Kapitel 29 - Just Do It For Her, No One Else
2012-05-13 / 20:45:10 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
ag sjönk ner med ryggen emot dörrgaveln och drog knäna tätt intill mig. När tårarna hade lämnat mina ögon såpass att jag kunde se, reste jag mig upp och satte mig på sängen. Tog fotografiet i min hand och granskade det länge. Varenda detalj i hennes perfekta ansikte. Den här bilden var tagen bara för några dagar sedan.
"I'm so sorry Averie..." viskade jag igenom dom salta tårarna.
{Lyssna medan nedanstående läses}
Harry varken pratade, blinkade eller knappt andades. Han satt bara helt orörlig i soffan mitt-emot mig - stirrade blankt framför sig. Skivbolaget hade förbjudit honom att åka hem, och dom tyckte helst att han skulle lämna Averie bakom sig. Gå tillbaka till Ashley, för då skulle det inte "alltid" vara så mycket skvaller. Vi hade suttit uppe hela natten och försökt få han på andra tankar... det var totalt omöjligt. Han hade stängt ner totalt. Harry hade först blivit ursinning men sen så tycktes han stänga in sig själv. Vi hade en stor konsert ikväll och alla anhöriga - förutom oss fem, oroade sig om hur Harry skulle klara det. För tillfället var han alldeles förstörd.
Jag reste mig upp, gick bort till Harry och lade armen omkring honom. Han drog sig undan direkt och stirrade ner på sina händer.
"Why are they doing this to me? They know how much she means to me! All of them can go to hell!" Han bet ihop sin käke.
"I don't know... I don't know what they are thinking with really. They don't even allow me to call her, or even text her! That's sick."
Harry suckade och stoppade ner ena handen i sin ficka. Han snyftade tyst innan han visade mig vad som vilade emot hans handflata. Två silverringar med deras initialer noga inristade på insidan kikade fram.
"When I got back to London, I would propose to Averie. But what if she's gone by the time I come back?"
Jag plockade försiktigt upp ringarna mellan mina fingrar och granskade dom länge. Harry strök bort tårarna som tyst tog sig nerför hans kinder. Snabbt lade jag ner ringarna i Harrys hand igen och klappade honom på axeln.
"I'm sure she'll be just fine. She is a real fighter, and you know it just as much I do."
Louis stegade in i rummet tillsammans med andra två - Zayn och Liam. Dom alla trängde sig ner i soffan med oss och tittade oroligt på Harry. Han lade åter ner ringarna ömt i fickan. Jag antog att han inte hade visat någon utav dom andra killarna.
Den obekväma, deprimerande atmosfären hängde tung över rummet. Det som hördes var dom regelbundna andetagen, och Harrys diskreta snyftningar. Att se honom sån här var inte det lättaste. Men ingen av oss visste vad vi skulle göra för att få honom på andra tankar, ingen försökte - för att vi visste att det var helt omöjligt. Det jag inte kunde förstå, var hur Paul och dom andra inte lät honom åtminstonde ringa upp henne. Inte någon av oss hade fått någon möjlighet att ta upp kontakten med henne. Jag drogs ur mina tankar av att Harry reste sig våldsamt upp ur soffan och stormade ut ur rummet. Ytterdörren hörde man snart slängas igen med ren kraft.
Jag ryckte till av det plötsliga ljudet och drog sen en hand igenom håret. Vad var det som nu cirkulerade i den tonåringens tankar? Det kändes som om han hade alldeles för mycket press på sig, han har en ansträngande karriär, ska snart bli pappa - och ändå så var han bara 18. Plus att han ständigt var tvungen att vara ifrån dom han egentligen inte kan klara sig utan. Paul kom in i rummet.
"It's time to get ready for the concert now boys! Come on, get up..." Han tittade sig snabbt omkring. -"Where's Harry?!"
Zayn ställde sig upp och slog oskyldigt ut med händerna.
"Uhm... he... went, for a long walk - to take in some fresh air?"
Paul skakade förvirrat på huvudet och spände sen ögonen i oss alla fyra. "Where did he go?! You must be ready in half an hour."
Jag reste mig upp och började gå emot våran stylist's lounge. Steg hördes bakom mig och när jag tittade bakåt så gick Niall tätt efter
- med sina röda keps och händerna i fickorna. Även han såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Tiden började rinna iväg och det började bli dags. Gällt skrikande hördes tydligt för en sekund innan det tystades ner. Harry rundade hörnet i full fart och sprang sen in till oss. Hans näsa och ögon var alldeles röda och jag kunde tydligt se saltränderna efter tårarna.
Musiken räknade snabbt ner när vi skulle springa ut på scen, men när det var dags så sprang jag åt andra hållet, bort ifrån allt. Dom höga tonerna saktades ner och stängdes sen av. Mummel hördes men det var näst intill knäpp tyst. Jag satt med ryggen lutad emot en oanvänd högtalare när jag hörde lätta steg komma närmare. Niall sjönk ner på knä bredvid mig.
