Watch The Stars -

Kapitel 17 - Vacation's Over

2012-03-31 / 23:33:16 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste

"Come on, we must get out of here... the signing is soon over."

"Did you walk away from the signing - and let thousands of girls down, just to come to me?"

"I wanted to see If the only thing that matters in my life was okey, I'll do anything for you Averie..."

Jag böjde mig framåt och kysste honom så försiktigt jag kunde på läpparna.

34 dagar utan honom. Harry Edward Styles, varje sekund av varje minut saknade jag honom. Lika så med Niall och resten utav killarna, det kändes alldeles för tomt här hemma i London. Att bara få höra Harrys röst i Skype eller på mobilen var inte nog, jag hade inte fått ha honom nära mig på lite mer än en månad. Väckarklockan skrek irriterat på mig och jag suckade tungt innan jag stängde av den. Sommarlovet hade försvunnit så fort, dom två månaderna jag hade spenderat med killarna hade varit dom bästa i hela mitt liv. Alla minnen som vi hade samlat på oss. Otroligt hur mycket vi har hunnit med.

"Averie, stumpan... är du vaken?"

Mammas röst hördes från andra sidan dörren.

"Jo, det är jag faktiskt mamma." sa jag trött.

"Bra! Åh det är första skoldagen idag, är det inte spännande?!"

"I'm just guessing, men det verkar som om du tycker att det ska bli roligare att jag börjar skolan än jag själv."

"Äsch, var inte sån nu! Upp och hoppa nu."

Motvilligt drog jag bort täcket och satte mig upp. Även om det var varmt i mitt rum hade jag god lust att krypa tillbaka ner i sängen och bara sova bort hela dagen. Mobilen som låg på nattduksbordet vibbrerade till och jag sträckte mig efter den. Ett oläst meddelande från Harry. Jag sken upp och började läsa ivrigt.

"Good morning babe, you're first school day in London! Hope you'll have a nice one. Me and the guys miss you loads, they say that they will kill me If I can't talk about something else but you. Haha It's not my fault that I haven't seen my girl in 34 days! Go and get ready now, I know that you're kinda lazy in the mornings... remember, If something's happening I'm only a phone-call away. I love you!

// Your Harry :) xx."

Jag läste raderna flera gånger och log stort emot skärmen. Att bara ett par bokstäver från honom kunde göra mig alldeles uppspelt och glad. Han betydde så mycket. Mer än vad han själv verkligen förstod. Jag stod ett tag med telefonen i handen för att komma på vad jag skulle skriva.

"Hey you! Can't really say that I'm excited... I would much rather be with you. Plus that I don't know ANYONE at the school, I'm gonna be alone all day. Haha but that's how the world works I guess, the new girl is all alone. But yeah, I'm gonna get ready now. Don't forget that I love you Harry Edward Styles... and tell the other boys that I miss em' to!

// Averie xx."

Det tog bara sekunder innan det åter igen vibbrerade i mobilen.

"You'll be alright babe! I promise. xx"

När jag kom in i bussen möttes jag av ett flertal blickar från den bakre delen av bussen. Jag satte mig ner i det närmaste sätet och bussens däck började rulla över asfalten. Mer och mer ungdomar kom på bussen och den blev sakta men säkert full. Och för varje stopp så var det alltid säkert minst fem som tittade på mig med stora ögon. Jag försökte inte låtsas om det och hade istället blicken fäst ut genom det smutsiga fönstret.

"Oh Averie, hi!" Utbrast någon som slog sig ner bredvid mig.

Jag vände på huvudet och möttes av ljusblåa lockar och stora massivt blåa ögon. En tjej som jag aldrig hade sett i hela mitt liv satt nu bredvid mig och log som ett fån.

"Uhm, sorry. But who are you?"

"I'm Stephanie, Stephanie Carson!" Hon log fortfarande stort.

"Okey... I'm." jag avbröts snabbt.

"You're Averie Kingsley, I know! Oh my good I'm looking at Harry Styles girlfriend right now. I'm kinda meeting a celebrity now, this is too cool! Hello twitter!" Hon drog våldsamt ut mobilen ur fickan och började skriva för fullt, när hon var färdig riktade hon mobilkameran åt mitt håll.

"Post..."

Jag suckade för mig själv innan hon fortsatte att prata på, hon märkte inte ens att jag inte svarade på hennes frågor. Och alla dom var om Harry, eller om vår relation. När bussen stannade med ett ryck reste jag mig snabbt upp, tryckte mig förbi henne och lämnade fordonet bakom mig. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle få för sig att följa efter mig. Den enorma byggnaden uppenbarades framför mig och jag började gå med snabba steg mot entrén - med nedböjt huvud. När jag kom in i byggnaden vändes allas blickar mot mig, naglade sig fast och verkade inte alls vilja släppa taget. Nere i fickan började det vibbrera och jag drog upp mobilen. Harrys ansikte lyste upp skärmen och det uppstod fjärilar i magen.

"Hey babe." sa jag så tyst jag kunde medan jag gick längst korridoren.

"Hello beautiful girlfriend... how's everything going?"

"Fine, I think... except that the people thinks that I'm some kind of alien or something like that. There was this girl who sat beside me at the bus. She just kept talking about you and how cool It was that I'm your girlfriend, she even tweeted about It. When you're back home you gotta teach me how you and the rest of the boys handle this kinds of things."

Han skrattade dovt.

"My girl is famous, I'm proud of you babe!"

"Haha yeah!"

"But hey, I gotta go now. Rehearsals you know."

"Okey... I love you!"

"Love you too, moore than anything."

Medan jag hade gått med iphonen tryckt mot örat hade jag lutat ryggen mot ett skåp, när jag nu tittade upp möttes jag av flera ögon. Igen.

"Who were you talking to?" sa någon ur folksamlingen.

"Me? None." svarade jag snabbt.

"Yeah you did, It was Harry wasn't It?!"

Ett förväntansfullt jubel susade i atmosfären. Jag började bli smått nervös. Att stå intryckt i ett hörn av människor som hade full uppmärksamhet på mig. Minnena jag hade av något sånt var inte dom bästa. Nialls oroade, förskräckta ansiktsuttryck dök upp i mitt undermedvetna och jag rös till. Utan att svara på något som sades tryckte jag mig igenom folkmassan och gick i rask takt mot rektorns kontor. Vägen var noga utritad. När jag stod utanför dörren drog jag ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. I en enorm läderstol satt en äldre man, klädd i rutig tweedkavaj och med några ynka hårstrån på hakan. Han var så uppslukad i att försöka få namnskylten rak så att han inte märkte när jag kommit in. Jag tog åt mig modet och gick med långa steg fram till skrivbordet. Fortfarande inte en enda reaktion från rektorn.

"Excuse me... sir?"

Han ryckte till när han hörde min röst. Namnskylten gled på sniskan och han mumlade irriterat. Men när han mötte min blick log han vänligt. Jag suckade tyst, lättat.

"Yes?"

"I'm new here, and I don't know where to go." Jag bet mig i läppen.

"No problems, so... what's your name?"

"Averie Kinglsey."

"Let's see. Oh yes! Here you are... I'll give you your schedule in just one minute! Please wait here." Han rusade ut ur rummet och kom snart tillbaka med ett pappersark i handen. Jag log försiktigt när han gav mig det. NO i sal H18 hade börjat för 10 minuter sen.

"Thanks!" sa jag snabbt över axeln innan jag lämnade rummet.

Jag blickade mellan pappret och dörrarna i korridoren. 15 minuter sen första dagen. Bra Averie, riktigt bra start. Smått frustrerat började jag småspringa längst den folktomma gången. Steg hördes bakom mig och jag kastade en snabb blick bakåt. Jag möttes av ett par ljusblåa ögon som ungefär såg lika förvirrade ut som mina.

"Excuse me, do you know where H18 is?" sa jag prövande.

"Actually no! I can't find it eighter." Han ryckte på axlarna.

Hans ögon påminde om Harrys fast i blått - dom vackraste ögonen i världen.

"What's your name?"

"Averie, Kingsley."

"Cool, my name is Colt Simons."

"So Colt, where are you from?" Jag började prövande ta några steg framåt för att se om han följde med.

"Sweden! You?"

"Jag med, haha... varför flyttade du hit?"

"Ehm, jo... mamma och pappa bestämde sig en dag att skilja sig, och hon ville bara bort. Lämna allt bakom sig, så hon tog med sig mig. Och nu bor vi här i London. Nu frågar jag samma sak då, varför flyttade du hit?" Han log stort.

"Mammas jobb." Jag ryckte på axlarna och log.

Kanske, bara kanske hade jag hittat någon som inte brydde sig om vilken pojkvän jag hade. Såg mig för den jag var och inte hur jag borde vara. En sån kompis alla egentligen skulle ha. Colt Simons.

Ett riktigt litet mellankapitel!

Kommer nog att komma några mer sådana här framöver eftersom hon inte kan spendera

varenda vaken timme med Harry & killarna.

Kommentera!

Kapitel 16 - Triangle Drama

2012-03-30 / 21:14:40 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

"Me and the boys will be away from home tomorrow, we have a signing. But I persuaded Paul to let you join us If you would have wanted to and he said that It was ok. So what do you say? Do you wanna come with us?"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Ur Harrys perspektiv

Som alltid när Averie var nervös eller osäker bet hon sig i underläppen och tittade ängsligt rakt framåt. Jag flätade in mina fingrar mellan hennes och hon log tacksamt emot mig. Varje gång, precis varje gång hon log emot mig kändes det som om jag skulle smälta. Inte ens jag kunde beskriva med ord hur mycket hon betydde för mig, ända från början. Minnet med Ashley dök upp i bakhuvudet och jag släppte hennes hand och begravde ansiktet i mina egna händer. Hur kunde jag göra så, jag skämdes så otroligt. Efter vad jag hade gjort har jag inte ens rätt att röra henne... men på något sätt hade hon förlåtit mig. Jag satt så djupt insjunken i mina egna tankar att jag inte märkte när bilen stannade.

"Babe, we're here." Hon tog försiktigt min hand och jag gick ut efter henne.

Paul gick mellan fansen och mig och Averie för att försäkra sig om att denna gång skulle inte Averie skulle bli skadad. Applåder hördes och flera ropade våra namn. I min högerhand ökade trycket från hennes hand och och jag gick närmare och pussade henne i pannan. Hon hade blicken fäst på sina skor. Paul öppnade smidigt dörren för oss och vi båda slank smidigt in. Niall stod där med armarna i kors och jag skickade över Averie till honom. Hon slog armarna runt honom och begravde ansiktet mot hans bröst.

"You are doing this ten times better than me... the first time I had to go through a crowd like that I nearly fainted." Han skrattade tyst emot hennes hår.

"Haha how do you know how I'm feeling."

"I'm psychic, didn't you know that?!" Han lyfte ena ögonbrynet och dom båda brast ut i skratt.

Jag kunde inte hjälpa att svartsjuka började uppkomma, men jag slog genast bort den känslan. På långt håll kunde man se att dom var som syskon. Dom båda betydde världen för varandra.

Ur Averies perspektiv

Jag kramade om Niall länge en sista gång innan jag släppte taget om honom och backade bak till Harry. Han mötte mig med ett leende på läpparna och jag pussade honom snabbt på kinden innan vi började gå mot dom andra killarna. Louis kramade om mig snabbt och drog Harry bort från mig. Han mimade; "I love you." och jag gjorde samma tillbaka. Paul stod vid mig och ett fåtal livvakter stod borta vid killarna. Det kändes löjligt. Sitta med Paul bredvid sig för att man en gång blivit riven på kinden. Människor stod och trängdes i kön framför killarnas bord och dom skrev autografer för fullt. Jag böjde mig ner och pillade med skosnöret när stolen vek sig och jag föll bakåt. Allas blickar vändes mot mig och det blev knäpptyst. Säkert 500 blickar vändes emot mig och jag snodde runt och sprang ut ur den stora dörren. Något kom ivägen och när jag sneglade uppåt möttes jag av Trents blåa ögon.

"Trent... what are you doing here?"

"I really wanted to see you... I want you back."

Jag ryckte till precis som om någon hade slagit till mig. Hade jag hört rätt, att han ville bli tillsammans med mig igen. Han tittade på mig länge och väntade på vad jag skulle säga.

"Let's take a walk and sort this out." Han lade en arm runt mina axlar och började dra mig med utan att ens ta en notis om jag ville eller inte.

Jag krånglade mig ur hans grepp och gick en bit bort ifrån honom.

"Flytta tillbaka till Sverie Averie, du kan bo hos mig. Lämna den där Harry och var med mig istället. Jag älskar dig mycket mer än vad jag trodde var möjligt."

"Men problemet är att jag inte längre älskar dig." Jag svalde och tittade ner på mina händer.

På något sätt gjorde det ont att uttala dom orden jag nyss hade sagt. Trent stannade och ställde sig framför mig, tittade mig djupt i ögonen. Han lutade sig framåt och slöt ögonen. Jag ryggade instinktivt undan och tryckte iväg honom. Uttrycket i hans ansikte tydde på att han var sårad, men det var inte mitt fel att det var över. Det var han som hade lämnat mig.

"Varför han för Averie?" Han tittade snett ner på mig.

"För att han är den mest underbaraste personen som finns i hela världen. Och jag älskar honom. Just precis därför."

"Men för fan Averie, väx upp! Han kan nästan aldrig vara med dig, finnas där för dig... han är bara en vanlig kändis som tror att dom kan få vilken tjej som helst bara genom att le. Du betyder säkert inte ens något för honom, och bakom din rygg när han är ute på sånna där jävla turnéer så är han väl med varenda tjej han kommer nära. Men nöjer sig inte ens med det, utan ska också ha dig. Jag står inte ut med att se dig sårad. Han är en idiot Averie, tänk efter. Hur stor är chanserna att han inte en dag kommer se en tjej som i hans ögon är mycket finare och bättre än dig. Dom börjar umgås och han avslutar relationen över ett sms eller ett samtal." Trents bet ihop käkarna medan han talade.

Ilskan började koka inom mig och jag borrade in mina naglar i handflatan. Men på ett och annat sätt hade Trent haft rätt. Hur många tjejer träffade inte Harry dagligen, och det fanns säkert flera tusentals tjejer som skulle göra vad som helst för att få vara hans flickvän. Ashleys ansikte dök upp framför mig och jag bet mig frustrerat i underläppen. Mobilen började vibbrera och när jag tittade på displayen visade det att Harry ringde. Jag svarade och att bara höra hans röst fick mig att bli kär i honom på nytt, en egenskap han hade.

"Hey beautiful, where are you?"

Jag stegade iväg några meter ifrån Trent innan jag svarade.

"I'm with Trent."

"What? Where, tell me and I'll come over straight away!" Han lätt smått orolig.

"I'm at the park, maybe 200 metres from the venue the signing is at."

"I'll come there."

Samtalet avslutades och jag stoppade ner iphonen i fickan. Trent kom närmare och ställde sig bakom mig. Just när han skulle linda sina armar runt mig vek jag undan och ställde mig åter igen en bit bort. Kunde han inte fatta någon gång. Jag suckade tungt för mig själv. En bit bort syntes Harry och när han fick syn på mig sken han upp. Men han kastade en irriterad blick emot Trent. När Harry stod framför mig drog han mig intill sig och andades i mitt hår. Jag log stort och när jag tittade upp såg jag att Trent tittade ilsket på oss. Till min förvåning stegade han fram till oss och puttade Harry bakåt, bort från mig.

"Could you just leave her alone, go and fuck with some other girl's feelings."

"What? Are you kidding me?! I love her, and I would never leave her unless she wanted me too. But that is something you aren't capable of? Am I the one who had fucked with her feelings, I was the one who had to comfort her when you had those big tantrums about seeing us on a picture! So don't you dare to tell me what's wrong and right here. She was brokenhearted for days... all she did was crying. It was your choice to let the most fantastic girl walk away from you. Your choice, not mine, not hers... but yours."

Harry stod framför mig och pratade tydligt, högt. Trent knöt nävarna och började skaka minimalt.

"Averie... tell me the truth, would you have stayed with me If i didn't broke up with you?" Han viskade nästan.

Jag nickade sakta.

"Yeah, I think so... I was hopelessly in love with you."

Trent bet sig i läppen och knöt sina nävar så hårt att knogarna började vitna. Han tittade mig i ögonen och jag kunde se hur hans ögon började få en glänsande yta. Ett tår läckte och letade sig nerför hans kind. Han blickade mellan mig och Harry, och utan att jag hann reagera ven hans ena knytnäve i luften. Harry hann ducka men inte jag. Mitt kindben flammade upp och jag föll till marken. Det kändes som tusentals nålar stack under mitt skin och snuddade jag bara kinden kändes det som om jag skulle kräkas. Jag svor för mig själv och tittade sen upp emot Trent. Mina ögon började tåras samtidigt det pulserade i hela ansiktet. Harry föll ner på knä och lyfte försiktigt bort min hand för att granska min kind.

"Shit." Han mumlade.

Jag skulle just öppna munnen för att prata men det kändes åter igen som om jag skulle kräkas. Smärtan dunkade högljutt i mina öron och jag försökte ansträngt röra på munnen. En tår trillade nerför min kind och träffade asfalten.

"Are you okey babe?" sa Harry och smekte mig försiktigt över den andra kinden.

"No..."

Bara att säga det ordet kändes som om få flera knivar pressade mot huden. Utan att tänka svor jag högt och stönade sen irriterat till och höll tre fingrar ömt över punkten. Trent satte sig ner och tittade på mig med orolig, ångerfull blick. Han skulle precis börja prata men jag viftade avvärjande med handen.

"Gå bara härifrån Trent." sa jag med ihopbiten käke.

"Jag är så ledsen, det var inte meningen att..."

"Gå nu!" sa jag skarpt.

Han reste sig upp, vände sig om och började gå med snabba steg, bort från oss. Från mig. En del av mig ville springa efter honom men jag valde att sitta kvar.

"Come on, we must get out of here... the signing is soon over."

"Did you walk away from the signing - and let thousands of girls down, just to come to me?"

"I wanted to see If the only thing that matters in my life was okey, I'll do anything for you Averie..."

Jag böjde mig framåt och kysste honom så försiktigt jag kunde på läpparna.

Kommentera?!

Kapitel 15 - I'ts Summer Time Over And Over Again

2012-03-30 / 21:12:27 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

"Close your eyes Averie.." Hans förföriska röst viskade.

Utan att säga emot gjorde jag som han sa.

"What can you see?"

"Nothing?"

"That's my life without you in It."

Något blev tungt emot min ena axel och när jag tittade åt sidan såg jag Zayns hår. Han andades med tunga jämna andetag. När jag tittade upp igen möttes jag av Liams ursäktande blick.

"It doesn't matter who you are, he'll fall asleep on you anyway."

Jag log snett emot honom och vände sen uppmärksamheten ut igenom bilrutan. Himlen var alldeles molnfri och skiftade i klarblåa nyanser. Den ljusa stranden uppenbarades framför oss och jag log stort, drog in den ljuva doften av sötvattnet. Louis klappade mig lätt på axeln och vände sen också blicken ut mot stranden.

"I've missed coming here, we have been too busy the last couple of months." Liam pratade med drömmande ton. Harry stannade bilen och bromsarna tjöt lätt innan man försiktigt öppnade bildörrarna och klev ut i den friska luften. Jag puttade till Zayn försiktigt med armbågen och han blinkade trött till.

"Mum?"

Han skruvade besvärat på sig och mumlade.

"Not quite... Averie."

"Oh.. hey, sorry! Are we at the beach yet?"

"No worries. Haha yeah, we've been here for like five minutes now. The other lads have gon' out of the car."

"Thanks anyway Averie."

Han hade nu öppnat ögonen ordentligt och log glatt emot mig. Jag drog snabbt på smilbanden innan jag klumpigt hoppade ur bilen. Det var nästan alldeles vindstilla och solen stod högt på himlavalvet. -Härligt. Zayn kom runt bilen och började skjuva mig bestämt framför sig.

"I don't wanna stand here all day, come on and let's go down to the water!"

Det var väl Zayn som var smått rädd för vatten? Men utan att ställa några frågor fortsatte jag att gå framåt i rask takt. Killarna passade fotbollen mellan sig och skrattade högt. Jag höll blicken fäst på Harry och precis som om han hade känt att jag tittade på honom, vände han på huvudet och tittade mig djupt i ögonen.

"Loui, not so... hi." sa Liam medan han följde bollen med blicken.

Den svartvita bollen ven genom luften och träffade Harry i bakhuvudet, han stapplade framåt och var nära på att snubbla men höll sig nätt och jämnt på fötter.

-"High.."

Niall skrattade högljutt, och klappade i händer. Log sitt stora vanliga charmiga leende.

Jag längde på stegen och stod snart framför Harry. Han gned ena handen över bakhuvudet samtidigt som han grimaserade lätt. Jag drog in honom till en kram och tittade sen upp emot hans ögon.

"Aren't you guys gonna swin?" sa jag medan jag höll fram min handduk som jag hade i handen.

"Yeah of course... why wouldn't we?"

"None of you don't have something to wear?"

Han lutade sig framåt och tryckte sina läppar mot mina, jag kunde känna hur han log. Harry drog sig sakta undan och förde munnen vidare mot mitt öra.

