Senaste;

Harry fiskade upp mobilen ur fickan och jag sa nummret snabbt, kramade om honom lätt innan jag vände mig om och började leta min väg ut från deras hus. Men innan jag rundade ett hörn tittade jag bak över axeln och Harry stod fortfarande och tittade efter mig. Uttrycket i ansiktet. Jag kunde se att han skämdes, men samtidigt var besviken. Helst av allt hade jag velat springa fram och krama om honom, men jag lät bli och började gå med tunga steg.

---

Ur Niall's perspektiv

 

"Hey, are you alright today? You haven't said a word since yesterday! What happend? I mean, really... you know that you can tell me everthing right?"

Harry nickade frånvarande men istället för att snacka öppnade han munnen och tog ett stort bett av sin smörgås. Jag himlade med ögonen och suckade tungt för mig själv.

"Aren't you freezing Niall?! Just a bit?" Louis klappade mig lätt på axeln.

Ett leende sprack upp på mina läppar.

"No man, I'm from Ireland... It's kinda chilly there, so. No not at all!"

Louis huttrade lätt och drog igen jackan. Min koncentration drogs åter igen till Harry som tittade forskande ut över gatan samtidigt som han tuggade tyst.

"Harry, Is Averie comin' over soon again? I liked that girl, she was cool!" Louis vilade nu med armen på Harrys axel.

"I don't know Loui..." Han mötte inte någons blick utan fortsatte att stirra stint framåt.

Jag rynkade pannan, det här var inte likt Harry... Bredvid mig hörde jag ett ljust tjut. Louis slog ut med armarna och hoppade snabbt framåt. Jag log stort. Några meter bort gick Averie i raskt tempo. På några sekunder hade Louis omfamnat henne och han pratade glatt, högljutt. Plötsligt tystnade han och snuddade hennes kind med tummen, hon slog ner blicken.

Jag kunde se hur Harry stelnade till bredvid mig och jag sneglade oroligt på honom. Han lade huvudet på sned men började sen gå fram med snabba, spänstiga steg. I nästa ögonblick så hade han lagt armarna runt henne.

Jag halvlog lätt.

Ur Averie's perspektiv

Jag stängde ögonen för att hindra att tårarna skulle börja rinna. Men jag kunde fortfarande känna hur dom brände under ögonlocken. Harry hade fortfarande armarna lindade lätt omkring mig.

"What's happening beautiful..?" Viskade han med orolig stämma.

Jag kunde inte svara utan lutade huvudet mot hans bröst. Tårarna började sakta rinna och jag snyftade diskret. Tyst, så ingen hörde. Greppet runt mig började lätta och han tittade mig sen djupt i ögonen.

"Averie, tell me what's wrong. I can't stand to see you cry!" Han röst var fortfarande låg.

"It's Trent... Photos of us two has leaked out over the whole internet. And he has seen them. He won't even listen to me. He, he... told me that he never wanted to see me again." Tårarna började rinna på riktigt och jag snyftade högt.

"Hey.... everthing is gonna turn out fine." Han viskade tyst i mitt öra.

Jag ryckte plötsligt till, tittade på sidan om Harry, till min förvåning fick jag se att alla fyra. Niall, Louis, Liam & Zayn flinade stort åt oss. Mina kinder flammade upp och alla brast i skratt.

Harry vände sig om och slog ut med armarna. Till min förvåning drog han mig tätt intill sig... men jag gjorde inget motstånd. Det kändes bra att befinna sig i hans närhet nu när min värld hade vänts upp och ner.

En kall bris for genom luften och jag huttrade till samtidigt som jag drog jackan tätare omkring min överkropp. Louis gick sakta fram till mig, kastade en prövande blick på Harry innan han tog tag i min arm.

"Be calm Ave, you're one in the family now... we'll take care of you! We're gonna cheer you up now, okey?" Han log sitt charmiga leende.

Jag kunde inte göra något annat än att le stort tillbaka. Röster hördes från någorlunda långt håll och tusentals snabba små fotsteg började röra sig emot oss. Gälla skrin studsade emot byggnaderna och det kändes som om hela trottoaren vibbrerade.

Zayn suckade högt medans Nialls klingande skratt hördes i luften.

"Averie." Harrys stämma hördes och jag tittade fort upp. -"You have a choice you must do now... and you gotta do It really quickly. Take my jacket and hide your face from the cameras and the fans. And please don't misunderstand me know, I really like spending time with you... but you won't have any private moments at all. The paparazzis will find your home, where you go to school. And It will never stop. Or you can just walk with us! But i recommend you to go with option 1." Han tittade mig djupt i ögonen.

Liam tittade bortom oss och han började hoppa lite nervöst på stället.

"Averie, they're soon enough here, so you better make up your mind quick!" Han blinkade lite lätt mot mig.

Jag tittade omkring mig och allas blickar var fästa på mig. Samtidigt blev rösterna och stegen högre. Trents ansikte dök upp i mitt undermedvetna och jag sträckte mig snabbt efter Harrys jacka som han höll utsträckt mot mig. Jag hann just dra på mig den stora svarta jackan innan fansen rundade hörnet. Den gråa mössan jag hade på huvudet drog jag ner över ansiktet så mycket som var möjligt. Någon tog min hand och jag sneglade upp. Det var Harry.

"Just act normal... you'll manage pretty fine!"

"How is this in some way... normal?!"

