Senaste;

Han höll om mig något hårdare och jag slöt ögonen.

Jag tror att jag kunde falla för den här killen vilken sekund som helst. För stunden glömde jag allt utan bara drömde mig bort. Ett ställe där ingen smärta fanns. Inget svek. Bara min egen lilla värld. Det var i den jag var när jag befann mig i Harrys famn.

---

 

"Och du har inte berättat något för mig?! Du går på NYHETER här hemma Averie!!! Herregud, jag är skulle vilja vara så sur på dig just nu... men jag kan inte! Alldeles för uppspelt."

Allas blickar brände i ryggen och jag kände hur blodet började röra sig mot mitt ansikte, så att huden strax skulle skifta färg.

"Haha, the language sounds messed up!" Louis klappade händer.

Ett flämtandes hördes i mitt öra.

"Är du med dom nu?! Åh herregud, får jag prata med dom?!" Fays röst darrade.

"Jag ska se..." Jag tryckte luren diskret mot ena axeln.

"Hey, my friend would like to talk to you guys? Is it cool?"

"Yeahhhh buddy... bring me the phone, straight away!"

Niall reste sig ur soffan och hoppade smidigt fram till mig. Innan jag hann röra en min hade han iphonen tryckt mot örat.

Han mumlade tyst men sen hörde jag hur det skrek i telefonen. Niall ryckte till och fyrade sen iväg ett brett flin.

Jag gick mot soffan och snart kände jag ett par händer runt mina axlar som pressade mig neråt. När jag sen vände mig om, halvliggande, möttes jag av Louis leende ögon.

"Hey Ave, where's Harry?"

"I don't know..." Jag ryckte lätt på axlarna.

"Of my previous experience I know he's sleeping!" Han betonade know.

"Haha really?"

"Yeah... Do you wanna help me wake him up?"

Nu lutade Zayn sitt huvud mot min axel och lyssnade också uppmärksamt. Jag nickade snabbt och Louis gick snabbt igenom planen. Precis innan vi skulle gå mot Harrys sovrum knackade Niall mig på axeln och lämnade över telefonen.

"You've got a message." Han log förförsikt.

Jag slet blicken från hans perfekta ögon och tittade ner på mobilen. Meddelandet var från mamma.

"Hej älskling!

Kan inte du komma hem lite? Du är ju där borta hos dom hela tiden, det känns som om jag bara kan se dig på nyheterna nu förtiden. Du och han den där Hampus?

Jag saknar ju min lilla dotter!

/ Mamma"

Ett stort leende spelade på mina läppar när jag läste det hon skrivit. Fast när jag tänkte på att jag var med i nyheterna började jag bli nervös. Utan att jag hade märkt det så hade killarna smygit iväg mot sovrummet Harry befann sig i. Jag bara satt och lyssnade. Väntade. Jublande ekade mot väggarna och jag stod snart i dörren. Framför mig satt en dyblöt Harry med lockarna klistrade mot ansiktet. Det började rycka lätt i mina smilband. Harry spärrade upp ögonen när han fick syn på mig. Han lutade sig sen bakåt och tryckte en kudde mot ansiktet. Zayn klappade mig på axeln och tittade mig sen i ögonen.

"We are gonna leave you alone now!" Han log stort innan han vinkade åt sig dom andra.

Nu stod jag mitt på golvet och tittade bort mot sängen.

"Sorry, I didn't know that you were here Averie..."

"It's okey, I were with the rest of the boys!"

Han log lätt.

I vanliga fall skulle jag smälta när jag såg hans leende, men just för ögonblicket kunde jag inte ta honom på allvar. Jag skrattade högt och höll händerna mot ansiktet. Ett knarande hördes och händer tog ett försiktigt tag runt mina handleder.

"Don't hide you smile."

Jag skrattade fortfarande lågt men tittade envist ner i golvet.

"Why not, I have a terrible smile!"