"Lets take a swim..."

Jag backade undan, höll handduken lindad runt min kropp samtidigt som jag började dra av mig shortsen och linnet. Bikinin hade jag dragit på mig under kläderna innan vi åkte. Harry tittade mig i ögonen och log emot mig. Han sträckte ut handen emot mig och vi började gå ner emot vattnet. Jag lade osäkert ner handduken på marken. - men såpass högt upp att vågorna inte skulle kunna nå den. Skratt hördes bakom oss och Liam och Zayn tog tag i Harrys ben och armar, dom började gå emot mot vågorna och höll honom precis ovanför vattenytan. Jag log för mig själv och doppade ner en fot i vattnet. Dom små strömmarna dansade kring mina ben och jag vadade försiktigt djupare ut i det klara vattnet. Starka armar lindades strax runt mig och jag lyftes upp i luften. Harry höll mig intill sig och gick längre och längre ut. Jag höll båda armarna lindade runt hans hals. Han log retsamt mot mig innan han släppte taget och jag föll handlöst ner i det kalla livfulla vattnet, jag hann knappt komma under vatten innan jag ställde mig på tå. Jag slog armarna omkring min överkropp och rös till kraftigt. Harry skrattade lågt åt mig.

"Why did you do that?!" jag ansträngde mig för att inte börja skratta.

Jag lade omsorgsfullt ut handduken emot den varma stranden och kastade en snabb blick över axeln -killarna spelade fortfarande fotboll. Innan jag lade mig stelt ner. Killarnas klingande skratt blandades med ljudet av vågorna som slog emot strandkanten. Allt blev till ett enda brus och jag stängde ögonen.

"Don't wake her up Niall! Ey... Carefuuuul!"

"Schhhhh."

"Put this down slooowly now, steady!"

Rösterna hördes som viskningar i utkanten av mitt medvetande. Jag försökte röra på ena armen men den satt fast. Fortfarande med ögonen stängda försökte jag sätta mig upp. En krypande kliande känsla över hela min kropp gjorde att jag slog upp ögonen och stirrade tomt uppåt. Jag möttes av fem stora leenden. Hela min kropp utom huvudet var begravt under sanden. Harry böjde sig ner emot mig och lät sina läppar dansa över mina. Dom andra log.

"My baby boy is growing up!" Louis låtsades gråta. - högljutt.

"Yeah, I guess I am." sa Harry lågt med svävande stämma utan att lämna mig med blicken.

För ett tag glömde jag totalt bort vart jag befann mig, och när det åter igen nådde min hjärna grimaserade jag lätt, samtidigt som jag började svänga med huvudet fram och tillbaka för att komma loss. Ytterligare ett ljudligt skratt ekade ur Nialls strupe, dom andra log bara emot mig. Liam stegade fram, tog tag i mina händer och började dra mig uppåt. Jag kunde känna hur trycket lättade och snart stod jag på fötter och borstade av sandkornen som fortfarande satt kvar. Niall kom fram och lade en arm runt min axel, klädd i endast chinos.

"Let's play some real soccer... me, Louis and Averie against you guys." Han drog till sig Louis.

"No way! You and Louis are soccer nerds, I don't know about Averie but I bet she isn't bad at all." Zayn blinkade åt mig.

Jag kände hur jag började rodna.

"Oh come on Zayn, It's just fun..." Louis slog ut med händerna och ryckte oskyldigt på axlarna.

"Okey, but we'll start with the ball!"

Vi drog fram ett par tjocka stockar som vi använde som mål. Sen var spelet fullt igång. På grund av den höga värmen kunde jag känna svettpärlorna som trädde fram ur pannan. Mål efter mål började vi ta ledningen stort och jag märkte hur frustrerade alla i motsatta laget var. Dom gav snart motvilligt upp och mitt, Louis' och Nialls lag vann med 15-8. Vi alla lade oss ner i en hög och andades kraftigt. Harry kramade min hand och höll blicken fäst på den ljusblåa himlen. Den gassande solen stod fortfarande högt på himlen, och det var nästan plågsamt bara att röra sig i snabbare takt än att gå. Jag log stort för mig själv. Att jag låg på stranden med dom fem bästa personerna i hela världen, att just jag fick chansen att spendera tid med dom. Att just jag hade världens underbaraste pojkvän. Glädjekänslorna sköljde över mig och jag kände för att börja gråta. Louis som låg på andra sidan om mig flätade samman våra fingrar och alla gjorde likadant.

"I love you guys, brothers.... and lil' sis, you're the greatest people in the whole world."

"We love you to Louis." sa alla lågt i kör.

Tiden rann iväg och vi alla låg kvar i sanden och pratade om allt mellan himmel och jord. Horisonten började sakta sluka solens energiska strålar och jag makade mig närmare Harry. Han pussade mig lätt på huvudet och började sen stryka mig över håret.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Ett litet kort mellankapitel...

Kommentera!

Kapitel 14 - I'm Facing You One Moore Time

2012-03-30 / 21:09:33 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

Dörren öppnades och in kom Niall, Zayn & Louis i släptåg, alla med ett stort leende på läpparna när dom fick syn på oss. Louis kom genast fram och gav mig en lång kram. Niall och Zayn omfamnade mig samtidigt. Precis efter att jag släppt taget om dom båda killarna drog Louis in alla i en gruppkram. Jag tittade på Harry och han vilade redan blicken på mig.

Niall kastade sig över mig och kramade om mig hårt, i ren förvånelse höll jag på att ramla ur soffan. Det klingande skrattet ekade i rummet och jag kunde inte göra något annat än att le stort.

"Careful Niall, careful!" Harry tittade skarpt emot Niall som fortfarande höll sina armar runt mig.

"Why?" Niall försökte låta seriös men det krackilerade och han började flina.

Harrys ansikte sprack upp i ett leende.

"Cause my world's in your arms."

Jag kunde känna hur mitt ansikte hettade till och skiftade färg. Niall släppte taget om mig och slog ut med armarna. Han gick mot Harry och lade en arm runt hans axlar.

"I thought you had Loui... It's unfairly If you're allowed to have Loui and Averie." Ett leende hördes in hans röst.

"You can keep Loui! I don't share Averie with anyone, not even you... sorry man."

Han drog mig intill sig och begravde ansiktet i mitt hår.

"Babe, I have a suprise for you later... hope you'll like It."

Jag vände mig försiktigt emot honom och lade mina armar omkring honom medan jag log stort. Snabba steg hördes i korridoren och när jag tittade upp möttes jag av Louis alldeles röda ansikte. Han andades snabbt. Dörren slog igen och Liam kom in i rummet med samma anfådda andning som Louis.

"Fan.... girls, everywhere!" Liam svalde hårt och klappade Louis lätt på ryggen.

"Poor Zayn's still out there."

Jag gled ur Harrys grepp, reste mig upp och började gå emot fönstret. När jag tittade neråt kunde jag se hur Zayn försökte trycka sig förbi den enormt stora folkmassan som hade samlats nedanför lägenheten. Pauls ryggtavla rörde sig emot honom och han drog enkelt in Zayn i huset. Bakom dom hördes besvikna skrik och jag kunde även se massa som grät. Det här var rena vansinnet. Tusentals flickor som grät över killar dom inte ens kände, inte ens hade träffat. Det var nästan skrämmande från min syn på saken. Fay ville helst förstöra hela huset om hon bara såg en bild på någon av killarna tillsammans med någon annan tjej. Jag rös lätt och vände mig om när steg hördes bakom mig. Zayn stod framför oss med ett stort flin över ansiktet.

"This thing with being famous is something I can get over... but the fans is one thing that I can never get used to... this is just crazy! But we wouldn't be where we are now without them so I'm not gonna complain."

Alla nickade och Zayn trängde sig ner i soffan mellan Liam och Harry. Jag stod kvar i fönstret och tittade ut över alla människor som stod i stora högar för att bara få en skymt utav killarna. Mitt otäcka minne tillsammans med Niall spelades upp i mitt undermedvetna och jag rös till. Armar lindades ömt mot mig och när jag sneglade över axeln möttes jag av Harrys gröna ögon som tindrade. En spinkig tjej i kortklippt rött hår slog till sin kompis på axeln och pekade mot uppåt mot vårat håll. Precis som om hon hade en mikrofon så vändes nästan alla ansikten upp mot oss, samt mobilkameror och systemkamerorna hölls upp. Harry lät sina läppar löpa över min hals utan att backa undan från den enorma glasrutan. Jag backade ett steg och drog för gardinerna igen, när jag vände mig om hade alla blickarna fästa på oss. Louis gjorde pussminer åt oss och Niall fyrade av ett brett leende.

"It seems like you two have been together in ages... like an old married couple!" Liam sken upp precis som om han vore stolt över sin kommentar.

"Seriously, tell me where we're going!"

Harrys händer vilade försiktigt mot mina ögonlock och jag hade god lust att rycka bort dom.

"No, we'll be there in a matter of seconds... calm down Averie!"

"Okey, sure... just for you."

Jag föreställde mig hur han log stolt och jag drog helhjärtat på smilbanden. Harry avlägsnade sina händer från mina ögon och jag spärrade nyfiket upp dom. Precis utanför bilrutan uppenbarades loggan för "Victoria Secret Fashion Show". Jag log stort och drog in honom för en kram. Ända sedan jag var liten hade jag velat gå på en sån här modevisning.

"In case you've missed this... I love you Harry Edward Styles."

"I love you to Averie Haley Kinglsey." sa han drömmande och kysste mig passionerat.

"Hey! You can snuggle up with each other at home, but right now I wanna go and see some hot models walking down the catwalk. Lets go!" Zayn klappade till Harry på axeln innan han smidigt hoppade ut genom bildörren.

Vi alla följde hans exempel och började gå i en klunga bort till igången. Så fort vi kom innanför dörren möttes vi utav några få kamerablixtar som upphörde rätt fort. Jag drog en lätt suck och tog tag i Harrys hand. Han log charmigt och vi trängde oss fram emot våra platser. Niall och Louis trängde sig ner bredvid Harry så jag slog mig glatt ner bredvid på högra sidan om Niall. Han skrattade tyst och klappade mig på axeln. Rummet släcktes ner och allt mummel upphörde. Musik strömmade ur högtalarna och modeller började röra sig fram och tillbaka över catwalken. Jag vände blicken mot Harry, han tittade redan på mig och log stolt. Han lutade sig över Niall och viskade sen högt i mitt öra.

"They aren't even beautiful compared to you."

Showen var snart slut och jag applåderade snabbt innan jag gick över till Harry och kysste honom kort på munnen.

"Let's go backstage boys! Oh ehm, and girl!" Zayn hojtade högt för att överrösta musiken.

Innan vi andra ens hann svara hade han dragit med oss och nu stod vi och blickade ut över alla modeller. Alla assistenter som for runt som myror. Vi följde efter Zayn som började gå och framför mig satt hon. Tjejen som Harry hade... hade. Jag kunde inte ens tänka ordet.

"Oh hey Harry, baby! I've missed you so much! How are you doing?"

Hon reste sig upp och kysste honom på munnen. Jag ryckte till och Harry ryggade tillbaka. Niall stod bakom mig och jag lutade pannan mot hans bröst... Han lade sina armar omkring mig utan att säga ett ord. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra utan Niall och Louis.

"Don't you wanna kiss me anymore Harry, back in the UK you used to kiss me all the time. So why not now? I've missed you like crazy!"

Jag började darra lätt och Niall lindade armarna i ett fastare grepp runt mig samtidigt som han viskade lugnande. Han hade gjort mer med henne än vad han hade sagt. Louis, Zayn och Liam samlades runt mig och Louis strök mig stilla över håret. Dom förstod alltid när jag behövde dom. När jag sakta vände mig om med Nialls armar lindade omkring mig möttes jag av Ashleys blåa ögon. Hon log överlägset mot mig.

"So Niall, this is your girlfriend i suppose? You don't have such good taste in girls Niall, but let's just pretend that I didn't said that. She's not playing in your league, I have a friend that would fit you moore likely. Her name is Patricia, I could give you her number straight away!"

Hon släppte mig inte med blicken men pratade ändå om mig precis som om jag vore luft. Hon fokuserade åter igen på Harry.

"Let's go up to my dressing room, and do something..." Hon bet sig i läppen.

"Ashley, just leave me alone... I have a girlfriend."

"Yeah, me!"

"No, not you!"

Han tog ett steg åt sidan och tog mig i sin hand. Niall släppte mig och backade ett steg.

"This is my girlfriend, Averie. I made a big misstake back there in the UK, just get over It Ashley would you?! I did never love you. Never."

Ashley tog ett hotfullt steg mot mig och stannade bara några centimeter mot mitt ansikte. Hon lutade sig framåt mot mitt öra.

"You know... you're boyfriend is very good in bed."

När hon backade undan hade hon ett lömskt leende på läpparna. Jag släppte kvickt Harrys hand, knöt handen och slog till henne rätt över käken. Hon kved till högt och höll upp en hand mot kinden. Jag skakade handen irriterat i luften och svor högt för mig själv. Det dunkade i hela armen. Jag trängde mig förbi alla och sprang mot utgången. När den svala luften slog emot mig drog jag ett djupt andetag och satte mig ner på trottoaren. Jag lyfte upp högerhanden och granskade knogarna som var alldels röda. Dörren öppnades och någon drog upp mig på fötter. Harry drog in mig i en kram.

"What did she said to you?"

"It was nothing..."

Han suckade bara men fortsatte inte att argumentera utan bara stod och höll om mig. Jag andades fortfarande snabbt och adrenalinet pumpade.

Det enda som hördes var bilens spinnande och jag lutade huvudet mot fönster rutan. Jag hade inte ångrat någonting jag hade gjort under dagen. Tvärtom, jag var stolt för att jag vågade göra någonting istället för att gå och gråta, tycka synd om mig själv.

"I have another suprise for you Averie."

Bilen stannade och han gick ut med sin hand i min. Det blåste lätt och trädkronorna dansade i den milda vinden. Åter igen blev det svart för mina ögon och Harry började leda mig framför sig. Vägen var krånlig och jag höll flera gånger på att snava på den ojämna marken. Vi stannade helt plötsligt.

"You can open your eyes now!"

Framför mina fötter låg en enorm filt på marken, rosor var placerade i vaser och över oss hängde det banderoller och sidenband noga upsatta i trädens sköra grenar.

"It's beautiful..."

Han tog tag i mina armar och drog ner mig på filten. Jag vilade mot hans bröst och bara lyssnade på fåglarna som sjöng sina serenader och vinden som smekte ömt över gräset.

"Close your eyes Averie.." Hans förföriska röst viskade.

Utan att säga emot gjorde jag som han sa.

"What can you see?"

"Nothing?"

"That's my life without you in It."

Kommentera!

Vad tyckte ni?

Kapitel 13 - My Angel, You Take My Breath Away

2012-03-30 / 21:04:56 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

"Thanks for being there for me Louis, I'll never let you go!"

"As I said before, everything for you little sis'." Jag började sakta stryka henne över håret samtidigt som jag nynnade på tonerna till "What makes you beautiful". Hennes andetag blev snabbt tyngre, jämnare. Hon hade somnat.

Det högljudda bruset for mot mina öron och jag ryckte till såpass kraftigt att jag höll på att hälla ut téet i knät. Mamma skrattade dovt innan hon gick mot dörren och tryckte ner handtaget. Mumlandes hördes och jag spetsade nyfiket öronen. Mamma tittade på mig med menande blick och det tog inte många sekunder för mig att fatta. Jag suckade högt men reste mig upp och började gå emot dörren. Harry stod på trappan och tittade på mig med stora ögon, jag mötte inte hans blick utan gick bestämt fram och stängde dörren.

"Leave me alone! I don't want to see you anymore..."

"Just... Please, open the door Averie. I really need to speak to you, I'm not gonna leave until I've spoken to you!"

"Then you'll be stuck there in a while..." sa jag irriterat.

"Please." Hans röst darrade svagt.

Jag sjönk hjälplöst ner på golvet med ryggen lutad mot dörren. Veckorna utan Harry hade varit dom hemskaste i mitt liv, men jag kunde inte bara släppa det han hade gjort. Trött vilade jag ansiktet emot mina händer och drog ett djupt andetag. Tårar bildades i mina ögon men jag blinkade bort dom, jag skulle inte gråta... inte som jag annars gjorde. Betedde mig som en liten unge som började gråta såfort inte allting var perfekt. Men jag kunde inte hjälpa att alla känslor sköljde över mig i mängder, alla på samma gång.

"Why the hell did you do It, you can't just explain It in words... Don't expect me to forgive you just beacuse you say that you're sorry and you didn't mean It. It isn't enough." Min röst sprack och jag dunkade frustrerat huvudet emot dörren.

"Averie Kinglsey, listen carefull now.

I love you so much that It hurts, everytime I see you It feels like my heart is breaking. When I hear your voice I just can't help to smile. The feeling in my stomach when I held you in my arms for the first time is indescribable, you are my world and without you by my side I can't think clear. Since you disappeared out of my life I couldn't find a special reason to be here. The empty feeling I have in my heart. It feels like some pieces are missing, and it's you. At night I can't think of some other thing than you, I see your face in front of me as soon as I close my eyes. Sure I meet a lot of girls everyday, but I only see you. You are what matters in this world, and nothing else. The time I've spend without you has been absolutely awful, I feel terrible all the time. I know that I don't really deserve you. You are way too good for me, but since I met your eyes the first time you've started to take pieces from my heart. Just by being there. And not even words can describe how I feel when our lips are touching, It's like I'm disappearing from this world just for a moment... And for that moment I feel alive, like nothing bad can't touch me. I could stay up all night just to watch you sleep. Those wonderful eyes that are tenderly closed. I don't know what I was doing that night, I didn't even gave I thought that I would loose the only thing that really matters to me in the whole wild world. That I no longer can call you mine, and hold you close. Let your scent overwhelme me. To no longer get premisson to feel your warmth. You're like a rare diamond, no one wants to loose you. But I didn't even hesitate. And I did the worst mistake in my whole life. By letting you walk out from my life. It hurts me all the time. Everyday, every second. I know I should have fought for you sooner, but I didn't dare. I love you Averie. Every day and every night. I know that you aren't gonna forgive me for this... But I'll wait for you with open arms in all eternity. Your my angel in this life... I love you beautiful, forever and ever."

Jag satt i fosterställning med ansiktet begravt emot knäna. Tårarna kröp nerför kinderna, och jag snyftade så tyst jag kunde. Händerna började skaka och jag fortsatte att fälla tårar. Luften ekade tyst och jag reste mig sakta upp. Med händerna på handtaget drog jag ett långsamt, djupt andetag. Jag ville bara få ett slut. När dörren ljudlöst gled upp möttes jag av Harrys ryggtavla. Han tittade ner på sina händer. Det knarrade till på trappan under mina skor och han snodde förvånat runt. Dom annars så vackra gröna ögonen var nu alldeles rödsprängda och alldeles fyllda med tårar. Försiktigt reste han sig upp och började med korta steg röra sig mot mig. Diskret torkade han bort tårarna som rann nerför hans kinder innan han stod några centimeter från mig.

Jag rörde mig stelt emot honom och han drog tveksamt in mig i en kram. Med sina armar runt mig kände jag hur försiktig han var. Att han inte ville att jag skulle rygga undan. Tårar droppade ner mot mitt hår och jag pressade mig närmare honom. Jag snyftade högt och tårarna rann i floder nerför mitt ansikte. Han viskade lugnande i mitt öra. Bakom honom hördes röster och han torkade bort dom flesta tårarna ur ögonen innan han vände sig om. Kamerablixtar flög mot hans ansikte och jag suckade högt innan jag tryckte mig förbi honom. Mikrofoner hölls nästan upptryckta i ansiktet på mig.

"Do you know that Harry has been seen with the girl Ashley Benson while he was on tour."

Jag ryckte förvånat till, men skakade det av mig.

"Why can't you guys just leave us alone. Just because Harry are famous you don't have to follow him everywhere. Go and get a real job instead of making up storys about others."

Armar lindades sakta om mig bakifrån och Harry viskade mot mitt öra.

"I love you, did you know that."

Jag ville inte förlåta honom helt men kunde inte låta bli att le. Att höra hans förföriska sjungande röst var något jag saknade. Hans ömma kramar. Vi stod kvar på trappan utan att bry oss om alla kameror. Dom fick ta så många kort dom ville, hitta på så många historier dom hade fantasin till... Men jag visste sanningen, jag älskade honom precis lika mycket som förut. Och så länge han gjorde likadant skulle ingenting ändras.

Dörren öppnades bakom mig och mamma drog snabbt in oss två i huset. Harry släppte taget om mig och flätade enkelt ihop våra fingrar istället. När mamma kollade ner menande på våra händer nickade jag bara och hennes ögon fylldes av tårar.

"So, you two are a couple again?" Hon vände blicken mot Harry.

"I don't know." Han tittade kort på mig innan han fortsatte. -"But I love my angel to pieces, and I hope she know that. I won't ever give her one moore reason to walk away from me, I'll never let her go."

Utan att tveka mötte jag hans blick och kysste honom lätt på läpparna. Han vilade händerna mot mitt ansikte och jag kunde känna hur han log försiktigt. Jag drog mig undan och log samtidigt som jag tittade honom djupt i ögonen.

