Senaste;

Det sved och jag började andas fortare och fortare.

Tårarna rann och rivsåren på armarna började blöda.

Allt skrikande började avta och synen började bli suddig. Mina knän vek sig och det sista jag hörde var Niall som ropade frustrerat.

---

 

Ljuset fladdrade till framför mina ögon och mammas siluett uppenbarades vid fönstret. Det dunkade i hela huvudet och jag pressade ansträngt dom båda händerna mot pannan. Mamma vände sig hastigt om och var snart precis bredvid mig.

"Hur mår du gumman?" sa hon med orolig, lättad stämma.

"Jag är... trött."

Ögonlocken kändes plötsligt några kilon tyngre. Men jag tvingade läpparna att röra sig.

-"Vad hände egentligen?"

Suck.

"Jag var inte med från början, men det hördes höga, gälla skrik. Jag tänkte inte på att det kanske var någon utav dom som var ute... Några minuter kom Harry infarandes och sa att ni behövde hjälp, och såfort jag kom utanför dörren så höll Niall dig i famnen. Du kollapsade inte alltför långt efter. Det var hemskt."

Små glänsande tårar började rinna nerför hennes kinder.

Jag torkade klumpigt bort dom och log sen med ögonen stängda. Allt var tyst och jag kunde bara höra mammas lugnande andetag någon meter bort. Skrikandet ekade i mina öron och jag spärrade upp ögonen, framför mig stod Niall. Han höll mig tätt intill sig och jag kunde nästan höra hans skenande hjärtslag. Tårar rann nerför mina kinder och min andhämtning började bli oregelbunden. Paniken exploderade inom mig och jag pressade ansiktet mot Nialls bringa. Hjärtslagen dunkade högt i öronen och det kändes som om bröstkorgen när som helst skulle spricka. Jag glömde av att andas och mina lungor pressades på syre till det yttersta. Vyn började bli suddig och jag blev alldes yr. Illamåendet uppkom och benen blev ostyrliga... sen svartnade det för mina ögon.

Ett skrik lämnade min strupe och jag satte mig upp, klarvaken. Svetten framträdde ur pannan och madrassen var alldeles fuktig. Jag andades hysteriskt fort och mamma hade snart sina armar lindade runt mig.

"Schhhh... det är okej Averie, det var bara en dröm." Hon pratade tyst.

Jag började gråta och tog ett fast tag i hennes tröja.

"Det som hände, hände just igen."

Mamma strök pekfingret över min kind och torkade bort tårarna.

Dörren öppnades sakta och en lång kvinna med blont upsatt hår klädd i en vit rock kom instingandes. Hon svepte en vänlig blick över mamma som sen landade på mig.

"My name is Isabella, and I will take care of you while you are here. Nice to meet you... Averie" Hon log stort.

"Your heart collapsed due to stress! We want to keep you here one night moore so we can check that everything is ok... But your values are normally high and everything seems to be in order right now. Just press the red button If you need something."

Jag nickade snabbt.

Isabella log igen och gick med snabba steg ut ur rummet, och det blev åter tyst.

"Måste jag verkligen stanna en natt till? Jag måste hem och snacka med killarna, Niall var ju minst lika stressad och rädd som jag var. Kan inte du övertala dom att jag kan få åka hem tidigare?" Jag försökte se så söt ut jag kunde när hon mötte min blick.

"Nej du ska stanna kvar här som dom säger, jag tänker inte riskera någonting..."

"Men!"

"Inga men Averie, det är inget vi ens kommer att diskutera, du stannar här tills i morgon."

Jag fnös högt och lade armarna i kors. Kunde inte mamma förstå att jag verkligen behövde se dom.

Ur Harrys perspektiv

"Are you okey hun?"

"Yeah mum... I'm just worried about Averie now."

Tårarna började svida bakom ögonlocken, men jag blinkade snabbt bort dom.

"I understand that Harry, but don't blame yourself... promise that!"

"But It was my fault! I shouldn't have fallen for her, It's just wrong. Now she can't ever have a normal life. To be famous In these situations really sucks! I think I have feelings for her."

"Listen to me now, everthing will turn out okey In the end! Don't give up, and If you really likes this girl... don't give up on her."

Jag nickade och en tår letade sig nerför min kind.

"I love you mum."

"I love you to Harry, I'll see you soon!"

"Yeah, bye."