Vattendroppar landade i min hårbotten och jag sneglade långsamt upp. Det ryckte återigen i mina kinder och jag kunde inte hålla mig för skratt.

"You didn't just do that!" Han log stort och lyfte upp mig över axlarna, han släppte sen ner mig i sängen och började kittlas. Jag tjöt högt och försökte desperat slingra mig ur hans grepp. Tårar började framträda ur mina ögon och jag andades med snabba, kort andetag.

"Say that you surrender. Or else I'm not gonna stop."

"Never." sa jag ansträngt mellan skratt-attackerna.

"Okey, then you'll get tortured even more."

Just när jag skulle öppna munnen för att ge upp slogs dörren upp. Louis stod med händerna i kors, han hade satt på sig Harrys RayBans och hade dragit håret stramt bakåt.

"You two lovebirds, put your hand where I can see them! Harry Edward Styles... you're under arrest for cheating on Louis William Tomlinson!"

Louis steg stelt in i rummet och drog upp Harry ur sängen. Han sträckte sig sen efter mig. Jag kunde inte fatta att han kunde göra såna här saker utan att röra en min. Han drog med oss ut i hallen. Det var alldeles nersläckt och Louis fiskade upp en enorm ficklampa ur bakfickan. Både jag och Harry tittade oss omkring med roade miner. Louis stannade och höjde ficklampan.

"Don't you even dare to move, I'll be right back!" Han höjde armarna framför sig och sprang snabbt iväg på tå. Jag skrattade och vände mig mot Harry. Han log också stort.

"You must have the most coolest life ever!" Jag lade huvudet smått på sne.

"No, but you can't say that I'm not happy with It... Because I am... very!" Han flinade.

Åter igen blev jag avbruten av att Niall hoppade fram från ett hörn. Klädd i svart kostym och kolsvarta RayBans.

"Inspector Louis have been kidnapped... you two must immediatly evacuate the building."

"No, no NOO Niall!" Louis gick fram och höll sig för pannan, men med ett leende på läpparna.

-"Tipically Niall, confused as always!"

Niall slog ut med händerna och boxade till Louis på armen.

"Averies friend don't think so... HA!"

"Yes maybe, but that's because she hasn't met you in person!" Han log retsamt.

"Trust me Louis, I weren't this "unsmart" guy as you think before the X-factor. It started when I started to hang out with you Loui!"

"Oh, you mean for example... in this age?"

Louis höll upp sin mobil mot Niall.

Ett klingande skratt ven genom luften.

"Where did you get that photo from?! That is maybe 100 years old or something!!"

"I asked your mom to send me som photos, she did...." Louis rörde inte en enda min, utan tittade bara avslappnat på Niall som skrattade högljutt.

Ur Harry's perspektiv

Jag skrattade tyst och tittade på Niall som hade blivit helt röd i ansiktet. Averie log stort bredvid mig. När hon vände huvudet mot mig log jag så charmigt jag kunde.

"Hey, Is It okey If I go home now? Mom wanted me to go home a bit, I'm spending so much time here!"

"Do you really have to go?" Jag tittade vädjande på henne.

Hon log med blicken ner mot marken för en sekund.

"Yes, I think so!"

"Okey! But let me walk you home."

Ett leende lekte på hennes läppar. Jag höjde ett finger lite snabbt och började små jogga tillbaka in i mitt rum. Kläderna var för första gången på länge inhängda i garderoben för första gången på riktigt länge. Jag drog snabbt ut en lila t-shirt och en kavaj. När jag kom ut stod Louis och Niall med armarna runt henne. Det var något med henne som gjorde det svårt för mig att slita ögonen från henne. När dom andra såg att jag kom närmare kramade dom snabbt om henne innan dom backade undan.

"Looking handsome as normally." Hon skrattade klingande.

"Ready to go?"

Hon nickade och gick framför mig mot ytterdörren. Zayn och Liam kom springande mot oss och omfamnade Averie snabbt.