"I've missed you Harry." sa jag tyst så inte mamma skulle höra.

Han lutade sig framåt och pussade mig i pannan.

"I missed you to, moore than anything."

Kommentera så är ni bäst i hela världen!

Vad tyckte ni om den här delen då?

Kommentera nu!

Kapitel 12 - You Took My Heart And Tore It To Pieces

2012-03-30 / 21:02:16 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

"I love you, but I gotta tell you something... I've done something terrible Averie, you'll never forgive me for this." Tårarna började strömma nerför hans kinder medan han fortfarande hade blicken fäst på mig.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Min värld hade vänts upp och ner. Jag ville bort, bort ifrån allt. Få komma till ett annat ställe för att få glömma. Glömma sveket så att jag kunde fortsätta att leva mitt liv. Dom långa gardinerna fladdrade harmoniskt till vinden medan jag drömde mig bort i mina tankar. Jag tänkte tillbaka på Trent, och hur mycket jag egentligen hade saknat honom. Harry och jag hade gått för fort framåt. Jag var bara nästa tjej i ledet för honom. Inget mer. Tårkristaller började bildas i mina ögon. Men jag blinkade bort dom på några sekunder. Jag hade gråtit flera dagar i streck. Hejdlöst.

Jag tittade snabbt på kortet på min dataskärm och tårarna började rulla nerför kinderna. Tjejen från mina mardrömmar höll hand med Harry. Hon betydde mycket mer för honom än det han sa till mig, han trodde kanske att jag inte skulle hitta bilder på dom. Rubriken över bilden lydde. "Harry Styles And Ashley Benson Are The Cutest Couple 2012."

Dörrhandtaget trycktes sakta neråt och mammas figur stod snart i dörröppningen.

"Gumman, hur mår du? sa hon försiktigt.

"Jag vill bara bort härifrån mamma, jag vet inte vad jag ska göra. Jag klarar det verkligen inte." Tårarna började rinna igen.

Utan att säga ett ord satte sig mamma bredvid mig och torkade bort tårarna som letade sin väg neråt. Mobilen vibbrerade irriterat på nattduksbordet, och utan att ens kolla vem det var greppade jag tag om iphonen och med all kraft slängde den mot väggen. Ett klirrande ljud hördes och glasskärvor låg utspridda på golvet. Jag började ändå gå mot telefonen och kikade försiktigt på skärmen. 27 meddelanden från Harry, 12 från Louis och 15 från Niall. I loggen fanns det också ett mångtal missade samtal från Zayn och Liam. Jag svepte snabbt fingret över Louis' namn och alla meddelanden radades upp.

"How are you doing Averie? All of us are worried sick! Write me back when you're ready... and just give me a call If you need me, everything for my lil' sis.

//Louis x.

Jag log stort för första gången på flera dagar och fortsatte kolla igenom alla meddelanden. Alla meddelanden från Louis gjorde att jag började skratta. Utan att läsa vidare meddelandena från Niall och Harry tryckte jag in Louis nummer. Två signaler hördes innan hans röst hördes i andra luren.

"Averie, oh god!! Are you ok?!" Han lät orolig.

"Uhm, no... not really."

"I understand. But why did he do this to you? It's not like him."

"I don't want to talk about him right now, but please can you join me to the beach? I gotta clear my thoughts a bit. Have some fresh air."

"Yeah, positive... see you there in 10 minutes."

Det tutade till i telefonen och samtalet hade avslutats.

Jag sprang snabbt fram till garderoben och letade fram ett par shorts, och en diesel t-shirt. Tröjan jag hade haft på mig dom senaste dagarna kastade jag på golvet och drog snabbt på mig dom andra kläderna. Jag gick snabbt mot dörren, drog på mig ett par tygskor och lämnade radhuset. Stranden fanns några hundra meter bort så jag började gå med långa steg. Bakom mig hörde jag snabba, lätta steg och när jag vände mig om stod två små tjejer och tittade upp på mig med stora ögon.

"Are you Averie? Harrys girlfriend?"

Jag var, tänkte jag tyst för mig själv men sa istället något annat.

"Yeah, kinda... why?"

"We want to take a picture with you... the persons Harry love, we also love!"

-"But only If it's okey with you!" Tillade den andra tjejen vänligt.

"I guess that It's okey!" sa jag smått förvirrat.

Ett leende spelade tvärs över deras ansikten och dom båda tryckte sig tätt mot mig. Dom gav mig kameran och jag log ansträngt in i kameran.

"Already a celebrity Averie?"

När jag vände mig om stod Louis och flinade emot mig. Jag gick fram och omfamnade honom utan att yttra ett ord. Han slog armarna omkring mig och andades i mitt hår. Fortfarande med en arm över min axel började vi gå mot strandens riktning. När det var några meter kvar hörde jag vågornas lugna kluckande och den sköna tystnaden. Louis fortsatte gå framåt och slog sen sen ner i sanden och tittade upp på mig. Jag satte mig långsamt ner och han log försikigt mot mig innan han sen tittade allvarligt på mig.

"So tell me, what happend... Harry came home crying and saying that you never wanted to see him again after what he did while we were on tour. But he didn't tell me what he did... can you tell me maybe?"

"Everthing for you Louis."

Jag började berätta hela historien.

5 dagar sen

"There was this girl... I met on the tour, she asked me If I wanted to hang out and I said yes. We had this really nice time and suddenly she started to kiss me... why didn't I stop?" Han darrade på rösten men fortsatte snart igen. -"But we ended up in the bed... and... But It didn't meant anything to me Averie, I swear!!"

"You slept with her?!!"

Snälla säg nej Harry, att ni inte gick så långt. Men jag fick inte det svaret jag ville, han tittade ner i marken men nickade knappt synbart. Det kändes som om mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag skulle precis resa mig upp när han höll fast mig och tittade på mig genom tårfyllda ögon.

"We didn't meet again, and It didn't meant anything to mee... I promise. You are the girl I love, you are my world Averie! Please forgive me, I'm so sorry."

Jag drog mig undan och viskade sen tyst.

"Then why did you do It? I thought you loved me... The least you can do Is to tell me her name. After that you'll leave me alone, and don't even try to talk to me again."

"Ashley Benson." sa han tyst.

"Goodbye for forever Harry Edward Styles, I hope that you'll have a nice life without me."

Jag började gråta tyst innan jag vände mig om och började gå hemmåt.

Ur Louis' perspektiv

Averie avslutade precis meningen innan hon brast ut i tårar. Jag drog henne intill mig och hon vilade huvudet mot min axel. Solen började sjunka snabbt och värmen började dra sig tillbaka. Jag ryste till men övervägde inte ens att resa mig upp. Averie skulle ha mig hos sig så länge hon behövde. Jag skulle inte lämna henne. Det var det sista hon behövde just nu. Min mobil vibbrerade till i fickan och jag fick anstränga mig för att göra så små rörelser som möjligt. Utan att släppa taget om henne låste jag upp mobilen. Sms från Harry.

"Hey mate, where are you?"

"I'm out... see you at home." skrev jag snabbt in och tryckte på skicka knappen.

Det tog endast sekunder innan han svarade.

"You are with Averie, aren't you?!?? Where are you, I really need to speak to her."

"I get a feeling that she doesn't wanna speak or even meet you. But I don't blame her I would do the same, how could you do that to her Harry? I thought you loved her!" Skicka.

"Have she told you?"

"Yeah, every detail."

"Who are you texting with Loui? You seem a bit irritaded.."

"Harry..." sa jag med ihop-bitna käkar.

Hon suckade tungt innan hon lade sig ner i den kalla sanden.

"Is he acting normal at home? Harry..."

"I haven't seen him much, he sits in his room quite a lot now. And when he's with us he doesn't barely say a word. His facial expressions tells me that he is in much mentally pain. And I can see that he has cried a lot. I felt sorry for him then, but not now really. He made a choice."

"I gotta admit that I miss him, a lot Louis. But I can't just go and forgive him... he really messed everything up."

Jag nickade lätt och lade mig ner bredvid henne. Hon makade sig närmare och vilade huvudet mot mitt bröst. Vi hade inte känt varandra alls länge, men det kändes redan som om hon var min lillasyster.

"Thanks for being there for me Louis, I'll never let you go!"

12 kapitlet uppe nu... Är novellerna lagom långa ungefär?

Kommentera nu!

Kapitel 11 - I'll Stand By You Forever And Ever

2012-03-30 / 20:55:42 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste;

Vi lade oss tillrätta i soffan och han lade armarna omkring mig. Jag lutade mig framåt och pussade honom lätt i pannan innan jag sakta slöt ögonen. Harrys perfekta ansikte tonades sakta bort och jag somnade till ljudet av hans hjärtslag.

Ur Harrys perspektiv

Sakta började jag vakna, långsamt började mitt medvetna komma tillbaka. När jag öppnade mina ögon förväntade jag mig att möta Averies vackra ansikte, men såg istället hur hon hängde till hälften utför soffkanten. Jag log lite snabbt innan jag drog henne långsamt tätt intill mig. Hon rörde sig oroligt i mina armar och ohörliga mumlanden kom från hennes mun. Tårar framträdde på hennes kinder och jag torkade stilla bort dom med ena pekfingret.

"Wake up Averie, It's just a dream..." viskade jag smått oroligt i hennes öra.

Hennes ögonlock fladdrade till och hon slog upp ögonen. Tårarna letade sig nerför hennes ansikte och jag lutade pannan mot hennes medan jag strök handen över hennes kind.

"What happend Averie, tell me... I can't see you cry."

Hon tittade upp med sina bruna ögon och log försiktig emot mig. Det vackraste leendet någonsin. Jag kysste henne lätt i pannan innan jag satte mig upp och gäspade ljudligt. Jag var kär. Galet, oklanderligt kär. På riktigt, första gången i mitt liv.

"Come one, let's make som breakfast!" Jag tog tag i hennes hand och flätade ihop våra fingrar.

Hon skrattade försiktigt men gick med raska steg bredvid mig. När vi kom in i köket slog jag mig ner på en barstol och tittade henne djupt i ögonen.

"So what are we gonna eat, what would you like?"

"Uhm, what about... pancakes?"

Ett stort leende spred sig över mina läppar.

"That's like the only thing I can make! So yeah, pancakes up next, just for you." Jag mötte åter hennes bruna ögon och log charmigt. Hon började rodna lätt.

Dörren öppnades och in kom Louis i hög fart. Efter honom kom Liam, Niall och Zayn.

"Averie!" Utropade Louis som sprang fram till henne och omfamnade henne länge.

"What are you guys doing here?" Ett leende lekte på Averies läppar.

"We were hungry? What else?" Louis slog ut med händerna och tittade på henne förvirrat.

Han vände sig sen mot mig.

"So what will It be mate?"

"Not pancakes I hope." sa Zayn glatt.

"Sorry to make you disappointed but I'm making pancakes."

Jag tittade ner i stekpannan och kunde efter ett tag känna ett par händer lindande kring min midja, när jag snodde runt möttes jag av Averies ursäktande ansiktsuttryck.

Ur Averies perspektiv

Han tittade på mig ett ögonblick innan han lät hans läppar försiktigt pressas mot mina. Applåder hördes och jag avslutade kyssen innan jag öppnade ögonen och vände mig mot killarna. Harry tittade på dom irriterat, men jag kunde inte låta bli att le.

"I wanted to have you for myself this morning. I've missed you, alot." sa Harry tyst i mitt hår.

"I've missed you to pieces while you were gone... but I can't just tell them to leave."

"Can we at least go somewhere else, just you and me?"

Jag nickade och tog Harrys hand.

"Louis, careful not to burn our kitchen down!" Jag tittade på honom strängt, men möttes av ett leende.

"So where are you two lovebrids going?"

Harry ignorerade det och gick med mig i handen mot mitt rum. När vi kom in kom slog han sig ner på min säng och drog mig intill sig. Ett krasande ljud hördes från köket och jag spärrade upp ögonen. Dom skulle förstöra hela mitt hem. Mamma skulle bli förbannad och jag skulle få utegångsförbud i säkert mer än en vecka. Jag vände mig om och Harry tittade på mig med tårar i ögonen och ett leende på läpparna.

"Did you know that you're the most beautiful girl in the whole world. It's like heaven's missing and angel, cause you're here with me." En tår rullade nerför hans kind.

"Why did you just chose me Harry?"

"Chose?" Han tittade på mig oförstående.

"Yeah... you can have any girl in this whole wide world. So why did you just chose me to fall in love with? There are hundreds of millions girls out there. So tell me, why just me?"

"I don't know, there is this special thing with you... I can't really say what It is."

Jag lutade mig bakåt och vilade huvudet mot sängens mjuka madrass. Harry gjorde likadant och låg nu tätt intill mig.

"Averie." sa han med sjungande stämma.

"Yeah?"

"I can understand If you say no, but please. Will you join me and the lads for an interview in about tree hours? You don't need to meet fans If you don't want to."

Jag tittade ner på mina armar som fortfarande var alldeles upprivna. När jag tänkte tillbaka rös till. Jag förde några fingrar över min kind och utbuktningen från rivsåret fanns fortfarande där. Harry tittade oroligt på mig och följde mina händer med blicken.

"I can't believe why they would do this to you... just because you and I. Are a couple?" Han svalde hårt.

Harry snuddade försiktigt min kind och tårarna började formas i hans ögon.

"You don't deserve this."

"Maybe I don't, but I won't let the fans decide who I will date or not. I love you, and that's whats matters." Jag drog ett djupt andetag.

"But yeah, I can be there with you and the other guys."

Han log och slog armarna runt mig. Harrys söta doft slog emot mig och jag log stort. Jag lutade huvudet mot hans bröst och han började leka med mitt hår, vad hade jag gjort för att förtjäna att ha en kille som han. Han var inte verklig. Andetagen blev tyngre och när jag tittade upp hade han stängt sina ögon och sov djupt. Trots oljudet utanför började sakta sömnen brottas mot mitt medvetande. Dörren öppnade sakta och steg närmade oss. Louis och Nialls dova röster hördes, och jag höll fortfarande ögonen stängda för att kunna lyssna på vad dom sa.

"My Harry is growing up, they look so cute together. He really needed a girlfriend to take care of." Louis viskade nästan.

Fler steg hördes och Zayns skrattade stämma hördes. Dom andra sa åt honom att vara tyst innan dom fortsatte prata.

"Why doesn't he marry that girl? She's perfect for him!" Nialls röst viskade sjungande.

Jag drog så lite jag kunde.

"He really loves her, under the latest tour he talked about her all the time... It gets kinda annoying after a while. Averie said that, Averie did that, Averie here and there." Louis ansträngde sig för att härma Harrys lena stämma.

"But come on guys It's creepy to just stay here and watch them sleep. Let's go."

Steg rörde sig mot dörren och den stängdes snart omsorgsfullt. Jag öppnade sakta ögonen och tittade upp mot Harry. Han tittade ner på mig med ett leende.

"You know that everything they said It's true. You are my world." Han flätade ihop våra åter igen och strök tummen över försiktigt över mitt pekfinger.

"I really don't know If I can do this!" Jag darrade på rösten.

Utanför bilen trängdes redan många fans och vi var inte ens framme vid studion. Harry höll om mig och jag kastade blickar på dom andra killarna, Louis satt och gjorde miner ut genom fönsterrutan medan Zayn satt med sin mobil. Precis som om det här var en utav dom normalaste sakerna man kunde göra i hela världen. Vi rundade ett hörn och ett dån av röster dundrade mot oss och jag kunde se hur Niall rös till. Båda hade inte det bästa minnet av folkträngsel.

"It will be fine Averie, I won't leave you this time." sa han lugnande.

"Yeah I know, but I'm still nervous."

"I understand you babe." Hans läppar nuddade min panna.

"Welcome guys, this is One Direction everybody!"

Jag satt i fosterställning i soffan som befann som någon meter bakom killarna. Dom alla vände sig om ibland för att försäkra sig om att jag var okej. Det var inte sånt här som gjorde mig nervös, den enorma glasrutan skyddade mig mot alla fansen som stod tätt intill varandra utanför. Det var dom som gjorde mig nervös.

"So Harry, how is it to date a normal girl?"

Tystnad.

"Normal?"

"Yes, normal, ordinary... just an ordinary girl." sa intervjuaren med gäll stämma.

"For the first, she's no ordinary girl... and the second, she's just as normal as I am. Just because shes not a famous singer doesn't it automatically mean that she's just ordinary. She's special." Han lät smått irriterad.

"Agreed with you bro." Louis klappade honom lugnande på axeln.

Påvägen tillbaka satt Harry tyst och tittade ut genom rutan. Himlen var klarblå och nästan inte ett enda moln syntes på hela himlen. Vinden lekte försiktigt med trädens grenar som kastade lustiga skuggor på marken.

"Stop here!"

Bilen saktade ner och Harry tog min hand innan han sakta gick ut ur bilen. Framför mina ögon uppenbarades en enorm sjö. Solen som var påväg ner kastade nyanser av rosa och rött emot havets yta. Vassen färgades rosa och vajade harmoniskt i den lätta brisen. Utan att jag hade märkt något hade Harry gått ner till bryggan. Jag log och började gå emot honom. När jag satte mig ner bredvid honom kunde jag se att han var upprörd. Han sneglade på mig innan han begravde ansiktet i sina händer.

"What's happening Harry?"

Han svarade mig inte utan böjde sig emot mig och pressade läpparna hårt emot mina. Handen vilade han mot min kind. När jag kände att han började dra sig undan öppnade jag motvilligt ögonen och tittade honom länge i ögonen.

"I love you, but I gotta tell you something... I've done something terrible Averie, you'll never forgive me for this."

Tårarna började strömma nerför hans kinder medan han fortfarande hade blicken fäst på mig.

Också ett någorlunda långt kapitel!

Tack så mycket för dom kommentarer jag har fått, blir så glad!

Vad tror ni kommer hända?

Kommentera nu!

Kapitel 10 - Leaving Home Town

2012-03-30 / 20:50:47 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

Zayns välbekanta röst hördes tydligt från TV:n.

"This question is for all of us from KitKat009. "Who has a girlfriend in the band? And what's her name If you have one."

Utan att tveka höjde Harry handen stolt och det hördes suckanden i publiken.

"The love of my life's name is Averie Kinglsey. You are my world, I'll love you forever babe." Han tittade in i kameran och log charmigt.

Fay tuggade ljudligt och jag hade blicken fäst ut genom fönstret. Solen lös och vinden blåste lätt i björkarnas grenar. Tiden jag hade spenderat hemma i Sverige hade gått på nolltid, idag var det dags för mig att åka tillbaka till London. Att inte få se Fay på kanske flera månader gjorde mig nästan gråtfärdig... min bästa vän. Jag tittade ner på mackan som nästan låg orörd framför mig. Jag hade förlorat matlusten helt. Det var nästan foltomt i resturangen och det hördes endast mummel och Fays höga tugganden. Det skulle kännas tomt. Hon slog upp blicken och tittade förundrat på mig.

"Ska du inte äta något? Du har kanske tagit max tre tuggor på mackan."

"Jag är inte hungrig..."

"Men du ska ju åka alldeles strax, du kan ju inte åka härifrån utan att ha ätit någonting?"

"Det är lungt, jag beställer något på planet om jag blir alltför hungrig."

Hon ryckte på axlarna och forsatte sen tugga.

"Du gör som du vill."

Minuterna rusade iväg och nu stod jag och höll om Fay på flyghållsplatsen. När jag mötte hennes blick kunde jag se tårarna tränga sig fram. Jag kramade om henne igen, hårt. Dom ropade ut att mitt flyg skulle gå om några minuter i högtalarna och jag släppte motvilligt taget. Diskret torkade Fay bort en tår som hade letat sig ner för kinden.

"Jag kommer sakna dig, syster." viskade hon.

"Jag kommer sakna dig också!"

Helst utav allt hade jag kramat om henne en gång till, men började gå. När jag kastade en blick bakom axeln stod hon fortfarande och log med tårarna i ögonen.

"Spänn fast era säkerhetsbälten... tack för att ni åker med SAS!"

Jag fumlade en stund med det, men snart klickade det till och jag satte återigen skullcandy hörlurarna över öronen och "Every Breath" av Boyce Avenue spelades lågt.

{Lyssna medan nedanstående läses}

Bara några timmar kvar tills jag skulle få se dom igen. Några utav dom personerna som betydde mest i hela mitt liv. Jag gäspade trött mot rutan och slöt sen ögonlocken och sömnade till musikens lugna toner. Samma dröm som jag hade påväg till Sverige uppenbarades i mitt undermedvetna igen. Samma tjej, samma Harry. När deras läppar möttes, och när han sa att jag inte betydde någonting för honom. Att jag skulle försvinna ur hans liv. Sättet han tittade på henne. Drömmen fortsatte och den blev alltmer intensiv. Jag förmådde inte att röra fötterna, utan stod bara kvar på samma plats med blicken fäst på dom. Steg hördes bakom mig och jag snodde runt. Min syn började bli suddig av alla tårar som rann men jag kunde tydligt se att Niall stod där med armarna utsträckta mot mig.

"It tears me apart to see you cry... come here."