Ett leende spred sig på allas läppar. Men dom sa ingenting. I nästa sekund exploderade luften och kamerablixtar for som blixtar mot mina ögon. Pulsen började rusa och hjärtat slog snabbare. Beskyddande drog Harry mig intill sig och jag tittade ner i marken. Killarna var tätt bakom. Jag fick kameror upptryckta i ansiktet flera gånger och jag kände att min klaustrofobi började ta över. Niall pressade sig emot oss och jag kunde höra hur han andades ljudligt. Med vetenskapen från ett galet fan vid namn Fay visste jag att han också hade klaustrofobi. Utan att tänka gled jag ur Harrys grepp och backade bak till Niall. Han log, men jag såg den lilla paniken sprida sig ögonen.

Jag fumlade efter hans hand, och jag väl tog den log han stort mot mig. Han strök tummen försiktigt över min handflata. Jag kände hur mina kinder flammade upp, men jag log.

Vi alla fortsatte att gå i rask takt. Röster ven genom luften.

"Leave them alone!!! They are all mine!"

"You don't own them bitch, leave my husbands alone."

Men snälla kommentarer regnade också mot mina öron.

"Aww, are you and Niall dating?"

"You too look perfect together!!!!"

Jag log generat men hade fortfarande blicken fäst på skorna, följde det råd Harry hade gett mig.

Vi nådde en stor trappa och vi skulle just gå in egenom den stora glasdörren när en ljus stämma hördes.

"Please wait, can I take a picture of you before you leave?"

Vi alla vände oss om på samma gång och mötte en liten flickas blick. Louis log stort.

"Yeah sure, why not!"

Dom radade vant upp sig.

Niall höll fortfarande i min hand men lade en hand på Louis axel. Åter igen regnade det kamerablixtar mot oss och jag höll för ögonen. Det sved. Jag kunde inte förstå hur dom kunde titta rakt in i kamerorna utan att ens reagera på det starka ljuset. Någon sekund senare var vi inne i huset. Harry stod med händerna i fickorna och log snett mot mig. När vi närmade oss lindade Niall armarna runt mig.

"I'm not leaving my hero!!" Jag skrattade och Harry log ännu större, men började stega fram mot oss. Niall vände på mig och tittade mig länge i ögonen.

"I'm gonna let you go now... but thanks a lot Ave! I think things like that are a bit scary sometimes." Han klappade mig lätt på axeln.

"Hey Niall, I understand you becuse I'm also claustrophobic!"

"You are?! Oh god I'm not the only one." Ett flin rörde sig i hans mungipor. -"But enough about me now, go on to Harry now, he's waiting for you!" Han sköv lätt mig framför sig.

Jag skrattade bakåt innan jag vände huvudet för att möta Harrys leende gröna ögon.

"Hey, how are you doing Averie?" Hans röst lät upprymd.

"I'm doing fine actully... This is one of those things that people dream about to do. In my opinion It was moore creepy than cool."

"I understand you, I remember my first time I did this. Plus you're a girl... And you don't get very popular If you're a girl and hang around with us. Especially If you're as beautiful as you are." Harry lade huvudet på sne och log charmigt.

Jag skulle just svara när det pep till i min ficka, jag ursäktade mig snabbt och fiskade upp mobilen ur fickan. Ett sms från Trent.

"Skojar du med mig?!?! Jag gjorde slut med dig för mindre än några timmar sen, och du går redan hand i hand med en kille. Och du har en annans jacka på dig. Vad fan är det med dig, är du aldrig nöjd eller? Ta och väx upp Averie! Jag fattar inte vad jag såg i dig...."

Jag började skaka och kramade ett hårdare tag om telefonen. Med vänsterhanden borrade jag in naglarna så hårt att det började droppa blod längs med handlederna. Hur kunde han säga så utan att ens veta sanningen. Hela sanningen. Tårarna brände i ögonen men jag blinkade ansträngt bort dom. Jag skulle inte gråta mer idag. Inte inför killarna. Mina andetag började öka och jag kastade mobiltelefonen rätt in i väggen. Naglarna hade jag fortfarande hårt inborrade i handflatan och rött blod strilade nerför handlederna. När Harry fick syn på vad jag höll på med spärrade han upp ögonen, sprang kvickt fram och lirkade upp mina fingrar.

"Tell me, now Averie!" Tonen var bestämd men samtidigt sammetslen. -"You aren't gonna hurt yourself when I'm around." Den sista meningen sa han tyst.

Niall slöt upp bakom honom och när han fick syn på mig blickade han förvirrat mellan mig och Harry. Han vilade den sen på mig. Jag kände hur en tår letade sig nerför kinden. Harry drog sig intill mig och jag började åter igen gråta. Tyst.

"He hates me now Harry... He won't believe me anymore. And I'm afraid that he really broke up with me. That he will hate me for all eternity." Jag viskade tyst med pannan lutad mot hans bröst.

"You, he can't hate you forever... No one can hate you forever. But I'm pretty sure about one thing you just said. When trust's gone, the relationship is too." Han flätade in sina fingrar i mitt hår.

"I'm sorry."

"Averie... you have nothing to apologize for?"

"I have cried all day, I'm such such an wimp."

Han skrattade lågt.

"No you're not... you helped Niall. You also walked through a whole bunch of crazy, screaming fans, and you still act cool afterwards. Just becuse you cry over your boyfriend doesn't mean that you're a wimp. Listen to me. Averie Kinglsey, you're the most not-wimp girl I've ever met."

Jag log för mig själv.

"Thanks Harry, for being there when everyone else weren't. It means a lot to me."

Han höll om mig något hårdare och jag slöt ögonen.

Jag tror att jag kunde falla för den här killen vilken sekund som helst. För stunden glömde jag allt utan bara drömde mig bort. Ett ställe där ingen smärta fanns. Inget svek. Bara min egen lilla värld. Det var i den jag var när jag befann mig i Harrys famn.

---

Jo jag vet att det var ett tag sen jag uppdaterade. Om ni skriver vad ni tycker så gör ni min kväll!

Kommentera!