bort!"

"Haha sant, men du... JAG måste faktiskt gå, på riktigt... mamma bad mig att leta upp närmaste affär. Vilket lätt blir det knepigaste jag gjort på länge!"

"Jag önskar dig lycka till Averie Kinglsey och vi ses inom en snart framtid tjejen, saknar dig massor!"

Ett leende spred sig på mina läppar och jag sa snabbt hejdå och inom en sekund så pep det till i telefonen och samtalet hade avslutats.

Jag drog en hand genom håret och tittade ut genom fönstret, trots att klockan endast var 9 och att det var en lördag så var stan alldeles vaken. Människor med kavajer och hår uppsatta i strama hästsvansar irrade runt på gatan, och vägarna var fulla av bilar och bussar. Jag sneglade snett på lappen som låg på köksbordet och började gå in mot mitt rum som fortfarande var halvtomt. Det stod stora beiga flyttlådor längst alla väggar och jag började enkelt rota igenom alla. Efter cirka 15 minuter hade jag dragit på mig ett transperent linne och över den satt en grön grå tjocktröja. Mobilen vibbrerade till på den lilla bäddsoffan och på displayen blinkade det; "Trent".

Jag log stort och sträckte mig efter mobilen, klickade sen upp sms:et och läste det sakta.

"Averie Kinglsey,

Du fattar verkligen inte hur mycket jag saknar dig, att vakna upp utan att veta att du finns i närheten längre. Att inte längre kunna vakna upp vid din sida och se dina vackra bruna ögon. Jag älskar dig mer än vad du någonsin kan tänka dig och kommer aldrig sluta göra det heller, du är hela min värld. You had me at hello, beautiful.

Trent xx"

Tårar lämnade mina ögon och jag blickade över sms:et flera gånger, jag hade inte insett förens nu hur mycket jag egentligen saknade honom. Det här hade bara varit första dagen i London och jag saknade honom så att jag nästan dog. Jag tittade på klockan innan jag vant skrev in ett svar.

"Trent Collins,

Här där jag är i London kan du inte fatta hur mycket jag saknar dig! Det är bara du som cirkulerat i mina tankar dom senaste 24 timmarna. Kan verkligen inte sluta tänka på dig älskling och det är verkligen hemskt att vara utan ditt skratt. Jag älskar dig, du lyser upp hela mitt liv! Averie xoxo"

| Skicka |

Jag samlade snabbt tankarna och började gå ut mot hallen för att sätta på mig mina vita converse, den leopard-mönstrade scarfen hängde prydligt på en krok och jag drog snabbt till mig den. Jag öppnade dörren med ett ryck och den varma och energiska luften slog emot mig, ett litet leende spred sig på läpparna och jag drog upp nycklarna ur handväskan och vred omsorgsfullt om låset. Den stora staden var i full gång och redan när jag kom ut på den enormt breda trottoaren blev inföst bland ett dussin stressade människor, och dofterna av dyr parfym och rakvatten hängde tung i luften. Men jag började gå med strömmen av folk och försökte smälta in, tydligen så  hade dom regler på hur man skulle gå här för jag fick snart ett hårt slag på armen av en gammal tant med en tung handväska i ena handen.

"Du unga dam! Du ska nog ta det lite lungt och inte trängas så mycket, det går andra människor här också faktiskt!" Hon betonade faktiskt hårt innan hon höjde näven åt mig och fortsatte gå i motsatt riktning. Jag skrattade för mig själv innan jag fortsatte gå vidare, men jag var medveten om den ömma punkten jag nu hade fått på överarmen. Inget kunde förstöra min dag.

Nu var det dags att komma tillbaka till nuet och spana efter en mataffär, det tog inte speciellt lång tid och jag gick med kvicka steg mot butiken. På den här delen av stan var det inget folk alls, bara några få som satt och fikade utanför ett litet bageri. En blinkande skylt drog åt sig min uppmärksamhet, och bokstäverna löd: "Fun For Fit"

"Jag undrar vad det kan vara för något." Mumlade jag för mig själv och skrattade sen högt.