Han kom närmare och drog mig intill sig. Jag började gråta ljudligt och Niall strök tröstande min rygg. Med pannan pressat mot hans bringa mumlade jag tyst.

"I thought he loved me."

"I know, I know... schhh Averie, It's okey." Han viskade lungt.

Tårarna ville inte sluta rinna, jag kunde inte sluta gråta. Det gjorde ont i hela hjärtat och mina händer skakade. Jag sneglade bakom axeln, fortfarande stående tätt intill Niall. Tjejen hade försvunnit och istället såg jag Harry stå med knutna nävar med tårar rinnande längst kinderna. Han tittade föraktfullt på Niall.

"So you are going after your friends girlfriends now, Niall?" Han darrade svagt på rösten.

Niall svarade utan höll fortfarande armarna beskyddande runt mig. Harry vände blicken mot mig.

"I thought you loved me, was this all just a joke to you? Playing around with someones heart like that. Did you wanted to hurt me or something? Then congratulations, you have succeeded. Are you happy now?" Han begravde frustrerat ansiktet i sina händer.

Känslorna snurrade runt i huvudet, jag ville bara gråta och skrika på samma gång.

Jag ryckte till och slog i kinden mot den lilla rutan. Ansiktet kändes alldeles stelt på grund av alla tårar som hade letat sig nerför mina kinder. Tack och lov att jag satt själv. Så osynligt jag kunde torkade jag bort dom salta tårarna med armen.

Planet landade med en lätt duns.

Framför mig stod mamma med ett stort leende på läpparna. Jag sprang direkt in i hennes famn och drog in hennes välbekanta doft. Nu fattade jag hur mycket jag hade saknat henne.

"Hej gumman, hur har du haft det i veckan?" Hon tittade på mig nyfiket.

"Det har varit jätte roligt! Jag behövde verkligen träffa Averie igen kände jag.

Åter igen stod jag i mammas famn.

Ur Nialls perspektiv

Jag gäspade stort och vilade ansiktet mot ena handen. Framför mig satt Harry och Louis och sov. Vi hade precis landat med flygplanet och var påväg tillbaka till vårt hus. Turnén hade varit galen, med många fans som kom och tittade. En känsla som inte många får uppleva, att få uppträda inför tusentals folk. En överdrivet galen känsla. Jag plockade upp min telefon och sms:ade Averie. Jag saknade henne. Mycket.

"Hey! We're on our way back home now... you wanna come over in about 10 minutes? Everyone misses you like crazy!

// Niall :) x."

Det tog inte många sekunder innan det vibbrerade till mobilen.

"Then I'm not alone, I miss you guys lots. Can't wait to spend some time with you again. Yeah absolutely. Just text me when you arrive, and I'll be right there.

// Averie x."

När jag tittade upp hade Harry öppnat ögonen och tittade trött på mig. Jag log lite försiktigt. Vi närmade oss våran uppfart och jag puttade lätt på Liam med armbågen. Han ryckte till men öppnade snart ögonen. Zayn låg med huvudet i hans knä.

"Who were you texting with before?" Harry tittade nyfiket på mig.

"Averie!" Jag log emot honom.

"I think I'm gonna die If I don't see her soon, It's killing be to be away from her."

Ur Averies perspektiv

I ren utmattning kastade jag mig ner i soffan. Ögonlocken började sjunka ihop och jag var nära på att somna flera gånger. För minsta lilla ljud ryckte jag till och spärrade upp ögonen. Jag gäspade stort och drog filten över mig, Iphonen låg bredvid mig och jag bara väntade på att få svar av Niall. Det mörknade för mina ögon och jag föll motvilligt i djup sömn. Någon lade sig tillrätta tätt bredvid mig.

"Mamma, låt mig vara... jag vill sova." Mumlade jag, fortfarande sovande.

Hon böjde sig fram mot mitt öra men jag vände ner ansiktet mot soffdynorna.

"You gotta speak english so I can understand you babe." Dom sjungande tonerna kunde jag känna igen var som helst.

Jag vände mig uppåt igen och när jag öppnade ögonen möttes jag av Harrys leende, och perfekta gröna ögon. Ett leende spred sig på mina läppar. Han böjde sig neråt och kysste mig i pannan. Elektriska stötar sändes igenom hela min kropp.

"How long have you been here?" sa jag lågt.

"For about one and a half hour."

"Why didn't you woke me up?

"Why would I? My perfect angel also needs to sleep."

Jag satte mig upp och lutade mig mot hans bröst. Han tog tag i min hand och flätade ihop våra fingrar. Vi satt så i några sekunder innan jag böjde mitt huvud uppåt och lät läpparna snudda hans. Jag vände på mig och fortsatte kyssa honom försiktigt, långsamt.

"Averie, you can't even imagine how much I've missed you..."

"I love you Harry." sa jag trött.

"I love you even moore Averie."

Kapitel 9 - You're On My Mind Every Second

2012-03-30 / 20:44:13 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

Jag ställde mig på tå och lät läpparna snudda hans. En elektrisk stöt for genom kroppen och jag kunde inte låta bli att le, så jag avslutade kyssen och log ner mot golvet. Harry lutade min haka uppåt och log charmigt.

"Moore." Mumlade han innan våra läppar möttes igen.

"I love you too Harry Edward Styles." sa jag lika tyst som han förut.

"Mamma, jag vill åka hem... jag saknar Fay alldeles för mycket. Vi har inte setts på två och en halv månad nu! Det finns verkligen ingenting att göra här i London nu när Harry och dom andra har åkt på en mindre turné." Jag suckade.

"Jag förstår dig gumman min... men." Hon veckade pannan för en sekund. -"Jag kan ju inte köra dig eftersom jag har jobbet och grejer!"

"Jo, men jag har tänkt ut vad vi kan göra, jag kan väl ta flyget?"

"Ehrm, jag vet inte riktigt.." Mamma smuttade ljudligt på kaffet hon höll i handen.

"Snäällaa?!"

"Ah visst, jag skulle också ha gjort så om jag var i din sits... men när vill du åka? Jag måste ringa flygbolaget och se till att du får en plats."

"Idag kanske?"

"Idag?!

"Varför inte?" Jag flinade åt hennes ansiktsuttryck.

Hon svarade utan ryckte lätt på axlarna, jag log stort och dansade på stället. När mamma tittade på mig började hon skratta, men tog upp telefonen och slog in numret. Det vibbrerade i fickan och jag fumlade snabbt upp den. Bara att se Harrys namn på displayen fick mig automatiskt att le.

"Haven't been without you for more than a day, but I already miss you lots! Don't know If I will survive the rest of the week... can't wait to see your smile again. I love you xx

// Harry :)"

Jag läste raderna han hade skrivit om och om igen och log stort. När jag slet min blick från telefonens skärm stod mamma och tittade på mig, hon hade tårar i ögonen och log.

"Den här killen gör dig verkligen glad va?"

"Ja mamma, jag älskar honom.." sa jag drömmande och tittade åter ner på telefonen.

Jag skrev snabbt in ett svar efter att ha suttit och läst meddelandet säkert hundra gånger.

"No words can explain how much I want you to be here with me! I'm going back to my hometown today and meeting som friends, I'll come back when you and the rest of the lads are coming back to London. Be careful tonight at the concert... love you lots babe! xoxo

// Averie"

Hur kunde jag falla för honom så snabbt? Bara en sekund efter att jag tänkt den tanken visste jag redan svaret; för att han var den mest underbaraste person jag har mött. Jag avbröts i mina tankar när det återigen vibbrerade kraftigt i mobilen.

"I got the best girlfriend in the whole world!

But I gotta go now, practice for tonight... It's not easy when the only thing I can think of Is you."

Jag log återigen stort mot mobilen, men jag svarade inte eftersom jag inte ville störa honom. Mamma harklade sig och jag slog upp blicken.

"Flyget går om ungefär en timme, så det är nog bäst att du går och gör iordning. Packar ner alla grejer du vill ha med dig? Men du jag har tänkt på en sak, vart ska du bo?"

"Det problemet är redan fixat, jag pratade med Fay förut om det... jag fick mer än gärna komma och bo hos henne, hon ville veta allt om killarna." Jag skrattade lätt.

"Men då så! Gå och ta en dusch du så ska jag leta fram på en ordentlig resväska..."

Jag blinkade åt henne innan jag vände mig om och började gå mot duschen. Det bruna håret stod nästan rätt utåt på grund av den dåliga borstningen dom senaste dagarna. Jag tittade ner på mina armar som fortfarande var fulla med rivsår, och när jag lät blicken glida över mitt ansikte syntes det röda irriterade, såret som löpte från ögonvrån ner till slutet av kinden. Såret i ansiktet sved fortfarande och huden kändes stel. Men jag lade inte för mycket tid åt det utan tog snabbt av mig alla kläder och hoppade in i duschen. Dom varma vattenstrålarna studsade mot såren och det kändes som om ansiktet började brinna. Jag undrar hur Fay kommer reagera när hon får syn på mig, för just nu var jag ingen vacker syn. Mina fokuserade nu på Harry, jag undrar vad han gör precis just nu. Tiden rann iväg och snart bankade det på dörren. Mammas stressade röst hördes utanför.

"Men herregud Averie, har du inte klätt på dig eller någonting... ditt flyg går om tjugo minuter. Och vi har ändå kanske en kvart till flygplatsen du vet! Du får bli färdig nu, annars kommer du att missa din planet."

Jag sprang ut ur duschen och fönade snabbt igenom det, men eftersom det inte var helt torkat så satte jag upp handduken som en turban på huvudet. Helt utan något som täckte min kropp sträckte jag mig efter mascaran och målade enkelt dom långa ögonfransarna. Utan att tänka på att jag var alldeles naken sprang jag ut från badrummet, igenom köket och in på mitt rum. När mamma tittade upp från tidningen började hon skratta ljudligt. Jag ignorerade det utan fortsatte att springa obekymmerslöst. Såfort jag kom in i mitt rum kastade jag en blick på klockuret, det hade gått två minuter. Stressen ökade och jag hoppade runt på stället. Jag gled sen snabbt i underkläder och drog på mig ett par blåa jeans, och en vit t-shirt där texten " I Love Harry Edward Styles" var tryckt på framsidan. Dörren gled upp och mamma lutade sig mot dörrkarmen.

"Är du redo att åka gumman?"

"Nej! Jag har inte packat..."

"Jo det har du, jag gjorde det åt dig förut!" Hennes ansikte brast ut i ett flin.

Hon höll sen ut en lila resväska mot mig. Jag sprang fram och gav henne en stor kram.

En kvart senare satt jag och tittade ut genom fönstret, ut över flygplatsen. Jag skulle inom en och en halv timme få se min bästa kompis igen, och sen om en vecka skulle jag få se Harry. Mina tankar avbröts av att någon slog sig ner bredvid mig. När jag vände huvudet åt vänster såg jag en rödhårig kille med bakåtslickat hår klädd i rutig kavaj med prickig slips sitta och glo på mig. Han såg ut att ungefär vara runt min ålder. Killen log fåraktigt mot mig och jag ryste till för mig själv och tog sen fram mina blå skullcandy hörlurar. One direction's "Same Mistakes" strömmade ut i hörlurarna och när Harrys stämma hördes började jag nynna med. Ett knackande hördes mot mitt huvud och jag vände mig åt vänster.

"Vad lyssnar du på unga dam?"

"One direction." sa jag snabbt

"Haaahaa, sitter du och lyssnar på bögarna?" Han tittade snett på mig.

Jag skrattade högt och han instämde, han trodde att jag skrattade med honom... jag skrattade snarare åt honom. Det han inte visste var att en utav "bögarnas" flickvän satt precis bredvid. Jag vände bort huvudet och lutade mig mot den lilla rutan. Harrys leende uppenbarades framför mig och dom gröna ögonen lyste. Jag upptäckte snart att det inte var mig han hade blicken fäst på. Bredvid mig uppenbarades en tjej med långt blont svallande hår och blåa ögon. Hon log mot honom.

"Hey babe..." sa han lågt och lutade pannan mot hennes.

Avundsjukan spred sig och jag började skaka. Han strök undan en hårslinga från hennes ansikte innan han böjde sig fram och kysste henne på munnen. Harry hade flätat ihop fingrarna med hennes och fortsatte kyssa henne intensivt. Mitt framför mina ögon. En tår föll ner till marken och mina händer började skaka ännu mer. Som om det inte var nog avslutade han kyssen och vände blicken mot mig. Han tittade på mig hånfullt.

"You're nothing Averie, I never loved you. Leave me alone now, okey?" Han pressade sen läpparna mot hennes igen.

"Young lady..." en svag röst hördes medans dom salta tårarna rullade nerför mina kinder.

"We are here now!"

Någon skakade om mig och när jag öppnade ögonen log ett vänligt ansikte mot mig.

"What, are we already here?"

"Yes we are!" Hon log roat.

"Oh, I'm sorry... I fell asleep."

"No problem, thanks for flying with us!"

Jag reste mig skamset upp och gick längst den trånga gången ut ur flygplanet. När jag kom ut på Arlandas flygplats var det första jag såg Fay i stora lila glasögon. Hon hade färgat håret brunt. När hon fick syn på mig sprang hon i full fart mot mig och snart befann jag mig i hennes famn.

"Åhhhh Averie jag har saknat dig såå mycket!"

"Jag har saknat dig med Fay!"

Vi höll om varandra länge men gick sen mot hennes bil. Hon pratade på lika livfullt som vanligt och jag lyssnade roat, samma gamla Fay som jag inte kan klara mig utan. Hon hade inte förändrats på något sätt.

"Men nu får du berätta... är det coolt att hänga med dom killarna?!" Hon kastade nyfikna blickar på mig i mellanåt.

"Asså dom är jätte roliga att vara med, men dom är ju bara helt normala människor..."

"Jo det förstås Averie, men jag har sett dig på nyheterna här hemma om hur mycket man har sett dig tillsammans med dom. Det har tonvis med rykten om dig och Niall eller dig och Harry."

Hon förde blicken över mig igen och tystnade. Jag förstod att hon såg såret nu.

"Fansen uppskattade inte mig speciellt mycket, eller många gjorde. Men inte alla." Jag sänkte blicken ner mot mina fötter.

"Åh herregud, och då gjorde dom det där mot dig?"

Jag nickade tyst och mötte sen hennes blick bakom solglasögonen. Hon sa inget mer den resan och jag tänkte tillbaka på drömmen jag hade haft i flygplanet. Tårarna började komma tillbaka men jag vände bestämt blicken och tittade ut igenom rutan för att inte Fay skulle se mig gråta. Framför mig uppenbarades hennes hus och hon körde upp på uppfarten. Skall hördes inifrån och ytterdörren öppnades. Från dörren kom den beiga chihuahuan Mojo springande på tre ben. Efter honom kom Fays mamma och gav mig en stor kram.

"Välkommen hem Averie, så roligt att se dig igen... Men gumman, vad har hänt med ditt ansikte?"

"Tack så mycket, nej det är inget särskilt. En simpel olycka bara."

Jag tvingade fram ett leende och vände mig sen mot Fay som lekte med Mojo.

"Ave, titta vem som sitter där borta." Hon pekade och jag såg Trent sitta på en bänk, han hade blicken fäst på mig.

Jag började gå mot honom med blicken fast på skorna... han sänkte också blicken.

"Varför kommer du till mig för? Jag älskar dig och du älskade mig, men såfort du träffar den där band-bögen blir du tillsammans med honom. Vi hade inte ens gjort slut Averie, det sårade som fan, du kan dra åt helvete, och ta honom med dig!" Hans röst lät upprörd och han torkade diskret bort en tår ur ögat.

"Du lät mig inte ens förklara innan du antog saker, jag träffade dom bara som vänner först... men bara för att du ser bilder på mig och han tillsammans tror du massa saker, jag!"

Han avbröt mig skarpt.

"Du stod i hans famn Averie, och så gör inte "vänner". Och sen bara någon dag senare så ser jag dig hålla hand med en annan kille när ni gick ibland en folkmassa. Gör mig en tjänst och försvinn ur mitt liv bara!"

Jag skulle just svara när det började ringa. En bild på Harry uppenbarades på skärmen och jag log. Trent fnös men satt fortfarande kvar med blicken fäst på mig. När jag svarade var det första jag hörde var Louis.

"Please Harry, pleeeease... I wanna talk to Ave!! Just give me the phone!"

Zayns mörka stämma hördes lungt efter.

"Harry, just give him the phone... his quite annoying, and I'm tired!"

"No Louis... I'm gonna talk to the girl I love first!" sa Harry lungt.

Jag kände hur jag började rodna.

-"Hey babe, I think I'm gonna die If I don't get to see you soon."

"I miss you lots Harry! So what are you guys up to?"

"We're on our way back to the hotel after a long day at the studios... so everyone is exhausted. Niall for example is sitting beside me snoring. And Liam lies with his head in Zayns lap, and what about you?"

"I just arrived to Sweden, I'm at Fays place. They let me stay while I'm here rest of the week."

Han suckade.

"Oh how I wish I were with you. It doesn't feel the same without you, It feels empty in some sort of way. Like something is missing. You can't even imagine how much I love you Averie Kinglsey."

"I love you Harry Edward Styles." viskade jag.

Samtalet pågick i någon timme tills han var tvungen att gå och göra sig iordning till konserten som skulle sändas live i hela världen om bara tjugo minuter.

"Är du tillsammans med Harry Styles?!" Jag trodde ju bara att ni var vänner!!"

"Haha, överraskning?" Jag slog ut med händerna.

Minuterna flög förbi och snart skulle programmet starta. Fay hann precis slå sig ner i soffan bredvid mig med en skål popcorn när reklamen upphörde och allt skulle börja.

"The most poupular boyband right now, they just won a Brit-award and the girls are just crazy about them. Please welcome; Harry, Niall, Louis, Liam & Zayn! Give them some applause!"

Rök spred sig över scenen och blåa strålkastare riktades mot mitten av den enorma scenen. Jag fick syn på deras ansikten som sakta höjdes upp från golvet och applåderna dundrade emot dom. Niall log stort och Louis dansade i takt till musiken. Tonerna till "One Thing" spelades och Liam började sjunga. Fay satt bredvid mig och sjöng högt med. När sången var över kördes en stor röd soffa in på scenen och på den stora skärmen över dom uppenbarades twitterfrågor.

"Åh jaaa, det är är sååå roligt att dom gör sånt här!!" Fay var urlycklig.

Zayns välbekanta röst hördes tydligt från TV:n.

"This question is for all of us from KitKat009. "Who has a girlfriend in the band? And what's her name If you have one."

Utan att tveka höjde Harry handen stolt och det hördes suckanden i publiken.

"The love of my life's name is Averie Kinglsey. You are my world, I'll love you forever babe." Han tittade in i kameran och log charmigt.

Ett litet tråkigare mellankapitel!

Men det behövs sånna ibland också eftersom han inte kan vara med henne hela tiden.

Kommentera?

Kapitel 8 - Living Without You Is Like Living Without Air, Impossible

2012-03-30 / 20:38:41 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

Det sved och jag började andas fortare och fortare.

Tårarna rann och rivsåren på armarna började blöda.

Allt skrikande började avta och synen började bli suddig. Mina knän vek sig och det sista jag hörde var Niall som ropade frustrerat.

Ljuset fladdrade till framför mina ögon och mammas siluett uppenbarades vid fönstret. Det dunkade i hela huvudet och jag pressade ansträngt dom båda händerna mot pannan. Mamma vände sig hastigt om och var snart precis bredvid mig.

"Hur mår du gumman?" sa hon med orolig, lättad stämma.

"Jag är... trött."

Ögonlocken kändes plötsligt några kilon tyngre. Men jag tvingade läpparna att röra sig.

-"Vad hände egentligen?"

Suck.

"Jag var inte med från början, men det hördes höga, gälla skrik. Jag tänkte inte på att det kanske var någon utav dom som var ute... Några minuter kom Harry infarandes och sa att ni behövde hjälp, och såfort jag kom utanför dörren så höll Niall dig i famnen. Du kollapsade inte alltför långt efter. Det var hemskt."

Små glänsande tårar började rinna nerför hennes kinder.

Jag torkade klumpigt bort dom och log sen med ögonen stängda. Allt var tyst och jag kunde bara höra mammas lugnande andetag någon meter bort. Skrikandet ekade i mina öron och jag spärrade upp ögonen, framför mig stod Niall. Han höll mig tätt intill sig och jag kunde nästan höra hans skenande hjärtslag. Tårar rann nerför mina kinder och min andhämtning började bli oregelbunden. Paniken exploderade inom mig och jag pressade ansiktet mot Nialls bringa. Hjärtslagen dunkade högt i öronen och det kändes som om bröstkorgen när som helst skulle spricka. Jag glömde av att andas och mina lungor pressades på syre till det yttersta. Vyn började bli suddig och jag blev alldes yr. Illamåendet uppkom och benen blev ostyrliga... sen svartnade det för mina ögon.

Ett skrik lämnade min strupe och jag satte mig upp, klarvaken. Svetten framträdde ur pannan och madrassen var alldeles fuktig. Jag andades hysteriskt fort och mamma hade snart sina armar lindade runt mig.

"Schhhh... det är okej Averie, det var bara en dröm." Hon pratade tyst.