"Please come on stage. This whole... experience isn't the same without you. Just come out and sing with us. Do it for Averie? And not because you're expected to do it. I'm sure that she's watching this performance right now, and I think she'll be a bit disappointed if she's not going to see you out there. So come on mate, get up would you? For her?" Niall log lite försiktigt åt mig innan han sträckte ut sin hand - för att hjälpa mig upp så snabbt som möjligt.
Jag tvekade en stund, men reste mig sen upp med hjälp av Niall. Vi båda gick ut på scenen och publiken tjöt. Bandet började spela igen och jag drog ett djupt andetag innan jag höjde mikrofonen emot munnen. Liam började sjunga på "Moments" och jag kunde känna hur mina ögon ofrivilligt började tåras. Det började närma sig mitt solo så tittade jag snabbt ner i marken och försökte blinka bort det mesta av det salta vattnet som föll ifrån mina gröna ögon. När jag skulle börja sjunga drog jag in ett djupt andetag. Jag fäste min blick in i kameran. Min röst darrade och tårarna strilade i enormt stora strömmar nerför mina kinder. När jag släppte kameran med blicken kollade jag ner i publiken. Averie stod i första raden och log lungt emot mig. Alla andra runt-omkring henne skrek konstant och sträckte sig fram över scenen, medan hon bara stod stilla. Två enorma känslor slog emot mig. Glädje och orolighet. Hade hon gått bort? Eller varför kunde jag se henne just nu? Mina öron tog inte längre upp några ljud och jag släppte inte dom bruna ögonen med blicken. Jag stod där. Mitt på scenen. Helt frusen. Averie mimade något som jag först inte kunde tyda, men sen stod det alldeles klart framför mig. Vad som var det exakta hon sa. Jag blinkade för en sekund och hon var borta.
"I love you too." viskade jag ut emot den enorma folkmassan.
"It turns out that your baby isn't getting enough oxygen, and that's why her brain has gotten some pretty serious damages right now. But we'll do everything to help her - and of course you, to get really well again. If everything is going as planned your little baby girl will be perfectly fine. But we have to keep you here in a couple of weeks. I'm curious I know, but may I ask who the father is to your baby? I mean, you are so young and everything." Hon drog på sina alldeles för röd-målade läppar.
"Uhm no worries... his name is Harry Styles..."
"Oh! The sexy boy from the band One Direction?! God I just wanna snog with that boy everytime I see him. Aren't you with me on this one huh?! He is easy! The most attractive young boy in the whole wide world. Could you maybe tell him that i'm here for him, if things doesn't go well with you guys in the future. Oh my Godness, you're that newly famous model? My daughter is a big fan!"
Jag höjde ett ögonbryn och lade armarna i kors. Men jag kämpade med att kväva ett högt skratt. Hon var alldeles för mycket. Sjuksköterskan harklade sig och tittade ner i golvet, hennes kinder flammade upp, hon rodnade.
"My daughter brainwashes me. I'm sorry, Uhm. Just press the red button if you need something, i'm gonna leave you alone now."
Så fort hon hade stängt dörren bakom sig pressade jag täcket emot ansiktet och skrattade högt. Jag kröp sen under det och satte på TV:n. Niall log stort över hela rutan och jag tittade glatt på hur dom alla rörde sig smidigt över scenen. Förutom Harry. Han stod alldeles stilla och tårarna glänste i kameran. Grät han? Jag kollade upp i högra hörnet och det stod med transperanta bokstäver: "Live". Sången avslutades snart och dom alla kramade om Harry i mitten. Niall höjde upp mikrofonen emot sin mun.
"Harry has an announcement to tell you guys, so listen carefully... because he's only gonna say it once." Han log stort.
Jag skruvade upp volymen och släppte inte TV:n med blicken, inte ens för att blinka. Harry fuktade sina läppar innan han också närmade sig med mikrofonen emot sin egen mun. Jag kunde se hur nervös han var, och hur snabbt han andades.
"I'm gonna ask Averie Kingsley...." Det var alldeles knäpptyst i publiken. -"...To marry me, and to be mine forever."
Jag tror att novellen börjar närma sig sitt slut, men jag vet inte riktigt än!
Vi får se helt enkelt, men isåfall... vill ni att jag ska
börja på en ny? xx.
Kommentera?!
Sanna
Jaa, ny! Lätt en av de bästa noveller jag läser/har läst!
Men det kommer bli sorgligt när denna är slut, har fäst mig så vid averie..
Men du ska definitivt börja på en ny!!
Rebecca
Ja, ska du sluta på denna måste du skriva en ny! Du skriver så sjukt bra. :)
Liza
neej vill inte att den ska sluta men om du gör det måste du skriva en ny!! :D
Lovisa
Håller med dom andra! Men denna är så bra så sluta inte med denna bara för att börja på en ny, utan gör denna helt helt klar först (om du förstår vad jag menar) du skriver jätte jätte bra
amanda
Mera den är så sjukt bra! :D
ÄLSKAR DEN! :D
Pernilla :)
Grymt bra!! Hoppas du börjar på en ny novell!! :D
Emmy
Lätt att du ska börja på en ny sen! :D
Denna är jättebra, kommer bli sorligt när den tar slut :/
Em
Riktigt bra! :D
Du borde verkligen börja på en ny när denna är slut!!
design av: joannalicious