Kapitel 34 - At Least We Can Watch The Same Moon Tonight
2012-05-28 / 20:43:39 / Watch The Stars [pausad] /Senaste;
Ett leende spred sig på mina läppar men jag böjde mig ändå framåt och böt kanal. Ingen utav oss pratade, vi var alldeles för upptagna med att äta upp maten - det var bara TV:n som bröt tystnaden. När jag hade skopat in det sista av spaghettin ställde jag ifrån mig tallriken på bordet. Harry följde snart mitt exempel och lutade sig sen tillbaka. Hans ögon tindrade nästan när han vilade blicken på mig. Jag lutade mig en aning framåt, flätade samman våra fingrar och tittade honom djupt i dom gröna ögonen. Innan jag skulle börja prata bet jag mig lätt i underläppen och tittade för en sekund ner på våra händer.
"There is something I need to tell you... it's actually quite important..." Började jag, pratandes med ganska låg röst.
{Lyssna medan nedanstående läses}
"We are moving back to Sweden... tomorrow night. It's because of my mums job. They say that she'll be to much bigger help back in Sweden. When I heard the news I tried to convice her to stay, but she doesn't wanna lose her job." Jag pratade fortfarande tyst.
En tår försökte smita men jag blinkade snabbt bort den. Harry såg chockad ut, han hade ungefär den minen jag fick när mamma berättade för mig. Vad skulle hända nu? Jag var lite rädd, jag gillade inte större förändringar. Och speciellt inte nu när jag har Harry.
"What? Are you sure you can't stay here with me? Please, please don't leave me now." Han skakade förtvivlat på huvudet.
En enda tår rymde ifrån Harrys ögon och tårarna vällde på direkten upp i mina. Jag kunde inte se någon gråta, och speciellt inte han. Det var nu allt var bra, som vi var tvunga att splittras, nu när jag var som lyckligast. Inget av det var rättvist. Harry tittade ner i sitt knä och torkade bort tårar ur ögonen, han snyftade lågt efteråt innan han tittade upp för att möta min blick igen. Jag fångade upp en saltvattendroppe ifrån hans haka och flätade sen samman våra fingrar. Det jag var tvungen att säga nu skulle slita mitt hjärta i bitar. Orden skulle äta upp mig sakta, smärtsamt inifrån och ut. Hur kunde man älska en människa såhär mycket? Det var ofattbart.
"Ha-harry... I want you to go back to the band, be really happy no matter what. And there for, I want us to take a break for a while. The only reason for me making this desicion is that I love you too much. Being that far away from you, that often. It would kill me. So. Harry Edward Styles, the love of my life... you are official single for a while." Min röst brast.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre utan lät dom strömma nerför mitt ansikte. Harry lutade sig emot mig för att dra in mig till en kram, men jag backade tillbaka. Med skakiga fingrar tog jag av ringen från min vänsterhand. När jag sträckte mig efter Harrys hand brast det inuti bröstet. Det här gjorde alldeles för ont. Att se tårar kraftfullt lämna Harrys ögon var alldeles för överväldigande - och det som gjorde ondast, var att det jag var som hade fått honom brista ut i tårar. Jag reste mig klumpigt ur soffan och började gå utåt. En hand fattade försiktigt tag omkring min handled och jag drogs in i en varm famn. Svala vattendroppar landade mjukt emot mitt hår.
"Please Averie... just... please. What about our little girl? I don't wanna live without the two of you. Please." Han viskade bedjande.
"You know I love you, from the bottom of my heart... everything will be okey in the end, we'll find the way back to each other sometime in the future. But right now everything is so complicated... i'm so, so sorry Harry." Jag lämnade hans famn sakta.
"Goodbye Averie... I'm gonna miss you like... there are no words for how much!" Niall var alldeles tårögd när han kramade om mig.
"Oh God come here! You really have no idea of how empty it will be here without you." Det låg en blank hinna över Louis' ögon.
"Kan du inte stanna kvar här? Ingenting kommer vara detsamma utan dig." Colt kramade om mig hårt och jag höll kvar greppet i flera sekunder innan vi båda sen släppte taget och log försiktigt emot varandra.
Jag fortsatte att gå emot Zayn och Liam och tog farväl av dom. Nu stod Harry framför mig och jag drog ett djupt andetag. Han tittade ner i marken, och när jag kollade över på hans vänstra hand kunde jag fortfarande se ringen, han hade inte tagit av den igår. Tillsist tittade han upp på mig efter en stund som verkade ha varat i en evighet. Tårar trillade konstant ifrån ögonen såfort han bara rörde blicken någonstans. Harry sträckte ut sina armar emot mig och jag sprang in i hans famn. Han begravde sitt ansikte emot min hals och jag kunde känna hur hans andetag var oregelbundna. Likaså var mina... mina knän vek sig nästan under mig och jag skakade.