Jag började gråta och tog ett fast tag i hennes tröja.

"Det som hände, hände just igen."

Mamma strök pekfingret över min kind och torkade bort tårarna.

Dörren öppnades sakta och en lång kvinna med blont upsatt hår klädd i en vit rock kom instingandes. Hon svepte en vänlig blick över mamma som sen landade på mig.

"My name is Isabella, and I will take care of you while you are here. Nice to meet you... Averie" Hon log stort.

"Your heart collapsed due to stress! We want to keep you here one night moore so we can check that everything is ok... But your values are normally high and everything seems to be in order right now. Just press the red button If you need something."

Jag nickade snabbt.

Isabella log igen och gick med snabba steg ut ur rummet, och det blev åter tyst.

"Måste jag verkligen stanna en natt till? Jag måste hem och snacka med killarna, Niall var ju minst lika stressad och rädd som jag var. Kan inte du övertala dom att jag kan få åka hem tidigare?" Jag försökte se så söt ut jag kunde när hon mötte min blick.

"Nej du ska stanna kvar här som dom säger, jag tänker inte riskera någonting..."

"Men!"

"Inga men Averie, det är inget vi ens kommer att diskutera, du stannar här tills i morgon."

Jag fnös högt och lade armarna i kors. Kunde inte mamma förstå att jag verkligen behövde se dom.

Ur Harrys perspektiv

"Are you okey hun?"

"Yeah mum... I'm just worried about Averie now."

Tårarna började svida bakom ögonlocken, men jag blinkade snabbt bort dom.

"I understand that Harry, but don't blame yourself... promise that!"

"But It was my fault! I shouldn't have fallen for her, It's just wrong. Now she can't ever have a normal life. To be famous In these situations really sucks! I think I have feelings for her."

"Listen to me now, everthing will turn out okey In the end! Don't give up, and If you really likes this girl... don't give up on her."

Jag nickade och en tår letade sig nerför min kind.

"I love you mum."

"I love you to Harry, I'll see you soon!"

"Yeah, bye."

Ett klickande hördes i andra siden luren och jag kastade iväg mobilen i sängen. Tårarna rann nerför kinderna och jag brydde mig inte ens om att torka bort dom. Det var mitt fel att Averie var tvungen att åka ambulans. Jag lade mig ner och tryckte kudden mot ansiktet. När jag slöt ögonen såg jag hennes skärrade blick och jag började snyfta högt. Dörren gnisslade till och jag hörde hur den gled upp sakta. Jag förmådde inte att titta upp.

"Harry..." Nialls ledsna röst hördes lågt.

Jag tittade upp från kudden och möttes av Nialls blick, tårar rann nerför kinderna. Hans näsa hade fått en röd nyans. Han snyftade lågt.

"I can't stop thinking about her. The way she looked at me only seconds before she collapsed in my arms. It was terrible, everytime I close my eyes I can see her scared eyes."

Niall drog upp t-shirten och torkade bort tårarna.

"I have the same problem dude." Jag begravde ansiktet i händerna.

Niall stängde dörren efter sig och slog sig sen ner i soffan. Han stirrade ut över rummet och tårarna strilade ner från hans rödsprängda ögon.

"I just feel so guilty!" Han drog en hand genom håret.

"Me too."

Jag slöt ögonen sakta och lät sömnen skölja över mig.

Nialls tunga andetag hördes och jag tittade försiktigt. Ljuset lös rätt i mitt ansikte och jag grimaserade lätt. Jag slängde en blick på klockan. Halv tio. Senare idag skulle vi åka iväg för en konsert, vi skulle inte komma tillbaka hit på två veckor. Mobilen vibbrerade bredvid mig och jag sneglade lätt på den. När jag såg Averies vackra ansikte på displayen satte jag mig hastigt upp och tog tag i mobilen.

"Jag saknar er killar! Du och Niall är väl inte skadade va? Om ni är så det totalt mitt fel, jag har inte kunnat tänka på er sen jag vaknade upp igår. Men jag fick inte tillbaka mobilen förrän nu. Hör av dig så fort du kan. Jag måste få prata med er!

Averie xx"

Utan att tveka slog jag in hennes nummer. Det tog inte ens två signaler innan jag kunde höra hennes röst mot mitt öra. Lättnad sköljde över mig och jag log stort.

"Hey, you called!"

"Yeah, I didn't woke you up right?"

"Haha no, I needed to hear your voice. So both you and Niall are okey, right?"

"We're both okey. But we had a rough time last night... We were both very upset."

Tystnad.

"Why, It was my fault that this happend... and no one else."

Hur kunde hon beskylla sig själv för det här? Jag satte en hand frustrerat mot pannan.

"Averie, nothing of this were your fault!"

"Yes."

"No!"

"I miss you Harry."

Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag log blygt.

"I miss you too Averie."

Kort tystnad.

"I'm allowed to come home today... can I come over then?"

Jag tittade sorgset ner i golvet och knöt nävarna så att knogarna vitnade.

"I'm not allowed to see you in a while... and we're leaving London, we won't come back in two weeks."

"Am I not allowed to see you? When are you leaving."

Det högg till i mitt hjärta när jag hörde hur ledsen hon plötsligt lät.

"No... we're leaving in about three hours."

Jag hörde hur hon svalde.

"I gotta go."

Utan att jag hann öppna munnen hade hon lagt på. Jag sneglade bort på Niall som låg utsträckt på soffan och andades ljudligt. Solen träffade Niall mitt i ansiktet och han grimaserade lätt. Han vände sig efter ett tag och låg med ansiktet inåt mot ryggstödet. Jag reste mig upp och tryckte ner handdtaget till balkongen. En varm sommarbris tryckte sig lätt mot mig. Nedanför mig stod det redan en folkmassa och bilder från igår for genom mitt huvud. Jag rös. Det fanns dom som verkligen ville skada Averie, jag hade sett hennes sår. Bara för att hon setts några gånger med oss. Sjukt. Tusen olika tankar fyllde mitt huvud, och alla handlade om Averie. Steg hördes bakom mig, och snart stod Niall vid min sida. Han dunkade mig lätt i ryggen.

"Hey Harry."

Han tittade ner och när han fick syn på folksamlingen under oss ryckte han till och vilade snabbt blicken på mig igen. Det var fortfarande alldeles knäpptyst, så jag antog att dom inte hade sett oss än.

"Niall, don't you also think that this is wrong? I mean... I have strong feelings or Averie, but she was forced to be rushed to the hospital. And we're not even together. She gets hurt just by spending time with us. I can't stand to see her get hurt one moore time, she doesn't deserve that kind of treatment."

"I don't know, you decide what you'll do. But I'm right behind you bro, no matter what happens." Jag fäste blicken på horisonten och lät tankarna samlas för en sekund. Niall skrattade klingande och boxade sen till mig armen. Jag tappade balansen, välte bakåt och satte mig sen platt på stengolvet. Niall klappade händerna och skrattade. Snabbt hävde jag mig upp och hoppade upp på hans rygg. Skrattet upphörde när Zayn kom inrusandes bakom oss, han fick ducka när min fot kom farligt nära hans ansikte.

"Have you two checked on twitter the last couple of hours?"

Vi båda skakade förvirrat på huvudet.

"Come on quickly!"

Han sprang in i rummet igen, ut genom korridoren och vidare till köket. Louis satt på en barstol med en stor rynka i pannan. När han fick syn på oss vände han skärmen på laptopen mot oss. Han tittade trender på twitter. #KillAverieKingsley låg högst upp på listan. Både jag och Niall stod länge och stirrade på skärmen. Louis kastade oroade blickar på oss.

"Let's just hope that Averie doesn't have twitter." sa jag bestämt utan att röra en min.

Timmarna flög förbi och vi alla var nu påväg ut ur huset. Gatan hade blivit avspärrad och framför oss stod limousinen parkerad. Jag tittade åt det hållet Averies hus låg och suckade tungt, jag skulle sakna henne. Som om han kunde läsa mina tankar ställde sig Zayn bakom mig och lade en arm runt min axel.

"We'll miss her too Harry."

Bilresan ner till flygresan gick på tjugo minuter och vi började snabbt gå mot påstigningen. Det vimlade utav folk, och skriken studsade mot dom hårda väggarna. Men jag märkte ingenting. Jag gick längst korridoren i tystnad. Det enda jag kunde tänka på var Averie.

Ur Averies perspektiv

Mamma hade gått på toa, så jag tog chansen jag förut inte fick. Harry kunde inte lämna London utan att säga hejdå till mig ordentligt. Att inte få se honom på två veckor gjorde mig galen bara genom att tänka tanken. Jag hoppade upp ur sängen så tyst jag kunde, huvudet snurrade runt men jag fortsatte ändå. När jag skulle dra loss alla slangar som var kopplad till droppet råkade jag välta droppstället i brådskan. Jag svor tyst för mig själv. Innan jag lämnade rummet kastade jag en blick på klockan. Han skulle åka om bara några minuter. Jag började springa det fortaste jag kunde och väggarna blev endast suddiga färger. Huvudet snurrade fortfarande och jag kämpade med att springa rakt framåt. Sjukhusflygeln jag befann mig på låg precis bredvid flygplatsen och när jag smällde upp dörren vändes alla blickar åt mitt håll. Jag såg ingenting och var tvungen att sakta ner en aning för att inte ramla ihop på marken. Hela omgivningen snurrade och jag började må illa. Blicken lyckades fokusera framåt igen och jag fortsatte springa. Det där skrikande ljudet som nu var bekant hördes och jag ökade farten en aning. När jag rundade hörnet vändes hundratals blickar mot mig och bara några fåtal meter kunde jag se dom. Jag log stort. Flera ropade mitt namn och applåder hördes. Harry ryckte till och vände sig sen om, hans blick for sökande över den stora trängseln. När han mötte min blick släppte han ner väskan på marken och började gå med snabb takt emot mig. Han log stort och när vi stod precis framför varandra omfamnade han mig försiktigt. Han böjde sig framåt mot mitt öra.

"I didn't thought that you would come... and why do you still have the hospital clothes on?"

"I kind of escaped when my mom were at the bathroom." Jag log snett.

Han skrattade tyst.

"A beauty looks good in everything."

Jag kände hur rodnaden började sprida sig över mina kinder men jag log stort. Han släppte taget om mig och flätade ihop sina fingrar med mina samtidigt som han tittade mig djupt i ögonen.

"This is unfair to you, and way too soon... but I love you." viskade han med sjungande stämma.

"Moore." Mumlade han innan våra läppar möttes igen.

"I love you too Harry Edward Styles." sa jag lika tyst som han förut.

Riktigt långt kapitel denna gång!

Kommentera?

Kapitel 7 - Sleep Honey, Sleep

2012-03-30 / 20:31:39 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

Han höll om mig något hårdare och jag slöt ögonen.

Jag tror att jag kunde falla för den här killen vilken sekund som helst. För stunden glömde jag allt utan bara drömde mig bort. Ett ställe där ingen smärta fanns. Inget svek. Bara min egen lilla värld. Det var i den jag var när jag befann mig i Harrys famn.

"Och du har inte berättat något för mig?! Du går på NYHETER här hemma Averie!!! Herregud, jag är skulle vilja vara så sur på dig just nu... men jag kan inte! Alldeles för uppspelt."

Allas blickar brände i ryggen och jag kände hur blodet började röra sig mot mitt ansikte, så att huden strax skulle skifta färg.

"Haha, the language sounds messed up!" Louis klappade händer.

Ett flämtandes hördes i mitt öra.

"Är du med dom nu?! Åh herregud, får jag prata med dom?!" Fays röst darrade.

"Jag ska se..." Jag tryckte luren diskret mot ena axeln.

"Hey, my friend would like to talk to you guys? Is it cool?"

"Yeahhhh buddy... bring me the phone, straight away!"

Niall reste sig ur soffan och hoppade smidigt fram till mig. Innan jag hann röra en min hade han iphonen tryckt mot örat.

Han mumlade tyst men sen hörde jag hur det skrek i telefonen. Niall ryckte till och fyrade sen iväg ett brett flin.

Jag gick mot soffan och snart kände jag ett par händer runt mina axlar som pressade mig neråt. När jag sen vände mig om, halvliggande, möttes jag av Louis leende ögon.

"Hey Ave, where's Harry?"

"I don't know..." Jag ryckte lätt på axlarna.

"Of my previous experience I know he's sleeping!" Han betonade know.

"Haha really?"

"Yeah... Do you wanna help me wake him up?"

Nu lutade Zayn sitt huvud mot min axel och lyssnade också uppmärksamt. Jag nickade snabbt och Louis gick snabbt igenom planen. Precis innan vi skulle gå mot Harrys sovrum knackade Niall mig på axeln och lämnade över telefonen.

"You've got a message." Han log förförsikt.

Jag slet blicken från hans perfekta ögon och tittade ner på mobilen. Meddelandet var från mamma.

"Hej älskling!

Kan inte du komma hem lite? Du är ju där borta hos dom hela tiden, det känns som om jag bara kan se dig på nyheterna nu förtiden. Du och han den där Hampus?

Jag saknar ju min lilla dotter!

/ Mamma"

Ett stort leende spelade på mina läppar när jag läste det hon skrivit. Fast när jag tänkte på att jag var med i nyheterna började jag bli nervös. Utan att jag hade märkt det så hade killarna smygit iväg mot sovrummet Harry befann sig i. Jag bara satt och lyssnade. Väntade. Jublande ekade mot väggarna och jag stod snart i dörren. Framför mig satt en dyblöt Harry med lockarna klistrade mot ansiktet. Det började rycka lätt i mina smilband. Harry spärrade upp ögonen när han fick syn på mig. Han lutade sig sen bakåt och tryckte en kudde mot ansiktet. Zayn klappade mig på axeln och tittade mig sen i ögonen.

"We are gonna leave you alone now!" Han log stort innan han vinkade åt sig dom andra.

Nu stod jag mitt på golvet och tittade bort mot sängen.

"Sorry, I didn't know that you were here Averie..."

"It's okey, I were with the rest of the boys!"

Han log lätt.

I vanliga fall skulle jag smälta när jag såg hans leende, men just för ögonblicket kunde jag inte ta honom på allvar. Jag skrattade högt och höll händerna mot ansiktet. Ett knarande hördes och händer tog ett försiktigt tag runt mina handleder.

"Don't hide you smile."

Jag skrattade fortfarande lågt men tittade envist ner i golvet.

"Why not, I have a terrible smile!"

Vattendroppar landade i min hårbotten och jag sneglade långsamt upp. Det ryckte återigen i mina kinder och jag kunde inte hålla mig för skratt.

"You didn't just do that!" Han log stort och lyfte upp mig över axlarna, han släppte sen ner mig i sängen och började kittlas. Jag tjöt högt och försökte desperat slingra mig ur hans grepp. Tårar började framträda ur mina ögon och jag andades med snabba, kort andetag.

"Say that you surrender. Or else I'm not gonna stop."

"Never." sa jag ansträngt mellan skratt-attackerna.

"Okey, then you'll get tortured even more."

Just när jag skulle öppna munnen för att ge upp slogs dörren upp. Louis stod med händerna i kors, han hade satt på sig Harrys RayBans och hade dragit håret stramt bakåt.

"You two lovebirds, put your hand where I can see them! Harry Edward Styles... you're under arrest for cheating on Louis William Tomlinson!"

Louis steg stelt in i rummet och drog upp Harry ur sängen. Han sträckte sig sen efter mig. Jag kunde inte fatta att han kunde göra såna här saker utan att röra en min. Han drog med oss ut i hallen. Det var alldeles nersläckt och Louis fiskade upp en enorm ficklampa ur bakfickan. Både jag och Harry tittade oss omkring med roade miner. Louis stannade och höjde ficklampan.

"Don't you even dare to move, I'll be right back!" Han höjde armarna framför sig och sprang snabbt iväg på tå. Jag skrattade och vände mig mot Harry. Han log också stort.

"You must have the most coolest life ever!" Jag lade huvudet smått på sne.

"No, but you can't say that I'm not happy with It... Because I am... very!" Han flinade.

Åter igen blev jag avbruten av att Niall hoppade fram från ett hörn. Klädd i svart kostym och kolsvarta RayBans.

"Inspector Louis have been kidnapped... you two must immediatly evacuate the building."

"No, no NOO Niall!" Louis gick fram och höll sig för pannan, men med ett leende på läpparna.

-"Tipically Niall, confused as always!"

Niall slog ut med händerna och boxade till Louis på armen.

"Averies friend don't think so... HA!"

"Yes maybe, but that's because she hasn't met you in person!" Han log retsamt.

"Trust me Louis, I weren't this "unsmart" guy as you think before the X-factor. It started when I started to hang out with you Loui!"

"Oh, you mean for example... in this age?"

Louis höll upp sin mobil mot Niall.

Ett klingande skratt ven genom luften.

"Where did you get that photo from?! That is maybe 100 years old or something!!"

"I asked your mom to send me som photos, she did...." Louis rörde inte en enda min, utan tittade bara avslappnat på Niall som skrattade högljutt.

Ur Harry's perspektiv

Jag skrattade tyst och tittade på Niall som hade blivit helt röd i ansiktet. Averie log stort bredvid mig. När hon vände huvudet mot mig log jag så charmigt jag kunde.

"Hey, Is It okey If I go home now? Mom wanted me to go home a bit, I'm spending so much time here!"

"Do you really have to go?" Jag tittade vädjande på henne.

Hon log med blicken ner mot marken för en sekund.

"Yes, I think so!"

"Okey! But let me walk you home."

Ett leende lekte på hennes läppar. Jag höjde ett finger lite snabbt och började små jogga tillbaka in i mitt rum. Kläderna var för första gången på länge inhängda i garderoben för första gången på riktigt länge. Jag drog snabbt ut en lila t-shirt och en kavaj. När jag kom ut stod Louis och Niall med armarna runt henne. Det var något med henne som gjorde det svårt för mig att slita ögonen från henne. När dom andra såg att jag kom närmare kramade dom snabbt om henne innan dom backade undan.

"Looking handsome as normally." Hon skrattade klingande.

"Ready to go?"

Hon nickade och gick framför mig mot ytterdörren. Zayn och Liam kom springande mot oss och omfamnade Averie snabbt.

"Come back really soon, please!"

"Yeah absolutely, as soon as I can... and are allowed!" Hon log lekfullt.

Snabba steg hördes och Niall kom i hög hastighet mot oss.

"I'm coming with you guys, If It's okey!"

Jag hade stor lust att säga nej eftersom jag ville vara ensam med Averie bara ett litet tag. Men hon hann före med att säga ja. Niall hade tagit av sig kostymen och strosade nu runt i vit polo

t-shirt och jeans.

Ur Averie's perspektiv

När vi öppnade slogs vi av en våg av skrik. Jag höll händerna för öronen i ett halvhjärtat försök att stänga ute dom enorma skriken. Niall stegade iväg mot dom skrikande, hysteriska fansen, och skrev några autografer precis som om det var det mest normala man kunde göra när man kom utanför dörren.

Flera började gå efter mig och Harry, jag kunde höra höga suckar och hur många svor efter mig. Jag började bli smått orolig och jag tryckte mig instiktivt mot Harry som lade armen beskyddande över min axel. Folksamlingen började bli allt större och jag började hyperventilera. Niall tryckte sig förbi alla människor och fanns snart bredvid mig. Han tog min hand och jag log tacksamt mot honom. Arga skrikanden och fula ord haglade mot mig och både Niall och Harry tittade oroligt ner på mig. Niall böjde sig ner mot mitt öra och viskade tydligt.

"I'm so sorry for this Averie!"

Jag tryckte lite hårdare runt hans hand och tittade menande på honom. Det var varken hans eller Harrys fel. Förr eller senare var jag tvungen att vänja mig vid det.

Papparazzis hade nu fått veta att vi var ute och gick, för dom samlades i stora flockar framför oss. Jag begravde desperat ansiktet mot Harrys sida, min andhämtning började bli snabbare och tårarna brände smått bakom ögonlocken. Folks skrikande ringde i mina öron och jag tittade snabbt upp mot Niall. Han höll fortfarande ett fast tag i min hand och tittade med panikslagna ögon. Jag visste att han tyckte att det här var minst lika jobbigt som jag.

Kommentarer öste över oss och blixtarna från kamerorna gjorde mig tillfälligt blind. Vi kunde inte röra oss någonstans. Paniken började växa inom mig och jag borrade in naglarna i Nialls hand. Han rýckte till men lät mig hållas. Harry som stod på andra sidan drog mig beskyddande intill sig.

Folk drog i mitt hår och jag kämpade med att inte börja gråta. Harrys stämma hördes tyst, han hade inte en chans att höras i allt skrikande. Niall började skaka, Harry släppte taget om mig och jag förflyttade mig till Nialls famn. Han höll armarna runt mig medans jag drogs bakåt. Jag ville bara skrika, men jag kunde inte höras. Ingen kunde, i det här oväsendet. Svarta bilar sladdade in bredvid oss på trottoaren och det kom mer kameror. Jag kunde se skymtar utav mitt hus. Harrys ryggtavla sprang snabbt ner längst gatan och gled snabbt in genom vår ytterdörr. Tårarna började rinna nerför mina kinder och jag hyperventilerade högt. Niall ansträngde sig för att försöka torka bort dom. Jag tittade ner på mina armar och det löpte stora rivsår längst hela överarmen. Vad hade jag gjort för fel? För att undvika mer rivsår tryckte jag mig så nära Niall jag kunde. När jag hörde Harrys röst eka i mina öron vände jag snabbt om. En hand kom i hastig fart mot mitt ansikte och jag hann inte reagera innan naglarna hade trängt igenom min hud. Det sved och jag började andas fortare och fortare. Tårarna rann och rivsåren på armarna började blöda.