Ett klickande hördes i andra siden luren och jag kastade iväg mobilen i sängen. Tårarna rann nerför kinderna och jag brydde mig inte ens om att torka bort dom. Det var mitt fel att Averie var tvungen att åka ambulans. Jag lade mig ner och tryckte kudden mot ansiktet. När jag slöt ögonen såg jag hennes skärrade blick och jag började snyfta högt. Dörren gnisslade till och jag hörde hur den gled upp sakta. Jag förmådde inte att titta upp.

"Harry..." Nialls ledsna röst hördes lågt.

Jag tittade upp från kudden och möttes av Nialls blick, tårar rann nerför kinderna. Hans näsa hade fått en röd nyans. Han snyftade lågt.

"I can't stop thinking about her. The way she looked at me only seconds before she collapsed in my arms. It was terrible, everytime I close my eyes I can see her scared eyes."

Niall drog upp t-shirten och torkade bort tårarna.

"I have the same problem dude." Jag begravde ansiktet i händerna.

Niall stängde dörren efter sig och slog sig sen ner i soffan. Han stirrade ut över rummet och tårarna strilade ner från hans rödsprängda ögon.

"I just feel so guilty!" Han drog en hand genom håret.

"Me too."

Jag slöt ögonen sakta och lät sömnen skölja över mig.

Nialls tunga andetag hördes och jag tittade försiktigt. Ljuset lös rätt i mitt ansikte och jag grimaserade lätt. Jag slängde en blick på klockan. Halv tio. Senare idag skulle vi åka iväg för en konsert, vi skulle inte komma tillbaka hit på två veckor. Mobilen vibbrerade bredvid mig och jag sneglade lätt på den. När jag såg Averies vackra ansikte på displayen satte jag mig hastigt upp och tog tag i mobilen.

"Jag saknar er killar! Du och Niall är väl inte skadade va? Om ni är så det totalt mitt fel, jag har inte kunnat tänka på er sen jag vaknade upp igår. Men jag fick inte tillbaka mobilen förrän nu. Hör av dig så fort du kan. Jag måste få prata med er!

Averie xx"

Utan att tveka slog jag in hennes nummer. Det tog inte ens två signaler innan jag kunde höra hennes röst mot mitt öra. Lättnad sköljde över mig och jag log stort.

"Hey, you called!"

"Yeah, I didn't woke you up right?"

"Haha no, I needed to hear your voice. So both you and Niall are okey, right?"

"We're both okey. But we had a rough time last night... We were both very upset."

Tystnad.

"Why, It was my fault that this happend... and no one else."

Hur kunde hon beskylla sig själv för det här? Jag satte en hand frustrerat mot pannan.

"Averie, nothing of this were your fault!"

"Yes."

"No!"

"I miss you Harry."

Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag log blygt.

"I miss you too Averie."

Kort tystnad.

"I'm allowed to come home today... can I come over then?"

Jag tittade sorgset ner i golvet och knöt nävarna så att knogarna vitnade.

"I'm not allowed to see you in a while... and we're leaving London, we won't come back in two weeks."

"Am I not allowed to see you? When are you leaving."

Det högg till i mitt hjärta när jag hörde hur ledsen hon plötsligt lät.

"No... we're leaving in about three hours."

Jag hörde hur hon svalde.

"I gotta go."

Utan att jag hann öppna munnen hade hon lagt på. Jag sneglade bort på Niall som låg utsträckt på soffan och andades ljudligt. Solen träffade Niall mitt i ansiktet och han grimaserade lätt. Han vände sig efter ett tag och låg med ansiktet inåt mot ryggstödet. Jag reste mig upp och tryckte ner handdtaget till balkongen. En varm sommarbris tryckte sig lätt mot mig. Nedanför mig stod det redan en folkmassa och bilder från igår for genom mitt huvud. Jag rös. Det fanns dom som verkligen ville skada Averie, jag hade sett hennes sår. Bara för att hon setts några gånger med oss. Sjukt. Tusen olika tankar fyllde mitt huvud, och alla handlade om Averie. Steg hördes bakom mig, och snart stod Niall vid min sida. Han dunkade mig lätt i ryggen.

"Hey Harry."

Han tittade ner och när han fick syn på folksamlingen under oss ryckte han till och vilade snabbt blicken på mig igen. Det var fortfarande alldeles knäpptyst, så jag antog att dom inte hade sett oss än.

"Niall, don't you also think that this is wrong? I mean... I have strong feelings or Averie, but she was forced to be rushed to the hospital. And we're not even together. She gets hurt just by spending time with us. I can't stand to see her get hurt one moore time, she doesn't deserve that kind of treatment."