"I-I love you s-so much Averie. Please don't try to forget about that, cause I never will." Han viskade med sjungande stämma.
Jag drog mig ur hans grepp och pressade mina läppar emot hans. Kyssen smakade starkt av salta tårar som rann ifrån bådas kinder. Harrys händer vandrade upp till mina kinder och jag placerade mina händer omkring hans nacke. Vi båda backade undan ett litet kort steg samtidigt och återigen befann sig Harrys armar beskyddande omkring mig. Jag tryckte mig emot honom, gled sen ur hans grepp, tog tag i min resväska och började gå iväg med mamma. När jag tittade över axeln stod alla killarna samlade runt Harry och Louis kramade om honom. Louis mötte min blick, precis som om han hade märkt att jag tittade på honom.
"He's broken." Mimade han problemfritt.
Skuldkänslor och dåligt samvete sköljde över mig och jag skulle precis vända om och springa tillbaka, men ångrade mig i sista sekund. Mina ögon vägrade att sluta läcka, och det var totalt omöjligt att förhindra tårarna att komma.
Utan någon som helst matlust petade jag bara omkring med gaffeln i maten. Mamma som satt mitt-emot kastade bara lidande blickar åt mitt håll emellanåt. Vi var tillbaka i Sverige och återigen kände jag mig ensam, precis som när jag först kom till London. Även om vi hade lyckats hitta en lägenhet på mitt gamla kvarter så kändes det inte som om jag hade några vänner. Verkligen ingenting stämde. Harry befann sig flera hundra mil bort och hela mitt liv var en enda röra. Jag släppte ner blicken på min vänsterhand, men när jag inte såg ringen så brast jag åter ut i tårar. Ansträngt lyfte jag upp båda armarna på köksbordet och vilade sedan huvudet emot dom. Min mascara befann sig långt ifrån mina ögonfransar, utan låg istället i streck över mina kinder. Tröstande strök mamma mig över handen.
Jag lyfte upp huvudet, sköv ut stolen ifrån bordet och ställde mig sen upp på vingliga ben.
"Tack för maten... jag går ut och tar en liten promenad, rensar huvudet ifrån tankar och får in lite frisk luft." Jag log falskt.
"Det var så lite så gumman. Ta bara du den tid du behöver, allt kommer lösa sig i slutändan."
Jag gick iväg från köket och vidare emot hallen. Där tog jag snabbt på mig mina vita, låga converse och drog sen på mig en jacka.
Den någorlunda kyliga nattluften svalkade ner mina lungor. Jag lade armarna i kors över bröstet och styrde sen mina steg emot den lilla hamnen som inte låg alltför långt ifrån vår lägenhet. Gatulycktorna som stod uppradade och sträckte sig stolt emot himlen
- började sprida sitt ljus. Hela tiden så hade jag blicken fäst på horisonten över hustaken. Himlen började färgas mörkblå som snart skulle börja skifta till nattsvart, och alla stjärnor skulle tändas. Jag fortsatte att gå ända tills jag kom till utkanten av samhället. Under mina fötter var bryggan som jag ofta hade spenderat min tid på när jag var liten. Minnena härifrån delade jag med Fay. För första gången på flera timmar log jag försiktigt. Ett äkta leende. Men jag blev med genast allvarlig igen. Försiktigt lade jag mig ner och tittade upp emot månen som nu kikade fram på himlavalvet. Det var kallt utan honom. Jag fällde en sista tår som kämpade sig neråt.
"At least we can watch the same moon tonight... I'll love you. Forever." Viskade jag så tyst jag möjligen kunde.
Kommentera.
Johanna
skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv
lovisa
Jag grät, helt seriöst!
du är så himla duktig!
Miranda
Är du galen människa?!? Så kan du ju inte göra!! Herre vad sorgligt...
Mer snart? Snälla?
Pernilla
Åhh herregud vad bra! Sitter typ och gråter här, såå himla sorgligt!! Åhh mer mer mer!!! :') xxxx
Saga
Gråter!!! mermermermer!!!!<3<3<3:)
A
MEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
PS. Kolla min novel?
Liza
så jävla bra typ dör!! <3 :DDDD
mathilda
jag sitter och gråter här!
men dom måste bli tillsammans snart igen!!
annars döör jag!!!
Anonym
jag sitter och gråter här!
men dom måste bli tillsammans snart igen!!
annars döör jag!!!
design av: joannalicious