Allt skrikande började avta och synen började bli suddig. Mina knän vek sig och det sista jag hörde var Niall som ropade frustrerat.

Kapitel 6 - When Trust's Gone The Relationship Is Too

2012-03-30 / 20:28:21 / Watch The Stars [pausad] / 0 KOMMENTARER

Senaste;

Harry fiskade upp mobilen ur fickan och jag sa nummret snabbt, kramade om honom lätt innan jag vände mig om och började leta min väg ut från deras hus. Men innan jag rundade ett hörn tittade jag bak över axeln och Harry stod fortfarande och tittade efter mig. Uttrycket i ansiktet. Jag kunde se att han skämdes, men samtidigt var besviken. Helst av allt hade jag velat springa fram och krama om honom, men jag lät bli och började gå med tunga steg.

Ur Niall's perspektiv

"Hey, are you alright today? You haven't said a word since yesterday! What happend? I mean, really... you know that you can tell me everthing right?"

Harry nickade frånvarande men istället för att snacka öppnade han munnen och tog ett stort bett av sin smörgås. Jag himlade med ögonen och suckade tungt för mig själv.

"Aren't you freezing Niall?! Just a bit?" Louis klappade mig lätt på axeln.

Ett leende sprack upp på mina läppar.

"No man, I'm from Ireland... It's kinda chilly there, so. No not at all!"

Louis huttrade lätt och drog igen jackan. Min koncentration drogs åter igen till Harry som tittade forskande ut över gatan samtidigt som han tuggade tyst.

"Harry, Is Averie comin' over soon again? I liked that girl, she was cool!" Louis vilade nu med armen på Harrys axel.

"I don't know Loui..." Han mötte inte någons blick utan fortsatte att stirra stint framåt.

Jag rynkade pannan, det här var inte likt Harry... Bredvid mig hörde jag ett ljust tjut. Louis slog ut med armarna och hoppade snabbt framåt. Jag log stort. Några meter bort gick Averie i raskt tempo. På några sekunder hade Louis omfamnat henne och han pratade glatt, högljutt. Plötsligt tystnade han och snuddade hennes kind med tummen, hon slog ner blicken.

Jag kunde se hur Harry stelnade till bredvid mig och jag sneglade oroligt på honom. Han lade huvudet på sned men började sen gå fram med snabba, spänstiga steg. I nästa ögonblick så hade han lagt armarna runt henne.

Jag halvlog lätt.

Ur Averie's perspektiv

Jag stängde ögonen för att hindra att tårarna skulle börja rinna. Men jag kunde fortfarande känna hur dom brände under ögonlocken. Harry hade fortfarande armarna lindade lätt omkring mig.

"What's happening beautiful..?" Viskade han med orolig stämma.

Jag kunde inte svara utan lutade huvudet mot hans bröst. Tårarna började sakta rinna och jag snyftade diskret. Tyst, så ingen hörde. Greppet runt mig började lätta och han tittade mig sen djupt i ögonen.

"Averie, tell me what's wrong. I can't stand to see you cry!" Han röst var fortfarande låg.

"It's Trent... Photos of us two has leaked out over the whole internet. And he has seen them. He won't even listen to me. He, he... told me that he never wanted to see me again." Tårarna började rinna på riktigt och jag snyftade högt.

"Hey.... everthing is gonna turn out fine." Han viskade tyst i mitt öra.

Jag ryckte plötsligt till, tittade på sidan om Harry, till min förvåning fick jag se att alla fyra. Niall, Louis, Liam & Zayn flinade stort åt oss. Mina kinder flammade upp och alla brast i skratt.

Harry vände sig om och slog ut med armarna. Till min förvåning drog han mig tätt intill sig... men jag gjorde inget motstånd. Det kändes bra att befinna sig i hans närhet nu när min värld hade vänts upp och ner.

En kall bris for genom luften och jag huttrade till samtidigt som jag drog jackan tätare omkring min överkropp. Louis gick sakta fram till mig, kastade en prövande blick på Harry innan han tog tag i min arm.

"Be calm Ave, you're one in the family now... we'll take care of you! We're gonna cheer you up now, okey?" Han log sitt charmiga leende.

Jag kunde inte göra något annat än att le stort tillbaka. Röster hördes från någorlunda långt håll och tusentals snabba små fotsteg började röra sig emot oss. Gälla skrin studsade emot byggnaderna och det kändes som om hela trottoaren vibbrerade.

Zayn suckade högt medans Nialls klingande skratt hördes i luften.

"Averie." Harrys stämma hördes och jag tittade fort upp. -"You have a choice you must do now... and you gotta do It really quickly. Take my jacket and hide your face from the cameras and the fans. And please don't misunderstand me know, I really like spending time with you... but you won't have any private moments at all. The paparazzis will find your home, where you go to school. And It will never stop. Or you can just walk with us! But i recommend you to go with option 1." Han tittade mig djupt i ögonen.

Liam tittade bortom oss och han började hoppa lite nervöst på stället.

"Averie, they're soon enough here, so you better make up your mind quick!" Han blinkade lite lätt mot mig.

Jag tittade omkring mig och allas blickar var fästa på mig. Samtidigt blev rösterna och stegen högre. Trents ansikte dök upp i mitt undermedvetna och jag sträckte mig snabbt efter Harrys jacka som han höll utsträckt mot mig. Jag hann just dra på mig den stora svarta jackan innan fansen rundade hörnet. Den gråa mössan jag hade på huvudet drog jag ner över ansiktet så mycket som var möjligt. Någon tog min hand och jag sneglade upp. Det var Harry.

"Just act normal... you'll manage pretty fine!"

"How is this in some way... normal?!"

Ett leende spred sig på allas läppar. Men dom sa ingenting. I nästa sekund exploderade luften och kamerablixtar for som blixtar mot mina ögon. Pulsen började rusa och hjärtat slog snabbare. Beskyddande drog Harry mig intill sig och jag tittade ner i marken. Killarna var tätt bakom. Jag fick kameror upptryckta i ansiktet flera gånger och jag kände att min klaustrofobi började ta över. Niall pressade sig emot oss och jag kunde höra hur han andades ljudligt. Med vetenskapen från ett galet fan vid namn Fay visste jag att han också hade klaustrofobi. Utan att tänka gled jag ur Harrys grepp och backade bak till Niall. Han log, men jag såg den lilla paniken sprida sig ögonen.

Jag fumlade efter hans hand, och jag väl tog den log han stort mot mig. Han strök tummen försiktigt över min handflata. Jag kände hur mina kinder flammade upp, men jag log.

Vi alla fortsatte att gå i rask takt. Röster ven genom luften.

"Leave them alone!!! They are all mine!"

"You don't own them bitch, leave my husbands alone."

Men snälla kommentarer regnade också mot mina öron.

"Aww, are you and Niall dating?"

"You too look perfect together!!!!"

Jag log generat men hade fortfarande blicken fäst på skorna, följde det råd Harry hade gett mig.

Vi nådde en stor trappa och vi skulle just gå in egenom den stora glasdörren när en ljus stämma hördes.

"Please wait, can I take a picture of you before you leave?"

Vi alla vände oss om på samma gång och mötte en liten flickas blick. Louis log stort.

"Yeah sure, why not!"

Dom radade vant upp sig.

Niall höll fortfarande i min hand men lade en hand på Louis axel. Åter igen regnade det kamerablixtar mot oss och jag höll för ögonen. Det sved. Jag kunde inte förstå hur dom kunde titta rakt in i kamerorna utan att ens reagera på det starka ljuset. Någon sekund senare var vi inne i huset. Harry stod med händerna i fickorna och log snett mot mig. När vi närmade oss lindade Niall armarna runt mig.

"I'm not leaving my hero!!" Jag skrattade och Harry log ännu större, men började stega fram mot oss. Niall vände på mig och tittade mig länge i ögonen.

"I'm gonna let you go now... but thanks a lot Ave! I think things like that are a bit scary sometimes." Han klappade mig lätt på axeln.

"Hey Niall, I understand you becuse I'm also claustrophobic!"

"You are?! Oh god I'm not the only one." Ett flin rörde sig i hans mungipor. -"But enough about me now, go on to Harry now, he's waiting for you!" Han sköv lätt mig framför sig.

Jag skrattade bakåt innan jag vände huvudet för att möta Harrys leende gröna ögon.

"Hey, how are you doing Averie?" Hans röst lät upprymd.

"I'm doing fine actully... This is one of those things that people dream about to do. In my opinion It was moore creepy than cool."

"I understand you, I remember my first time I did this. Plus you're a girl... And you don't get very popular If you're a girl and hang around with us. Especially If you're as beautiful as you are." Harry lade huvudet på sne och log charmigt.

Jag skulle just svara när det pep till i min ficka, jag ursäktade mig snabbt och fiskade upp mobilen ur fickan. Ett sms från Trent.

"Skojar du med mig?!?! Jag gjorde slut med dig för mindre än några timmar sen, och du går redan hand i hand med en kille. Och du har en annans jacka på dig. Vad fan är det med dig, är du aldrig nöjd eller? Ta och väx upp Averie! Jag fattar inte vad jag såg i dig...."

Jag började skaka och kramade ett hårdare tag om telefonen. Med vänsterhanden borrade jag in naglarna så hårt att det började droppa blod längs med handlederna. Hur kunde han säga så utan att ens veta sanningen. Hela sanningen. Tårarna brände i ögonen men jag blinkade ansträngt bort dom. Jag skulle inte gråta mer idag. Inte inför killarna. Mina andetag började öka och jag kastade mobiltelefonen rätt in i väggen. Naglarna hade jag fortfarande hårt inborrade i handflatan och rött blod strilade nerför handlederna. När Harry fick syn på vad jag höll på med spärrade han upp ögonen, sprang kvickt fram och lirkade upp mina fingrar.

"Tell me, now Averie!" Tonen var bestämd men samtidigt sammetslen. -"You aren't gonna hurt yourself when I'm around." Den sista meningen sa han tyst.

Niall slöt upp bakom honom och när han fick syn på mig blickade han förvirrat mellan mig och Harry. Han vilade den sen på mig. Jag kände hur en tår letade sig nerför kinden. Harry drog sig intill mig och jag började åter igen gråta. Tyst.

"He hates me now Harry... He won't believe me anymore. And I'm afraid that he really broke up with me. That he will hate me for all eternity." Jag viskade tyst med pannan lutad mot hans bröst.

"You, he can't hate you forever... No one can hate you forever. But I'm pretty sure about one thing you just said. When trust's gone, the relationship is too." Han flätade in sina fingrar i mitt hår.

"I'm sorry."

"Averie... you have nothing to apologize for?"

"I have cried all day, I'm such such an wimp."

Han skrattade lågt.

"No you're not... you helped Niall. You also walked through a whole bunch of crazy, screaming fans, and you still act cool afterwards. Just becuse you cry over your boyfriend doesn't mean that you're a wimp. Listen to me. Averie Kinglsey, you're the most not-wimp girl I've ever met."

Jag log för mig själv.

"Thanks Harry, for being there when everyone else weren't. It means a lot to me."

Han höll om mig något hårdare och jag slöt ögonen.

Jo jag vet att det var ett tag sen jag uppdaterade. Om ni skriver vad ni tycker så gör ni min kväll!

Kommentera!

Kapitel 5 - Raise And Shine

2012-03-30 / 20:15:33 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste;

Jag klappade honom lätt på axeln innan jag tryckte honom framför mig och vi styrde stegen mot dom andra som stod och applåderade.

"Nice one there, you're only 18 and you have a memory like a goldfish. I wonder what will happen to you when you are around the age 70!" Louis skrattade högt men gick fram och lade en arm runt Niall's axel.

"But you're allright dude?"

"Yeah, I manage myself pretty good still..."

Ur Harry's perspektiv

Dom svaga solstrålarna lyste försiktigt upp rummet och jag blinkade långsamt innan jag drog täcket försiktigt över ansiktet. Jag öppnade ögonen och gäspade högt. Averie hade varit i mina tankar hela natten, från att jag lät sömnen svepa iväg mig, tills nu när jag åter igen öppnade mina ögon. Att se henne le var en otrolig känsla, och såfort jag lät mina tankar snudda vid henne så började genast mina nerver ta över. Jag blev aldrig nervös när det gällde tjejer, men det var något annorlunda med henne. Det perfekta leendet, perfekta ögonen. Jag slängde bort täcket och gick mot balkongdörren. När jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren försiktigt for det en mild vind genom rummet, jag rös lätt.

"Är jag latast, hmpft... jag är vaken före alla andra." Sa jag för mig själv.

Solen kastade ett milt ljus över byggnaderna och himlen var färgad i rosa. Fåglarna gled över himlen och sjöng nöjt. Precis bredvid dörren fast det en stege som ledde upp till taket, jag kastade en snabb blick mot den och började sen klättra upp. Väl däruppe drog jag efter andan och fyllde lungorna med den smått kyliga luften.

Jag slog mig ner och tittade ut över den stora vackra staden.

På långt håll kunde jag se fansen redan nu börja tränga ihop sig vid gränserna som man hade satt ut igårkväll. Dom kanske kunde befann sig 800 meter bort men jag kunde fortfarande hur dom skrek. Jag slöt ögonen och stängde ut alla onödiga ljud och lyssnade bara på vindens sus och fåglarnas högljudda sång. Jag kunde inte släppa Averie, hon hade fastnat på min hornhinna och jag kunde se henne le och höra hennes skratt klinga i mina öron såfort jag stängde ögonen. Solen började värma mitt ansikte och jag log. För att komma tillbaka till verkligheten för en sekund öppnade jag ögonen och i ögonvrån såg jag något röra sig. Jag vände på huvudet och såg henne sitta på hustaket precis bredvid mig, bara några meter bortanför. På ren reflex kastade jag mig ner på mage och hasade mig närmare för att kunna se bättre. Jag gömde mig bakom skorstenen och kikade försiktigt fram. Om hon fick se mig nu så skulle hon nog antagligen bli rädd och aldrig någonsin vilja prata med mig igen.

Hennes ljusbruna hår svallade lätt i vinden och hennes blick sökte sig utöver dom höga byggnaderna och jag kunde se hur hon log. Det där perfekta leendet. Jag kunde inte låta bli att låta munnen spricka upp i ett leende. Min blick var som fastfrusen i hennes ögon och det kändes som om jag skulle kunna betrakta dom i evigheter. Jag hörde steg bakom mig, och tittade över axeln. Louis spetsiga frisyr syntes och jag begravde mitt ansikte i mina händer. Han skulle inte kunna låta bli att avslöja mig nu. När han fick syn på mig sprack hans ansikte upp i ett leende och jag höjde handen till hälsning.

Han pekade bort mot Averie och mimade: "Is that the girl?"

Jag nickade försiktigt och Louis höjde ett ögonbryn och log sedan emot mig. Till min förvåning stegade han lätt förbi mig och gick så nära Averie han kunde, där han senare slog sig ner.

"Hello... I'm Louis!" Han skrattade lite lätt.

När hon kollade upp och mötte hans ögon i ren förvåning drog jag efter andan.

"I know who you are, haha... Anyway, I'm Averie." Det klingande skrattet fyllde luften och jag slöt ögonen för en sekund.

"Nice to meet you Averie, you met Harry the day before yesterday right?"

"Yes actually I did." Hon log fortfarande.

"So, what did you think about him, cute? Handsome maybe?"

"He was... wonderful, gorgeous."

Jag kunde känna hur det flammade upp på mina kinder.

"Yeah you bet, but hey Averie, I will call you Ave. Harry is mine, is that clear!?"

"I wouldn't have a chance against you, and the other 50000 girls who has a big crush on him. I'm just one of those girls, a normal fan for him." Hon tittade ner på sina händer för en sekund innan hon åter igen mötte Louis blick.

"I'm afraid Ave, that you might have a chance to take him from me."

Hon rodnade lätt.

"No I'm not?" Rösten lät förvirrad.

"Yes.... you actually are?" Louis härmade hennes ton. -"He's actually hiding behind the chimney right there! Come over here mate!"

Under hela samtalet hade jag lett stort men nu spärrade jag upp ögonen och spände blicken i Louis ansikte som nästan vred sig i glädje. Utan att ha något val reste jag mig och borstade av dom gråa mjuksbyxorna och skakade diskret om håret. När jag försiktigt tittade bort mot Averie hade hon redan lagt blicken på mig. Hon såg fortfarande förvånad ut men det fanns inget spår av att hon hade tagit illa upp. Jag försökte mig på ett charmigt leende och hon log försiktigt tillbaka. Det kändes som om jag skulle svimma varje gång jag såg det. Jag började bli nervös när jag försiktigt började styra stegen emot Louis och Averie.

Ur Averie's perspektiv

Varenda muskel i min kropp spändes och jag ansträngde mig hårt för att inte visa det allför mycket hur nervös jag var. Att en människa kunde se så attraktiv ut klockan, jag slängde en blick på uret jag hade på handleden, halv sju på morgonen. Harry hade nu satt sig ner bredvid Louis och var begravd i sin kompis armar. Dom skrattade högt men ägnade sen uppmärksamheten mot mig. Louis böjde sig mot Harry's öra och viskade något.

"I, eh gotta go now... but It was very nice to meet you Averie, we'll maybe see eatch other later! You, stay and chat with Harry." Han höjde handen och började gå iväg. Harry hade sin blick fäst direkt på mig och jag bet mig själv löst i läppen. Det kändes alltför pinsamt att titta honom så länge i ögonen så jag tittade ut över hustaket en sekund, men när jag tittade upp hade han inte släppt mig med blicken. Han bet sig i underläppen och brast sen ut i ett litet flin.

"I'm sorry that I hid myself back there, I was going up here and when I saw you I kinda flipped and just hid behind the chimney." Dom sista orden uttalade han tystare.

"No reason to be sorry, I'd get to see you again!" Jag lade huvudet på sne och log prövande.

"Yeah, haha!"

Jag reste mig snabbt upp och jag såg besvikelsen i hans ansikte. Tanken som just hade forit igenom mitt huvud var galen men jag gick just nu på impulser, jag backade och fyllde mina lungor med luft och slöt långsamt ögonen för några sekunder. Sakta började jag springa, fortare och fortare tills jag nådde kanten. Jag drog efter andan när jag tittade ner men tog ändå språnget. Harry spärrade upp ögonen och reste sig kvickt upp. Min fart hade räckt mycket väl men när jag snuddade Harry's hustak så flög jag framåt och dunsade in i honom. Vi båda föll hårt emot tegeltaket. Han hade fått armat lindade runt mig och vi båda kved lätt till. Jag tittade upp och mötte Harry's ögon som grimaserade lätt.

Dämpat skratt och jubel hördes bakom oss och där stod Niall, Louis, Liam och Zayn och klappade.

"Oh damn Harry, I didn't know that you were that forward with the ladies!" Louis' röst ven genom luften.

Jag log generat och mötte återigen Harry's ögon. Han höll fortfarande armarna beskyddande runt omkring mig.

"Are you okey?" Sa han lågt och tittade oroligt på mig.

"I think so, you?"

"I'm fine..." Han log försiktigt och drog undan en hårslinga från mitt ansikte.

Vi reste oss båda samtidigt och han släppte sakta taget om mig.

Louis kom framrusandes till mig och kramade om mig.

"Welcome to the family Ave!!!!" Han log stort innan han vinkade åt sig dom andra.

Dom andra killarna började gå med snabba steg emot oss och jag omringades utav leenden.

"Hey listen up guys, this is Averie... Apparently our friend Harry Styles new girlfriend! Give her a big hug now lads!"

Alla gav mig en stor gruppkram och jag kunde se hur Harry tittade ursäktande på mig. Men jag kunde inte sluta att le. Louis lade ena armen över min axel och ledde mig emot stegen. Utan att säga emot gled jag smidigt ner. Alla började skratta och busvissla.

"Watch out down there, I'm gonna try the same thing!!" Niall's röst ven genom luften, jag backade ett par steg för säkerhetsskull. Men snart stod han på marken bredvid mig med ett stort leende på läpparna. Jag log lika stort tillbaka. Alla andra killar kom ner en efter en och Harry gick sakta ner sist, jag stod och väntade på honom. När han fick se att jag fortfarande stod kvar började han rodna lätt, men hade ett litet leende på munnen.

"I'm sorry about that, they judge the situation pretty quickly!"

"Nothing to worry about, I like the boys..."

"This is absolutely crazy and very premature, but I think I kinda starting to like you to."

Jag kunde inte riktigt tro på det jag hade hört utan tittadde bara förbryllat upp på honom. Han skakade på huvudet och satte händerna framför ansiktet. Ett leende spred sig på mina läppar och jag lirkade försiktigt loss hans händer och tittade honom djupt i ögonen.