"I don't know, you decide what you'll do. But I'm right behind you bro, no matter what happens." Jag fäste blicken på horisonten och lät tankarna samlas för en sekund. Niall skrattade klingande och boxade sen till mig armen. Jag tappade balansen, välte bakåt och satte mig sen platt på stengolvet. Niall klappade händerna och skrattade. Snabbt hävde jag mig upp och hoppade upp på hans rygg. Skrattet upphörde när Zayn kom inrusandes bakom oss, han fick ducka när min fot kom farligt nära hans ansikte.

"Have you two checked on twitter the last couple of hours?"

Vi båda skakade förvirrat på huvudet.

"Come on quickly!"

Han sprang in i rummet igen, ut genom korridoren och vidare till köket. Louis satt på en barstol med en stor rynka i pannan. När han fick syn på oss vände han skärmen på laptopen mot oss. Han tittade trender på twitter. #KillAverieKingsley låg högst upp på listan. Både jag och Niall stod länge och stirrade på skärmen. Louis kastade oroade blickar på oss.

"Let's just hope that Averie doesn't have twitter." sa jag bestämt utan att röra en min.

Timmarna flög förbi och vi alla var nu påväg ut ur huset. Gatan hade blivit avspärrad och framför oss stod limousinen parkerad. Jag tittade åt det hållet Averies hus låg och suckade tungt, jag skulle sakna henne. Som om han kunde läsa mina tankar ställde sig Zayn bakom mig och lade en arm runt min axel.

"We'll miss her too Harry."

Bilresan ner till flygresan gick på tjugo minuter och vi började snabbt gå mot påstigningen. Det vimlade utav folk, och skriken studsade mot dom hårda väggarna. Men jag märkte ingenting. Jag gick längst korridoren i tystnad. Det enda jag kunde tänka på var Averie.

Ur Averies perspektiv

Mamma hade gått på toa, så jag tog chansen jag förut inte fick. Harry kunde inte lämna London utan att säga hejdå till mig ordentligt. Att inte få se honom på två veckor gjorde mig galen bara genom att tänka tanken. Jag hoppade upp ur sängen så tyst jag kunde, huvudet snurrade runt men jag fortsatte ändå. När jag skulle dra loss alla slangar som var kopplad till droppet råkade jag välta droppstället i brådskan. Jag svor tyst för mig själv. Innan jag lämnade rummet kastade jag en blick på klockan. Han skulle åka om bara några minuter. Jag började springa det fortaste jag kunde och väggarna blev endast suddiga färger. Huvudet snurrade fortfarande och jag kämpade med att springa rakt framåt. Sjukhusflygeln jag befann mig på låg precis bredvid flygplatsen och när jag smällde upp dörren vändes alla blickar åt mitt håll. Jag såg ingenting och var tvungen att sakta ner en aning för att inte ramla ihop på marken. Hela omgivningen snurrade och jag började må illa. Blicken lyckades fokusera framåt igen och jag fortsatte springa. Det där skrikande ljudet som nu var bekant hördes och jag ökade farten en aning. När jag rundade hörnet vändes hundratals blickar mot mig och bara några fåtal meter kunde jag se dom. Jag log stort. Flera ropade mitt namn och applåder hördes. Harry ryckte till och vände sig sen om, hans blick for sökande över den stora trängseln. När han mötte min blick släppte han ner väskan på marken och började gå med snabb takt emot mig. Han log stort och när vi stod precis framför varandra omfamnade han mig försiktigt. Han böjde sig framåt mot mitt öra.

"I didn't thought that you would come... and why do you still have the hospital clothes on?"

"I kind of escaped when my mom were at the bathroom." Jag log snett.

Han skrattade tyst.

"A beauty looks good in everything."

Jag kände hur rodnaden började sprida sig över mina kinder men jag log stort. Han släppte taget om mig och flätade ihop sina fingrar med mina samtidigt som han tittade mig djupt i ögonen.

"This is unfair to you, and way too soon... but I love you." viskade han med sjungande stämma.

Jag ställde mig på tå och lät läpparna snudda hans. En elektrisk stöt for genom kroppen och jag kunde inte låta bli att le, så jag avslutade kyssen och log ner mot golvet. Harry lutade min haka uppåt och log charmigt.

"Moore." Mumlade han innan våra läppar möttes igen.

"I love you too Harry Edward Styles." sa jag lika tyst som han förut.

---

Riktigt långt kapitel denna gång!

Kommentera?