Affären närmade sig snabbt och jag slank smidigt in genom snurrdörrarna. Efter 15 minuters mathandling kom jag ut med två kassar och gick med snabba steg hemåt. Just när jag hade kommit innför dörren ljöd en hög signal genom huset, telefonen ringde. Jag kastade mig något andfått över luren och tryckte den mot örat.

"Gumman? Det är jag... mamma! Du gick väl och köpte mat va?"

"Jag hann precis komma innanför dörren när du ringde."

"Åh vad duktig du är, tack så mycket Averie... jag kommer hem klockan halv sju!"

"Okej! Vi ses då, hejdå."

"Hejdå!"

"Och vad ska man göra i ett hus som är halvtomt, helt själv!?

- Det är just det som är problemet, det finns ingenting att göra!"

Jag suckade högt innan jag öppnade frysen och tog tag i Ben&Jerrys Cookie Dough. Det började vattnas i munnen på mig och jag drog till mig en sked innan jag började gå emot mitt rum. Jag slog mig ner på sängen och lade huvudet på kudden. Mobilen vibbrerade till i fickan och jag fiskade upp den utan att släppa glassen. Sms från Fay.

"Åh herreguuuuuuud, han är så snygg!!!! Starta din McBook och sätt på twitter, Niall Horan är inne på twitcam, åh jag döör!"

Jag log stort men gjorde ändå vad hon hade bett mig, datorn startade snabbt och jag klickade enkelt på twitter iconen och klickade vidare på Niall's sida.

Niall's välkända ansikte dök upp på skärmen och jag läste texten:

"Gonna spend some time in London with the lads, it's totally awesome!"

Flera hundra svar strömmade in och jag lyckades få syn på Fay's, det tog inte många sekunder innan min mobil vibbrerade till och ett till sms från Fay låg i inkorgen.

"Du kan inte fatta att jag är något avundsjuk på dig just nu! Du kanske får chans att träffa dom, eller bättre... dom kanske gillar dig eller något sånt där!! Åh jag skulle sjukt gärna vilja vara där med dig nu, fatta vad coolt om du typ träffar dom personligen."

Ett skratt spred sig genom mitt rum och jag började skriva ett svar.

"Snälla du Fay, det kanske är en på miljonen att jag får träffa dom. London är stort och det är en väldigt liten chans att dom kommer stanna någonstans nära mitt hem. Men dock, om jag träffar dom så ska jag nog allt ge dig en autograf!"

Det tog tre sekunder för att få ett svar.

"Ihhhhhhh, gör det snälla du!!"

Kändes inte riktigt så roligt att veta att jag skulle göra henne besviken, chansen var verkligen minimal. Men jag kunde inte riktigt undantränga att One Direction skulle befinna sig i samma stad som jag, även om jag inte hade en aning om när dom skulle anlända hit.

Jag tittade på skärmen och kommentarerna fortsatte att strömma in, glassen hade jag glömt av för ett ögonblick och skopade nu in en hel sked i munnen.

Niall skrev nu en gång till som svar på alla miljontals kommentarer som fortsatte strömma in. Jag log lite djupt insjunken i mina egna tankar. Att dom här killarna kunde skriva vad som helst och det  fick en enorm respons från miljontals fans, det tog inte ens sekunder innan tweetet kanske fick 100 retweets.

"I've got a huge number of fans who asks when we will arrive, the secret is. We are already here, suprise! We came here for about 10 minutes ago xx"

Niall tittade upp för en sekund och brast sen ut i ett högljutt klingande skratt, han vände på skärmen och jag fick en skymt av Louis som hängde sig fast på Harry's rygg och skrek högt. Orden var otydliga, men jag kunde urskilja en mening.

" NO, Harry... I'm gonna die If i even touch this floor, It's puuure lava down there!"

"Loui, get off my back!! Help me Niall??"

Högljutt skratt ekade över rummet.

Niall vände på datorn igen och gjorde tummen upp och sa sen långsamt.

"I'm gonna go now, gotta help Harry to get Loui down from there, see you guys!"

Rutan blev svart och offline skylten gick på.

 

---

Andra delen är uppe nu! Och nu har killarna börjat komma med smått,

vad tyckte ni om den

här delen, skulle vara sjukt glad om ni kommenterade! Kommentera?!