"I like you too, but I have a boyfriend."

Han slog ner blicken i marken och tittade sen ut över den stora massan som befann sig några hundra meter bort. Jag ansträngde mig och såg flera kameror riktade mot oss, jag lyckades även skymta ett par megafoner. En låg röst spred sig med vinden.

"You, HEY girl... you leave Harry alone, he's mine!!!"

Jag tittade upp mot Harry igen och han lutade armbågarna mot räcket och tittade på kaoset som började utspela sig bortanför dom höga byggnaderna.

"I should probably go no, I'll see you around?" Viskade jag, jag blev återigen stoppad.

"Can I get your number?" Han vågade inte möta min blick.

"Yeah, uhm sure.."

Kapitel 4 - Happy Birthday

2012-03-30 / 20:05:27 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste;

"I'm sorry that I just ran after you, but I just had a feeling, I would really like to know what your name is." Jag log så charmigt jag kunde och höll fast hennes blick.

"It's kinda funny that you ran after me! Cause you wanted to know my name that bad. But anyway It's Averie... Averie Kinglsley."

Mammas blick for över mig en sekund och hon hade ett stort leende längst läpparna. Jag visste exakt varför hon betedde sig som hon gjorde så jag fortsatte att proppa munnen full med tacos för att inte få svara på några pinsamma frågor.

"Så, Averie lilla gumman... hur gick det igår när du skulle gå ut en liten stund?" Orden lät nyfikna.

"Det gick bra." Jag fortsatte desperat att tugga.

Om några sekunder så skulle mamma ösa tusentals frågor över mig.

"Jag såg dig stå och prata med en kille om jag inte såg fel? Han var väl rätt stilig också?" Hennes ögon blev stora som bowlingklot.

"Ehm, står du och spionerar på mig såfort jag ska gå ut en liten sväng? Men jo... jag pratade med honom hur så? OCH snälla du, vi har faktiskt hamnat på 2000-talet. Säg inte ordet stilig något mer, det låter så sliskigt!"

Hon slog upp med händerna i höjd med ansiktet och skakade samtidigt lätt på huvudet, innan hon fortsatte.

"Det var absolut ingenting med det, men jag tyckte bara att det var lite roligt att killarna redan följer efter dig som myggor. Men jag kan ju förstå dom, du är nog den vackraste ungen som finns här i världen! Ska ni träffas något mer?" Mamma lade huvudet på sne och log ännu större.

"Asså jag vet inte mamma...! Kan du slå på TV:n?"

"Ja visst."

Hon sträckte sig efter TV-dosan och snart blinkade det till på skärmen och bilden syntes snart. Det var en intervju... med One Direction, live. Jag skrattade lite lätt, men när dom fokuserade på Harry's ansikte så ryckte mamma till och öppnade munnen.

"V..v..var det han du pratade med igår?!" Hon pekade emot Harry.

Jag kände att det började hetta till runt mitt ansikte och instinktivt tittade jag ner i bordet, innan jag sen svarade på mammas fråga.

"Ja det var det..."

"Träffade du, min dotter en världskänd musikalist?!" Hon lät fortfarande väldigt förvånad.

Jag log den här gången stort och kände att rodnaden sakta började dra sig bort.

"Haha jag antar det."

Nu sas det ingenting och mamma höjde ena ögonbrynet innan hon log och började plocka bort från matbordet. Tystnaden avbröts när intervjuarens ljusa röst ekade från högtalarna.

"Some sources of mine says that you were seen with a girl yesterdag afternoon. Is this true maybe Harry? They also said that you were running after her."

Jag höll på att sätta maten i halsen och började hosta högt. Hur kunde dom veta, ingen hade följt efter honom och ingen runt omkring oss hade brytt sig särskilt mycket. Nu satt jag alldeles tyst och lyssnade spänt efter hans svar.

Louis' hesa skratt hördes lätt i bakgrunden.

"Yes, that's true... I ran after her." Hans kinder började blossa upp och han tittade ner och började pilla med sina armband.

Niall lade handen över hans axel och han tittade upp och mötte hans blick.

"She was beautiful wasn't she?"

"Yes, she was. Absolutely!" Harry hade fortfarande blicken fäst på Niall.

Liam tittade sig omkring och sa sen högt i mikrofonen han höll i sin hand.

"Let me hear a big scream for Harry mystery girl!"

En våg av skrik studsade mot väggarna och både Niall och Louis höll diskret för öronen. Men hade ett enormt flin på läpparna. Intervjuaren följde deras exempel och satte händerna för öronen för att inte bli helt hörselskadad. Ljudet uppstod snart och alla skrattade.

"Now It's time for a break, but we'll be back in just a matter of minutes! You don't wanna miss the continue so stay right where you are people!" Hon pekade in i kameran och blinkade med ena ögat samtidigt som att jublandet spred sig i övernaturlig takt runt henne. Och programet bröt till reklam.

Jag vågade knappt möta mammas blick, men jag såg redan i ögonvrån hur hon flinade emot mig.

"Åh gumman, han tyckte du var vacker... du håller på att bli stor allt du!" Hon låtsades stryka bort en tår från kinden. -"Fast jag måste ju erkänna, han såg väldigt bra ut! Lika så dom andra.. Ser duu, jag sa INTE stilig!"

Jag skrattade högt, men den här gången valde jag inte att svara henne utan dukade av från bordet och satte mig på diskbänken. En signal hög nog att väcka döda for genom huset och jag råkade välta ut en skål med ovispad grädde i ren förvåning. Telefonen ringde. Mamma gick trött fram till luren men svarade sen energiskt som vanligt.

"Det är Tina här!

Mmh.

Jo.

Jag förstår.

Hejdå! Vi ses snart!

*Klick* och samtalet avbröts

Gissa vem det var Averie."

"Nej jag har ingen aning du?"

"Din moster Anette!!!"

"Va?! Varför ringde hon?" Jag log.

"Men dummer, du fyller ju år idag... hon tänker inte missa det till något pris."

"Ja visst f...fin..kaka, finkaka! Jag hade antagligen glömt av det, första gången på hundra år."

"Det måste nog allt varit första gången ja, när du var liten kom du två månader innan och tjatade om att du fyllde år snart."

"Sant. Men när anländer moster Anette då?"

"Om max en halvtimme."

Jag kastade mig ner på golvet och sprang mot utgången men tvärstannade i dörröppningen.

"Du kanske kan torka upp mjölken på diskbänken och kanske samtidigt byta ringsignal, jag lovar att jag en dag när jag är hemma själv. Kommer den att döda mig!" sa jag över axeln.

Utan att vänta på svar fortsatte jag springa, genom korridoren och in i mitt rum. Lådorna som fortfarande stod staplade emot alla väggar gav mig ångest och jag kastade snart ut allt på sängen. Just i denna sekunden kände jag att jag inte hade några kläder alls och jag bara rev runt i dom vanliga sommarklänningarna.

Dörren gled upp och mamma höll i en skokartong och i andra handen ett vitt fodral.

"Jag kunde misstänka att du ville vara fin nu på din födelsedag, så jag sprang och köpte det här. Du kan tacka mig sen om du har lust."

Hon gav mig försiktigt det vita fodralet och samtidigt skokartongen. Jag sprang bort till sängen och öppnade först skokartongen. Noga inslaget låg det ett par högklackade skor med blommigt mönster. Jag tog försiktigt upp dom och granskade varenda detalj noga innan jag skrek rätt ut.

"TACK SÅ MYCKET MAMMA, DU RÄDDADE MIG!!!!"

Nu drog sig det vita fodralet åt sig min uppmärksamhet och jag drog försiktigt ner blixtlåset, innanför det vita skyddet så hängde det en klänning. Jag vände och vred på plagget och gjorde sen en snabb grimas. Kjolen var svart spets som var veckad längst ut i flera lager, och i midjan satt en hemskt stor rosett. Men jag ryckte lätt på axlarna innan jag tog ner den från galgen.

Den var hemsk.... Jag gick fram till spegeln och vred och vände på mig och försökte se något positivt med den här klänningen. Resultatet blev inte jätte bra. Men utan att klaga för mycket gick jag in i badrummet och kammade igenom håret. Det bruna håret hängde halvlockigt runt ansiktet. Jag behövde bara dra borsten några drag genom dom tjocka hårstråna. Nu sträckte jag mig efter mascaran och började omsorgsfullt måla varje frans. Jag kastade en sista blick i spegeln innan jag gick ut och började röra mig mot köket, där jag hörde hur mamma var i full färd med att dekorera tårtan. När hon såg mig log hon och studerade mig noga från topp till tå.

"Åh jag visste att jag valde rätt klänning, du ser ut som en liten sagoprinsessa Averie!"

"Mmh, you wish va?" Mumlade jag för mig själv.

Jag ville inte säga att jag inte var alltför förtjust i klänningen eftersom mamma verkade mycket kär i den, men tråkigt nog. Så var det jag som var tvungen att bära den. Mamma hann precis placera den sista jordgubben på toppen av tårtan innan det ringde på dörren. Även den här signalen var hemsk, det ekade i timmar... Det måste vara något allvarligt fel med London-bors hörsel.

Jag smet iväg till mitt rum och trädde smidigt på mig klackskorna, som tillskildnad med klänningen var dösnygga.

"Hej Tina, det var längesen."

Röster hördes från hallen och jag gick så sakta och tyst jag kunde genom att sätta ner fötterna i golvet försiktigt. När jag rundade hörnet och blev synlig från hallen drog moster Anette efter andan och började sen applådera.

"Du ser underbar ut Averie Kinglsey, du liknar din mamma mer och mer för varje dag som går tycker jag allt!"

Ur Zayn's perspektiv

Intervjun hade just slutat och vi alla packade ihop. Liam sjöng tyst för sig själv medans Louis och Harry sprang runt och jagade varandra, Louis skrek samtidigt som Harry bara skrattade. Niall hade jag ingen aning om.

"Hey Harry, you gotta tell us about that girl you obviously met yesterday!" sa jag och tog tag i hans arm. Han log emot mig.

Alla andra började komma närmare för att lyssna.

"Yeah, come on Harry... You can tell us everything you know that right mate?" Liam puttade till honom lätt med armbågen.

"Of course I know that, but what should I really say... I just talked to her." Harry ryckte på axlarna.

"Oh, really... are you gonna do that, come on now. Don't play so frekin' innocent all the time! We wanna know why you followed her, and how the fans couldn't spot you when you ran after... That was kinda amazing!" Louis lade armen om Harry och höll fast hans blick.

Harry skulle just öppna munnen för att berätta innan han blev avbruten av Liam.

"Where are Niall? I haven't seen him since the show ended. Have you?" Han vilade blicken först på mig och förde den sedan vidare på resten av killarna.

"No." Sa vi alla i kör och vi började titta oss omkring. För att komma in i rummet vi stod i så behövde man gå igenom en enorm glasdörr. Trots att den var stängd kunde man höra Nialls högljudda skratt och tunga fotsteg hördes längst den långa korridoren. Jag kunde nu skymta honom springa för fullt utan att ens verka veta hur man stannar.

"He know that It's a glass door right there, right?" Jag pekade mot Nialls håll.

"I'm not so sure!"

När Niall fick syn på oss spärrade han upp ögonen, log, skrattade ännu högre och tillsist höjde farten ännu mer. Av någon anledning tittade han bakåt höjde handen och log stort, han tvingades då sakta ner en aning. Men såfort han vände på huvudet tog det stopp. En hög smäll hördes och Niall ramlade bakåt. Jag började gå emot dörren med ett halv leende, Niall hade satt sig upp och gned sig nu i hela ansiktet. Han skakade om huvudet och tittade omtumlat upp på mig från andra sidan dörren. Jag öppnade dörren och satte mig ner på huk framför honom.

"You know that we walked through that door behind me to come into this room, did you really forget that fast, It was maybe.." Jag slängde en blick på klockuret. "Twenty minutes ago at the most!"

Utan att röra en min fortsatte Niall gnugga pannan och jag sträckte ut handen och jag hjälpte honom upp.

"But seriously man, are you alright... that was a pretty damn hard fall!" Jag skrattade nu högt och äntligen drog Niall på smilbanden.

"Except that It hurts all over my face, I'm fine... I think!"

Jag klappade honom lätt på axeln innan jag tryckte honom framför mig och vi styrde stegen mot dom andra som stod och applåderade.

"But you're allright dude?"

"Yeah, I manage myself pretty good still..."

Nu är fjärde delen uppe, vad tycker ni?

Kommentera!

Kapitel 3 - Do You Believe In Love At First Sight

2012-03-30 / 19:18:34 / Watch The Stars [pausad] / 2 KOMMENTARER

Senaste;

Niall tittade upp för en sekund och brast sen ut i ett högljutt klingande skratt, han vände på skärmen och jag fick en skymt av Louis som hängde sig fast på Harry's rygg och skrek högt. Orden var otydliga, men jag kunde urskilja en mening.

" NO, Harry... I'm gonna die If i even touch this floor, It's puuure lava down there!"

"Loui, get off my back!! Help me Niall??"

Högljutt skratt ekade över rummet.

Niall vände på datorn igen och gjorde tummen upp och sa sen långsamt.

"I'm gonna go now, gotta help Harry to get Loui down from there, see you guys!"

Rutan blev svart och offline skylten gick på.

Skrikandet började pulsera i mina öron och jag tryckte kudden irriterat mot huvudet. Dörren öppnades och ännu mer soljus strömmade in i rummet, mamma kom in. Jag sneglade upp mot gestalten utan att ens öppna ögonen ordentligt.

"Åhh, kan man inte ens få sova ordentligt när man hade det fullt upp igår, det bara strömmade in gäster hela kvällen."

Jag gäspade stort innan jag slet tag i täcket och drog det över huvudet, försökte stänga ute dom irriterande skriken som ringde i mina öron. En smäl hördes från det andra ena radhuset vi bodde vägg i vägg med och skriken ökade dramatiskt. Jag inbillade till och med att jag kunde höra höga snyftningar.

"It's him, OH MY GOD!! It's Niall Horan!"

Jag ryckte till och en massa tankar for igenom huvudet. Hade dom bott i huset precis bredvid mig och jag hade inte märkt någonting. Utan att hjälpa det började min puls öka och jag började bli nervös. Mamma tittade på mig frågande och ryckte sen på axlarna och började sen gå mot dörren. Jag satt klarvaken i sängen och bara stirrade rätt ut i luften, jag kunde inte fatta det.

Ur Niall's perspektiv

Jag kände att fast tag om mina axlar och jag snodde snabbt runt, Liam stod bakom mig och log stort samtidigt som han blickade ut över alla människor som hade flockats runt vårt hus. Zayn's nyvakna röst ekade ut från ena sovrummet.

"How did they found out where we were?" Han gäspade stort.

"Got no idea, they must have trackers on us or something!!" Liam skrattade till och jag kunde inte göra något annat än att le stort tillbaka. Min koncentration vilade åter igen på alla fans.

"We love you guys!" Skrek jag så högt jag kunde, och ett massivt skrik ekade mot alla hus.

Jag vände mig om och började gå mot dörren för att åter igen komma in i huset och slippa dom öronbedövande ljuden. Aldrig att jag skulle klara av att vänja mig vid det här, aldrig någonsin. Harry's nyvakna röst hördes lågt och jag slog upp dörren och satte mig nere vid fotändan.

"Hey buddie, are you awake?" Sa jag glatt.

"Uhmmmmm...... n-no, leave me alone Niall."

"Don't make me go that far, I'll just get my guitar and the other boys."

"What?" Harry hade fortfarande ansiktet neråt mot kudden, utan att bry sig speciellt mycket av vad det jag just sagt.

"I think that you may regret this big time mate, but I'll see you soon Harry Styles!"

Jag sprang med kvicka steg ur rummet och höll på att krocka med Louis som hade en macka i handen. Jag flinade stort och ropade sen på Liam som snabbt kom farande, frågande längst korridoren.

"Niall, what are you up to lad?"

"You guys gotta help me wake Harry up, the clock is almost 12 and he isn't even out of bed."

"With pleasure Niall!" Ett leende spred sig på Louis' läppar. -"I know exactly what we'll do!"

Jag log och sträckte mig efter gittaren, Louis gick noga igenom den stora planen. Precis innan vi skulle gå in kastade han en sträng blick på mig.

"Niall, you haven't forgot what we'll do know... right?!"

"No, It's under control!"

Liam öppnade dörren med ett ryck och vi började sjunga.

[Lyssna medan du läser nedanför]

It's time to get up in the morning

In the morning, In the morning

Got McDonalds breakfast for you

Just for you

Or any other brand

We drove two miles to get it

So you better get up and eat it

You don't wanna be a selfish lazy crazy boy

Jag slog till hårt på strängarna och ökade takten en aning.

So we gotta get up

Get time to get up

It's time to get up, It's time to get uuup

It's. Time. To. Get UP

It's time to get up

IT'S TIME TO GET UP

IT'S TIME

it's time to get up

It's time to

SHH

Get up, It's time

Doobie Doo

Waaaake UP

Harry hade begravt sitt huvud dom första tonerna vi hade tagit i sången, men han tittade nu fram och skrattade smått. Jag gned lite lätt över mina ömma fingrarna jag hade fått av att spela så fort.

"That wasn't that horrible though! I thought for a moment there that you were going to pour cold water on me or something. That would be much worse!"

"We'll save that one for later buddy!" Louis klappade honom lätt på axeln

Om man utgick från Harry's ansiktsuttryck tyckte han inte det var någon vidare bra idé. Han rynkade på näsan och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han log stort.

Jag började skratta tyst, sen var det knäpptyst i rummet innan Zayn stormade in i endast ett par gråa mjuksbyxor.

"Heyyy, what have I missed, I heard singing when I was getting dressed!"

"Yeah, we have just woke Harry up!" Liam log stort.

"But guys, why couldn't you wait for me... I could fresh up the song by doing som cool vocals!" Zayn började svaja fram och tillbaka med händerna uppsträckta mot taket samtidigt som han sjöng för full hals.

"DJ Malik is in the house boyzzzzzzzzz!"

Jag brast ut i skratt medans Zayn fortsatte dansa runt och hoppa omkring på ett ben samtidigt som han började sjunga på Chris Brown's International Love, han avslutade sen med att göra typiska jazz-händer i ansiktet på Louis.

"You see what you just missed, but that's your loss lads.. see you in the future, maybe years, hours, minutes or seconds from now."

Han fortsatte mumla högt för sig själv medans han gick ut genom dörren.

Det var tyst i några sekunder innan Harry började skratta och jag tvekade inte på att stämma in. Louis' seriösa röst bröt skrattet och alla vände sina blickar mot honom.

"But hey, seriously... we gotta get ready, we're gonna meet fans in an hour. So come on, GOO!"

Jag ställde mig upp, drog åt mig gitarren i famnen och började gå ut emot korridoren och styrde sen stegen vidare mot köket.

Ur Harry's perspektiv

"Come on Harry, get dressed and come down and eat with us!" Louis hade vänt sig om i dörren och tittade nu på mig.

"Yeah I'm on my way, this won't take long at all."

"That's my boy!" Ett flin syntes på Louis läppar innan han försvann kvickt runt hörnet.

Solen stod nu högt på himlen och jag kastade av mig täcket innan jag gick fram och ställde mig framför fönstret. Underbart att få vara här i London, jag älskade det här stället. Flr att inte stå lutad mot fönsterkarmen alldeles för mycket så backade jag undan och började gå emot garderoben. Av döma på hur vädret såg ut idag såg det väldigt varmt ut, jag drog fram ett par blåa jeans och grå t-shirt. Jag drog en hand genom håret innan jag började styra stegen mot köket. Doften av varma mackor slog emot mig och jag kände hur det började låta i magen. Jag ökade stegen lite och såg snart hur killarna satt samlade runt ett bord och slogs om den sista mackan. När Liam fick syn på mig jublade han och klappade händer, dom andra härmade honom utan att blinka.

"Good job, Mick Jagger's son got out of bed!! Wohoooo!"

"Ha ha, really funny Liam!" Jag log smått åt honom, sprang fram och slog mig ner bredvid Zayn som hade fullt upp med att äta upp det sista av hans macka.

"Are everything ok mate?"

Han tittade upp på mig och stoppade in den sista biten av mackan i munnen.

"Yeah, I'm pretty good... how about you?" Han tuggade fortfarande.

"It's couldn't be better!"

Han gjorde tummen upp och jag log emot honom. Det var tyst runt bordet vilket var ovanligt och jag orkade inte bry mig såpass mycket att jag skulle komma på något att säga. Minuter gick och snart var det dags att gå ut och möta fansen här i London. Adrenalinet började kicka in och Niall hoppade på stället medans Liam bet sig i läppen, det var bara Zayn och Louis som såg helt oberörda ut. Precis som dom hade gjort det här i hela sitt liv.

"Are you nervous boys?" Zayn's röst lät smått uppspelt.

"Yes, I really am!" Den här gången var det Niall som svarade darrande.

Vi gav varandra snabba blickar innan vi öppnade dörren och gick ut, vi möttes av skrik och det var till och med några som grät. Det kunde man aldrig i hela sitt liv bli van vid. Massa fans framför ropade på mig samtidig men jag kunde bara urskilja vissa, så som.