"Come back really soon, please!"

"Yeah absolutely, as soon as I can... and are allowed!" Hon log lekfullt.

Snabba steg hördes och Niall kom i hög hastighet mot oss.

"I'm coming with you guys, If It's okey!"

Jag hade stor lust att säga nej eftersom jag ville vara ensam med Averie bara ett litet tag. Men hon hann före med att säga ja. Niall hade tagit av sig kostymen och strosade nu runt i vit polo

t-shirt och jeans.

Ur Averie's perspektiv

När vi öppnade slogs vi av en våg av skrik. Jag höll händerna för öronen i ett halvhjärtat försök att stänga ute dom enorma skriken. Niall stegade iväg mot dom skrikande, hysteriska fansen, och  skrev några autografer precis som om det var det mest normala man kunde göra när man kom utanför dörren.

Flera började gå efter mig och Harry, jag kunde höra höga suckar och hur många svor efter mig. Jag började bli smått orolig och jag tryckte mig instiktivt mot Harry som lade armen beskyddande över min axel. Folksamlingen började bli allt större och jag började hyperventilera. Niall tryckte sig förbi alla människor och fanns snart bredvid mig. Han tog min hand och jag log tacksamt mot honom. Arga skrikanden och fula ord haglade mot mig och både Niall och Harry tittade oroligt ner på mig. Niall böjde sig ner mot mitt öra och viskade tydligt.

"I'm so sorry for this Averie!"

Jag tryckte lite hårdare runt hans hand och tittade menande på honom. Det var varken hans eller Harrys fel. Förr eller senare var jag tvungen att vänja mig vid det.

Papparazzis hade nu fått veta att vi var ute och gick, för dom samlades i stora flockar framför oss. Jag begravde desperat ansiktet mot Harrys sida, min andhämtning började bli snabbare och tårarna brände smått bakom ögonlocken. Folks skrikande ringde i mina öron och jag tittade snabbt upp mot Niall. Han höll fortfarande ett fast tag i min hand och tittade med panikslagna ögon. Jag visste att han tyckte att det här var minst lika jobbigt som jag.

Kommentarer öste över oss och blixtarna från kamerorna gjorde mig tillfälligt blind. Vi kunde inte röra oss någonstans. Paniken började växa inom mig och jag borrade in naglarna i Nialls hand. Han rýckte till men lät mig hållas. Harry som stod på andra sidan drog mig beskyddande intill sig.

Folk drog i mitt hår och jag kämpade med att inte börja gråta. Harrys stämma hördes tyst, han hade inte en chans att höras i allt skrikande. Niall började skaka, Harry släppte taget om mig och jag förflyttade mig till Nialls famn. Han höll armarna runt mig medans jag drogs bakåt. Jag ville bara skrika, men jag kunde inte höras. Ingen kunde, i det här oväsendet. Svarta bilar sladdade in bredvid oss på trottoaren och det kom mer kameror. Jag kunde se skymtar utav mitt hus. Harrys ryggtavla sprang snabbt ner längst gatan och gled snabbt in genom vår ytterdörr. Tårarna började rinna nerför mina kinder och jag hyperventilerade högt. Niall ansträngde sig för att försöka torka bort dom. Jag tittade ner på mina armar och det löpte stora rivsår längst hela överarmen. Vad hade jag gjort för fel? För att undvika mer rivsår tryckte jag mig så nära Niall jag kunde. När jag hörde Harrys röst eka i mina öron vände jag snabbt om. En hand kom i hastig fart mot mitt ansikte och jag hann inte reagera innan naglarna hade trängt igenom min hud. Det sved och jag började andas fortare och fortare. Tårarna rann och rivsåren på armarna började blöda.

Allt skrikande började avta och synen började bli suddig. Mina knän vek sig och det sista jag hörde var Niall som ropade frustrerat.