"God, It's Harry, THE Harry Styles!!"

"Please sign my book!!"

Säkerhetsteamet backade tillbaka alla dom uppspelta fansen och vi alla började gå längst dom upsatta banden för att ta några händer och signera några böcker & affischer. Många sträckte även fram kameror och jag tog snabbt kort innan jag gick vidare. Jag log och hade ögonen fästa på skorna, när jag tittade upp möttes jag av ett par ögon som befann sig bakom alla skrikande människor.

Hon var vacker, jag kunde inte längre höra något utan fokuserade på tjejen som fortfarande tittade på mig. Hon tittade snabbt ner i marken och log innan hon åter igen mötte min blick. Det ansiktet hade frusit fast på min hornhinna. Hon vinkade försiktigt och vände sig sen om och började gå med långa steg. Jag hade glömt av att jag var omringad av fans, så kvickt kröp jag under linan och började springa efter. Hon syntes inte bland allt folk, men snart fick jag syn på hennes ryggtavla som rörde sig i snabb takt. För att försäkra sig om att inte var någon som förföljde mig kastade jag en snabb blick bakåt. Ingen. Jag andades ut innan jag började springa ikapp henne. Nu slog det mig att vi inte hade träffats förut och jag blev stående som fastfrusen bara någon meter ifrån henne. Varför hade jag sprungit efter?

Men utan att tänka igen gick jag närmare och ställde mig framför henne. Hennes ögon gjorde att jag smälte.

"I just need to know your name!"

Hon skrattade ett klingande skratt och drog ett djupt andetag. Hon fäste blicken på skorna och fäste en hårslinga bakom örat. Jag kunde se att hon började rodna lite.

"I'm sorry that I just ran after you, but I just had a feeling, I would really like to know what your name is." Jag log så charmigt jag kunde och höll fast hennes blick.

"It's kinda funny that you ran after me! Cause you wanted to know my name that bad. But anyway It's Averie... Averie Kinglsley."

Kapitel 2 - London Baby

2012-03-30 / 19:01:54 / Watch The Stars [pausad] / 1 KOMMENTARER

Senaste;

Jag kramade om honom en sista gång, slöt ögonen och sen tvingade mig själv släppa taget. Utan att göra något mer så hoppade jag in i bilen och mamma körde iväg. Bakom lämnade jag min bästa vän och killen jag älskade, tårarna började rinna och jag tittade ut genom rutan i hopp om att inte mamma skulle se något.

Nu var vi påväg mot det stora London som ligger flera 100 mil bort. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och lät One Direction's I Wish spelas genom Mp3 spelaren.

"Allt här hemma är verkligen dött när du inte är här!!!"

"Haha säg inte så, du har ju Lily, Sam & typ alla andra."

"Men dom är inte du Averie, ingen är verkligen som du..."

"Haha ouch, ska jag ta det som en komplimang eller bara som ett normalt försök att försöka förolämpa mig?" Jag skrattade till lite lätt och bet mig i läppen för att inte skratta allför högt i luren. Fay och jag hade suttit i telefonen i cirka 3 timmar nu, och tjejen kunde fortfarande inte prata.

"Fast du, Ave... jag måste nog lägga på nu, mamma har redan skrikit åt mig ungefär 2 gånger att jag ska lägga på, att hon väntade på ett viktigt samtal. Pfft, screw her det kan inte vara viktigare än att snacka med sin bästa kompis som typ befinner sig 100 mil bort!"

"Haha sant, men du... JAG måste faktiskt gå, på riktigt... mamma bad mig att leta upp närmaste affär. Vilket lätt blir det knepigaste jag gjort på länge!"

"Jag önskar dig lycka till Averie Kinglsey och vi ses inom en snart framtid tjejen, saknar dig massor!"

Ett leende spred sig på mina läppar och jag sa snabbt hejdå och inom en sekund så pep det till i telefonen och samtalet hade avslutats.

Jag drog en hand genom håret och tittade ut genom fönstret, trots att klockan endast var 9 och att det var en lördag så var stan alldeles vaken. Människor med kavajer och hår uppsatta i strama hästsvansar irrade runt på gatan, och vägarna var fulla av bilar och bussar. Jag sneglade snett på lappen som låg på köksbordet och började gå in mot mitt rum som fortfarande var halvtomt. Det stod stora beiga flyttlådor längst alla väggar och jag började enkelt rota igenom alla. Efter cirka 15 minuter hade jag dragit på mig ett transperent linne och över den satt en grön grå tjocktröja. Mobilen vibbrerade till på den lilla bäddsoffan och på displayen blinkade det; "Trent".

Jag log stort och sträckte mig efter mobilen, klickade sen upp sms:et och läste det sakta.

"Averie Kinglsey,

Du fattar verkligen inte hur mycket jag saknar dig, att vakna upp utan att veta att du finns i närheten längre. Att inte längre kunna vakna upp vid din sida och se dina vackra bruna ögon. Jag älskar dig mer än vad du någonsin kan tänka dig och kommer aldrig sluta göra det heller, du är hela min värld. You had me at hello, beautiful.

Trent xx"

Tårar lämnade mina ögon och jag blickade över sms:et flera gånger, jag hade inte insett förens nu hur mycket jag egentligen saknade honom. Det här hade bara varit första dagen i London och jag saknade honom så att jag nästan dog. Jag tittade på klockan innan jag vant skrev in ett svar.

"Trent Collins,

Här där jag är i London kan du inte fatta hur mycket jag saknar dig! Det är bara du som cirkulerat i mina tankar dom senaste 24 timmarna. Kan verkligen inte sluta tänka på dig älskling och det är verkligen hemskt att vara utan ditt skratt. Jag älskar dig, du lyser upp hela mitt liv! Averie xoxo"

| Skicka |

Jag samlade snabbt tankarna och började gå ut mot hallen för att sätta på mig mina vita converse, den leopard-mönstrade scarfen hängde prydligt på en krok och jag drog snabbt till mig den. Jag öppnade dörren med ett ryck och den varma och energiska luften slog emot mig, ett litet leende spred sig på läpparna och jag drog upp nycklarna ur handväskan och vred omsorgsfullt om låset. Den stora staden var i full gång och redan när jag kom ut på den enormt breda trottoaren blev inföst bland ett dussin stressade människor, och dofterna av dyr parfym och rakvatten hängde tung i luften. Men jag började gå med strömmen av folk och försökte smälta in, tydligen så hade dom regler på hur man skulle gå här för jag fick snart ett hårt slag på armen av en gammal tant med en tung handväska i ena handen.

"Du unga dam! Du ska nog ta det lite lungt och inte trängas så mycket, det går andra människor här också faktiskt!" Hon betonade faktiskt hårt innan hon höjde näven åt mig och fortsatte gå i motsatt riktning. Jag skrattade för mig själv innan jag fortsatte gå vidare, men jag var medveten om den ömma punkten jag nu hade fått på överarmen. Inget kunde förstöra min dag.

Nu var det dags att komma tillbaka till nuet och spana efter en mataffär, det tog inte speciellt lång tid och jag gick med kvicka steg mot butiken. På den här delen av stan var det inget folk alls, bara några få som satt och fikade utanför ett litet bageri. En blinkande skylt drog åt sig min uppmärksamhet, och bokstäverna löd: "Fun For Fit"

"Jag undrar vad det kan vara för något." Mumlade jag för mig själv och skrattade sen högt.

Affären närmade sig snabbt och jag slank smidigt in genom snurrdörrarna. Efter 15 minuters mathandling kom jag ut med två kassar och gick med snabba steg hemåt. Just när jag hade kommit innför dörren ljöd en hög signal genom huset, telefonen ringde. Jag kastade mig något andfått över luren och tryckte den mot örat.

"Gumman? Det är jag... mamma! Du gick väl och köpte mat va?"

"Jag hann precis komma innanför dörren när du ringde."

"Åh vad duktig du är, tack så mycket Averie... jag kommer hem klockan halv sju!"

"Okej! Vi ses då, hejdå."

"Hejdå!"

"Och vad ska man göra i ett hus som är halvtomt, helt själv!?

- Det är just det som är problemet, det finns ingenting att göra!"

Jag suckade högt innan jag öppnade frysen och tog tag i Ben&Jerrys Cookie Dough. Det började vattnas i munnen på mig och jag drog till mig en sked innan jag började gå emot mitt rum. Jag slog mig ner på sängen och lade huvudet på kudden. Mobilen vibbrerade till i fickan och jag fiskade upp den utan att släppa glassen. Sms från Fay.

"Åh herreguuuuuuud, han är så snygg!!!! Starta din McBook och sätt på twitter, Niall Horan är inne på twitcam, åh jag döör!"

Jag log stort men gjorde ändå vad hon hade bett mig, datorn startade snabbt och jag klickade enkelt på twitter iconen och klickade vidare på Niall's sida.

Niall's välkända ansikte dök upp på skärmen och jag läste texten:

"Gonna spend some time in London with the lads, it's totally awesome!"

Flera hundra svar strömmade in och jag lyckades få syn på Fay's, det tog inte många sekunder innan min mobil vibbrerade till och ett till sms från Fay låg i inkorgen.

"Du kan inte fatta att jag är något avundsjuk på dig just nu! Du kanske får chans att träffa dom, eller bättre... dom kanske gillar dig eller något sånt där!! Åh jag skulle sjukt gärna vilja vara där med dig nu, fatta vad coolt om du typ träffar dom personligen."

Ett skratt spred sig genom mitt rum och jag började skriva ett svar.

"Snälla du Fay, det kanske är en på miljonen att jag får träffa dom. London är stort och det är en väldigt liten chans att dom kommer stanna någonstans nära mitt hem. Men dock, om jag träffar dom så ska jag nog allt ge dig en autograf!"

Det tog tre sekunder för att få ett svar.

"Ihhhhhhh, gör det snälla du!!"

Kändes inte riktigt så roligt att veta att jag skulle göra henne besviken, chansen var verkligen minimal. Men jag kunde inte riktigt undantränga att One Direction skulle befinna sig i samma stad som jag, även om jag inte hade en aning om när dom skulle anlända hit.

Jag tittade på skärmen och kommentarerna fortsatte att strömma in, glassen hade jag glömt av för ett ögonblick och skopade nu in en hel sked i munnen.

Niall skrev nu en gång till som svar på alla miljontals kommentarer som fortsatte strömma in. Jag log lite djupt insjunken i mina egna tankar. Att dom här killarna kunde skriva vad som helst och det fick en enorm respons från miljontals fans, det tog inte ens sekunder innan tweetet kanske fick 100 retweets.

"I've got a huge number of fans who asks when we will arrive, the secret is. We are already here, suprise! We came here for about 10 minutes ago xx"

" NO, Harry... I'm gonna die If i even touch this floor, It's puuure lava down there!"

"Loui, get off my back!! Help me Niall??"

Högljutt skratt ekade över rummet.

Niall vände på datorn igen och gjorde tummen upp och sa sen långsamt.

"I'm gonna go now, gotta help Harry to get Loui down from there, see you guys!"

Rutan blev svart och offline skylten gick på.

Andra delen är uppe nu! Och nu har killarna börjat komma med smått,

vad tyckte ni om den

här delen, skulle vara sjukt glad om ni kommenterade! Kommentera?!

Kapitel 1 - Pilot

2012-03-30 / 18:49:51 / Watch The Stars [pausad] / 2 KOMMENTARER

Jag kastade en blick ut mot publiken och försökte hitta mamma i det stora antalet människor, jag misslyckades stort.

"Hey, du Ave är du verkligen tvungen att följa med din mamma? Du kan ju bo hos mig!" Fay tittade på mig med stora ögon och väntade spänt på mitt svar... jag kunde se spår av att hon gråtit, det var saltränder längst hennes kinder. Tårar började leta sin väg nerför mina kinder och jag drog henne intill mig och kramade om henne. Min bästa vän. Som jag inom exakt 43 minuter var tvungen att lämna.

"Jag vill inte lämna dig. Jag vill inte lämna något utav det här." Hon släppte taget om mig och jag andades ut. "Men jag kan inte heller lämna mamma, hon behöver mig där borta. Du förstår mig eller hur?" mumlade jag tyst med blicken fäst på Fay.

"Jo såklart jag förstår, men jag kommer sakna dig sjukt mycket. Det kommer vara riktigt tomt här omkring nu när du kommer att försvinna." Jag stod åter igen med hennes armar runt mig.

"Men du." Hon förde upp ena pekfingret mot ansiktet och torkade smidigt bort tårarna som vilade på dom rosa kinderna. "Nu ska vi nog inte gråta mer, vi ska ju snart uppträda." Ett leende avfyrades från hennes läppar och jag började skratta lite lågt.

"Du har nog antagligen rätt Fay."

"Om jag har!" Hon backade sakta undan och sprang iväg och lämnade mig ståendes där alldeles själv.

"Så du ska verkligen åka Ave?" Den bekanta rösten gjorde direkt så att jag drog efter andan, ett leende fyllde upp mina läppar och jag vände mig om och stod i famnen på Trent. Han gjorde sig ett försök till att le, men det nådde inte riktigt ögonen. Jag lade armarna omkring hans hals och tittade djupt in i hans ögon, ögonen som jag älskade så mycket.

"Vi kommer att träffas snart Trent, jag lovar. Allt kommer att fortsätta som vanligt bara att jag kommer befinna mig några hundra mil bort. "

"Jag kommer inte klara mig utan dig..." Orden lämnade hans mun tyst. Han tog tag i mina händer och flätade ihop våra fingrar innan han för en sekund tittade ner på scengolvet och sen mötte min blick.

En tår trillade ner från kinden på honom innan han böjde sig framåt och våra läppar möttes. Det kändes som om jag kunde stå såhär i evigheter när jag sakta kände att han började dra sig bort. Jag öppnade ögonen och kramade sen om honom. Att få befinna sig i hans famn var det jag skulle sakna allra mest, få dra in hans doft, höra hans klingande skratt och få se dom hypnotiserande ögonen.

Vi stod och höll om varandra i flera minuter bara för att känna närheten av varandra som vi skulle vara utan nu på obestämd tid.

"Jag kommer sakna dig otroligt mycket Averie Celine Kingsley." Hans röst lät nu mer stabilare men jag kunde fortfarande höra att den darrade smått. "Jag har något till dig." Jag tittade förvirrat på honom medan han tog upp stoppade ner handen i fickan och tog upp en avlång ask med en knuten blå rosett på locket. Han öppnade den sakta och inuti låg det ett brons-halsband, med formen som bildade ordet "forever".

"Jag ville ge dig något så du kommer att komma ihåg mig nu när du ska åka bort till London. Se det som en extremt tidig födelsedagspresent." Han log och tog försiktigt upp halsbandet ur asken och höll upp det framför mig.

"Du hade inte behövt, det vet du va..?" Jag bet mig i läppen och sneglade upp mot honom. Ett leende lekte på hans läppar som den här gången nådde upp till ögonen. Jag kunde inte göra något annat än att le tillbaka.

"Det klart att jag var tvungen, jag älskar dig mest och kommer sakna dig otroligt mycket." Han gick snabbt bakom mig och knäppte fast halsbandet som nu hängde om min hals.

Jag lutade huvudet mot hans bröst och hans strök mig lugnande över håret.

"Tack... jag älskar dig." Mumlade jag i hans skjorta samtidigt som han fortsatte att dra fingrarna lätt igenom mitt hår.

"Åh turturduvorna, kommer ni eller? Vi ska stå på scenen om 3 minuter, så det är bäst att ni skyndar er lite." Fay's glada röst ekade genom rummet och innan jag hann reagera så fattade Trent tag i min hand och började småspringa.

Jag ställde mig snabbt tillrätta bredvid Fay och hon rynkade lite på näsan och började fixa lite smått med mitt hår. Jag kunde inte göra något annat än att stå helt stilla och låta henne hållas, Fay var ju Fay. Hon släppte snart taget och tittade sen nöjt på mitt hår, jag skrattade lite lätt och tittade mot Trent som var i full fart med att stämma sin gitarr. Ett leende spreds på mina läppar innan jag släppte blicken på Trent och förde över den på Fay.

Inte förrän nu hade jag varit nervös, men nu så började nerverna ta över och jag andades ut starkt i ett försök att lugna mig.

Fay tittade på mig och såg antagligen att jag var nervös eftersom hon tog tag i min hand och kramade åt lätt.

"Du klarar det här Ave... vi klarar det här tillsammans!"

Jag nickade och stirrade ut i tomma luften, Fay höll kvar greppet kring min hand vilket var något lugnande. Magister Declan sprang ut framför oss och viftade med händerna och allas blickar vändes ditåt. Han log stort innan hans basstämma fyllde hela scenen.

"Nu ungdomar är det snart dags, är ni nervösa? Det är bara bra i så fall, men allt kommer att gå jätte bra! Jag har sett er öva och ni är sååå duktiga, inget kommer kunna gå fel!"

"Jo, om man heter Averie Kinglsey så kunde allt gå fel." sa jag tyst till mig själv.

Jag skulle just fortsätta klaga på mig själv när bandet började spela och ridån åkte upp, det starka ljuset bländande mig. Framför mig kunde jag bara se det starka ljuset och blinkade förtvivlat för att försöka få tillbaka synen. Jag och Fay befann oss högst upp på en trappa som hade blivit placerad mitt på scenen, några ynka centimeter bakom mina converse fanns det bara luft och långt därnere ett stenhårt trägolv. Paniken började bubbla upp inom mig och jag kämpade med att stå alldeles stilla, det kändes som om jag skulle falla mot en hemsk död annars.

När jag trodde att jag åter funnit balansen så halkade jag till och råkade sätta en fot utanför den säkra trappan. Jag viftade förtvivlat med armarna och råkade slå till Fay som kastade en snabb blick på mig och sen instiktivt tog tag i min arm. Nästa sekund så föll vi båda två, fallet gick snabbt med landningen var inte bekväm någonstans. Man hade hört ett högt flämt från publiken sekunden vi ramlade ner, men numret forsatte ändå.

Steg hördes snabbt och jag såg Trent komma springandes med gitarren i handen. Precis bredvid mig låg Fay och svor och samtidigt gned sig ömt om bakhuvudet.

" Nästa gång du... faan det gör ont! Nästa gång du ska ramla ner på skolavslutningen så påminn mig om att inte försöka hindra dig, det gör alldeles för ont."

Jag skrattade högt samtidigt som jag höll mig om ena höften, det pulserade ut i hela benet.

"Hur gick det?!" Trent's röst lät orolig och han satte sig ner på knä bredvid mig.

Precis när jag skulle svara så hördes Fay's klagande röst.

"Haha, jo jag vet att din flickvän är viktig... men jag ramlade också ner?!" Hon log stort.

Alla brast ut i skratt och jag reste mig försiktigt upp. Trent tittade på mig oroligt innan han drog upp Fay snabbt, hon såg helt omtöcknad ut men fortfarande hade hon ett leende på läpparna. Snart kände jag ett par armar som lindades beskyddande runt min midja och jag kunde känna Trent's härliga doft fylla mina lungor. Han böjde sig framåt mot mitt öra.

"Lova mig att aldrig hoppa mer utan att du ber mig att jag ska ta emot dig." Trent kysste mig löst på halsen innan han lät hakan vila mot min axel.

"Åh snälla ni, kan ni inte fixa ett rum? Jag kan säkert hitta ett fin fint hotell till er!"

Vi började skratta igen och jag vände mig om för att kunna se Trent i ögonen.

"Jag kommer sakna dig."

"Jag kommer sakna dig också älskling!" Han kysste mig ömt med armarna fortfarande runt om mig och jag svävade på moln, långt borta kunde jag höra Fay skratta men jag tog ingen vidare notis samtidigt dom jag tänkte tillbaka på allt vi hade gjort, första gången jag och Trent träffats.

Den här gången var det min tur att avsluta kyssen för att andas ut. Jag slängde en blick på klockuret som satt på väggen och insåg att jag bara hade 10 minuter innan vi skulle åka. Trent drog mig intill sig igen och jag lutade huvudet mot hans bröst och hörde hans hjärtslag.

Dom sista tiderna flög iväg och snart så stod Trent och Fay och kramade om mig när jag stod utanför bildörren.

Fay backade undan lite så att jag och Trent skulle få lite andrum, hans läppar nuddade mina och jag slöt ögonen. Han slutade upp och öppnade sakta ögonen och tittade djupt i mina. Han begravde sen sitt ansikte hår och höll om mig. Jag visste inte nästa gång jag skulle få se honom så jag höll om honom och ville aldrig släppa taget. Jag tittade bak på mamma en stund och när jag vände mig om för att titta på Trent igen så möttes jag av ett par läppar, han pressade dom emot mina och jag tappade tidsuppfattningen. Jag avslutade sen kyssen och drog ett djupt andetag.

"Måste du lämna mig?" Han putade med underläppen och tittade på mig med stora ögon.

Nu var vi påväg mot det stora London som ligger flera 100 mil bort. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och lät One Direction's I Wish spelas genom Mp3 spelaren.

Första kapitlet är nu färdigt! Det händer aldrig speciellt mycket i första kapitlet eftersom jag tycker att det ska bli verklighetstroget. Mer kommer ju senare!

Vad tyckte ni? Kommentera?